Min egen musa

15 12 2010

Kropotkin in Haparanda, 1917

Image via Wikipedia

En lugn hunger. En lust att sova. En påminnelse om att frid existerar. En varm känsla i magen av den där kärleken som är så annorlunda än alla andra kärlekar jag upplevt. Vi pratade just om det. Att många nog tittar på oss och tänker, är han/hon kär igen? Jaja, det går över.

Men det gör inte det. Vi pratar och har planer och projekt. Vi delar inte bara tv och säng. Vi ska skapa, stödja varandras skapande. Leva med varandra på alla sätt det går. Föutom nu i början när vi lever i en bubbla en gång i månaden. Men det komme ju ge sig det med. Men det handlar inte bara om att knulla och äta och skita och titta på tv. Det finns något annat, något jag sökt hela mitt liv. En lekkamrat. Någon att skapa och leva med. PÅ riktigt. Dela dikter och upplevelser av filmer och böcker och musik.

Så jag är lycklig igen. Tillfreds med livet. Känner förtröstan.

Att vi sedan är galna och impulsiva och tokiga båda två kan bara vara bra. Det låter som det kunde bli en katastrof men vi känner varandra redan så väl. Kanske inte på riktigt än. Men på allvar. Det känns som att jag känt henne hela livet och att jag bara väntat på att hon ska matrealiseras. Så gör hon det. På en jäkla datingsite. Tack Badoo.com för det. Tack och tack igen.

 

En av mina favoritbilder på Hanna Cecilija den Underbara. Min rockmodell, min kvinna. Så vacker. Så genomtänkt. Så vacker, vacker, vacker.

 

 

 





Off white

2 11 2010

Swedish acting couple Olof and Frida Winnerstr...

Image via Wikipedia

Jag är här nu. Precis framför dig. Inuti och vid sidan. Som en häftklammer i din kind. Något som retar och vrider sig fel när du ler. Dårskap säger jag. Inget annat än dårskap styr alla de liv som omger oss. Människors tankar som virvlar som nyklippt fjolårsgräs årets första sommardag. Runt och omkring, virvlar och förstör. Ensamhet och förtärande vänskap. Det brinner i mig igen. Höga lågor som slickar himlens alla stjärnor.

Inga raka ord leder oss hem. Svart är själens färg, vitt tankens. Jag har ingen som helst aning om var jag hör hemma. Vart jag bör gå för att få gråta ifred. Allt sker mitt på torget, på bussen, i kön och på ändlösa fält. Aldrig gråta i ensamhet. Aldrig gråta alls. Aldrig, aldrig.

Där jag sitter på min soffa medan regnet piskar mina fönster, de som återkommer i mina texter allt som oftast, där sker inget. Den där motorn som ständigt surrar i mig varvar upp. Gasen fastnar snart och kvar blir bara en enda känsla. Utslocknande. Få sova. Fel. Få vila. Jag vilar aldrig när jag sover. Det är bara när jag druckit mitt sans och mitt vett överbord som jag kan slappna av. Precis i samma sekund som allt blir sådär svart som det bara blir då är jag trygg. I nästa sekund är allt som det brukar fast värre. Den vägen är inte min. Den får inte vara min. Jag vill inte välja den.

OM man bara ska leva tryggt i en enda sekund vill jag det ska vara en nykter sekund. Jag är så förbannat trött på att glömma minuter och dagar. Glömma vad jag sagt. Glömma vad jag gjort eller vem jag gjort det för eller mot. Men hjärtat slår i ostadiga 120bpm och blodet pulserar runt i min kropp. På allt för snabb tomgång. Jag visste nog att det skulle ske, men jag väjde väl undan för tanken.

Det är så. Allt är av eller på. Svart eller blodrött. Samtidigt som jag på en nivå tänker att allt är så jävla trist så tänker jag på en annan nivå inuti mig att jag vill ha det lite tråkigt någon enda jävla satans helvetes gång. Bara någon gång. På ett tredje plan tänker jag att mina tankar är korkade och på ett fjärde att jag borde sova. Nivåerna smälter samman till ett enda sammelsurium, en kakofoni av ljud och tankar och någonstans där finns det jag känner.

Jag visste det skulle bli så. Varje gång jag försöker göra det som normala människor gör så kan jag inte hitta volymratten. Ljudet stegrar sig till max direkt och sedan finns det inget sätt att skruva ner. Kroppen behöver vila men hjärnan vägrar ge mig någon nåd. Något att stilla bedja om. Nåd. När jag sedan gått ner på tystnad igen så är det lika omöjligt att skruva upp. Ens så att jag själv hör vad som händer i mig.

AV

Är jag bara ett experiment?

Vill jag?

Man kan inte skriva med vitt på en vit vägg. Det gör sig inte. Det blir inget av något. Även om jag själv vet vad jag skrev syns det inte, om det inte syns finns det inte. Om det inte finns görs det inte. Alltså har jag egentligen inte gjort något alls fast det tog mig så lång tid att skriva det jag skrev. År och födelsedagar gick men jag skrev och skrev. Snö föll och solen gick upp och ner medan jag skrev med vitt på en vit vägg. Så mycket tid till inget. Så mycket tid och kraft till att göra ingenting.


 





Aldrig utanför

28 10 2010

Det börjar tära på mig, reta mig. Göra mig obalanserad och ostabil. Alla dessa människor som säger åt mig att jag har kapacitet att ”bli något”. Eller ännu värre, de som säger att jag ”kan bli vad jag vill”. För helvete, är jag inte något då? Räknas inte det jag är? Finns jag ens?

Det är säkert välmenande, en del i alla fall, de där orden. Men ändå. Det är som att människor räknar med att jag inte är precis det jag vill vara. För att jag inte är som dem. För att jag inte delar deras drömmar, tankar, åsikter eller värderingar. Det känns förbannat kränkande att ständigt höra att jag borde bli något annat än det jag är. Att ständigt behöva försvara mig. Att alltid vara i något sorts mental krigsberedskap. Bara för att jag inte är vad andra tycker jag ska vara.

Jag är precis där jag vill vara, just nu. Vad jag vill bli är höljt i dunkel. Jag låter det vara så och gör vad jag vill under tiden.

Det mest irriterande är att jag inte kan vinna den där debatten. För de jag pratar med lyssnar inte, de har redan bestämt sig, bestämt sig för att jag borde vara något annat än jag är. Konstigt, det var ingen som tyckte att jag skulle ”bli något” när jag läste till sjuksköterska. För då gjorde jag ju något som de kunde greppa. Något som ”jag har kapacitet till”. Även om jag då gjorde något jag egentligen inte ville. Jag lyssnade till alla de där rösterna och gjorde vad jag hörde de ville jag skulle göra.

Nu när jag är närmare det jag vill göra, då har de fått för sig att jag inte ska göra det?

Nä, jag ruttnar på det där. Jag är vad jag vill vara. Lev med det.

 





Resan till solen

12 07 2010

Tropisk värme säger de som vet. Själv vet jag inte alls. Jag har aldrig varit i tropikerna och har inga planer att åka dit heller. Inte när den Svenska sommaren står i full blom, när solen steker som ett solarie och huden sakta blir allt brunare, det röda rodnade viker för att bli sommartorrt och segt.

Nätterna lever jag bland fläktar och oroliga drömmar. Dagarna tillbringer jag i en vacker dröm. En tid när vintern inte finns och aldrig kommer. En tid när kaffet är svalt fast det är nybryggt och jag funderar på varför man inte alltid kan uppleva samma lätta gaskänsla i själen. Som en vacker blå och gul luftballong flyter alla tankar fram, triviala känslor och ihågkomster.

Jag delar livet med mina djurvänner och mina människovänner. Gräset är lika torrt under allas våra fötter och vi delar ord om längtan efter förlösande åskväder och svalkande regn. Inte sker, inget kommer hända. Status quo i tillvaron. Som en dröm. Precis som en dröm.

Jag lever i en tid när inga räkningar eller terapisamtal eller läkemedel eller onda tankar finns. Längtar efter mina barn och deras skratt, längtar efter mina kläder, men man kan inte bära kläder nu. Bara nödtorftigt tyg kring höfterna. Alla modäna tankar om mode faller hårt i den heta asfalten. Vi är alla likadan under allt det där tyget vi skyler oss med när isen faller från våra tak. ¨

Så låt mig vara såhär resten av mitt långa liv. Lycklig och envis och farlig för ingen, inte ens längre för mig själv. Jag försöker sluta röka och den här gångerna ska jag lyckas. Slut på tobakens träldom. Slut på min fångenskap i dödens närhet. Kanske kommer snön aldrig mer. Kanske kommer jag lyckas. Bara för att solen finns.

Jag hoppas det.





Den blomstertid nu kommit

4 07 2010

Det var varmt igår. Det var så varmt att min älskade dator gång på gång lade av eftersom den blev överhettad. Först efter att jag lagt den i frysen (sic!) en stund så funkade den som den skulle. Idag är det bara varmt och gott. Inte den där kvävande hettan utan en svepande, mjuk, värme som lindar in tillvaron i glömska av vinter och snö och kalla känslor.

Ändå så orkar jag inte så mycket som jag skulle vilja. Den vid det här laget berömda förkylningen ligger och stör i bakgrunden som vitt brus. Jag försöker att negligera den men den kräver uppmärksamhet och närvaro. Den kittlar min näsa och river min hals, den dunkar i pulsarna i huvudet och kväver varje ansats till att vara pigg. Så jag kapitulerar och gör mitt bästa för att låta den ta så lite plats som möjligt utan att den får vinna hela kriget.

Kanske skulle man ta en promenad med hunden? Det brukar lösa rätt många problem har jag märkt. Jo, en kaffe och sedan ut i världen igen. Så får det allt bli.





När molnen blir en befrielse

4 07 2010

Jag vet att man enligt gällande doktrin inte får säga så här, men jag gör det ändå. Molnen har rullat in över himlen och jag drar en lättnadens suck. Äntligen lite svalare, äntligen luft som går att andas. Äntligen lite vila från solens obarmhärtigt skarpa strålar. Ljuset, det bedårande vackra ljuset, är kvar. Det mörka vilar fortfarande djupt instoppat inuti november. Men man kan återigen andas.

Jag har inget emot värme. Värme frälser en frusen själ och tinar isen i en ande som fastnat. Men måtta, måtta mina vänner. Måtta är aldrig fel. De två sista dagarna har det varit omåttligt varmt. För varmt. För mycket av det goda. Som att bli istoppad tårta även när man blivit mätt på allt det sockriga och smetiga.

Så nu när molnen tagit plats på himlavalvet så är jag mer än nöjd. Äntligen kan jag leva utan att vara rädd för att smälta bort. Gott så.

Nu väntar lite kaffe och sedan ska jag lägga mig på sängen och läsa dagens avis. Förkylningen bor kvar i min kropp men har gett upp den allra värsta kampen med mig. Den ligger bara och småputtrar, gör sig påmind genom en envis huvudvärk och lite lagom feber. Lagom för att jag med gott samvete kan göra precis ingenting hela dagen. Ingenting förutom att försöka aktivera min uttråkade hund. Hon far mellan rummen som en osalig ande, endast tröstad av att jag ger henne små uppgifter när jag orkar.

Livet som är är inte så illa.





I väntan på Kalle Anka

3 07 2010

En förkylning är aldrig rolig. En riktig förkylning som nästan är som en influensa, eller kanske rakt av är det, är ännu tråkigare. En sådan när termometern visat på 21 grader celsius klockan 8 där ute och 39 grader i kroppen är ännu värre. Jag lovar, jag vet att det är så. För jag har just genomlidit en natt full av frossa och muskel och ledvärk och svettningar. Roligare kan man ha liksom. Det pyr i mig, känslorna av att livet är oändligt orättvist. Men så kommer jag på att det faktiskt bara är en förkylning och att det kommer andra varma dagar. Inget att hänga upp sig på. Så jag kryper tillbaka till mitt sovrum, fullproppad med paracetamol och vatten och dystra tankar. Kanske lite mer sömn kan lösa alla världens I-landsproblem?

Jag vet ju att någon gång under dagen måste jag ta en riktig promenad med Dipp, hunden. Det går inte att smita undan, för försöker jag det så kommer hon vända upp och ner på lägenheten. Håhåjaja. Fast lite roligt är det att katten även hon märker att det är en valp vi har att göra med. Hon som aldrig brukade komma ens in i sovrummet förut om min förra hund, Kita, var där inne, hon lägger sig nu på sängen och blänger lite på Dipp och sedan är det lugna gatan. Märkligt.

Nä, sängen var det. Paracetamol och vatten och en Kalle Anka att läsa. Ögonen värker så det får bli lite lättare lektyr i dag helt klart. Att sedan good ol´ Kalle aldrig kan missyckas är ju bara en bonus.

Night!





Ur sängen i solen

23 05 2010

Vissa dagar vaknar man och är redan trött. Idag är helt klart en sådan dag. Igår var min yngsta son här och vi umgicks sådär som man önskar att man alltid gjorde. Lugn och ro och bara vara, käka pizza och dricka obscena mängder cola. Vi var ute med Kita i solen och svettades precis som man tarvar göra när sommaren kommit och man ännu inte vant sig vid värmen eller lärt sig hur man ska klä sig.

Dagen före gårdagen tillbringade jag på landet hos goda vänner, vi satt och pratade om allt och inget och jag ominstallerade min dator som börjat krångla allt mer. Det var ömsom sol, ömsom vräkte regnet ned. Åskan mullrade och blixtar slog ned. Kita sprang ut och in i huset och jag själv blev avslappnad och nöjd med livet.

Så att jag somnade som ett barn igår när sonen åkt hem var kanske inte helt oväntat. Med kläder och i största hast somnade jag på sängen och vaknade inte förrän i morse, i nästan samma ställning som jag somnat i. Men nu gäller det att sätta lite fart. Jag ska ha mina vänner över på middag och behöver både städa och handla mat innan det gått allt för mycket av dagen. Men så trött så trött. Fast det är inte alls en jobbig trötthet. Mer en nöjd och slapp sådan. Som när man lever ett gott liv och trivs med det.

Så nu är det dags att bryta sig ur sömnen på allvar och göra saker. Viktiga saker. Städa, duscha, gå till affären, njuta av livet och solen som skiner där ute, förvisso under grå himmel men likt förbannat skiner.





En jäkla bra helg

16 05 2010

Det har varit en jäkla bra helg. En förbaskat bra helg. Mycket promenader, Elfsborg vann sin första bortamatch för säsongen, Tre kronor spöade Kanada. Min son var här idag och vi bara var tillsammans. Gick i skogen och åt makaroner och tittade på film och pratade om just ingenting. Så, helgen har varit totalt bra. Även om jag var tvungen att låna 300 spänn av min äldsta son tills på onsdag när mina skärvor till slantar ramlar ner på mitt torra konto.

Igår var jag och Kita ute rätt mycket. Även om solen inte sken så väldans mycket så var det varmt och kvalmigt. Vi vandrade över Viskan till skogen och gick omkring lite planlöst. Bara för att vi kunde och ville det. Vi hittade ett märkligt ställe, det måste ha varit en gammal bro eller något, men nu är det bara ett lite magiskt ställe där inget vatten längre rinner. Skogen doftade mossa och sommar och mina kläder skavde och klibbade mot min varma hud. Kita rann som kvicksilver där i skogen. Skuttade över fallna träd och nedför backar och upp igen. Tungan hängde som en skurtrasa ur munnen på henne men ändå så var hon tvungen att springa lite till. Hon levde hundliv som det ska levas och jag själv var mer människa än man någonsin kan bli bland sten och asfalt och betong och anlagda rabatter och tuktade buskar. Fria att tänka och fria att springa och fria att vila när lusten inföll sig.

Idag så var som sagt min son här. Vi gick även vi upp till skogen och det där märkliga stället och vi kom rätt överens om att det var ett ställe som hämtat från spelet Tomb raider. Sen gick vi hem och åt de där makaronerna och den där ketchupen och tittade på tv, eller han tittade på film medan jag lyssnade till hur Elfsborg vann mot Gais på bortaplan. När det var dags för honom att åka hem åkte jag med in till staden. Det är inte helt lätt att veta hur man ska göra med dessa bussar och deras konstiga betalsystem. Jag tror jag gjorde lite nytta i alla fall.

Så nu sitter jag här. Lite utpumpad och finner att Ronnie James Dio dött av den där magcancern som han hade. Märkligt att de där gamla hjältarna dör en efter en. Det är sådana tider nu misstänker jag. Några står på tur. Keefan, Ozzy och alla de som levt hårt på riktigt. Sen faller de andra undan en efter en och man kommer ner till min samtids hjältar, de som är i min ålder kommer även de att dö och ärligt talat, det känns alltid märkligt när en sådan person dör. Man känner dem ju inte, kanske har man inte ens sett männskan. Ändå sörjer man på något märkligt sätt.

Men återigen. Helgen har varit bra och jag önskar mig sådan helger i tusen och tusen åter.

—————-
Now playing: Creedence Clearwater Revival – Suzie Q
via FoxyTunes





Dekadens

9 05 2010

Det råder dekadans i mitt hem. Jag vaknade slokörad och ärligt talat en smula bakis. Det finns bättre sätt att vakna på än att känna att man inte kan sova mer. Det var bara att bege sig upp ur bädden och leta upp mobilen som jag av någon outgrundlig anledning placerat på badrumsgolvet, koka starkt kaffe och försöka hitta sig själv igen. Men denna röra som råder. Denna röra. Säger bara röra. Väldelig röra. Som om en storm farit fram i min lilla ungkarlslya. En sovande katt, en sovande hund, kläder lite här och var, dammtussar som lusteligt jagar varandra i kölvattnet efter mina fötter. Liderliga tankar och fula känslor. Kaffe och återigen kaffe i strupen, cigg som jag nästintill smular ner och inhalerar och en tom lasagnekartong på köksbordet.

Lusten att ta upp en av gitarrerna och sätta förstärkaren på högsta volym leker i mig. Men det gör sig nog inte. Det är ju söndag gubevars. Hela världen sover eller går på underbara söndagspromenader med bultande bakfulla hjärtan eller sitter och umgås på det där sättet som bara kan beskrivas som motbjudande av en ensam man. Jag längtar efter mina barn och den där kvinnan jag inte mött än. Hon som ska ge mig lusten att leva ett annat liv. Hon som redan har så stora krav på sig att hon undflyr mig.

Det borde vara lätt att vara mig, kan jag själv tycka. Men det ter sig tämligen problematiskt eftersom jag hela tiden är min största fiende. Att vakna går väl an, men att leva sig igenom dagen känns svårare. Men det är nog så för alla på en söndag. Så jag skruvar upp volymen på datorn och skjuter in mig själv i toner och ord. Injicerar mig själv i världens blodomlopp som en drog för alla att ta.

Kanske skulle jag ta och brygga lite mer kaffe? Kanske skulle jag äta något? Kanske skulle jag kanske tänka att kanske jag skulle kanske kan. Ske. Men man är väl fast i det liv man lever. Visst går det att ändra men till sist så återstår bara den tillvaro man lever mitt i och fan, jag orkar inte ändra på något just nu. Nu får ta mig som jag är. Eller inte alls.

I am not a wise man neither am I a fool
But what I am the way the good Lord made me
Though I need you more than you may ever understand
I can’t wear a face that will betray me

Oh, If you’re gonna love me, love the life I lead
Need the things I need, don’t try to change me
If you’re gonna take me, take me for what I am
I can’t be another man, I can’t be free
‘Cos The life I lead is the life I lead

Money in my pocket never seems to last too long
I’ve gambled on the way and drowned my sorrows
Though God knows I can’t pretend it’s better on my own
I can’t promise you a new tomorrow

Oh, If you’re gonna love me, love the life I lead
Need the things I need, don’t try to change me
If you’re gonna take me, take me for what I am
I can’t be another man, I can’t be free
‘Cos The life I lead is the life I lead






När ilskan tar över

8 05 2010

Varje gång jag är till att skratta så känns det som att jag vill slå någon, något hårt. Hårt så att knogarna spricker och blöder, hårt så att polisen kommer och låser in mig, hårt så att jag får lida för min ilska. För mina dystra tankar. Slå någon som ser ut precis som, luktar precis som, är precis som, min far. Sätta mig upp mot honom på samma sätt som jag en gång gjorde. Men den här gången på riktigt. Mördande tankar. Som att döda en mardröm. Byt ut min far mot arslena som plågade mig och andra i skolan så är vi hemma. Byt ut dem mot lärarna som inget såg så är vi hemma. Byt ut dem mot arslena i skolan som lever ordnade liv så är vi hemma.

Men jag skrattar och låtsas som inget. Hänger medaljen runt min hals och gömmer den bakom halsen. Sväljer hårt och stumt och dövar mig med allt jag hittar som kan gömma mig från tankar och känslor och människor och djur och stenar och träd och vatten och himmel. Dövar allt som finns med allt jag finner. Recept och ICA. Bolaget och sömn. Inget som ger något mer än glömska.

Saint Anger ‘round my neck
Saint Anger ‘round my neck
He never gets respect
Saint Anger ‘round my neck

(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(you flush it out, you flush it out)
He never gets respect
(you flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and Fucking no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Medallion noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you

Saint Anger ‘round my neck
Saint Anger ‘round my neck
He never gets respect
Saint Anger ‘round my neck

(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect
(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect

(oohh)

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and fuckin’ no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Let down your noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you

and I want my anger to be healthy
and I want my anger just for me
and I need my anger not to control
yeah, and I want my anger to be me

and I need to set my anger free
and I need to set my anger free
and I need to set my anger free
and I need to set my anger free

SET IT FREE!

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and fuckin’ no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Medallion noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you





När allt faller står jag

8 05 2010

Ibland försöker jag sätta mig i andras situation. Jag misslyckas ständigt. För vem kan veta vad någon annan tänker? Inte är då jag mannen till att göra det. Men det spelar kanske ingen roll. Ett försök kanske är värt halva vägen fram till målet?

För det mesta så sätter jag mig bara mig själv i min egna situation. Det passar mig. Men tydligen få andra. För mina ord och mina åthävor tycks mig missförstås mest hela tiden. Förutom några få på nätet som tycks ha förstått mig. Hur nu fan det går till. För de som tror sig känna mig och som läser vad jag skriver förstår ju fan ingenting. Kanske är de färgade av det som de sett av mig i verkliga livet?

Eller så hör jag bara vad jag vill? Eller ser?

Men vad vill jag se då?





Kärnan i mig spottas ständigt ut

8 05 2010

Man kan sitta i evigheter och fundera på vem fan man är. Man kan sitta i samma evighet och fundera på varför andra uppfattar en som de gör. Sen kommer givetvis tanken på att man själv bara kan uppfatta att andra uppfattar en som man själv uppfattar att de uppfattar. Det tar aldrig slut.

Så någonstans får man väl hitta kärnan, den som är en själv. Jag får göra det. Jag måste det. Sluta spegla mig i andra. För så har jag gjort i hela mitt liv. Lyssnat, ivrigt, på vad som sägs om mig. Slirat runt i livet och letat efter stadga. Funnit moräs efter sumpmark och kvicksand efter det. Sjunker mest hela tiden.

Fast gör vi inte alla det? I ett samhälle som hyllar den egna personen och dissar alla andra. Men där det känns fel i magen att människor behöver blöda i en värld full av plåster. Jag vet inte. För tusan, jag vet ingenting. Ibland vet jag mindre än det. Ibland slår det mig att jag vet allt men lika snabbt slår livet mig med vetskapen om att jag återigen har fel.

Jag har blivit kallad mycket. Det mesta som sägs bakom min rygg hör jag. Mina öron är utmärkta även om mitt vänstra är en smula dövt. Ibland har jag lett och viljat bli ledd. Men även om man ler så kanske man gråter nästa sekund.

En del tycker om att trycka ner när annat är dem förutom. Själv är jag likadan. Eller just sådan. Men jag vill ha förändring. Jag är trött på oss alla. Hur vi lever dag för dag utan att ens tänka tanken på att andra lider. Lider på riktigt. Inte sådär svenskt smålider utan dör.

Fast jag gör ju inget för det. Skickar lite pengar till olika organisationer och sedan tar jag bussen till stan och köper mjölk. Så märkligt. Så fel. Jag rannsakar mitt samvete och flyr svaren hela tiden. Som vi alla gör.








%d bloggare gillar detta: