Morgnar i mitt liv.

4 03 2011

Kaffe

Image via Wikipedia

Mina morgnar ser ungefär likadana ut. Det är av ren självbevarelsedrift jag har det så. Kaffe, cigg och mina mediciner och mina morgontidningar. Det är som en ritual där jag börjar med att ögna igenom Bt och SvD, lägger de olika delarna i en hög på köksbordet, en hög jag sedan vänder på och efter det läser jag tidningarna lite noggrannare, insändare, ledare och Under strecket. Återigen lägger jag tidningarna i en hög, en hög som jag sedan ännu en gång vänder på och sedan börjar jag om, tills allt som jag vill läsa är inmatat inuti min skalle. Sedan går jag ut till datorn, kolla kvällstidningarna, lyssnar till tv4 morgon och kollar mail, twitter och givetvis fejan.

Sedan är det dags att hälla upp mat till djuren och medan de äter klär jag på mig och bereder mig på dagens första tur med jycken. Det är bra att ha hund, man måste ut på en uppfriskande promenad oavsett väder och vind. Andas frisk luft och känna kaffesmaken i munnen medan man går och funderar på det man just läst och hört. Jag är helt klart nyhetsberoende. Men det är ett beroende jag anser mig inte behöva bekämpa.

Jag inser ju att mina morgnar är ren lyx. De flesta måste skynda sig till arbeten, stressa på barnen kläder och trängas på trånga bussar. Allt medan jag sitter vid köksbordet och vaknar till. För det är ju så att jag från att ha varit urtypen på en kvällsmänniska har börjat älska morgonen. Det är då jag  än inte börjat känna efter. Bara låter den tunga kroppen njuta av frid. Passa på innan själen pockar på uppmärksamhet.

Det fanns ju en tid när jag stapplade upp ur sängen och skyndade mig till jobbet, dit jag nästan alltid kom för sent. Det kommer absolut att bli så igen. För jag är friskare än jag varit på många, många år. Även fast jag är sjukare än de allra flesta. Men nog borde jag kunna vara till nytta för någon annan än bara mig själv i framtiden. Det är väl så jag lever, med jag lever. Hopp. Jag känner hopp och det är inte illa för någon som för bara tre år sedan inte kände hopp för annat än döden.

Men just nu så kan jag sitta och njuta av morgonen.

Livet är underbart.

Mitt konungarike.

 





När bruset lägger sig.

22 01 2011

Det är tyst i mig. Lugnt och tyst. Det bara måste vara den nya medicinen/medicinerna som gör det där. För det är en sådan markant skillnad mellan hur det brukar vara. Bara en sån sak som att jag nyss ”fastnade med blicken” sådär som jag kommer ihåg att jag gjorde när jag var barn och ung. Alltså att man stirrar rakt fram och liksom är alldeles stilla inombords, så stilla att man inte ens orkar flytta blicken utan tittar på det där man nu tittar på. I mitt fall var det en av mina gitarrer jag satt och storglodde på. Men det var ju inte så att jag såg gitarren. Jag upplevde den. Kände den inom mig.

Det var länge sedan den var så ny.

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg när jag gjorde så sist. När det var så tyst inom mig att jag kunde befinna mig i det välsignade läget när man är mellan inom sig och utom sig. Helt utan att tänka något alls. Eller det kanske jag gjorde, det måste jag väl kanske ha gjort. Men det var inte det där eviga myllret av olika små ”diskussioner” med mig själv på flera separata plan, skikt, samtidigt. Ingen röd tråd som blev blå. Ingen tråd alls men utan att ha tappat den. Bara lagt ifrån sig alla trådar en liten stund.

Nu är jag nästan lite i stum chock. Att det kan kännas så? Så, stilla? Är det så jag vill leva? Eller vill jag överhuvudtaget kunna försätta mig i det tillståndet? Svaret är onekligen ja. Ett rungande ja. Frid för en gång skull. Det varade bara en liten stund, en halv minut eller något men det efterlämnade ett lugn, en trygghet och en säkerhet i mig som jag fan i mig inte känt sedan jag var så där osäkert tvärsäker som man är när man är 14 år. Nu är jag ju istället tvärsäkert osäker. En betydande och oerhört viktig skillnad.

Saknar!

Annars händer inget speciellt i mitt liv. Jag känner mig en smula ensam, även om jag inte skulle orka med några besök, förutom av ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥. Eller mina barn såklart. Att besöka någon annan är helt uteslutet känner jag. Som vanligt motstridiga känslor, som alltid. Vill ha sällskap men då ska jag vara ensam om jag ha det. Ytterst märkligt.

 

Fast jag är ju aldrig helt ensam!

 

 





Tandkrämstankar

22 12 2010

Jag sänker mig själv. Det snurrar i huvudet av tankar och infall och språk och ord och bokstäver och allt sitter fast i den där trasselsudden till hjärna jag har, den som har något kemiskt litet fel som ställer till det. Så jag droppar Theralene i ett glas och sväljer glupskt lite trötthet och glömska. Det är vansinnigt tur att det där finns, så att man får lite tystnad och kan låta allt vara bara som det är.

Men annars är allt ok. Nu när dropparna som smakar tandkräm börjat verka. Lagom trött och lagom dåsig och lagom hungrig och lagom av allt. Lagom bara. Men jag vet ju vad som finns där utanför tröttheten. Hela världen står kvar och jag måste leva i den. Leva gott. Så jag ser fram mot att gå ut i skogen med jycken och sedan ta bussen till affären för att köpa något gott att äta och lite cigg.

Världen smakar tandkräm och är god och mild mot mig.





Som en bibel inuti bröstet

2 07 2010

Jag vet inte längre. Nyss var det vinter och snöhögar som upptog hela världen. Nu är det en tryckande värme, den som man längtat efter så länge. Fast jag vet ju som sagt inte. Allt bara flyter fram, över tidens stockar och stenar. Egentligen spelar det ju ingen roll vilket väder som visar sig utanför mina fönster. Jag är ju alltid inuti mig själv. Fast jag har kommit överens med mig själv att sluta bråka. Lägga ner alla mentala vapen och fulla flaskor. Jag är ju alltid inuti mig själv ändå.

Min balkong har jag städat och gnidit ren från alger och smuts och andras minnen. Jag är nog en av få som har ett glasbord på min balkong. Men det har jag. För att jag vill ha det så. Troligen kommer jag snart ångra mig, när regnet slår mot glaset och måsarna skiter på den blanka ytan. Men än så länge är jag nöjd.

Jag har varit ute hos mina vänner, några av de få jag har. Kanske egentligen de enda jag har. Troligen är det så nu för tiden. Även fast jag har så många inuti mitt hjärta så finns det inte plats i livet för alla jag saknar. Så jag sitter på landet, går ner till bäcken och tittar på när Dipp, hunden doppar sig och skvätter vatten över ängarna. Jag står där och finner en ro som jag sökt i hela mitt liv. Jag lät tiden läka alla sår och nu är det bara ilskna ärr inuti min själ. Det tog mig så länge men nu är jag här. Vid en bäck med en hund och smaken av espresso i munnen och en av alla mina framtida cigaretter i mungipan. Vatten som porlar, oändlig himmel och en framtid som andas.

Nu är jag sjuk. Men bara till kroppen. Nått virus eller nån bakterie har tagit sitt näste i min kropp och alla leder värker och de fåtal muskler jag har gör sitt för att hålla samma tempo som lederna. Förkylningsblåsa på tungan och en sådär onödig känsla av att det skulle vara orättvist att jag är sjuk just när sommaren masat sig hit. Men det funkar ju. Jag kan sitta på min balkong och skåda upp och ner och in och ut i världen. Lägga ett spår åt hunden och kela med katten på nätterna. Livet är inte längre en dröm om bättre tider. Det ÄR bättre tider. Bättre och bättre för varje dag!








%d bloggare gillar detta: