Livet går vidare

7 06 2010

Livet går vidare. Det gör ju det vare sig man vill eller inte. Nog för att det känns eländigt men det finns tröst i eländet. För det första är jag inte slut och nere för räkning. Jag är ledsen och bedrövad och har varit så arg så arg. Men det är naturliga känslor har jag kommit på. De senaste veckornas kaos inom mig är bara tecken på att jag är sund nog att bli förvirrad. Så jag går vidare. Lägger den lilla pälstussen jag klippte från hennes päls i en liten plastpåse som jag sedan lägger ner i en prydnadskruka. Plockar ihop alla hennes saker, hänger upp halsbanden i hallen i väntan på att nästa hund blir min vän. Lägger den av henne så älskade pipleksaken bredvid ett nästan nytt tuggben på kattens klösbräda. Sätter ner Chips, kattens, matskålar på golvet igen. Där de stod före Kita blev en av oss på riktigt.

Så får det bli. Jag dammsuger, torkar golven. Röker och minns. En dag, rätt så snar dag, kommer en annan pälsvän bo med oss och den ska få vara en av oss. Jag kände Kita i blott ett och ett halvt år men vi blev vänner direkt. Sedan dess har vi varit vänner och tro mig, vi är det fortfarande, även om hon inte tar fysisk plats längre. Själen måste liksom tagit vägen någonstans.

Så jag torkar golvet en andra gång. Sätter mig ner och upptäcker att katten stryker sig mot mina ben där jag sitter, precis som hon gjorde före Kita flyttade in och började valla kattstackaren. Så där och då bestämmer jag mig för att livet får gå vidare.

Kita

Kita i full fart

—————-
Now playing: Deep Purple – Lalena
via FoxyTunes





Frusen i tiden

13 05 2010

Kita, hunden, ligger i hallen och morrar åt något eller någon. Inte högt, bara mest för sig själv. Det är väl lite på samma sätt här med. Jag sitter här och morrar åt världen. Mest för mig själv. En liten men jobbig spänning i skallen, en lika liten men lika jobbig i nacken. En smula glädjelös. I all glädjen.

Letar efter musik och människor som kan liva upp mig. Efter en buss som tar mig härifrån. Till… något annat. Trött men allt för pigg för att vila. En enda stor kontrast mot det jag en gång var men en lika stor kontrast till det jag kommer vara. Eller bli.

En vanlig jävla ensam torsdag mitt i livet, nästan mitt i året och nästan mitt i världen. I min värld.

Men allt är inte moll. Mycket är dur. I väntan på hon som blir mitt du så är dur mycket bra.

Vi var på en promenad jag och Kita. Över Viskan och in i skogen. Rakt in i allt det gröna och doftande gick vi. Hon i sina tankar och jag i mina. Mossa och gröna blader och tallar och granar och kottar och grenar och stenar och backar och dalar och under en stengrå himmel. Vi fann något som måste varit en gammal jordkällare och jag blev som vanligt full av gamla, urgamla, tankar om det som var innan vi fanns. Allas vi som finns nu.

Jag kastade pinnar, Kita sprang, jag gick och Kita gick. Kita sprang och jag stod stilla. Som fastfrusen i tiden. För att tiden var så underbar. Så fri. Vem vill inte stelna i frihet?

Nu är vi hemma igen. Båda på jakt efter den där stela känslan av att vara fria. Hon i hallen jag i vardagsrummet. Katten skiter i allt och är där hon vill.





Hemma efter semester

11 05 2010

Det är en vacker dag och jag är trött. Förrgårdagen blev gårdagen medan jag var hos mina vänner och blev lite lyckligare än jag var före jag åkte dit. Kita, hunden, knatade omkring i deras trädgård, försökte uppfostra hästarna, ,lärde sig varför man inte ska sticka in huvudet i ett elstängsel, skällde på de tre små dammtussarna till hundar som bor där, jagade boll och upptäckte världen. Själv så badade jag i bubbelbadet, åt gott, pratade och pratade och pratade och hade det alldeles fantastiskt.

Tanken var att vi skulle skala av Kita lite päls där det blivit alldeles tovigt men den tanken var inte hunden alls vän med. Så det fick bli blott en tanke. Jag får väl ta tova för tova istället. Dag efter dag.

Något som jag ofta tänkte på när jag var där var hur omöjligt det hade varit att göra något sådan för ett och ett halvt år sedan. Sova över borta. Hade inte funkat för tre sekunder. Jag hade blivit tokig, galen av ångest. Nu blev jag visserligen totalt slut av alla spänning, men det funkade ju. Utmärkt. Igår fick jag visserligen lägga mig en stund när ångesten hälsade på igen, men det gick rätt fort över så det var väl bara något som liksom skedde på nästanlåtsas.

Men följdaktiligen var jag helt slut när jag kom hem igår och somnade som en sten när lagt mig. Sen sov jag som ett barn hela natten och förmiddagen. Nu är jag redo att möta livet igen. Tror jag. Det känns lite som att jag varit på en trevlig semester i några veckor istället för bara en natt. Vederkvickad är väl ordet kan jag tro.





Doften av allt rent

2 05 2010

Äntligen fick jag igång mig själv. Tiden har ägnats åt att dammsuga och putsa och feja, precis sådär lagom så att jag slipper reta mig på att det är för stökigt eller smutsigt. Precis lagom så att jag inte tyckte det var allt för tråkigt att ägna mig åt det. Precis sådär lagom att det känns gott i hela mig när jag väl satte mig ned.

Det var det vanliga dansen mellan mig och djuren, där jag gick åt vänster och de synkronicerat åt höger eller bakåt eller helt enkelt bara försvann från lägenheten på ett sätt som jag kanske trodde att katten kunde göra men som jag för mitt liv inte kan förstå att hunden mäktar med. Hur 50 kilo hund kan bokstavligen försvinna från jordens yta mitt framför ögonen på mig slår mig med den allra djupaste häpnad.

Men nu sitter jag här och djuren orienterar sig bland allt det rena och ägnar sig, var för sig, åt att omintet göra mitt arbete. Fast strunt i det, säger jag åt mig själv. De är ju så söta och trivsamma. Men nog ska jag ta med mig borsten nästa gång jag går ut med hunden. Så att lite av all den där pälsen hamnar ute i världen istället för här inne.

Om jag nu kommer ihåg det.








%d bloggare gillar detta: