Inga svåra ord den här gången.

17 03 2011

G.L.A.D

Image via Wikipedia

Jag har vaknat glad den sista tiden. Glad och pigg. På kvällen är jag trött efter att ha varit i farten hela dagen. Jag får saker gjorda. Saker som jag kanske dragit på i flera år. Saker som jag aldrig skulle få gjort verkade det som till slut.

Allt det är en ny erfarenhet. Eller, en nygammal erfarenhet kanske jag ska säga. Jag är som jag var före den där julidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Den som tillsammans med alla följande färgat hela mitt liv sedan dess.

När jag vaknar är jag glad som sagt. Glad och rätt så pigg. Den där känslan av att bara vilja sova vidare som jag hade förut är ersatt med en vilja att fylla dagen. Se fram mot dagen. Älska att vakna. Älska att leva. Vara levande. Finnas till i världen och inte under en mental sten i en mental mörk skog.

Det enda jag kan peka på som är förändrat i livet är ny diagnos och nya mediciner. Nytt sätt att förstå mig själv. Vad det är som fått mig att må så jävla dåligt, göra så satans konstiga saker, vara så arg hela tiden. Den där bubblande känslan av att vara förbannad vid minsta motgång är ersatt med en känsla av att ha väldigt mycket tålamod. Samtidigt har jag börjat säga till när jag tycker folk inte lyssnar eller kör över mig. Jag är stark kan man kanske säga för att förklara allt. Stark och målmedveten och skäms inte för att ta min rättmätiga plats.

Det är så befriande. Som ett ok lyft från mina axlar. Givetvis kommer det komma tunga dagar. Jag får nog acceptera att ångesten alltid kommer finnas i mitt liv. Men jag tror att den inte kommer ta all plats. Jag tror att jag inte kommer känna det som att ångesten är ett levande väsen i mig. Att jag kan separera ångesten från resten av mitt liv. Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag är förbannat trött på en evig uppförsbacke, nu vill jag njuta av utsikten på toppen och känna mig lätt som luft istället för tung som stenmalm.

Jag skuttar ur sängen. Hunden, jycken, Dipp, däremot, hon går från sängen (ja, hon sover i sängen bredvid mig) till soffan och lägger sig där och somnar om med en gång. När jag satt på kaffe och rökt en cigg så kommer jag ut i vardagsrummet och finner en sovande hund som vaknar, viftar glatt på svanstippen, bara längst ut och sedan självmant gör plats för mig i soffan, vänder sig på rygg och väntar på att jag ska klia henne på magen.

Katten sitter i köksfönstret och jamar efter mat. Jag har två levande varelser i mitt hem och de känns som två vänner som delar mitt liv. Djur är underbara. Helt bara underbara. Jag kommer nog alltid ha en hund och en katt i mitt hem. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Eventuella damer får allt vänja sig vid min jycke och min katt. Annars kvittar det liksom.

Idag ska jag flytta en sträng från en gitarr till en annan för att ersätta en sträng som brustit. Jag ska in till stan för att titta till morsan. Jag ska göra ditten och jag ska göra datten.

Livet är underbart.

 

I väntan på den riktiga våren.

 

 

Annonser




Mitt i stormen som är jag.

19 02 2011

Runt fast fönster

Image via Wikipedia

Hunden och katten är som… hund och katt. De rusar runt i min lilla lägenhet som i en yster dans. De tumlar runt och byter riktning. Själv blir jag sittande i soffan och tittar på. Letar efter en öppning. Söker lugna med smekande ord och hårda utfall.  När vi var ute i friska luften föreföll den mig kall och avvisande. Bitande kyla och nariga händer. Läppar som står precis vid gränsen till att frysa ihop. Det är en ”kaffe och cigarett till frukost” dag. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att söka laga min själ. Jag bara är. Det ligger någon gott i det.

Snart ska jag in i duschen. In och ut igen. Söka svaret på livets alla sammanlagda gåtor. Sätta mig på bussen för att åka in till staden och köpa ett täcke och en kudde. Det slår mig att jag släpat runt samma täcken och kuddar sedan jag en gång flyttade hemifrån. Samma täcke i 22 år. Söndertvättat och blekt. Det är dags att lägga det till handlingarna. Köpa nytt, köpa fräscht.

Så det är så jag lever mitt liv just idag. I morgon är en annan dag.





Tidiga tankar.

25 01 2011

Slussen, vykort tidigt 1900-tal

Image via Wikipedia

Vad gör jag uppe nu, tänker jag medan jag häller i kokande vatten över kaffet i pressokannan? Borde jag verkligen inte sova? Klockan är 05.20 och jag har vaknat och är rätt så ordentligt pigg. Det är helt enkelt en sådan period nu. En då jag vaknar tidigt och somnar tidigt och lever tidigt. Sen brukar det följa en period av sömn. En där jag knappt orkar ta mig ur sängen alls. Efter det blir det normalt igen.

Det har alltid varit så, men nu vet jag lite mer vad tusan det beror på. Bipoläritet. Om det nu är ett ord? Är det inte det så har jag precis upptäckt det. Uppfunnit ett ord. Men jag tror mig ha hört det förut så jag har nog inte gjort en speciellt stor upptäckt. Jag är faktiskt säker på att jag hört det tidigare.

Igår städade jag. Ordentligt. Putsade och fejade och jag kommer fortsätta idag. Överallt städade jag och överallt var hunden. Hon hängde över axeln på mig när jag låg och torkade lister, hon svansade efter när jag gick från rum till rum med dammsugaren och hon rumpade omkring när jag torkade golven. Det är alltid trevligt med sällskap, men kanske inte precis hela tiden och överallt.

Så, jag dricker kaffe och röker av en söndersmulad del av en cigarr. Tobaken är slut igen. Så jag får sätta mig på bussen bara jag har varit ute med jycken. Åka in till stan för att köpa ett paket cigg. Då kan jag passa på att köpa en croissant och en kaffe och sedan röka en cigarett. Jag ser fram mot det. Alla redan ser jag fram mot det.

Men först ska jag dricka lite av det där billiga kaffet jag köpte för att jag var snål. Euroshopper-kaffe. Så dumt. Kaffe ska man aldrig snåla på. Det smakar inte gott helt enkelt. Men det är inte så speciellt gott att röka söndersmulad cigarr i pipa heller. Så det passar väl bra kan jag tro.

Suck.





svarta dagar följs av vita nätter

21 01 2011

Tombs at the necropolis. Picture is taken in O...

Image via Wikipedia

Jag försöker sluta söka rättvisa. Rättvisa är en dödförklarad kropp som blev över från min barndom och som dog en stillsam och tyst död. Enda dagen pratade man om rättvisa, solidaritet och att göra saker tillsammans, andra dagen är det den starkes rätt som är det vinnande konceptet. Så jag fogar mig, slutar leta efter rättvisor och börjar söka andra människor att kunna trampa på, för att inte hamna längst ner i högen, krävas och dö jag med.

Men nog är det märkligt att hela livet ska förvandlas till en enda lång boxningsmatch utan handskar och utan regler och ärligt talat, helst med tillhyggen? Att det sker i fattiga delar av världen förstår jag. Det är då det fungerar i samhällen som inte är så utvecklade. Men att det sker i vårt land i en tid när julhandeln slår nya rekord varje år? Vart faen gick det fel? Vem styrde oss så fel?

Det är sådant jag funderar på när jag står på kullen i skogen bakom andra sidan av min gata. Hunden rusar fram och tillbaka, lite väl mycket för att jag ska riktigt gilla det. Det är så lätt hänt att en jycke drar rakt ut i världen och sedan inte återkommer. Så jag röker och funderar och försöker hålla koll på vart hon tar vägen där hon hoppar och skuttar och rusar. Jag längtar efter kaffe och lugn och ro i min kropp. Igår började jag med en ny medicin, som i sin tur kräver en annan medicin mot biverkningarna av den första. Den kemiska cocktailen i min kropp blir allt tjockare, giftigare,  allt medan jag själv mår allt bättre i allt det stora hela. Bara för att det är för mycket betyder det inte att det är fel. Kanske bara att det behöver vara lite för mycket för att fungera.

När vi går in så övar vi som vanligt att gå fot. Eller gå fint som det nu för tiden heter. Allt medan vi människor slåss allt mer med näbbar och klor, ju snällare blir vi mot våra djur. Vi tror det sårar dem att säga att de ska gå fot, så vi säger att de ska gå fint. Samma samma. Resultatet är det samma. Hunden går snällt och lydigt vid min sida och jag bestämmer takt och riktning.

Det är en av mig påhittad magiskt gräns vid soptunnorna. Fram tills dess kan hon få gå lite ”fri gång” men efter det är det ”fot” som gäller. Så jag styr hela hennes öde och det slår mig som märkligt för en person som inte ens trodde sig kunna styra sitt eget för två år sedan.

Någonstans i sin stad sitter ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ och slår av och på fejan. För hon känner sig inte bekväm med att hänga ut sig själv och sitt liv. Hon vacklar och velar, än är hon här, än där. Vilken enorm skillnad mellan mig som lever hela mitt jäkla liv på internet. Så klart är det inte sant att jag gör det. Men jag har skapat illusionen att jag gör så och ibland kan det vara samma sak som sanningen. Vissa stunder vet jag själv knappt vad som är sant och vad som är illusion och vad som är fusion mellan de två. Men jag har alltid kontrollen.

Vi pratar om att vi längtar efter varandra. Vi pratar om breven jag skriver och dagarna hon lever och någonstans där i allt det där finns frid och vaksamhet.

Så jag sätter mig med ännu en kopp kaffe och sluter mina ögon, för bara några sekunder. Bara för att känna att jag är kvar i mig själv. Att jag inte har rymt, som jag gjorde den där dagen när jag gick från min arbetsplats i novembersnön för att inte återvända, kanske aldrig återkomma?





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





Ett riktigt brev

18 01 2011

1389-09-04, brev Iserlohn

Image via Wikipedia

Tidig morgon och jag skriver mail. Jag som bara skriver mail till myndigheter och sjukvårdsfolk skriver ett till kvinnan jag älskar. Hon är så långt borta. Men det börjar kännas ok. Det börjar landa i mig att det är så. Det känns lite romantiskt rent av. Lite 1800-tal, även om gåspennan är utbytt mot ett tangentbord. Om man nu skrev med gåspenna på 1800-talet? De kanske skrev med modernare don, vad vet jag om det?

Jag har skrivit ett riktigt brev med. Ett som man lägger i kuvert som man sedan sätter frimärken på. Posten kommer säkert fira detta med tårta, ett brev, någon som skickar ett brev. Hur vanligt är det nu för tiden? Det enda som skickas är väl paket människor emellan som fått kontakt på Tradera. Fast återigen, vad vet jag om det? Senare ska jag lägga det där brevet på en gul postlåda och hoppas och tro att det når hennes händer och ögon. Det finns en osäkerhet där som inte finns när man sitter och chattar eller skickar sms. Då vet man alltid att att det man skriver kommer fram. Oftast i alla fall. Men ett brev som man lägger i en gul brevlåda tappar man kontrollen över så fort man släpper taget.

På tv pratar man om Tunisien och elände och bedrövelse och vargar och cannabis. Jag orkar inte bry mig riktigt än. Det är för tidigt för det. Anledningen till att jag är uppe ligger och sover i soffan bredvid mig. Det är hunden Dipp som ivrigt väckte mig klockan halv 6. Varför vet jag inte riktigt, men nu är det min tur att väcka henne och dra ut henne i den morgondimmiga världen där ute. Slask och smutsig snö. Som det brukar vara på vintern. Den gnistrande vita snön är bara ett minne nu. Världen består av tusen fotspår som lagts på varandra tills allt blivit grått. Smutsiga skor och kalla människor.

Först en kopp kaffe, sedan ska jag ta tag i allt det där jag måste ta tag i. Idag är det mycket, i morgon ännu mer. Då ska jag till läkaren, efter det ska Dipp till veterinären för sin ettårs-spruta. Jag ska betala tillbaka lån och räkningar. Men det är i morgon. Jag måste lära mig att leva mer här och nu. Så jag gör väl det och här och nu vill jag ha kaffe.

 

 

Dipp med sin "ryggsäck" som hon har för att få arbeta lite hårdare.

 

 





Väntar på att bussen kommer snart

27 12 2010

Geschiebemergel-Brohmer-Berge-08-01-2010-39

Image via Wikipedia

Jag har varit en god son. Handlat och städat och putsat och fejat och mor var så glad över att det luktar rent här. Fast det gör det väl inte riktigt. Röklukten efter min mor och även min fader har bitit sig fast i alla textilier och trädetaljer och tak och väggar. Den sitter nog fast där för resten av jordens levnad. Men det luktar onekligen bättre nu, det gör det. Så jag sätter mig och trivs i min nya kostym som god son. Fast åter igen en liten detalj. Jag är ju inte en god son. Jag är inte ens god överhuvudtaget. Men man gör så gott man kan.

Hunden Dipp ligger i soffan och sover. Vi har varit på några promenader i dag. Hon behövde det. Jag behövde det. För vår skull gick vi. Från buss till affär och från affär till buss och en lång omväg däremellan. Jag köpte ut några av mina mediciner och dessutom ett par halkskydd till skorna. Jag är gammal nog för det nu. Om jag faller kommer jag inte vara att borsta av mig snön utan troligen bryta vartenda ben i kroppen. Det vill jag inte så jag ställer mig över mina egna tankar kring broddar på skor och knäpper karborrebanden och känner mig både som de 40 år jag faktiskt är och dessutom som förnuftig. Det var en ny känsla som jag kanske kan vänja mig vid. Att vara förnuftig. Så skriver jag och röker en röd Commerce unnder tiden. En av de allra starkaste cigg som finns, utan filter så klart. Det var exakt sådan jag stal när jag började röka. Jag tog en cigg ur farsans paket och en ur morsans och kom nog undan rätt länge innan det gick upp det där berömda ljuset för mina päron. Farsan dog av munbottencancer och det var ingen vacker död. Så jag är nog inte så förnuftig ändå.

Men resväskan är packad. Min mor vill jag ska stanna en natt till men jag måste tänka på katten. Visserligen har den fått både vatten och mat under min frånvaro, men jag har fått för mig att min kära Chips nog saknar mig när jag är borta för länge. Så väskan förblir packad och sluten. Snart skall jag väcka jycken och dra på mig överrocken för att ta bussen hem. Ibland så känns det som att det är det enda raka att göra.

Så jag gör så.








%d bloggare gillar detta: