Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.

Annonser




Ett liv som passar mig.

21 03 2011

Jolly etiketter gennem tiden

Image via Wikipedia

Det är morgon nu och nattens mörker ger upp allt mer inför ljusets ankomst. Jag gillar den här tiden på dygnet. Nu för tiden vaknar jag tidigt på morgonen. Vem kunde någonsin tro att jag skulle vara uppe den här tiden? Vem trodde tro att jag dessutom vaknar glad, går ut i köket och visslar för mig själv medan jag mäter upp kaffe i kaffebryggaren?

Idag har jag lite ditten och lite datten att göra. Redan börjar jag tänka igenom hur jag ska göra med allt det där. Ringa samtal, städa, leta upp en tvättid och betala mina räkningar. Jag ser inte fram mot det där sista, förutom den sköna känslan jag får när det inte längre finns några papper kvar i brevstället där jag förvarar de där vidriga bladen.

Det blir nog ännu en bra dag tror jag. De börjar likna bitar av ett bra liv. Jag gillar ett bra liv. Det passar mig liksom. Det är allt dags att jag kan njuta lite av livet. Att jag inte ska behöva avsky att vakna.

Helt klart bra.

Mor och far Dipp 🙂





Mitt härskämda jag.

19 03 2011

Triticum vulgare Vill.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.





Inga svåra ord den här gången.

17 03 2011

G.L.A.D

Image via Wikipedia

Jag har vaknat glad den sista tiden. Glad och pigg. På kvällen är jag trött efter att ha varit i farten hela dagen. Jag får saker gjorda. Saker som jag kanske dragit på i flera år. Saker som jag aldrig skulle få gjort verkade det som till slut.

Allt det är en ny erfarenhet. Eller, en nygammal erfarenhet kanske jag ska säga. Jag är som jag var före den där julidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Den som tillsammans med alla följande färgat hela mitt liv sedan dess.

När jag vaknar är jag glad som sagt. Glad och rätt så pigg. Den där känslan av att bara vilja sova vidare som jag hade förut är ersatt med en vilja att fylla dagen. Se fram mot dagen. Älska att vakna. Älska att leva. Vara levande. Finnas till i världen och inte under en mental sten i en mental mörk skog.

Det enda jag kan peka på som är förändrat i livet är ny diagnos och nya mediciner. Nytt sätt att förstå mig själv. Vad det är som fått mig att må så jävla dåligt, göra så satans konstiga saker, vara så arg hela tiden. Den där bubblande känslan av att vara förbannad vid minsta motgång är ersatt med en känsla av att ha väldigt mycket tålamod. Samtidigt har jag börjat säga till när jag tycker folk inte lyssnar eller kör över mig. Jag är stark kan man kanske säga för att förklara allt. Stark och målmedveten och skäms inte för att ta min rättmätiga plats.

Det är så befriande. Som ett ok lyft från mina axlar. Givetvis kommer det komma tunga dagar. Jag får nog acceptera att ångesten alltid kommer finnas i mitt liv. Men jag tror att den inte kommer ta all plats. Jag tror att jag inte kommer känna det som att ångesten är ett levande väsen i mig. Att jag kan separera ångesten från resten av mitt liv. Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag är förbannat trött på en evig uppförsbacke, nu vill jag njuta av utsikten på toppen och känna mig lätt som luft istället för tung som stenmalm.

Jag skuttar ur sängen. Hunden, jycken, Dipp, däremot, hon går från sängen (ja, hon sover i sängen bredvid mig) till soffan och lägger sig där och somnar om med en gång. När jag satt på kaffe och rökt en cigg så kommer jag ut i vardagsrummet och finner en sovande hund som vaknar, viftar glatt på svanstippen, bara längst ut och sedan självmant gör plats för mig i soffan, vänder sig på rygg och väntar på att jag ska klia henne på magen.

Katten sitter i köksfönstret och jamar efter mat. Jag har två levande varelser i mitt hem och de känns som två vänner som delar mitt liv. Djur är underbara. Helt bara underbara. Jag kommer nog alltid ha en hund och en katt i mitt hem. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Eventuella damer får allt vänja sig vid min jycke och min katt. Annars kvittar det liksom.

Idag ska jag flytta en sträng från en gitarr till en annan för att ersätta en sträng som brustit. Jag ska in till stan för att titta till morsan. Jag ska göra ditten och jag ska göra datten.

Livet är underbart.

 

I väntan på den riktiga våren.

 

 





Jag och glädjen.

7 03 2011

Chief Buckskin Charlie and Chief John McCook r...

Image via Wikipedia

Jag är på ett strålande humör. Bubblande humör. Finfint humör. Jag går och visslar och sjunger för mig själv och mina djur. De bryr sig inte speciellt mycket även om jycken spetsar sina öron och lägger huvudet på sned ibland.

Igår var en kass dag. En sådan man helst sover bort. Men i natt hade jag sovrumsfönstret på vid gavel. Det blev kallt som attan framåt morgonen. Men som sagt, jag sov stenhårt i natt och klev inte ur sängen, jag hoppade, studsade upp. Som en pigg myra fick jag mer gjort än jag fick på en hel månad när allt var som värst.

Ute i världen är himlen skiffergrå. Det är kallt och blåsigt. Men ändå var morgonrundan med jycken en enda stor orgie i njutning. Nu sitter jag och smälter tortellinin jag just ätit till lunch. Planen är att åka in till staden lite senare för att fylla på matförråden. Allt är underbart och solskinigt inom mig. Dessutom fick jag hem en väska jag vann på Tradera. Faen vad underbart det är att leva. Alla gamla spöken och tårar och klumpar i halsen är instuvade i min mentala källare och hittar än så länge ingen väg ut.

Så jag fortsätter njuta av livet.

 

Också en glad skit!

 

 





En smörgåsätares bekännelser

5 03 2011

Solen skiner, jag har lämnat vad jag trodde var en livboj men som visade sig vara en sten som sänkte mig, därhän. I natt så måste jag ha gått i sömnen. Lite otäckt är det faktiskt. Att jag vet det är för att tidningarna inte hade kommit på morgonen. Trodde jag, tills jag fann dem på köksbordet. Ingen annan än jag själv kan ha lagt dem där, men jag har inget minne av att jag gjort det. Eller så är det mitt teflonminne som än en gång lurat mig. Det måste vara medicineringen som gör att jag glömmer så ofta och dessutom när jag borde komma ihåg saker.

Jaja, jag får väl ta upp det med läkaren kan jag tro. Ännu en grej att skriva upp på listan med saker jag ska göra. Just nu är jag kär i min filofax. Jag förstod nog inte hur mycket jag saknat den ordning i livet den skapar. I en tid när allt var kaos så hade den nog inte spelat någon roll men nu finns det tröst liksom i dess papper och fack. Den ger mig perspektiv på saker och ting. Kanske låter det snurrigt, men likt väl är det sant.

Nu väntar kaffet, promenade, solen, himlen och alla de möjligheter den här dagen skapar. Det är gott att leva.

 





Chesterfield i mina rum.

24 02 2011

Ute delegation in Washington DC in 1880. Chipe...

Image via Wikipedia

Vi har varit på äventyr. Att åka till affären är alltid ett äventyr för både mig och jycken. För mig eftersom jag alltid tycks bli förvånad över hur lite pengar som blir över, jycken helt enkelt för att hela livet är ett äventyr för henne. Vi stod i en evighet och väntade på bussen tillbaka. En evighet och en kvarts oändlighet.

Det är så när man väntar på en buss. Knepet är att tända en cigarett. Det spelar ingen roll när på dygnet eller vad klockan är. Tidtabellen går efter mina tända cigaretter. Det är bara ett halvt bloss innan bussen kommer. Bästa sättet att sluta röka på torde vara att åka mycket buss. Man hinner liksom inte att röka.

Ute är det kallt, här inne i min bubbla är det varmt men luktar rök. Här hemma hinner jag tända hur många cigaretter som helst. Chesterfield. Den sort som min fader köpte åt mig. Han var nog galen min far. Vilken pappa köper cigg till sin son liksom? Men så var han också av den gamla stammen. Själv är jag av yngre art är ännu dummare eftersom jag vet hur farligt det är att röka och ändå röker.

Jag tror jag ska lägga mig igen. Vi har nog ätit något olämpligt, jag och min jycke. Det är fart på oss om man säger. Katten skiter i våra bekymmer. Men så skiter hon som vanligt med. Jag finner mig själv i valet och kvalet. Lägga sig i sängen eller lägga sig i soffan. Titta på film eller läsa bok. Eller titta på insidan av ögonlocken. Det blir väl som det blir.

I natt drömde jag att jag hade maskar inuti mig, maskar som kom ut i stora bölder på skinnet. Jag vaknade med febrig puls och skräck i hjärtat. Men jag borde vant mig vid det här laget. Jag drömmer alltid mardrömmar. Sällan vackra rosa. De som sovit med mig säger att jag fäktar och lever om på nätterna. Jag tror dem. Det är sällan jag vaknar utvilad. Jag nämner det inte som något att tycka synd om mig för. Jag nämner det för att det är så bara.

Nu har jag brandvarnare i varje rum utom i köket, en brandsläckare i hallen och en klisterdekal på ytterdörren där jag kan läsa att jag måste komma ihåg att släcka de levande ljusen. Men jag tänder aldrig levande ljus. Det tycks mig för farligt.

Jag är trött nu.

 

Chesterfield cigaretter, en klassiker.

 

 








%d bloggare gillar detta: