Mitt liv som Basil

12 09 2010

Fawlty Towers

Image via Wikipedia

Jag läser i en av dagens aviser om den makalöst roliga serien ”Fawlty towers”, i Sverige kallad ”Pang i bygget”. Varje gång jag läser om att det bara gjordes 12 avsnitt häpnas jag över att det är så. För nog kan man förledas att tro att det finns minst 100? Skoj är det i alla fall. Otroligt roligt helt enkelt.

Men så undrar jag lite över vad det egentligen är som är så roligt? Varför jag själv tycker det är så roligt. För själv blir jag ju ”Kalle Anka-tokig” titt som tätt. Det är inte det allra minsta roligt kan jag berätta. För någon. Undertryckta aggressioner? Jo, tjena. Själv vet jag ju aldrig när jag ska explodera, eller varför. Det bara bubblar upp. Mot busschaufförer, folk som tränger i köer, mot de som inte tänker som mig, de som inte tänker alls. Mot flugor som irriterar mig eller mot vädret som jäklas.

Efteråt brukar jag drabbas av enormt dåligt samvete. Det verkar inte Basil göra. Han bara ångar på. Det kanske är det som är så roligt. Lite som Örjan Lax. Att få göra det man vill, utan att det får konsekvenser.

Jag måste verkligen komma ikapp min egna vrede. Det är ju hopplöst om man ska behöva förlita sig på att andra personer ska berätta för en varför i hela fridens namn man blivit tokförbannad?





Jag och Povel

30 05 2010

Jag är nog rätt frisk nu. Det tog mig 20 år att komma hit men jag vet äntligen vem jag är. Det betyder inte att jag är viktigare än någon annan. Eller att jag är starkare eller finare än någon annan. Bara att jag äntligen är jag. Nästa år, i maj, går min sjukskrivning ut och då är jag nog redo tror jag. Jag hoppas det.

Inte för att börja jobba som sjuksköterska igen. Det blir jag nog aldrig mer. Jag håller helt enkelt inte för trycket. Dessutom så intresserar det mig inte längre. Men jag är beredd att börja slåss för mig själv. För att få ta plats i samhället igen, som någon som inte tas omhand om. Men jag är oändligt tacksam för att jag fick gå sönder och bli trasig utan att behöva dö på kuppen.

Nu är det sommar igen. Jag driver iväg i tankarna till den där sommaren för 4 år sedan när jag satt i stugan i Sjöbo sommarstad, i min mors stuga. Utan egen adress. Utan saker som var mina. Utan hopp. Jag drack och grät och solade. Lyssnade på Povel Ramel för att få skratta lite, för att skrapa på kistans lock och söka luft. Den mentala kista av trä och metall nedgrävd under jord som jag befann mig inuti.

Låtarna rullade varje vaken och sovande sekund i mitt liv. Som en kuliss till mig. Jag försökte ta mitt liv. Med piller och alkohol. Jag lade mig ned för att sova och försvinna och vaknade morgonen efter med en skarp ficklampa i ögonen och två män som undrade hur jag mådde. De var från ambulansen och ville veta om jag levde. Det gjorde jag ju och det berättade jag.

Sedan dess, i samma sekund som allt jag var var slut så föddes jag igen. Där och då grodde tanken om att livet är värt att leva även när det är skit och pannkaka. För döden kommer ju en dag hur man än gör.

Jag är tacksam för den där ficklampan. Utan den hade jag ju inte vaknat känns det som. Jag är tacksam för varje desperat skratt till Povels texter. Jag är tacksam att jag lever. Det var jag inte då men tanken slog rot och har nu blommat upp, växt och blivit ett träd. Fortfarande en smula ostadigt men en dag blir det en ek, stadig och stark.

Så. Povel. Min hommage till dig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Än sjunger gubben
via FoxyTunes





En jäkla bra helg

16 05 2010

Det har varit en jäkla bra helg. En förbaskat bra helg. Mycket promenader, Elfsborg vann sin första bortamatch för säsongen, Tre kronor spöade Kanada. Min son var här idag och vi bara var tillsammans. Gick i skogen och åt makaroner och tittade på film och pratade om just ingenting. Så, helgen har varit totalt bra. Även om jag var tvungen att låna 300 spänn av min äldsta son tills på onsdag när mina skärvor till slantar ramlar ner på mitt torra konto.

Igår var jag och Kita ute rätt mycket. Även om solen inte sken så väldans mycket så var det varmt och kvalmigt. Vi vandrade över Viskan till skogen och gick omkring lite planlöst. Bara för att vi kunde och ville det. Vi hittade ett märkligt ställe, det måste ha varit en gammal bro eller något, men nu är det bara ett lite magiskt ställe där inget vatten längre rinner. Skogen doftade mossa och sommar och mina kläder skavde och klibbade mot min varma hud. Kita rann som kvicksilver där i skogen. Skuttade över fallna träd och nedför backar och upp igen. Tungan hängde som en skurtrasa ur munnen på henne men ändå så var hon tvungen att springa lite till. Hon levde hundliv som det ska levas och jag själv var mer människa än man någonsin kan bli bland sten och asfalt och betong och anlagda rabatter och tuktade buskar. Fria att tänka och fria att springa och fria att vila när lusten inföll sig.

Idag så var som sagt min son här. Vi gick även vi upp till skogen och det där märkliga stället och vi kom rätt överens om att det var ett ställe som hämtat från spelet Tomb raider. Sen gick vi hem och åt de där makaronerna och den där ketchupen och tittade på tv, eller han tittade på film medan jag lyssnade till hur Elfsborg vann mot Gais på bortaplan. När det var dags för honom att åka hem åkte jag med in till staden. Det är inte helt lätt att veta hur man ska göra med dessa bussar och deras konstiga betalsystem. Jag tror jag gjorde lite nytta i alla fall.

Så nu sitter jag här. Lite utpumpad och finner att Ronnie James Dio dött av den där magcancern som han hade. Märkligt att de där gamla hjältarna dör en efter en. Det är sådana tider nu misstänker jag. Några står på tur. Keefan, Ozzy och alla de som levt hårt på riktigt. Sen faller de andra undan en efter en och man kommer ner till min samtids hjältar, de som är i min ålder kommer även de att dö och ärligt talat, det känns alltid märkligt när en sådan person dör. Man känner dem ju inte, kanske har man inte ens sett männskan. Ändå sörjer man på något märkligt sätt.

Men återigen. Helgen har varit bra och jag önskar mig sådan helger i tusen och tusen åter.

—————-
Now playing: Creedence Clearwater Revival – Suzie Q
via FoxyTunes





Att skratta sig ryggen i krok

13 05 2010

Ligger lågt. Tar det lugnt. Chillar som ungdomarna säger. Eller förresten, säger de det fortfarande eller är jag som vanligt helt bortkollrad? Skit samma, innebörden i det hela är i alla fall att jag inte gör något alls. Vädret (återigen vädret) inbjuder inte till några längre promenader och det finns inget roligt på tv att titta på. Igår tittade jag färdigt på alla avsnitt av ”Full frys”, den gamla Stefan och Krister-serien. Jag veeeet. Det är måhända enkel humor men ärligt talat. Jag skrattar så att jag kiknar och nästan mår illa till slut. När Krister spelar Edvin så är det som att han inte kan säga något utan att jag nästan ramlar ur soffan av skrattparoxysmer.

Själv är jag övertygad om att människan behöver sådant där ibland. Lätt, enkel humor som talar direkt till ryggraden. Som man inte behöver fundera över utan som ramlar rakt in i örat och sedan bubblar ut genom strupen i form av skratt. För att dra en långtgående paralell kan jag nämna Woody Allen. Jag vet, vad har han med Stefan och Krister att göra tänker nu den bekymrade läsaren? Men när han är som roligast så använder han lite samma grepp. Grova generaliseringar och enkla karaktärer. Låt vara att platsen är Manhattan och att personerna är judiska världsmedborgare. Men i grunden är det samma sak. Sexskämt och lätt handling som mest är till för att bära fram orden. Behöver jag säga att jag älskar Woody Allen med?

Idag tänkte jag ta itu med Family guy. Min kära äldsta son han lånat mig alla säsonger och jag ska titta och skratta idag med. Där är skämten lika grovhuggna men betyder nästan hela tiden något. De utmanar ens fördomar och framförallt bilden USA har av sig själv. Eller förresten, det funkar lika bra på präktiga svenskar. Inget är för grovt för att skämta om och allt betyder något. Underbart.

Men först måste jag väl ge mig ut på en liten minipromenad med Kita, hunden. Chips, katten, ligger i kökssoffan och sover. I morse väckte hon mig genom att rätt så enträget peta mig på näsan med tassen. När hon är hungrig så är det ingen idé att försöka ligga och sova inte. Men hon är nog mest bara nöjd nu med att slippa ge sig ut i världen. Hennes värld är lägenheten och hon verkar helnöjd med det. Den lilla pälsbollen.

Det är märkligt vad djur kan ge människan. Jag kan inte tänka mig min lägenhet utan de där två figurerna. De skänker liv och rörelse, kärlek och omtanke utan att begära så mycket mer än mat, vatten och, i Kitas fall, lite promenader. De dömer mig aldrig, de har inga hårda ord eller vända ryggar när jag faller. De bara finns där och gör det där magiska som de gör.

Så på det hela taget så är livet banne mig totalt jävla underbart nu för tiden.





Musiken i mitt huvud

11 05 2010

Jag kan lätt säga att musik har förändrat mitt liv. Ingen annan kulturyttring har tagit samma självklara plats i mitt liv. Det finns ingen bok i världen som kan konkurrera i att förändra livsåskådning eller temperament eller humör på samma sätt. Musiken har ju den fördelen att man inte behöver anstränga sig det allra minsta för att drabbas av den rent mentalt. Man behöver inte tänka, bara känna rakt igenom. En bok behöver man reflektera över medan man läser för att lära sig något, en film måste man vara närvarande  i, ett konstverk studera och känna in. Musik bara sätter sig rakt i tanke och känsla. Uppfattar man det som ointressant så är det allra mest troligt ointressant för en, inte mer med det.

När jag var en liten parvel så var det myten kring Elvis och hans musik som gav mig styrka att överleva dagarna. Sen har det byggts på allt mer för att nu kunna vara lite vad som helst, bara det känns bra. Jag lever med musik näst intill dygnet runt. Den ger mig kraft, glädje, sorg och hopp. Allt jag behöver finns i MP3-filernas ettor och nollor.

Det är lika underbart varje gång jag finner något nytt som jag finner gott. Om det sedan är Holes nya skiva eller Snoop dog eller Stefan Sundström eller Lady Gaga. Eller när jag återvänder till mina rötter och lyssnar till Elvis och Lennon och Stones och Bucka White eller Johnny Casch. Depeche eller Ac/dc eller återupptäcker Ozzy eller Kraftwerk. Slappnar av till Vivaldi eller Chopin. Känner genom Kent eller Sinatra. Dansar till Timbaland eller är sur och tvär tillsammans med Oasis.

Allt det där bildar mitt liv på något sätt. När det är tyst så översvämmar mina egna tankar mig och det är som alla vet som tänkt en massa inte något vidare. Då är det skönt att kunna vända skutan med musik. Musik medan man äter, medan man åker buss eller går till affären eller sover eller duschar eller rökar eller vilar eller vaknar eller läser eller vad fan som helst egentligen.

Allt annat är bara utanpåverk.

Sen kan det ju bara vara förbannat skojsigt med musik med 🙂





Hemma efter semester

11 05 2010

Det är en vacker dag och jag är trött. Förrgårdagen blev gårdagen medan jag var hos mina vänner och blev lite lyckligare än jag var före jag åkte dit. Kita, hunden, knatade omkring i deras trädgård, försökte uppfostra hästarna, ,lärde sig varför man inte ska sticka in huvudet i ett elstängsel, skällde på de tre små dammtussarna till hundar som bor där, jagade boll och upptäckte världen. Själv så badade jag i bubbelbadet, åt gott, pratade och pratade och pratade och hade det alldeles fantastiskt.

Tanken var att vi skulle skala av Kita lite päls där det blivit alldeles tovigt men den tanken var inte hunden alls vän med. Så det fick bli blott en tanke. Jag får väl ta tova för tova istället. Dag efter dag.

Något som jag ofta tänkte på när jag var där var hur omöjligt det hade varit att göra något sådan för ett och ett halvt år sedan. Sova över borta. Hade inte funkat för tre sekunder. Jag hade blivit tokig, galen av ångest. Nu blev jag visserligen totalt slut av alla spänning, men det funkade ju. Utmärkt. Igår fick jag visserligen lägga mig en stund när ångesten hälsade på igen, men det gick rätt fort över så det var väl bara något som liksom skedde på nästanlåtsas.

Men följdaktiligen var jag helt slut när jag kom hem igår och somnade som en sten när lagt mig. Sen sov jag som ett barn hela natten och förmiddagen. Nu är jag redo att möta livet igen. Tror jag. Det känns lite som att jag varit på en trevlig semester i några veckor istället för bara en natt. Vederkvickad är väl ordet kan jag tro.





Mitt städande jag

5 05 2010

Aj. Jag är trött, har lite lagom ont mest överallt men i ryggen i synnrlighet. Gårdagen tillbringades under hårt arbete. Jag veeet. Jag, arbeta? Hårt? Jomen. Serru. Här har det putsats och fejats hela långa gårdagen. Eller, nu överdriver jag. Igen. Så klart. Men nog blev det lite pyssel med att hjälpa mina vänner med en flyttstädning. Kroppen var behagligt tung och trött igår när jag och Kita slutligen ramlade in till en entusiastisk Chips, katten.

Jag var övertygad om att jag skulle somna på stört när jag gick till sängs men som vanligt när jag varit lite i farten på dagen så var det oerhört svårt att somna. Men när jag väl vaknade i morse så var det lika svårt att vakna ordentligt. Håhåjaja. Men när jag kom ut i köket och skådade min nya micro som jag fick av mina vänner igår så blev det mycket lättare att tänka glada tankar.

Förövrigt så var gårdagen rätt så rolig den med måste jag säga. Det går bra att ta i lite då och då om man får skratta under tiden har jag fått för mig. Idag så kommer jag nog inte skratta så mycket tror jag, men det är nog lika bra det. Den där förlamande tröttheten som lever i mig kommer alltid fram när jag försöker leva ett normalt liv. En dags aktivitet får betalas med tre dagars total utmatning. Men återigen, det var det värt.

I morgon väntar terapi och jag hoppas vid gud att kropp och själ ska vara redo för det hela. Eller, kroppen kan man ju oftast dra med sig på några värktabletter, men det kommer ju alltid till att få med sig själen med. Det räcker ju med att jag ska gör en sådan sak som att göra något viktigt en dag för att hela jag ska bli småtokig. Ångest är inget man bjuder in, den tar sin plats oavsett vad man vill. Men nu har jag haft några riktigt bra dagar, kunde till och med äta tillsammans med vännerna igår. Något som för ett och ett halvt år hade varit omöjligt. Något som var omöjligt bara för några dagar sedan när de var här och jag var tvungen att gå och lägga mig en stund för att lugna ner ångestattacken när jag hade försökt äta tillsammans med dem. Social fobi i dess största glans.

Nä, idag så får bara ångesten inte ta någon plats. Jag ska ut i världen med Kita, vandra i den bleka vårsolen och känna den frihet det ger att faktiskt våga sig ut utanför lägenheten nu för tiden. Nykter alltså.








%d bloggare gillar detta: