Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Ett liv som passar mig.

21 03 2011

Jolly etiketter gennem tiden

Image via Wikipedia

Det är morgon nu och nattens mörker ger upp allt mer inför ljusets ankomst. Jag gillar den här tiden på dygnet. Nu för tiden vaknar jag tidigt på morgonen. Vem kunde någonsin tro att jag skulle vara uppe den här tiden? Vem trodde tro att jag dessutom vaknar glad, går ut i köket och visslar för mig själv medan jag mäter upp kaffe i kaffebryggaren?

Idag har jag lite ditten och lite datten att göra. Redan börjar jag tänka igenom hur jag ska göra med allt det där. Ringa samtal, städa, leta upp en tvättid och betala mina räkningar. Jag ser inte fram mot det där sista, förutom den sköna känslan jag får när det inte längre finns några papper kvar i brevstället där jag förvarar de där vidriga bladen.

Det blir nog ännu en bra dag tror jag. De börjar likna bitar av ett bra liv. Jag gillar ett bra liv. Det passar mig liksom. Det är allt dags att jag kan njuta lite av livet. Att jag inte ska behöva avsky att vakna.

Helt klart bra.

Mor och far Dipp 🙂





Jag och glädjen.

7 03 2011

Chief Buckskin Charlie and Chief John McCook r...

Image via Wikipedia

Jag är på ett strålande humör. Bubblande humör. Finfint humör. Jag går och visslar och sjunger för mig själv och mina djur. De bryr sig inte speciellt mycket även om jycken spetsar sina öron och lägger huvudet på sned ibland.

Igår var en kass dag. En sådan man helst sover bort. Men i natt hade jag sovrumsfönstret på vid gavel. Det blev kallt som attan framåt morgonen. Men som sagt, jag sov stenhårt i natt och klev inte ur sängen, jag hoppade, studsade upp. Som en pigg myra fick jag mer gjort än jag fick på en hel månad när allt var som värst.

Ute i världen är himlen skiffergrå. Det är kallt och blåsigt. Men ändå var morgonrundan med jycken en enda stor orgie i njutning. Nu sitter jag och smälter tortellinin jag just ätit till lunch. Planen är att åka in till staden lite senare för att fylla på matförråden. Allt är underbart och solskinigt inom mig. Dessutom fick jag hem en väska jag vann på Tradera. Faen vad underbart det är att leva. Alla gamla spöken och tårar och klumpar i halsen är instuvade i min mentala källare och hittar än så länge ingen väg ut.

Så jag fortsätter njuta av livet.

 

Också en glad skit!

 

 





En smörgåsätares bekännelser

5 03 2011

Solen skiner, jag har lämnat vad jag trodde var en livboj men som visade sig vara en sten som sänkte mig, därhän. I natt så måste jag ha gått i sömnen. Lite otäckt är det faktiskt. Att jag vet det är för att tidningarna inte hade kommit på morgonen. Trodde jag, tills jag fann dem på köksbordet. Ingen annan än jag själv kan ha lagt dem där, men jag har inget minne av att jag gjort det. Eller så är det mitt teflonminne som än en gång lurat mig. Det måste vara medicineringen som gör att jag glömmer så ofta och dessutom när jag borde komma ihåg saker.

Jaja, jag får väl ta upp det med läkaren kan jag tro. Ännu en grej att skriva upp på listan med saker jag ska göra. Just nu är jag kär i min filofax. Jag förstod nog inte hur mycket jag saknat den ordning i livet den skapar. I en tid när allt var kaos så hade den nog inte spelat någon roll men nu finns det tröst liksom i dess papper och fack. Den ger mig perspektiv på saker och ting. Kanske låter det snurrigt, men likt väl är det sant.

Nu väntar kaffet, promenade, solen, himlen och alla de möjligheter den här dagen skapar. Det är gott att leva.

 





Morgnar i mitt liv.

4 03 2011

Kaffe

Image via Wikipedia

Mina morgnar ser ungefär likadana ut. Det är av ren självbevarelsedrift jag har det så. Kaffe, cigg och mina mediciner och mina morgontidningar. Det är som en ritual där jag börjar med att ögna igenom Bt och SvD, lägger de olika delarna i en hög på köksbordet, en hög jag sedan vänder på och efter det läser jag tidningarna lite noggrannare, insändare, ledare och Under strecket. Återigen lägger jag tidningarna i en hög, en hög som jag sedan ännu en gång vänder på och sedan börjar jag om, tills allt som jag vill läsa är inmatat inuti min skalle. Sedan går jag ut till datorn, kolla kvällstidningarna, lyssnar till tv4 morgon och kollar mail, twitter och givetvis fejan.

Sedan är det dags att hälla upp mat till djuren och medan de äter klär jag på mig och bereder mig på dagens första tur med jycken. Det är bra att ha hund, man måste ut på en uppfriskande promenad oavsett väder och vind. Andas frisk luft och känna kaffesmaken i munnen medan man går och funderar på det man just läst och hört. Jag är helt klart nyhetsberoende. Men det är ett beroende jag anser mig inte behöva bekämpa.

Jag inser ju att mina morgnar är ren lyx. De flesta måste skynda sig till arbeten, stressa på barnen kläder och trängas på trånga bussar. Allt medan jag sitter vid köksbordet och vaknar till. För det är ju så att jag från att ha varit urtypen på en kvällsmänniska har börjat älska morgonen. Det är då jag  än inte börjat känna efter. Bara låter den tunga kroppen njuta av frid. Passa på innan själen pockar på uppmärksamhet.

Det fanns ju en tid när jag stapplade upp ur sängen och skyndade mig till jobbet, dit jag nästan alltid kom för sent. Det kommer absolut att bli så igen. För jag är friskare än jag varit på många, många år. Även fast jag är sjukare än de allra flesta. Men nog borde jag kunna vara till nytta för någon annan än bara mig själv i framtiden. Det är väl så jag lever, med jag lever. Hopp. Jag känner hopp och det är inte illa för någon som för bara tre år sedan inte kände hopp för annat än döden.

Men just nu så kan jag sitta och njuta av morgonen.

Livet är underbart.

Mitt konungarike.

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 





Vi bara låtsas så länge.

29 01 2011

ElvisBurialSite

Image via Wikipedia

Jag höll på att gå i fällan. Tidens fälla. Återvända till gamla känslor och tro att de är sprungna ur den här unika dagen. Men det är de ju inte. De bara färgar allt jag känner nu. Men de är inte tyget som bildar väven jag lever i och ur.

Jag satt och letade på Youtube efter något som roar mig. Något som kan få hjärtat att sluta vara så oroligt och ensamt. Jag hamnade bland alla de Elvis-klipp som finns. Det är väl helt enkelt en sådan period nu igen. Så jag satt och tittade och blev allt mer sorgsen när jag föll in i texternas värld. Drömde mig bort till de små dagarna. När jag satt i min pojksäng i mitt rum och lyssnade på den där skivan, den som bildar botten på källan av allt vetande i livet jag raffsat ihop genom tiderna.

Elvis Country. Min botten och min själ.

 

Elvis country. Jag kan till och med minnas doften från den blänkande svarta vinylen, minnas varje knaster och komma ihåg känslan av etiketten under fingertopparna. Den har på något sätt bildat soundtrack till hela mitt liv. Alltid lurat i bakgrunden, beredd att hoppa fram när jag drabbats av orättvisor eller tillskansat mig lite glädje.

Jag tror att varje människa har något som den alltid återvänder till. Som en hemmhamn. Eller är det livboj jag tänker på? Det kan vara en skiva, eller en film, eller en bok, eller en doft, person eller varför inte en sten i skogen. För mig så representerar den där skivan trygghet och äkta kärlek. Den överger mig aldrig. Den sviker aldrig mig. Aldrig att den skulle göra mig illa. Den bara finns.

Men idag hade den varit lite för mycket. Idag behöver jag segla på okända vatten en stund. Få andra intryck. Andra visioner eftersom mina gamla uppenbarligen inte fungerat.

Men den gröna skivan med texten på baksidan i form av träbitar finns kvar och det gör mig lycklig. Bilden man fick med i konvolutet ligger i ett av mina  klippalbum och vad mer behöver en man egentligen?

 

 





Lovely

24 01 2011

Windows kan inte hitta

Image via Wikipedia

En bra dag. Helt klart luktar det bra dag lång väg. Den har bara börjat, jo jag vet det. Men ändå. Att vakna av sig själv klockan kvart i 6 och känna sig pigg och utvilad är en lyx. Dessutom känner jag mig full av kraft idag. Inte alls sådär tunn och liten som jag känt mig allt för många dagar de senaste… typ 40 åren.

Så jag känner mig förundrad över känslan att inte känna sig dålig. En massa känslor som egentligen är samma känsla. Glädje. Smaka på den. Glädje. Inte lycka eller så, men glädje. Fan, det är ju så det ska kännas när man vaknar. Jag behöver inte må kanon och hoppa ur sängen och rakt upp till moln nummer 9. Men glad. Kanske är den där glädjen borta om en timma. Kanske finner jag något att gråta över på min väg mot kväll. Men just nu?

Hur jävla trivsamt som helst.

 

Den enda som fattas för en perfekt dag.

 





En tanke på precis ingenting.

22 01 2011

Carolina Rediviva in Uppsala, Sweden during th...

Image via Wikipedia

Något av det allra sorgligaste jag kan finna i min lägenhet är vinstället i form av en ljusstake där en tom flaska och inga ljus ståtar. Dubbelfel. Men ändå har jag eländet stående framme. Vad är egentligen meningen med det? Hur tänker jag kring det? Att jag ska fixa problemen så klart. Köpa två ljus och kanske en vinflaska som faktiskt är full. Men som det är nu så dess enda nytta estetisk och även där kan man ju så klart betvivla att den gör sitt jobb på allvar.

Vad vill jag säga med det då? Tja, lite samma som den tomma flaskan säger. Ingenting. Det var bara för att reda ut en tanke jag fick och nu har jag gjort det. För det är ju bland annat därför jag skriver och skriver och skriver. För att reda ut vad i helvete som händer i mig. Utan skrivandet skulle allt stanna inuti mig och ligga där och jäsa tills jag blev tokig och galen och ännu snedare än jag redan är.

Irritation.

Förövrigt så är världen lite som man vill ha den. Lagom kallt ute, lagom vitt, lagom blått och lagom ljust. Lagom lagom. Som ljummet vatten. Inget som sticker ut, inget som retar. Förutom då irritationen. Men den ska visst vara en del i att vara Bipolär typ II med blandepisoder. Den där irritationen. Den som gör att man helt plötsligt kan explodera likt en glömd gammal mina. Helt utan att själv förstå varför och absolut helt utan att någon annan kan förstå vad det handlar om.

Men det går att medicinera bort. Tydligen. Tänk, medicin mot dåligt humör. Tyvärr vittnar många som tar den även om att den medicinerar bort alla sorters humör. Att man blir så jämn i temperamentet att man till slut inte har vare sig humör eller humor. Så jag får väl vara noggrann med doserna då.

Förövrigt så är livet helt ok. Jag funderar på att ta en dusch men kommer istället på att jag ska ta med hunden ut på en längre lördagspromenad. För att gå bort irritationen. Den som ligger och bubblar i mig, den som jag börjat bli medveten om faktiskt beror på något inom mig själv och inte på att någon annan gör något. Eller inte gör något. Det ligger i mig. Well, då kan jag ju själv göra något åt det. Makten är min. Makt kan kännas trivsam när man upptäcker att den ligger i de egna händerna. Är det någon annan som har den korrumperar den alltid.

Så det får bli en espresso, en snabb cigg och sedan klä mig i värmande fleece och mössa och ge mig ut i allt det som är min omgivning. Jag har börjat räkna lägenheten som en förlängning av min egna kropp. Det kallas att känna sig hemma. Att ha ett hem. Ett ställe där jag kan stänga en dörr mellan mig och andra. Gömma mig för alla och allt om jag vill. Stänga av mobilen och inte låtsas om mail eller kuvert. Vara solokvist. Allena.

Under tiden så får jag fundera på vilken färg det ska vara på ljusen jag köper till det där vinstället.





Svaret på en fråga

11 01 2011

Pre-PET Headgear (Positron Emission Tomography)

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Catten har gett mig utmaning, eller snarare en fråga. Vad är det som driver mig att blogga? Svaret trodde jag först var enkelt och klart som porlande vatten ur en nyinköpt Ramlösaflaska. Men det blir komplicerat. För det första, jag måste skriva. Det handlar inte om att jag tycker mig eller tror mig vara bra på att skriva. Inte i början. Jag bara skrev. Så fort jag kunde alfabetet och ljuda mig genom de allra första barnböckerna har jag skrivit. Om allt och inget. Om inget och allt. Bara fogat ihop mina älskade bokstäver till ord. Så där började jag. John Lennons ”In his own wright” betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod att man kan skriva om precis vad som helst och att man kan skriva på sitt egna sätt, inte det som skolan lärde oss att skriva.

Sen betydde min engelska och svenska-lärare på gymnasiet fantastiskt mycket, de som höll ett enskilt möte med mig och sade åt mig i klarspråk att jag valt fel linje och att jag måste ägna mitt liv åt att skriva. Ändå gjorde jag inte det, för jag vågade inte.

Men varför bloggar jag? Alltså, vad är det som gör att jag under helt eget namn bloggar och lägger ut hela min privata och personliga sfär för världen att beskåda. Inte för att det är så många som läser, det är väl 30 läsare om dagen i genomsnitt, så en bra bloggare är jag alltså inte. Men jag skriver bra. Det är väl en rätt ordentlig skillnad därmellan. En bra bloggare skriver om sådant som andra vill läsa om, jag skriver om sådant jag vill berätta.

Sen är det ju så att jag har hittat något jag är bra på. Jag vill säga att när jag skriver bra skriver jag förbannat bra. Jag har ett eget språk, som bara är mitt. Jag älskar att vända och vrida på orden tills de blir mina och bara mina. Precis som en schackspelare som är duktig vill spela schack eller en duktig försäljare vill sälja eller en duktig svaravare vill svarva vill jag skriva.

Men återigen, varför i en blogg? Varför inte privat på egna filer i min egna dator? DET svaret är enkelt. Under några svarta, kolsvarta, år valde jag bort mänskligheten. Jag valde bort att umgås med människor för att jag inte fixade att göra det. Det gav mig ångest och fobier och jag var så besviken på mänskligheten efter min skillsmässa där jag blev mer eller mindre rövknullad hela vägen. Så jag satt i min lägenhet och darrade av skräck bara brevbäraren kom. Det var några år när jag vägrade öppna min post, vad det än kunde vara som jag slängde iväg. För post betydde krav och jag kunde inte klara krav. Kalla mig svag eller vad tusan du vill, men så var det. Jag vågade ju inte ens svara i telefonen utan gömde den avstängd under madrassen i veckor.

Då hade jag bara ett enda fönster ut mot världen och det var min dator. Bloggen blev min vän.  Någon att prata med. Efterhand började bloggen prata med mig. Jag fick kommentarer på det jag skrev. En del positiva, en del negativa, en del riktigt jävla elaka och en del bara tomhet. Men precis som i riktiga livet kunde jag umgås och dessutom, jag fick vänner. För en del räknar jag som vänner. Som Catten, Junie och Gwen och Puffan. Jag har säkert glömt att nämna tusen och tusen igen men faktum kvarstår, jag följer deras liv och ibland följer de mitt. Det kallar jag vänner.

Nu för tiden har jag ett liv igen. En kreativ söndrig själv till flickvän, jag skriver flickvän för hon är trots sina 38 år och sina mörka erfarenhet som en flicka som insuper livet på ett sätt som ibland ger henne lyskraft och ibland trasigt mörker. Jag har fått kontakt med mina barn, min mor och börjar så sakta treva mig fram mot mina gamla vänner. Det går sakta och det går hackigt och ibland går det inte alls, men det går framåt. Jag har fått diagnoser som faktiskt stämmer överens med det som är jag. Som är mig.

Jag röker för mycket, dricker för mycket kaffe, dricker allt för mycket alkohol fortfarande för att det ska vara bra för mig. Jag har blivit 40 och överviktig. Håret glesnar på ett sätt som ger mig panik, jag är ytterst fåfäng. Men jag har ett liv. Ändå skriver jag. Varför?

Svaret är att jag banne mig inte vet. Förutom att det finns ett driv i mig att skriva. Kanske är det ron det ger mig. Kanske är det ett försöka att reda ut min ADHD och bipolära hjärna som lever ett eget liv vad jag än gör. Kanske är det för att fördriva tid.

Troligast är väl att jag övar. Övar inför det stora, drömmen, att en gång skriva något som kan bli publicerat. Något som någon anser kunna säljas. Att kunna vända mitt gamla liv ryggen och leva ett annat liv. Det jag borde gjort redan för 25 år sedan. Ett kreativt liv där jag ägnar mig åt att skriva vackra eller fula sagor om tingen och platserna i livet.

Eller så är jag bara dum i huvudet och skriver just därför.

Välj själv.

 

Kanske vill jag bra sätta ett enda fotspår i historien?

 





Min egen musa

15 12 2010

Kropotkin in Haparanda, 1917

Image via Wikipedia

En lugn hunger. En lust att sova. En påminnelse om att frid existerar. En varm känsla i magen av den där kärleken som är så annorlunda än alla andra kärlekar jag upplevt. Vi pratade just om det. Att många nog tittar på oss och tänker, är han/hon kär igen? Jaja, det går över.

Men det gör inte det. Vi pratar och har planer och projekt. Vi delar inte bara tv och säng. Vi ska skapa, stödja varandras skapande. Leva med varandra på alla sätt det går. Föutom nu i början när vi lever i en bubbla en gång i månaden. Men det komme ju ge sig det med. Men det handlar inte bara om att knulla och äta och skita och titta på tv. Det finns något annat, något jag sökt hela mitt liv. En lekkamrat. Någon att skapa och leva med. PÅ riktigt. Dela dikter och upplevelser av filmer och böcker och musik.

Så jag är lycklig igen. Tillfreds med livet. Känner förtröstan.

Att vi sedan är galna och impulsiva och tokiga båda två kan bara vara bra. Det låter som det kunde bli en katastrof men vi känner varandra redan så väl. Kanske inte på riktigt än. Men på allvar. Det känns som att jag känt henne hela livet och att jag bara väntat på att hon ska matrealiseras. Så gör hon det. På en jäkla datingsite. Tack Badoo.com för det. Tack och tack igen.

 

En av mina favoritbilder på Hanna Cecilija den Underbara. Min rockmodell, min kvinna. Så vacker. Så genomtänkt. Så vacker, vacker, vacker.

 

 

 





Efter sömnen

4 12 2010

Peter Krapotkin 3

Image via Wikipedia

Jag befinner mig i ett hål i tiden. Jag måste se på sakernas tillstånd på det sättet. Ett hål i tiden, en reva i verkligheten. Igår försökte jag verkligen hålla ihop. Göra det jag sagt jag skulle göra. Tänka på att jag inte är ensam längre. Tänka på att det viktiga inte är att hon åkt hem utan att hon kommer tillbaka. Det gick sådär. Jag rökte och tänkte på att städa. Försökte läsa, titta på tv, lyssna på musik. Allt det där jag brukar göra. Stilla mitt oroliga hjärta. Stilla dess slag. Men hur jag än vände och vred och verkligheten fick jag inte det där rofyllda i mig jag lovat henne finna. Tårarna bröt fram och jag kände mig uselt självisk som satt och saknade henne när jag lovat att vörda henne.

Sängen och hunden och hennes kvarglömda byxor i handen bredvid kudden. Somna och drömma. Vakna och sakna. Det är väl så det blir nu ett tag framåt. Idag ska jag städa. Putsa och feja, allt det jag inte gjort under de 8 underbara dagarna jag var hel och total. Låta tiden rulla på, leva i revan. Gömma mig i sprickan som livet gett mig. Vänta på nästa gång hon kommer. Det kommer bli bra. Så klart.

Men ändå. Det är svårt att vara vuxen. Det är svårt att älska. Det är svårare att vara älskad. Men jag har saker att göra. Ting att sköta. Förbereda mig. Vara lycklig över vad jag faktiskt har och inte över vad jag vill ha. För vår kärlek är annorlunda och märklig, strange days indeed. Jag som alltid önskat ett förhållande där man lever i frid och samvaro men inte alltid nödvändigtvis på varandra hela tiden saknar hennes ord och kropp och att få titta på henne. Så jag tittar på korten, om och om igen. Längtar och lever och har ofridsam frid. Dricker kaffe och tänker och planerar hur jag ska ge henne vad hon behöver så att hon aldrig tröttnar på mig.

Så nu ska jag ta mig i kragen. Ställa mig och sortera disk och kanske tvätta. Ta hand om mina djur och mitt liv. I väntan på henne.





Vi som blev kvar

29 09 2010

jag vet inte längre. Det känns som att minnet av sommarens sol har fördunklats. Där vi satt i solen och karln klagade över att det var för jävla varmt. När solen äntligen sken. När vi åkte till Ullared och gick vilse bland alla gånger. Hur vi drog tråd, snackade bort tiden medan min förra hund, Kita, luffsade omkring. Hur vi slängde nefallna träd och hur han ledde hästen när jag för första gången som vuxen red på en häst.

Hur vi satt och nästan dog av skratt över minnet från den korkade minen man hade på kortet från lekskolan. När vi delade en halva whiskey i solen medan vi spolade av bilens hundbur som min Dipp hade spytt ner. När vi tillsammans formaterade våra datorer. Det tog en hel jävla dag. Hur vi stod och tittade på när Christian spikade panelen på huset medan vi stod nedanför och mätte och sågade bräder. Vi vågade inte ställa oss i korgen till den där lyften.

Hur vi satt och pratade och pratade och pratade om vår ångest, våra depressioner. Våra försök att sluta leva. Hur vi satt och pratade över lyckan över att överlevt och att leva. Över att vara tre musketörer, jag, Sami och Åsa. Eller, fan, ta det i vilken ordning du vill. Hur han alltid var så givmild att det nästan blev pinsamt. Kramarna. Allt. Hur jag saknar allt.

Jag väntar på tårarna. Jag hade återfunnit min vän. Han som stod upp för mig när jag var skolans hack-kyckling. Han som försvann. Han som återuppstod. Han som är död.

Den bästa whiskey jag druckit





Inuti smutsen

5 09 2010

Wildlife photography, Wood Nuthatch (Sitta eur...

Image via Wikipedia

Det är något förunderligt med hösten. Om det är ljuset eller luften eller dofterna eller smaken av livet som blir annorlunda går inte att säga. Man kan trassla in sig i att kalla luften för krispig eller beskriva rökdoften som ligger över hela världen men det som är essentiellt går inte att gripa tag i. Bara att allt är annorlunda.

Jag har i så många år varit rädd för hösten. Den har skrämt mig. Mer än vinterns mörker har höstens löfte om kommande mörker skrämt vettet ur mig. Drivit mig till flaska och självförstörande leverne. Nu undrar jag vad faen jag varit så rädd för? Att gå ut i solen är ju fantastiskt. Att gå ut i regnet är lika fantastiskt det med. Mörkret betyder ju bara att man får sitta inne och läsa, inget annat. Man behöver inte känna det där sommartvånget om att gå ut titt som tätt. Man behöver inte förklara varför solbrännan lyser med sin frånvaro.  Man kan sitta inne och bara sitta inne och sitta inne. Lyssna på regnet mot fönstren eller kika på solen genom de samma.

Jag får inget dåligt samvete av att tycka att den här dagen gör sig bäst inomhus. Det bara är en sådan dag. När jag trivs i livet. Igår var ragnarök och förbannelse, idag är det mer småputtrigt. Läsa en bra bok (förresten, varför säger man att man läser en bra bok? Ingen läser väl en dålig bok?) sitta och titta på världen utanför fönstren och bara vara. Hunden är fortfarande trött efter gårdagen, hon är full av hormoner och konstiga känslor. Katten tjurar på fönsterbrädan i köket. Varför hon är sur vet jag inte. Hon gör så ibland. Idag är väl hennes sura dag kan jag tro.

Det enda jag behöver göra är att gå till affären och köpa kattmat. Resten av alla måsten kan jag skjuta på, dra i långbänk. Strunta i. Men katten måste ha mat. Annars slutar hon aldrig vara sur. Dessutom så behöver hunden gå ut en längre promenad med. Jag vet inte om hon själv vet om att hon behöver det. Det har hon mig till att hålla ordning på. Jag önskar att jag hade någon som hade ordning på mig. Lite som i lumpen. Livet var oerhört lätt då. Gå upp när man skulle, gå ut när man skulle, motionera när man skulle, sova när man skulle, tänka när man skulle och slippa tänka när man blev beordrad att göra så. Enda problemet med det där var att jag har så förbannat svårt att spela enligt reglerna.

Så kanske är det bra att bara jag och ingen annan har reda på mig? Kanske.





Men kära du, håll käft? Eller prata.

4 09 2010

Jag är med i någon sort helvetes datingsight. Eller vad det heter. Förra gången trodde jag att jag fann det jag behövde. Som känslan av att tv tittade på mig. Alla som jag behöver mig undflyr mig. Fast kärleken var så ärlig så ärlig så är… lig.

Men dagen som är idag är full av konflikter. Tuggade koppel. Polisen på jakt, polisen på flykt. Borta, så borta.

Prata om annat, prata om att man hatar, prata om att man älskar. Tunn hur, tjockt skinn.

Gömmer.





En brygga som blir en bro

19 08 2010

Mitt i allt, så känns det rätt så ok att vara mig. Sura stanker är utvädrade och jag själv värd att må bra. Känner jag. Såsom jag borde känna. Dagen liksom faller på plats, rotar sig. Det tjuriga har gett vika och nog borde timmarna som följer kunna bli tämligen goda. Fast det är väl så, att man måste öppna sina känslofönster då och då för att inte kvävas i stanken från onda tankar. Det känns rätt liksom. Rätt och riktigt.

När jag väl bestämde mig för att låta vulkanen som är jag eruptera blev jag genast en smula vackrare till sinnes. Även om jag kanske inte kände igen känslan med en gång. Det är som att tömma en böld, man måste klämma och låta det göra ont för att bli av med giftet.

Därför lät jag det emotionella varet rinna nedför mina kinder, därför lät jag blodet springa fram. Nu läker mitt överhettade själsliv sakta men gott. Utan plåster eller förband. Utan känslomässigt penicillin. Jag finner mig själv glättig och törstig på livet. Pyttelitet glad men känslan växer och dundrar i mitt bröst. Alla riktningar jag har att välja på syns mig goda.

Hungrig på livet, mitt liv.





Alla ska i jorden

19 08 2010

Mitt namn finner endast jag själv. Det du letar efter är intet jag. Det är någon jag inte känner mig vid. Så du sniffar, slukar, snittrar, efter bokstäver och intet annat. Hör du inte pianotangenterna? Vit faller i svarts mun. Hör du inte hur de spelar sin roll för att vara oss till föga?

Ingen som vi hör är hel utan den andra. Vi kan reta oss, leta oss, vara oss tillsammans, men ensamma. Men inget ljud blir till annat än oljud än att vara kören som finner sig själv. Är jag oljuden? Är jag så simpel? Är jag intet annat? Jag som vill vara så elegant, så förnibel. SÅ mitt! Så tvättan av det som är ränta. Så minus skuld.

Men vi ska alla i jorden. Jag har gått på kyrkogården, med min hund. PÅ min hund har vi vandrat på min faders grav. Dör jag kommer gå. Du ser, jag blandar bort bokstäver. Na. Men allt är sant.

Eller?





Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Tidens ström

10 08 2010

Tiden droppar ner över mig. Väter ner mitt liv med hågkomster av dagar i solen och nätter i snö. Allt medan min hud blir allt mer stel och förtvinad. Men det är ok. Det är som det ska vara. För varje dag blir jag allt visare och klokare och lite vackrare. Precis som vi alla blir. Mitt hår visar upp grå strån och jag vet att en dag kommer det falla av och försvinna. Men än så länge är jag ung och har funnit någon sorts ro i mig. Det är nog så att jag aldrig kommer bli en lugn person, men allt annat än rå ångest och oro är bra.

På mina golv har hunden lämnat sina leksaker medan hon själv ligger i soffan och vilar sin hundsjäl. Katten sitter i fönstret och tittar ut och längtar någonstans. Som katter plägar göra när de är uttråkade. Som vi alla gör när vi är uttråkade. Kvinnan ligger i mitt sovrum och sover. Det blev sent och glatt igår. Prat och diskussioner och småskratt. Vi duschade hunden och rökade hemrullade cigaretter. Jag drack några öl och hon drack vatten. För sån är vår uppdelning i nöjen.

Idag väntar ännu en dag i den ekonomiska privata krisens skugga. Men kylen är full med mat och alltid blir man mätt. Det pratas om att panta en dator, vi får se hur det blir med det där. Idag hinner vi nog inte göra det i alla fall. Jag borde städa mina golv. Fast det är rätt så trivsamt med ostädade golv ibland. När det är hundens leksaker som ligger över det. Men jag borde nog rädda mina strumpor och kalsonger som hon har hämtat ur tvättkorgen. Innan jag får bitmärken över mina mest privata delar.

Så dagen som på något märkligt sätt knappt har börjat ser ut att bli bra. Ännu en bra dag. Den förlamande trötthet som jag upplevt i några dagar börjar ge med sig. Det är bara att inse, jag är inte stark än. Det behövs inte mycket för att välta mitt lass. Bara att bli kär och arbeta med att hjälpa till att byta fasad på ett hus i några dagar. Mer krävs inte för att jag ska slockna som en tändsticka som brunnit färdigt. På mina handflator finns det där stressexemet som brukar dyka upp när världen varit lite överväldigande. Det kräver salvor och krämer. Själv kräver jag kaffe och cigg och kyssar.

Så rinner tiden förbi, bort. Men den tidsström jag befinner mig i är god mot mig just nu. Den smeker mina tankar och känslorna jag upplever är starka och vackra. Allt för att jag stannade upp en sekund och tittade upp från marken.

Som ett ställverk är mitt hjärta.





Sovdagarna i mitt liv

8 08 2010

När jag var liten fanns det i vår familj något som hette sovdagar. De brukade inträffa regniga sommarsöndagar. Det var dagar när det var helt ok att ligga i sängen och läsa Tintin och Kalle Anka-pocket hela dagen. Ibland somnade man till lite medan regnet smattrade mot fönstret. En filt över kroppen och en mugg med thé på sängbordet. Långsamma timmar och slöa minuter. Ett gott liv i en god värld.

Många av de där dagarna tillbringade jag med att dagdrömma. Om framtiden och det som varit och det som var precis då. Jag är fortfarande en drömmare. Har svårt att placera mig i verkligheten, den där tråkiga gråa verkligheten som vi alla lever i. Idag är helt klart en sovdag. Jag är trött, så in i märgen trött. Vartenda cell i min kropp skriker på vila och kontemplation. Springsteen sjunger om hungriga hjärtan för mig och hunden Dipp tuggar eftertänksamt på en tuggknut.

Så jag tänker lägga mig på soffan och flyta bort, uppströms. Allt medan regnet smattrar mot mina fönster och himlen är blyertsgrå och våt. Nog är mitt hjärta hungrigt, men en viss mättnad har börjat infinna sig. Inte en sådan mättnad som gör att man inte vill ha mer, men en sådan där som gör kroppen behagligt tung och tankarna behagligt tröga. Den som söker skall finna och nog har jag funnit. Goda vänner som står vid min sida och en kvinna som vet vart jag varit, barn som växer upp till goda människor och en katt och en hund som värmer mig på natten.

Jag månde vara skör så skör, men godset är gott och ytan blank. Handskas jag med mig varligt håller jag i generationer. Lite mer exklusiv för varje minut. Patina och glans.

Det är länge sedan jag var oändligt ensam nu. Länge sedan telefonen var tyst och död. Länge sedan jag föll och väntade på att ta mark med en duns och blodvite. Inte svävar jag fritt, inte står jag på någon topp, men jag är på väg uppåt. Kanske är det åldern, det sägs ju att man slutar frukta livet när man fyllt 40. Kanske är det så att jag slutat vara rädd för andras åsikter om min egna person? För nu vet jag ju vad jag vill, vart jag siktar och att jag kan säga nej.

Det är en sovdag idag och jag ska drömma mig hit.

Inte kan man begära mer?

Min tokiga hund.








%d bloggare gillar detta: