Min egen musa

15 12 2010

Kropotkin in Haparanda, 1917

Image via Wikipedia

En lugn hunger. En lust att sova. En påminnelse om att frid existerar. En varm känsla i magen av den där kärleken som är så annorlunda än alla andra kärlekar jag upplevt. Vi pratade just om det. Att många nog tittar på oss och tänker, är han/hon kär igen? Jaja, det går över.

Men det gör inte det. Vi pratar och har planer och projekt. Vi delar inte bara tv och säng. Vi ska skapa, stödja varandras skapande. Leva med varandra på alla sätt det går. Föutom nu i början när vi lever i en bubbla en gång i månaden. Men det komme ju ge sig det med. Men det handlar inte bara om att knulla och äta och skita och titta på tv. Det finns något annat, något jag sökt hela mitt liv. En lekkamrat. Någon att skapa och leva med. PÅ riktigt. Dela dikter och upplevelser av filmer och böcker och musik.

Så jag är lycklig igen. Tillfreds med livet. Känner förtröstan.

Att vi sedan är galna och impulsiva och tokiga båda två kan bara vara bra. Det låter som det kunde bli en katastrof men vi känner varandra redan så väl. Kanske inte på riktigt än. Men på allvar. Det känns som att jag känt henne hela livet och att jag bara väntat på att hon ska matrealiseras. Så gör hon det. På en jäkla datingsite. Tack Badoo.com för det. Tack och tack igen.

 

En av mina favoritbilder på Hanna Cecilija den Underbara. Min rockmodell, min kvinna. Så vacker. Så genomtänkt. Så vacker, vacker, vacker.

 

 

 

Annonser




Off white

2 11 2010

Swedish acting couple Olof and Frida Winnerstr...

Image via Wikipedia

Jag är här nu. Precis framför dig. Inuti och vid sidan. Som en häftklammer i din kind. Något som retar och vrider sig fel när du ler. Dårskap säger jag. Inget annat än dårskap styr alla de liv som omger oss. Människors tankar som virvlar som nyklippt fjolårsgräs årets första sommardag. Runt och omkring, virvlar och förstör. Ensamhet och förtärande vänskap. Det brinner i mig igen. Höga lågor som slickar himlens alla stjärnor.

Inga raka ord leder oss hem. Svart är själens färg, vitt tankens. Jag har ingen som helst aning om var jag hör hemma. Vart jag bör gå för att få gråta ifred. Allt sker mitt på torget, på bussen, i kön och på ändlösa fält. Aldrig gråta i ensamhet. Aldrig gråta alls. Aldrig, aldrig.

Där jag sitter på min soffa medan regnet piskar mina fönster, de som återkommer i mina texter allt som oftast, där sker inget. Den där motorn som ständigt surrar i mig varvar upp. Gasen fastnar snart och kvar blir bara en enda känsla. Utslocknande. Få sova. Fel. Få vila. Jag vilar aldrig när jag sover. Det är bara när jag druckit mitt sans och mitt vett överbord som jag kan slappna av. Precis i samma sekund som allt blir sådär svart som det bara blir då är jag trygg. I nästa sekund är allt som det brukar fast värre. Den vägen är inte min. Den får inte vara min. Jag vill inte välja den.

OM man bara ska leva tryggt i en enda sekund vill jag det ska vara en nykter sekund. Jag är så förbannat trött på att glömma minuter och dagar. Glömma vad jag sagt. Glömma vad jag gjort eller vem jag gjort det för eller mot. Men hjärtat slår i ostadiga 120bpm och blodet pulserar runt i min kropp. På allt för snabb tomgång. Jag visste nog att det skulle ske, men jag väjde väl undan för tanken.

Det är så. Allt är av eller på. Svart eller blodrött. Samtidigt som jag på en nivå tänker att allt är så jävla trist så tänker jag på en annan nivå inuti mig att jag vill ha det lite tråkigt någon enda jävla satans helvetes gång. Bara någon gång. På ett tredje plan tänker jag att mina tankar är korkade och på ett fjärde att jag borde sova. Nivåerna smälter samman till ett enda sammelsurium, en kakofoni av ljud och tankar och någonstans där finns det jag känner.

Jag visste det skulle bli så. Varje gång jag försöker göra det som normala människor gör så kan jag inte hitta volymratten. Ljudet stegrar sig till max direkt och sedan finns det inget sätt att skruva ner. Kroppen behöver vila men hjärnan vägrar ge mig någon nåd. Något att stilla bedja om. Nåd. När jag sedan gått ner på tystnad igen så är det lika omöjligt att skruva upp. Ens så att jag själv hör vad som händer i mig.

AV

Är jag bara ett experiment?

Vill jag?

Man kan inte skriva med vitt på en vit vägg. Det gör sig inte. Det blir inget av något. Även om jag själv vet vad jag skrev syns det inte, om det inte syns finns det inte. Om det inte finns görs det inte. Alltså har jag egentligen inte gjort något alls fast det tog mig så lång tid att skriva det jag skrev. År och födelsedagar gick men jag skrev och skrev. Snö föll och solen gick upp och ner medan jag skrev med vitt på en vit vägg. Så mycket tid till inget. Så mycket tid och kraft till att göra ingenting.


 





Aldrig utanför

28 10 2010

Det börjar tära på mig, reta mig. Göra mig obalanserad och ostabil. Alla dessa människor som säger åt mig att jag har kapacitet att ”bli något”. Eller ännu värre, de som säger att jag ”kan bli vad jag vill”. För helvete, är jag inte något då? Räknas inte det jag är? Finns jag ens?

Det är säkert välmenande, en del i alla fall, de där orden. Men ändå. Det är som att människor räknar med att jag inte är precis det jag vill vara. För att jag inte är som dem. För att jag inte delar deras drömmar, tankar, åsikter eller värderingar. Det känns förbannat kränkande att ständigt höra att jag borde bli något annat än det jag är. Att ständigt behöva försvara mig. Att alltid vara i något sorts mental krigsberedskap. Bara för att jag inte är vad andra tycker jag ska vara.

Jag är precis där jag vill vara, just nu. Vad jag vill bli är höljt i dunkel. Jag låter det vara så och gör vad jag vill under tiden.

Det mest irriterande är att jag inte kan vinna den där debatten. För de jag pratar med lyssnar inte, de har redan bestämt sig, bestämt sig för att jag borde vara något annat än jag är. Konstigt, det var ingen som tyckte att jag skulle ”bli något” när jag läste till sjuksköterska. För då gjorde jag ju något som de kunde greppa. Något som ”jag har kapacitet till”. Även om jag då gjorde något jag egentligen inte ville. Jag lyssnade till alla de där rösterna och gjorde vad jag hörde de ville jag skulle göra.

Nu när jag är närmare det jag vill göra, då har de fått för sig att jag inte ska göra det?

Nä, jag ruttnar på det där. Jag är vad jag vill vara. Lev med det.

 





Resan till solen

12 07 2010

Tropisk värme säger de som vet. Själv vet jag inte alls. Jag har aldrig varit i tropikerna och har inga planer att åka dit heller. Inte när den Svenska sommaren står i full blom, när solen steker som ett solarie och huden sakta blir allt brunare, det röda rodnade viker för att bli sommartorrt och segt.

Nätterna lever jag bland fläktar och oroliga drömmar. Dagarna tillbringer jag i en vacker dröm. En tid när vintern inte finns och aldrig kommer. En tid när kaffet är svalt fast det är nybryggt och jag funderar på varför man inte alltid kan uppleva samma lätta gaskänsla i själen. Som en vacker blå och gul luftballong flyter alla tankar fram, triviala känslor och ihågkomster.

Jag delar livet med mina djurvänner och mina människovänner. Gräset är lika torrt under allas våra fötter och vi delar ord om längtan efter förlösande åskväder och svalkande regn. Inte sker, inget kommer hända. Status quo i tillvaron. Som en dröm. Precis som en dröm.

Jag lever i en tid när inga räkningar eller terapisamtal eller läkemedel eller onda tankar finns. Längtar efter mina barn och deras skratt, längtar efter mina kläder, men man kan inte bära kläder nu. Bara nödtorftigt tyg kring höfterna. Alla modäna tankar om mode faller hårt i den heta asfalten. Vi är alla likadan under allt det där tyget vi skyler oss med när isen faller från våra tak. ¨

Så låt mig vara såhär resten av mitt långa liv. Lycklig och envis och farlig för ingen, inte ens längre för mig själv. Jag försöker sluta röka och den här gångerna ska jag lyckas. Slut på tobakens träldom. Slut på min fångenskap i dödens närhet. Kanske kommer snön aldrig mer. Kanske kommer jag lyckas. Bara för att solen finns.

Jag hoppas det.





Den blomstertid nu kommit

4 07 2010

Det var varmt igår. Det var så varmt att min älskade dator gång på gång lade av eftersom den blev överhettad. Först efter att jag lagt den i frysen (sic!) en stund så funkade den som den skulle. Idag är det bara varmt och gott. Inte den där kvävande hettan utan en svepande, mjuk, värme som lindar in tillvaron i glömska av vinter och snö och kalla känslor.

Ändå så orkar jag inte så mycket som jag skulle vilja. Den vid det här laget berömda förkylningen ligger och stör i bakgrunden som vitt brus. Jag försöker att negligera den men den kräver uppmärksamhet och närvaro. Den kittlar min näsa och river min hals, den dunkar i pulsarna i huvudet och kväver varje ansats till att vara pigg. Så jag kapitulerar och gör mitt bästa för att låta den ta så lite plats som möjligt utan att den får vinna hela kriget.

Kanske skulle man ta en promenad med hunden? Det brukar lösa rätt många problem har jag märkt. Jo, en kaffe och sedan ut i världen igen. Så får det allt bli.





När molnen blir en befrielse

4 07 2010

Jag vet att man enligt gällande doktrin inte får säga så här, men jag gör det ändå. Molnen har rullat in över himlen och jag drar en lättnadens suck. Äntligen lite svalare, äntligen luft som går att andas. Äntligen lite vila från solens obarmhärtigt skarpa strålar. Ljuset, det bedårande vackra ljuset, är kvar. Det mörka vilar fortfarande djupt instoppat inuti november. Men man kan återigen andas.

Jag har inget emot värme. Värme frälser en frusen själ och tinar isen i en ande som fastnat. Men måtta, måtta mina vänner. Måtta är aldrig fel. De två sista dagarna har det varit omåttligt varmt. För varmt. För mycket av det goda. Som att bli istoppad tårta även när man blivit mätt på allt det sockriga och smetiga.

Så nu när molnen tagit plats på himlavalvet så är jag mer än nöjd. Äntligen kan jag leva utan att vara rädd för att smälta bort. Gott så.

Nu väntar lite kaffe och sedan ska jag lägga mig på sängen och läsa dagens avis. Förkylningen bor kvar i min kropp men har gett upp den allra värsta kampen med mig. Den ligger bara och småputtrar, gör sig påmind genom en envis huvudvärk och lite lagom feber. Lagom för att jag med gott samvete kan göra precis ingenting hela dagen. Ingenting förutom att försöka aktivera min uttråkade hund. Hon far mellan rummen som en osalig ande, endast tröstad av att jag ger henne små uppgifter när jag orkar.

Livet som är är inte så illa.





I väntan på Kalle Anka

3 07 2010

En förkylning är aldrig rolig. En riktig förkylning som nästan är som en influensa, eller kanske rakt av är det, är ännu tråkigare. En sådan när termometern visat på 21 grader celsius klockan 8 där ute och 39 grader i kroppen är ännu värre. Jag lovar, jag vet att det är så. För jag har just genomlidit en natt full av frossa och muskel och ledvärk och svettningar. Roligare kan man ha liksom. Det pyr i mig, känslorna av att livet är oändligt orättvist. Men så kommer jag på att det faktiskt bara är en förkylning och att det kommer andra varma dagar. Inget att hänga upp sig på. Så jag kryper tillbaka till mitt sovrum, fullproppad med paracetamol och vatten och dystra tankar. Kanske lite mer sömn kan lösa alla världens I-landsproblem?

Jag vet ju att någon gång under dagen måste jag ta en riktig promenad med Dipp, hunden. Det går inte att smita undan, för försöker jag det så kommer hon vända upp och ner på lägenheten. Håhåjaja. Fast lite roligt är det att katten även hon märker att det är en valp vi har att göra med. Hon som aldrig brukade komma ens in i sovrummet förut om min förra hund, Kita, var där inne, hon lägger sig nu på sängen och blänger lite på Dipp och sedan är det lugna gatan. Märkligt.

Nä, sängen var det. Paracetamol och vatten och en Kalle Anka att läsa. Ögonen värker så det får bli lite lättare lektyr i dag helt klart. Att sedan good ol´ Kalle aldrig kan missyckas är ju bara en bonus.

Night!








%d bloggare gillar detta: