En prick på Google Earth

7 10 2010

A high resolution of Downtown Los Angeles as v...

Image via Wikipedia

Det sker inga dubbelslag i mitt bröst idag. Hjärtat är alldeles lugnt, inte stilla, men lugnt. Det pumpar precis den mängd blod jag behöver i just precis den sekunden den sker. Så förunderligt. Hur vet hjärtat sin rätta takt när jag själv är i sådan otakt?

I träden utanför fönstret glesnar trädens kronor allt mer. Som ett snöfall av gula löv. Hur vet löven hur de ska singla ner? Är de inte rädda när de faller?

Under tiden inget sker så dricker jag kaffe ur små koppar och röker på min pipa. Ständigt beroende av någon sorts drog. Kalla det koffein eller nikotin eller alkohol eller kärlek. Själv faller jag utan något som stöttar mig. Något som finns utanför mig. Fast det är kanske så man lever livet, aldrig riktigt så självständig som man tror sig vara. Summan av mina laster ökar ständigt. Saker som faller in, när andra, mindre, faller ur. Byter alkohol mot socker och nikotin mot fett. För att sedan lägga till alkohol och nikotin igen. Som en cocktail av synder.

Där jag just nu sitter kan ingen höra mig. Som en liten prick på satellitbilderna som läggs ut på Google Earth. Just precis bredvid en grusig landsväg. En slö höstfluga surrar i fönstret och solen går aldrig mer ner. Världen är full av tändved och vekar. Explosionen i våra bröst gör oss osäkra på om det verkligen smäller runt omkring. Jag är ständigt hungrig, jag vet inte riktigt varför, men det är väl något som fattas mig. Jag ger världen ett finger och lägger mig ner på den främmande soffan och läser ur en bok om andra, påhittade, människor.

Ibland får man göra så för att inte bli tokig.

Annonser




Inuti smutsen

5 09 2010

Wildlife photography, Wood Nuthatch (Sitta eur...

Image via Wikipedia

Det är något förunderligt med hösten. Om det är ljuset eller luften eller dofterna eller smaken av livet som blir annorlunda går inte att säga. Man kan trassla in sig i att kalla luften för krispig eller beskriva rökdoften som ligger över hela världen men det som är essentiellt går inte att gripa tag i. Bara att allt är annorlunda.

Jag har i så många år varit rädd för hösten. Den har skrämt mig. Mer än vinterns mörker har höstens löfte om kommande mörker skrämt vettet ur mig. Drivit mig till flaska och självförstörande leverne. Nu undrar jag vad faen jag varit så rädd för? Att gå ut i solen är ju fantastiskt. Att gå ut i regnet är lika fantastiskt det med. Mörkret betyder ju bara att man får sitta inne och läsa, inget annat. Man behöver inte känna det där sommartvånget om att gå ut titt som tätt. Man behöver inte förklara varför solbrännan lyser med sin frånvaro.  Man kan sitta inne och bara sitta inne och sitta inne. Lyssna på regnet mot fönstren eller kika på solen genom de samma.

Jag får inget dåligt samvete av att tycka att den här dagen gör sig bäst inomhus. Det bara är en sådan dag. När jag trivs i livet. Igår var ragnarök och förbannelse, idag är det mer småputtrigt. Läsa en bra bok (förresten, varför säger man att man läser en bra bok? Ingen läser väl en dålig bok?) sitta och titta på världen utanför fönstren och bara vara. Hunden är fortfarande trött efter gårdagen, hon är full av hormoner och konstiga känslor. Katten tjurar på fönsterbrädan i köket. Varför hon är sur vet jag inte. Hon gör så ibland. Idag är väl hennes sura dag kan jag tro.

Det enda jag behöver göra är att gå till affären och köpa kattmat. Resten av alla måsten kan jag skjuta på, dra i långbänk. Strunta i. Men katten måste ha mat. Annars slutar hon aldrig vara sur. Dessutom så behöver hunden gå ut en längre promenad med. Jag vet inte om hon själv vet om att hon behöver det. Det har hon mig till att hålla ordning på. Jag önskar att jag hade någon som hade ordning på mig. Lite som i lumpen. Livet var oerhört lätt då. Gå upp när man skulle, gå ut när man skulle, motionera när man skulle, sova när man skulle, tänka när man skulle och slippa tänka när man blev beordrad att göra så. Enda problemet med det där var att jag har så förbannat svårt att spela enligt reglerna.

Så kanske är det bra att bara jag och ingen annan har reda på mig? Kanske.





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.








%d bloggare gillar detta: