Så nära kärlek man kan komma

22 12 2010

Hunden ved stranden

Image via Wikipedia

När människan är frisk har hon val. Man kan välja att se saker som är bra i livet, eller att bara se problemen. När man är sjuk, som jag varit, i depression, kan man inte finna något av det positiva. Det är som att vara partiellt blind. Nu när jag är frisk från den svarta hunden, till största del i alla fall, märker jag skillnaden. Även om livet bjuder på problem och elände har jag äntligen fått tillbaka möjligheten till att välja. Så jag väljer att försöka hitta det som är bra, solljuset i min livsträdgård.

Det är det där som människor som inte varit deprimerade på riktigt inte förstår och det blir som ett hån varje gång de säger att man ska försöka se det positiva. Man säger inte åt en blind att försöka se. Det anses ohyfsat!

Nu är jag så tacksam för att den svarta hunden bara besöker mig sporadiskt. Lite då och då. Men den bjuder aldrig in sig till min soffa och slår sig ner någon längre stund. Så jag tittar ut genom fönstret och ser det vackra  vinterlandskapet och bestämmer mig för att ta en promenad med hunden i allt det vita. Gå och tänka och klura ut någon form av lösning på alla mina nuvarande problem. En lösning på att den allra vackraste flickan med det allra sprödaste hjärta har lämnat mig. Finna ett svar på hur jag ska gå vidare. Sparka i snön och tyst humma en julmelodi för mig själv. Jag väljer det framför att ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men jag väljer för att jag nu för tiden har möjligheten.

Inget är över förrän den feta damen sjunger. Än så länge hör jag ingen sång. Så jag ska åter erbjuda mitt hjärta och min själ, på och under obestämd tid. Berätta att jag har allt tålamod i världen och vågar vänta och vågar vara rädd.

Men först ska jag sätta mig i köket och röka. Titta på mina långa fimpar och tänka vackra tankar om en kvinna som retade sig på just det, att jag lämnar långa fimpar. Bläddra i dagens avis och dricka en kopp kaffe. För att jag kan, för att jag kan välja. Jag hyllar den nyfunna valfriheten. Jag vet inte om jag har ork och möjlighet att välja i morgon eller ens i kväll. Men nu kan jag och jag väljer att våga vara rädd.

 

Bakom molnen väntar solen.

 

 

Annonser




Medan kudden svalnar

22 12 2010

Heart

Image via Wikipedia

Precis i samma sekund som jag somnar vaknar jag. Det blir några tiondels sekunders sömn, som kanske kan läka några tiondels millimeter av det kilometerlånga såret i min själ och stolthet. Mitt hjärta har rymt och jag kan inte finna det längre. Det är utom min räckhåll. Vänder mig och och söker sömnen igen. Hunden, denna varma kropp som ligger bredvid mig, vänder sig med. En varm kropp utan några som helst sexuella undertoner. Bara värme och trygghet och kärlek och vetskapen om att hon inte kommer överge mig för så länge jag behandlar henne väl.

Det är hundhår över hela lägenheten. Men bland dem finns långa blonda strån. De lägger jag undan, hoppas samla tillräckligt många för att skapa en fläta som minne. Vad annat kan jag göra? Vi tittar ut på världen och finner den vit och kall och jag lägger mig igen på min kudde. Hoppas kunna sova några minuter. Bara för att få lite ro i kroppen. Slippa den brännande känslan av nederlag i bröstet. Slippa höra rösten i huvudet som säger att jag ska smsa ännu en gång. Det går icke an. Jag vill inte tränga upp henne mot en vägg. Inte för annat än att älska henne hett.

Så jag vänder mig om och söker blunda och tränga bort de förvridna ansikten jag ser under mina ögonlock.

Saknar.

 

We’re really missing you
We’re really missing you
Oh, and you’ve only just gone

Oh, well, you punched and fell
Then you felt embarrassed
My heart goes out to you
So I offered love
And it was not required
Oh, what else can I do ?
What else can I do ?

We’re really missing you
We’re really missing you
And you’ve only just gone

So, Sunny, send at least one thoughtful letter
My heart goes out to you
Tell us all how things are so much better
My heart, it left with you
What else can I do ?

Oh, they’re not forgiving you
And you’re not even wrong

Oh, with your jean belt wrapped around your arm
Oh, Sunny, my heart goes out to you
And with a needle pressed onto tight skin
Sunny, I cry when I see where it’s taken you

Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I will not move
Aah …







Där sorgen pumpar runt koffein

21 12 2010

Jag har druckit för mycket kaffe igen och klockan är 22.55 och jag borde sova för att orka ta tag i känslorna i morgon men jag sitter fast i dem. De virvlar runt som tidningsblad i en höststorm. Varje blad har sin egna känsla, sina egna rubriker och ord. Runt går det i skallen, i bröstet. Det är just den här känslan som är så farlig för mig, den som ställer till det. Den som gör att jag måste  lösa alla problem på en och samma gång. Sen blir jag bara sittande och skriver mail och sms och msn-meddelanden. Fan, jag behöver verkligen den där medicinen mot det bipolära så att jag kan fungera som folk.

Hunden sover i soffan och det gör mig så sorgsen. För jag kan bara tänka på när Cecilija tittar in i Dipps ögon och säger åt henne att hon har henne så kär. Så jag får behärska min impuls att bara gråta. För det skulle inte spela någon roll om jag grät. Inget ändrar sig för den skull. Så jag ska lägga mig för att sova med bankande hjärta och förvirrade tankar.





I väntan på min drottning

16 12 2010

da: Kryptkirken under Vor Frue Kirke er den æl...

Image via Wikipedia

Sömnens land är en plats för återhämtning och läkande. Efter att ha sovit endast sporadiskt och aldrig mer än tre timmar i stöten i två veckor har jag inatt sovit som en gris. Djupt och drömlöst och när jag vaknade var jag pigg och utvilad. Sådär lagom trött att man längtade efter en kopp kaffe och en cigg. Förnöjd och glad. Så underbart. För dem som säger att sömntabletter är något dåligt kan jag bara säga att så länge man slipper dem ska man vara nöjd, men om man behöver dem så kan de rätta ut ett helt snett liv. Leve dem.

Redan klockan 7 var jag uppe och snurrade. Drack det där kaffet och sen var det promenad med en hund som fick upp ett spår i skogen och bara drog. Försvann. Där gick jag och ropade som en besatt. Hon har aldrig gjort så förut så jag blev mycket orolig. Men efter ca 20 minuter kom en mycket upprörd hund springande. Frågan är vem som blev mest rädd när hon försvann, hon eller jag. Mitt tips är att hon blev vettskrämd för hon blev så glad när hon såg mig att hon studsade runt som hon gör när jag kommer hem efter att ha varit i stan eller något. Gott så. Nu ligger hon i soffan bakom mig och stensover. Det tog nog på hundkrafterna tror jag.

Förövrigt så känns livet på topp. Efter att jag fått mina mediciner så mår jag så förbannat mycket bättre. Det visar bara på hur viktiga de är för mig fortfarande. De ger mig möjlighet att leva ett normalt liv. Utan dem så blir jag bara en ångestskugga som irrar mellan säng och stolen i köket för att röka och tillbaka igen. Men som sagt, nu mår jag bra igen.

I morgon kommer flickan. Kvinnan. Mitt syre. Mitt blod. Min livsnerv. Det känns helt fantastiskt att få träffa henne igen. Hon stannar över helgen och sedan tar det nog ett tag innan vi träffas igen. Hon har åtaganden hemma som hon måste stå upp för så det får vi bara ta. Att jag skulle åka dit, till kollektivet, är väl kanske inte riktigt realistiskt än. Vi väntar med det tills vi känner oss riktigt trygga med varandra och så att jag kan koncentrera mig på att lära känna de andra när jag väl åker dit. Sen är det ju det där med hundvakt med. Men vi får härda ut. Allt för kärleken som hon sade häromdagen. En vacker dag så flyttar jag väl kanske dit och då får vi träffas hela tiden. Så underbart. Men det är då det.

Så idag ska jag handla lite mat, jag har fått låna lite pengar av en väninna och i morgon ska jag låna lite till över helgen av kära mor. Så idag går tiden åt till att handla lite, städa och putsa så att det är fint i morgon när hon kommer. Jag är så glad så glad.

Just nu känner jag att det inte finns något vackert att skriva, inga fina ord, det räcker med de hederliga som man använder när man talar. Kanske kommer något senare men just nu så är det bara trivsamt att skriva. Jag älskar att skriva. Det är samma kick som folk får av att motionera eller spela musik eller tävla i en sport eller vad de nu får en kick av. Att skriva ger mig lugn och en känsla av att faktiskt behärska det jag gör. Att skriva ger mig liv. Att skriva ger mig allt jag behöver. Nästan. Kunde man bara komma på ett sätt att dra in lite pengar på det med vore det perfekt. Men jag har väldigt svårt att se varför någon skulle betala för det jag skriver. Finns det någon som tror det så säg gärna till och ge mig förslag på hur jag ska göra för att nå dit. För det är ju det jag vill. Skriva. Jag har inte längre några problem med att säga det. Det är så jag vill leva mitt liv. Skrivandes. Fotandes. Kanske börja måla lite. Dreja, det är Cecilija som vill jag ska prova det så varför inte?

Jag vill skapa. Jag är inte längre rädd att säga att jag är en konstnär. Kanske en meningslös och talanglös sådan, i alla fall vet jag att en del tycker det. Men det är vad jag är. Konstnär och bohem. Bipolär med trolig ADHD. En sådan person ska inte stå och jobba på fabrik eller skriva en massa meningslösa  rapporter vid ett skrivbord. Inte undra på att jag gick sönder när jag våldförde mig själv på min egen natur. Jag borde varit starkare tidigare i livet och stått upp för vem jag är. Jag borde lyssnat till mina engelsk och svenskalärare på gymnasiet som sade att jag borde byta linje och läsa mer teori och förberedande kurser, att jag borde ägna mitt liv åt att skriva. Men jag vågade inte. Det lät så pretantiöst att säga att man vill bli författare eller journalist. Jag kommer delvis från arbetarklass och där får man aldrig vara pretantiös. Min fot i medelklassen, genom min far som alltid uppmuntrade mitt läsande och som själv skrev väldigt vackra brev, hade nog ingen emot att jag var pretantiös, men den delen var inte så stark som den tillbakahållande arbetarklassen.

Men nu är jag vuxen och tar beslut utifrån mig själv och jag har bestämt mig för att skriva och skapa är min grej. Min livsuppgift. Cecilija och vår kärlek är så mycket baserat på att vi gör det så jag kan slappna av och faktiskt göra det jag vill. Släppa rädslan. Eller snarare, låta rädslan vara kvar som drivkraft.

Nog om det. Idag var det mycket pladder märker jag. Så jag ska dricka lite kaffe och sedan städa lite. Sen affären och sedan kanske en stund med en bok. Livet är fan underbart.

I morgon kommer hon och jag längtar efter dunket i rälsen.

En av mina absoluta favoritlåtar. Videon är underbar med. Precis så här känner jag nu för tiden.





Rösten från under snön som faller

18 11 2010

Sedan chair carried by two people

Image via Wikipedia

Det ligger små bollar med stoppning över hela lägenheten. Det är min galna hund, Dipp, som står för den distrubitionen. Det som tidigare var en Björne är nu ett tomt skal som slokar med huvudet. Även en Nalle Puh har gått ner kraftigt i vikt. Jag vet inte om Dipp har något emot mjukisdjur i form av björnar, men klart är i alla fall att hon älskar att bita sönder dem så att den där vita stoppningen sedan finns precis överallt.

Utanför mina fönster är marken vit av frost och ett tunt, tunt täcke med snö. Det ska bli mer av den varan har jag förstått. Inte mig emot. Jag älskar snön. Den ger mitt liv lite ljus när världen är som mörkast. Jag älskar ljudet av skoknarr, lukten av snö och den vita färgen. Snart är det jul. Jag vet inte vart alla sekunder tog vägen, det var ju inte länge sedan jag var tvungen att gå in för att ta på mig en extra tröja i den varma sommarkvällen, när vi firade midsommar. Någonstans har alla de där sekunderna försvunnit och jag kommer aldrig mer få dem tillbaka.

Igår frös jag. Ända in i själen frös jag. En frossa som gav mig kall svett på bröstet där jag låg under mitt tunna fåniga otillräckliga täcke. Även med Dipp på ena sidan och katten Chips på den andra frös jag. Feber. Det har äntligen nått fram till mig, varför jag får dessa eviga infektioner i kroppen, dessa eviga halsflussar och dessa eviga lunginflammationer. Tänderna. Jag måste gå till tandläkaren. Jag har inte varit hos en sådan sedan 2003 då jag reste mig upp ur stolen och gick. Mitt i behandlingen. En skräck som var starkare än smärtan i söndriga fyllningar. Så på måndag, när jag ändå är hos läkaren ska jag be om den där remissen till sjukhusets tandläkare så att de får söva mig och göra det som måste göras i munnen på mig. Det är enda sättet. Jag bara vägrar att sätta mig i en sådan där fasans stol och vara vaken medan en tandläkare våldtar min mun med sina intrument. Bättre då att sova och försvinna medan de gör vad de nu kommer göra. Men något måste ske, innan jag tappar alla mina tänder och blir till en gammal man.

Det är sådant jag funderar på en dag som den här. När alla väntar på snön. En del likt mig som ser fram mot det, en del som fasar inför insnöade bilar och brevlådor. Alla väntar och låter livet rulla på. Jag borde städa, fast jag har redan fuskstädat lite. Låtsas inte om dammlagren på möblerna, tar bara bort den vita stoppningen som ligger överallt i små bollar.

Häromdagen var min äldsta son här, sov över för första gången sedan jag flyttade ut hit. För första gången sedan 2006. Tiden går. Vi hjälptes åt med att sortera och slänga och fixa i mina förråd. Det blev mycket som slängdes. Troligen en hel släpkärra. Saker jag sparat fast utan att veta varför. 4 eller var det 5 skrivare. I en tid när det är billigare att köpa en ny skrivare än att köpa bläck så gick de gamla bort. Nu ligger de tillsammans med smutsiga gamla madrasser, tidningar, sladdar och ditten och datten i ett förråd i väntan på att jag kan frakta skiten till återvinningen. Det är skönt, så skönt att få lite ordning på saker. Lite luft i livet.

Under tiden tuggar Dipp på Nalle Puh.

Det är nog en bra dag idag. Ser jag när jag skriver. Jag har börjat göra det, eller, jag funderar på att börja göra det. Titta på vad jag skriver. I vanliga fall så skriver jag och lägger ut, helt utan att tänka på saken. Vill inte ändra på flödet, för det är ju sant, det där flödet. OM jag börjar pilla med texten, rätta och dona och tänka efter om man verkligen kan tycka som jag tycker, så blir det en lögn, känns det som. Men ändå. Om jag tittar på vad jag skrivit nu så är det en sorts hopp som visar sig. För mig i alla fall. Och det är ju faktiskt det viktigaste, att jag själv är nöjd.

Det är ju liksom bara en jävla blogg. En bland millioner, en med mycket liten röst. Mycket lite läsare och en mycket liten skapare.

Fast för mig är den viktig.

 





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Alla ska i jorden

19 08 2010

Mitt namn finner endast jag själv. Det du letar efter är intet jag. Det är någon jag inte känner mig vid. Så du sniffar, slukar, snittrar, efter bokstäver och intet annat. Hör du inte pianotangenterna? Vit faller i svarts mun. Hör du inte hur de spelar sin roll för att vara oss till föga?

Ingen som vi hör är hel utan den andra. Vi kan reta oss, leta oss, vara oss tillsammans, men ensamma. Men inget ljud blir till annat än oljud än att vara kören som finner sig själv. Är jag oljuden? Är jag så simpel? Är jag intet annat? Jag som vill vara så elegant, så förnibel. SÅ mitt! Så tvättan av det som är ränta. Så minus skuld.

Men vi ska alla i jorden. Jag har gått på kyrkogården, med min hund. PÅ min hund har vi vandrat på min faders grav. Dör jag kommer gå. Du ser, jag blandar bort bokstäver. Na. Men allt är sant.

Eller?








%d bloggare gillar detta: