I förkylningens tambur finner du mig

2 11 2010

IMG_0669.jpg

Image by Gadjo Cardenas Sevilla via Flickr

GHAAAAAAAH! Jag blir tossig. Uppvarvad som en liten durecellkanin men utan lust att göra något alls. Ute är det grått, på tv finns inget som är kul. Jag har ingen ro att läsa och all musik är tråkig. Dessutom börjar jag bli förkyld. Den där oerhört fula känslan i halsen, ett kli som blir en liten pyttesmärta när man sväljer. Så jag sväljer väl inte då. Vägrar svälja. Fan, jag måste svälja.

Näsan rinner inte. Inte än. Den bara droppar små, små droppar snor i näsborrarna vilket gör att jag måste snörvla hela tiden. Huvudet värker och jag har druckit för mycket kaffe. På tal om dricka vore det gott att bli tankad. Nä, inte tankad. Full. Fast det orkar jag inte reda ut i morgon så det får bli det med.

Dessutom börjar det fan redan mörkna. What! Mörkna redan? Förbannade mörker som blir allt tjockare ju längre tiden går.

Dessutom vet jag inte om jag har ont i tänderna eller om det är halsontet som spökar. FATTAS bara en riktig förkylning med. Som spiken i kistan. Vinterkistan.

Önskar jag hade ro att bara bädda ner mig. Men ingen ro finnes här. Inte ens årorna till att ro med.

Fuck it.

Annonser




I tillvarons maskhål

4 07 2010

Nä läget är inte optimalt. Det är lite för klibbigt och svettigt och dunkande för att jag ska vara nöjd med tillvaron. Leda och otålighet och trötthet är de förhärskande tecknen i mitt tecken. Jag borde en massa men gör inget alls. Dåligt tålamod med den stackars hunden, inget alls med livet. Nu vill jag känna kraft och göra viktiga saker men känner endast kraftlöshet och gör inget alls.

Dipp, hunden, tappar sitt tuggben för tusende gånger från soffan ner på golvet med en mäktig duns och jag känner mest för att stilla strypa hundstackaren. Givetvis gör jag icke detta, men känslan är där. Givetvis är hon understimulerad och uttråkad. Givetvis borde jag aktivera henne, göra hennes dag glad och trötta ut henne. Men inget sker. 38,9 i feber är min ursäkt. Om man nu kan ursäkta sådant.

Jag dricker en väldig mängd med vatten men pinkar inte alls. Svettas som en gris och fryser. Halsen är tjock och svullen och jag vill helst bara sova, sova, sova. Men jag kan inte det. Så jag går ut på små mikropromenader med jycken, läser om hunddressyr och tvingar mina ögon att vara öppna trots allt grus i dem. Snyter mig då och då och inhalerar avsvällande läkemedel.

Fan vad jag gnäller. Jag ser det nu. Bara gnäll och gnäll.

Nä, en kopp kaffe och sedan ut i den molnbetäckta  världen. Ett varv runt kvarteret, den här gången åt andra hållet än förra gången, så att stackars Dipp får tänka till lite.

Over and out.





När molnen blir en befrielse

4 07 2010

Jag vet att man enligt gällande doktrin inte får säga så här, men jag gör det ändå. Molnen har rullat in över himlen och jag drar en lättnadens suck. Äntligen lite svalare, äntligen luft som går att andas. Äntligen lite vila från solens obarmhärtigt skarpa strålar. Ljuset, det bedårande vackra ljuset, är kvar. Det mörka vilar fortfarande djupt instoppat inuti november. Men man kan återigen andas.

Jag har inget emot värme. Värme frälser en frusen själ och tinar isen i en ande som fastnat. Men måtta, måtta mina vänner. Måtta är aldrig fel. De två sista dagarna har det varit omåttligt varmt. För varmt. För mycket av det goda. Som att bli istoppad tårta även när man blivit mätt på allt det sockriga och smetiga.

Så nu när molnen tagit plats på himlavalvet så är jag mer än nöjd. Äntligen kan jag leva utan att vara rädd för att smälta bort. Gott så.

Nu väntar lite kaffe och sedan ska jag lägga mig på sängen och läsa dagens avis. Förkylningen bor kvar i min kropp men har gett upp den allra värsta kampen med mig. Den ligger bara och småputtrar, gör sig påmind genom en envis huvudvärk och lite lagom feber. Lagom för att jag med gott samvete kan göra precis ingenting hela dagen. Ingenting förutom att försöka aktivera min uttråkade hund. Hon far mellan rummen som en osalig ande, endast tröstad av att jag ger henne små uppgifter när jag orkar.

Livet som är är inte så illa.





Rapport från viruskriget

3 07 2010

Det är lite senare nu. Senare än det var tidigt i morse, då när jag låg och vred mig i svettvåta lakan och med dunkade huvudvärk. Gott så. Jag sitter och lyssnar till Dire straits och lurar på att göra hunden och katten sällskap i det enda svala rummet i lägenheten, sovrummet. Dessutom är jag trött ändå in i döden så det skulle sitta gott med lite sömn. Kanske kan jag få något vettigt gjort när jag sedan vaknar. Vardagsrummet ser ut som om en valp hade dragit fram. Ja just det ja, det har en liten valp gjort ja. Där ute, i världen är det stekande varmt och doften av asfalt och gräsmattor och Viskan som flyter fram blandar sig till en sommardoft.

Trött.

Dipp på besök i Svenljunga av alla ställen 🙂





I väntan på Kalle Anka

3 07 2010

En förkylning är aldrig rolig. En riktig förkylning som nästan är som en influensa, eller kanske rakt av är det, är ännu tråkigare. En sådan när termometern visat på 21 grader celsius klockan 8 där ute och 39 grader i kroppen är ännu värre. Jag lovar, jag vet att det är så. För jag har just genomlidit en natt full av frossa och muskel och ledvärk och svettningar. Roligare kan man ha liksom. Det pyr i mig, känslorna av att livet är oändligt orättvist. Men så kommer jag på att det faktiskt bara är en förkylning och att det kommer andra varma dagar. Inget att hänga upp sig på. Så jag kryper tillbaka till mitt sovrum, fullproppad med paracetamol och vatten och dystra tankar. Kanske lite mer sömn kan lösa alla världens I-landsproblem?

Jag vet ju att någon gång under dagen måste jag ta en riktig promenad med Dipp, hunden. Det går inte att smita undan, för försöker jag det så kommer hon vända upp och ner på lägenheten. Håhåjaja. Fast lite roligt är det att katten även hon märker att det är en valp vi har att göra med. Hon som aldrig brukade komma ens in i sovrummet förut om min förra hund, Kita, var där inne, hon lägger sig nu på sängen och blänger lite på Dipp och sedan är det lugna gatan. Märkligt.

Nä, sängen var det. Paracetamol och vatten och en Kalle Anka att läsa. Ögonen värker så det får bli lite lättare lektyr i dag helt klart. Att sedan good ol´ Kalle aldrig kan missyckas är ju bara en bonus.

Night!








%d bloggare gillar detta: