Mitt i stormen som är jag.

19 02 2011

Runt fast fönster

Image via Wikipedia

Hunden och katten är som… hund och katt. De rusar runt i min lilla lägenhet som i en yster dans. De tumlar runt och byter riktning. Själv blir jag sittande i soffan och tittar på. Letar efter en öppning. Söker lugna med smekande ord och hårda utfall.  När vi var ute i friska luften föreföll den mig kall och avvisande. Bitande kyla och nariga händer. Läppar som står precis vid gränsen till att frysa ihop. Det är en ”kaffe och cigarett till frukost” dag. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att söka laga min själ. Jag bara är. Det ligger någon gott i det.

Snart ska jag in i duschen. In och ut igen. Söka svaret på livets alla sammanlagda gåtor. Sätta mig på bussen för att åka in till staden och köpa ett täcke och en kudde. Det slår mig att jag släpat runt samma täcken och kuddar sedan jag en gång flyttade hemifrån. Samma täcke i 22 år. Söndertvättat och blekt. Det är dags att lägga det till handlingarna. Köpa nytt, köpa fräscht.

Så det är så jag lever mitt liv just idag. I morgon är en annan dag.





Väntar på att bussen kommer snart

27 12 2010

Geschiebemergel-Brohmer-Berge-08-01-2010-39

Image via Wikipedia

Jag har varit en god son. Handlat och städat och putsat och fejat och mor var så glad över att det luktar rent här. Fast det gör det väl inte riktigt. Röklukten efter min mor och även min fader har bitit sig fast i alla textilier och trädetaljer och tak och väggar. Den sitter nog fast där för resten av jordens levnad. Men det luktar onekligen bättre nu, det gör det. Så jag sätter mig och trivs i min nya kostym som god son. Fast åter igen en liten detalj. Jag är ju inte en god son. Jag är inte ens god överhuvudtaget. Men man gör så gott man kan.

Hunden Dipp ligger i soffan och sover. Vi har varit på några promenader i dag. Hon behövde det. Jag behövde det. För vår skull gick vi. Från buss till affär och från affär till buss och en lång omväg däremellan. Jag köpte ut några av mina mediciner och dessutom ett par halkskydd till skorna. Jag är gammal nog för det nu. Om jag faller kommer jag inte vara att borsta av mig snön utan troligen bryta vartenda ben i kroppen. Det vill jag inte så jag ställer mig över mina egna tankar kring broddar på skor och knäpper karborrebanden och känner mig både som de 40 år jag faktiskt är och dessutom som förnuftig. Det var en ny känsla som jag kanske kan vänja mig vid. Att vara förnuftig. Så skriver jag och röker en röd Commerce unnder tiden. En av de allra starkaste cigg som finns, utan filter så klart. Det var exakt sådan jag stal när jag började röka. Jag tog en cigg ur farsans paket och en ur morsans och kom nog undan rätt länge innan det gick upp det där berömda ljuset för mina päron. Farsan dog av munbottencancer och det var ingen vacker död. Så jag är nog inte så förnuftig ändå.

Men resväskan är packad. Min mor vill jag ska stanna en natt till men jag måste tänka på katten. Visserligen har den fått både vatten och mat under min frånvaro, men jag har fått för mig att min kära Chips nog saknar mig när jag är borta för länge. Så väskan förblir packad och sluten. Snart skall jag väcka jycken och dra på mig överrocken för att ta bussen hem. Ibland så känns det som att det är det enda raka att göra.

Så jag gör så.





Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Tankar om att inte tänka

10 08 2010

Livet består av mer än mitt mörka sovrum, min kudde och mina tankar. Jag visste väl allt det där under mina år som frivilligt ofrivillig erimit. De dagar när jag vandrade mellan köket och sängen iklädd morgonrock och min kropps smuts. Depression gör så med människan. Man förfaller, förtvinar, förtvivlar. Inget spelar längre någon som helst roll. Inte för att man inte bryr sig utan för att man bara inte känner igen empati och kärlek och glädje och sorg och rädslor. Tomheten är total. Den enda känslan som är komplett. Tomhet och apati. Bara äta för att överleva, röka för att känna att man lever och dricka för att slippa känna.

Det känns som ett annat liv nu. Det känns som något jag sett på film och förfasats över. Jag kan inte ens själv förstå det och jag förstår de som inte vill förstå. De som kallar de sjuka för lata. För det svindlar i tanken att man kan bli så utan vilja eller önskan eller känslor. Jag vet att det hände mig, det kom smygande. Som en tjuv om natten tog den svarta hunden mitt liv och vände det mot mig. Hade bädden jag vilade på börjat brinna undrar jag om jag orkat ta mig ur. På allvar undrar jag det. Kanske hade jag sett det som en välsignelse?

Så nu när jag med hjälp av mediciner fått tillbaka mina känslor och min glädje och med hjälp av terapi börjat förstå det mysterium som är jag själv så är jag så tacksam för att ha fått de där åren. De har gett mig mer än de tog.  På något skruvat märkligt sätt har de gjort mig till en lyckligare människa. Hur det där fungerar förstår jag mig inte på, men jag låter det vara så. Man ska nog inte förstå allt här i universum.

Just nu lever jag och lever väl. Med allt en människa kan begära av livet. Visst finns det svarta stunder, dagar, men de är fåtal numera. För sedan jag kläddes av allt prål och guld har jag funnit att det som fanns under var värt mer än allt det jag tappade. Man behöver inte så mycket här i världen. Mat och några få utvalda nöjen, goda vänner som finns där även när man själv kanske inte är så närvarande, kärlek och promenader i skogen med sin hund. Klappa sin katt och prata med sina barn. Några dagar om året när man far ut i världen och finner den vacker.

Det är rätt så underbart att leva.

Min kära katt





Tidens ström

10 08 2010

Tiden droppar ner över mig. Väter ner mitt liv med hågkomster av dagar i solen och nätter i snö. Allt medan min hud blir allt mer stel och förtvinad. Men det är ok. Det är som det ska vara. För varje dag blir jag allt visare och klokare och lite vackrare. Precis som vi alla blir. Mitt hår visar upp grå strån och jag vet att en dag kommer det falla av och försvinna. Men än så länge är jag ung och har funnit någon sorts ro i mig. Det är nog så att jag aldrig kommer bli en lugn person, men allt annat än rå ångest och oro är bra.

På mina golv har hunden lämnat sina leksaker medan hon själv ligger i soffan och vilar sin hundsjäl. Katten sitter i fönstret och tittar ut och längtar någonstans. Som katter plägar göra när de är uttråkade. Som vi alla gör när vi är uttråkade. Kvinnan ligger i mitt sovrum och sover. Det blev sent och glatt igår. Prat och diskussioner och småskratt. Vi duschade hunden och rökade hemrullade cigaretter. Jag drack några öl och hon drack vatten. För sån är vår uppdelning i nöjen.

Idag väntar ännu en dag i den ekonomiska privata krisens skugga. Men kylen är full med mat och alltid blir man mätt. Det pratas om att panta en dator, vi får se hur det blir med det där. Idag hinner vi nog inte göra det i alla fall. Jag borde städa mina golv. Fast det är rätt så trivsamt med ostädade golv ibland. När det är hundens leksaker som ligger över det. Men jag borde nog rädda mina strumpor och kalsonger som hon har hämtat ur tvättkorgen. Innan jag får bitmärken över mina mest privata delar.

Så dagen som på något märkligt sätt knappt har börjat ser ut att bli bra. Ännu en bra dag. Den förlamande trötthet som jag upplevt i några dagar börjar ge med sig. Det är bara att inse, jag är inte stark än. Det behövs inte mycket för att välta mitt lass. Bara att bli kär och arbeta med att hjälpa till att byta fasad på ett hus i några dagar. Mer krävs inte för att jag ska slockna som en tändsticka som brunnit färdigt. På mina handflator finns det där stressexemet som brukar dyka upp när världen varit lite överväldigande. Det kräver salvor och krämer. Själv kräver jag kaffe och cigg och kyssar.

Så rinner tiden förbi, bort. Men den tidsström jag befinner mig i är god mot mig just nu. Den smeker mina tankar och känslorna jag upplever är starka och vackra. Allt för att jag stannade upp en sekund och tittade upp från marken.

Som ett ställverk är mitt hjärta.





Livet på en pinne

2 08 2010

Det vilar en tystnad i mitt hem. En djup, dov, mjuk vilsam tystnad. Musik som smeker väggarna, ljudet från en sovande hund. Katten ligger på kökssoffan och verkar nöjd med att vi är hemma igen. Dagarna som gått har varit goda mot mig. Lantliga dofter och pratande röster. God mat och vilsamt umgänge. Min yngsta son vars skrattande röst jag hört från övervåningen på det lilla huset på prärien. Hundar, hundar, hundar som skuttat, lekt, sprungit som galna på gräsmattan.

Min nya kärlek som dök upp på lördagen med sin yngsta dotter. Tjatter och tjat om att få rida på hästen och strövande på ängen i varmt sommarregn. Hög puls av alla människor och djur och ljud och saker som ska göras och borde göras och som inte blir gjorda. Kaffe och cigg på trappan. Lågmälda samtal när alla andra lagt sig. Sova på en allt mer luftlös luftmadrass och vakna av att hunden gungar hela madrassen efter att tagit ett varv i rummet när klockan slagit 6.

Måla brädor blodröda i solsken och veta att man ska få vara med att sätta upp dem på väggen. Ihållande regn som faller bara för att retas. Barntv och samtal om inget och allt. En hund som badar i bäcken och en balja och i regnet. Tankar på att sätta sig i det stora badkaret och slappna av men finna sig sitta bättre i soffan. Vila på eftermiddagen och vakna till rösterna på undervåning. Bra tid, helt klart en bra tid och något att se tillbaka på när åldern slår till på allvar.

Men nu är vi hemma. Jag Dipp och Chips. Jag borde kanske städa lite men struntar i det. Väntar på att åka till ett möte med berörda myndighetspersoner för att sedan vända kosan till damen med det svallande håret och de leende ögonen. Sen vet jag inte. Alls. Vad som sker, det sker. Kanske där, kanske här.

Allt som händer sker väl av en anledning kan jag tro. En del saker som händer ser jag ingen logik i, ingen mening med. Alla åren med malande ångest och sällskap av den svarta hunden. Vad var de bra för? Kanske för att jag skulle få stå och måla brädor under solen med en vän? Kanske för att jag skulle finna Chips och Dipp? Kanske för att Carina skulle dyka upp? Jag vet inte och det är väl ingen idé att gå och fundera på allt det där. Det är som det är.

Något jag lärt mig av livet är att ta vara på det som är bra. Inte tänka för långt fram. Aldrig sikta på att något varar för evigt. Inte ens att det varar för kort. Bara att det finns. Det är bra så, det är nöjsamt så. Kärleken finns alltid kvar. Även om den tar pauser och försvinner ur sikte. Visst skulle jag någonstans önskat att jag fick fira guldbröllop, men det är inte för mig. För det tåget gick för många år sedan. Men kärleken har varit god mot mig, det måste jag säga. Nu skiner den än en gång i mig, värmer allt det som är jag och gör mig sådär förnöjd som man önskar att man alltid var. Ensamheten kommer jag alltid söka, men den är en boja, en black om foten, när den dyker upp oanmäld.

Så jag tänker leva utan att tänka allt för mycket på vad som skulle kunna hända om jag gick åt vänster eller åt höger eller bara stanna stilla och titta på molnen. Det som sker det sker.

Nu ska jag vandra in i duschen och bli ren och hel och avslappnad. Finna rena kläder och mätta magen med något att äta. Röka en cigarett och låta hund och katt sova. Längre än så sträcker sig inte mina planer.





I väntan på Kalle Anka

3 07 2010

En förkylning är aldrig rolig. En riktig förkylning som nästan är som en influensa, eller kanske rakt av är det, är ännu tråkigare. En sådan när termometern visat på 21 grader celsius klockan 8 där ute och 39 grader i kroppen är ännu värre. Jag lovar, jag vet att det är så. För jag har just genomlidit en natt full av frossa och muskel och ledvärk och svettningar. Roligare kan man ha liksom. Det pyr i mig, känslorna av att livet är oändligt orättvist. Men så kommer jag på att det faktiskt bara är en förkylning och att det kommer andra varma dagar. Inget att hänga upp sig på. Så jag kryper tillbaka till mitt sovrum, fullproppad med paracetamol och vatten och dystra tankar. Kanske lite mer sömn kan lösa alla världens I-landsproblem?

Jag vet ju att någon gång under dagen måste jag ta en riktig promenad med Dipp, hunden. Det går inte att smita undan, för försöker jag det så kommer hon vända upp och ner på lägenheten. Håhåjaja. Fast lite roligt är det att katten även hon märker att det är en valp vi har att göra med. Hon som aldrig brukade komma ens in i sovrummet förut om min förra hund, Kita, var där inne, hon lägger sig nu på sängen och blänger lite på Dipp och sedan är det lugna gatan. Märkligt.

Nä, sängen var det. Paracetamol och vatten och en Kalle Anka att läsa. Ögonen värker så det får bli lite lättare lektyr i dag helt klart. Att sedan good ol´ Kalle aldrig kan missyckas är ju bara en bonus.

Night!





Väntar

18 06 2010

Vi väntar. Väntar på yngsta sonen. Väntar på vännerna. Väntar på att åka till Ullared för att köpa hundsaker. Det är billigt där. Jättebilligt. Jag ska även köpa balkongmöbler. Livet är på topp. Jag är så långt ifrån de där dagarna när jag satt i en kal lägenhet och väntade på döden. Nu lever jag i ett hem med min katt och min hund och tänker på att smycka balkongen. Så märkligt allt är egentligen. Att ett slut kan betyda en början.

Jag borde nog städa lite men jag struntar i det. Det hinns med senare, någon annan gång. Istället tar jag en kopp kaffe till och njuter av livet och tillvaron. För att jag kan, för att jag vill. Röker för att jag än så länge måste. Men kanske kommer jag en dag sluta. Igen. Jag har ju gjort det en gång innan. I 10 år rökte jag inte mer än några ströcigg vid fester. Men så en dag köpte jag ett paket på en helgsemester och nu sitter jag här och ser mina ynka penningar gå upp i rök och försvinna. Så dumt. Så onödigt. Så farligt.

Det finns saker att ta tag i. Rökandet. Öldrickandet. Vikten. Den totala bristen på annan motion än att gå på promenader med hunden. Det känns som att allt det självdestruktiva jag ägnat mig åt i ett helt liv får ge sig nu. Vika undan. Jag söker inte längre döden. Trivs inte längre i dess närvaro. Jag vill leva och leva länge. Länge, väldigt länge. Bli en gammal gubbe som sitter vid sitt köksbord klockan 5 på morgonen och ser solen gå upp. Med en kopp varm kaffe på bordet och en snus under läppen. Stånka när jag byter sand i kattlådan och tjoffsa när jag böjer mig ned för att plocka upp en pinne åt hunden att jaga.

Det blir ju inte samma hund eller katt som jag har nu. Men andra, ännu ej födda. Jag vill uppleva det där. Så jag får väl börja ta tag i allt det där självdestruktiva och börja ägna mig åt självuppbyggande saker. Låta kroppen finna min ålder istället för att jaga slutet.

Så vi väntar.

Dipp får tuppjuck i skogen 🙂





Tankar inför dagen

17 06 2010

Morgonen kom fortare än jag trott. Igår så satt jag i soffan och funderade över livets oändlighet för att sedan byta de tankarna mot sömn i samma soffa. Någon gång under natten stapplade jag in till sängen och somnade fortare än jag hann känna kuddens svalka mot kinden.

I morse så slog den mig rakt i veka livet, just morgonen. Trött så att jag hade svårt att se ordentligt och trött så att jag snubblade fram på vägen till kaffebryggaren. Men allt ordnar sig, allt blir bra. Nu sitter jag och väntar på att livet ska börja igen. Hunden Dipp ligger bredvid mig i soffan och katten Chips som tillbringat natten instängd i en garderob ligger på fönsterbrädan på balkongen och njuter av livet.

Idag ska jag nog introducera Dipp för Viskafors skogar. Knata över järnvägen och upp i skogen och ut i livet. För att vi kan och för att vi vill. Låta Chips äga lägenheten ett slag. Kanske ska jag åka in till la stada med. Åka buss är något som Dipp fixar alldeles utmärkt förutom att hon blir en smula åksjuk, men det vänjer hon sig nog av med snart. Det med.

Så även om livet erbjuder sin vackra hand och ofta har ett rakblad i handflatan så struntar jag i blodet som faller som röda droppar. En hand är skön att hålla i ibland.

En trött WoB





Ett hunderbart liv

15 06 2010

Det är lätt nu, livet. Minuter som försvinner i ett glädje och lyckorus. Jag är trött men glad. Vi har sovit lite, jag och Dipp och Chips. Slumrat och drömt medan tv4 pratat på datorn. Jag börjar lära mig konsten att se när Dipp behöver gå ut. Jag bemästrar den inte men jag börjar förstå. Än så länge pratar vi inte samma språk men vi är bägge villiga att lära, att försöka förstå.

Igår var Dipp full av energi och totalt splittrad, det var en dag med många intryck för en liten valptjej. Hon studsade runt som en guttaperkaboll, bet på allt hon fann och nästan lyfte från golvet när huvudet och därmed öronen vispade runt i luften.

Idag är det samma energiknippe, men samlat och bestämt. Hon nosar sig runt i lägenheten, finner sina platser, försöker förgäves nå kattens intresse. Däremellan ligger hon bredvid mig i soffan och tuggar på sina tuggben i lugn och ro. En underbar liten varelse som jag inte kan annat än älska. Jag har fått lägga undan mattan, handdukar, kläder, skor, blockera dörren till toaletten så att Dipp inte äter upp Chips torftiga lämningar. Det är visst godis för en hund, kattavföring.

I morse  vaknade jag 5 av att en hund verkligen ville ut. 5. På morgonen. Men det var bara att ge sig ut i sommarmorgonen. Fast det visade sig ju vara rätt så njutbart ändå. Fåglar som kvittrade, solen som sken sommarmorgonvarmt. Så vi gick där i någon sorts spirande symbios, ännu inte fullt klara över vad den andra vill, men återigen, vi försöker nå varandra.

Så dagen har än så länge gått ut på att dricka kaffe, kolla på nätet, avstyra diverse hundupptåg och springa in och ut för att få till den där totala rumsrenheten man så gärna eftersträvar. Däremellan har jag torkat upp olyckor, busat och stojat och som sagt även sovit en liten stund.

Livet är väl ungefär precis som jag vill ha det. Dessutom ska min yngsta son komma om en stund.

FAN VAD DET ÄR GOTT ATT LEVA!

Förresten undrar jag varför alla börjat stava ordet paus med ett vilsekommet e i slutet? Pause, det är ju engelska ju.





Uppe med tuppen

15 06 2010

Håhåjaja. Ingen rast ingen ro. Jag somnade som om någon hade slagit mig i bakhuvudet med en lada. Dipp, hunden knatade runt i sovrummet en bra stund men till slut så somnade även hon. Inatt hade jag henne i sovrummet med stängd dörr eftersom jag måste gå igenom lägenheten för att se till att det inte finns något hon kan bita i, riva ner, skrapa sönder eller allmänt göra saker som jag inte plägar finna behagliga.

Det betyder egentligen att jag nog får ställa alla möbler och saker i trappuppgången tror jag. Chips, katten, sitter i fönstret och blänger ilsket. Hon är nog lite putt på mig som släpper in ännu en hund i våra liv. Men jag tror det ger sig med tiden. Den uppmärksamma läsaren har nu funnit att jag har Chips och Dipp som livskamrater. Oerhört vitsigt tycker jag. Det vilar något Göteborgskt över det hela.

När jag gick upp fann jag förutom en ivrig hund och en tjurig katt att jag inte har några cigg hemma. Märkligt, inga cigg, upp mitt i natten och ändå finner jag livet underbart!

Vackra blommor jag fick av mina vänner





Livet går vidare

7 06 2010

Livet går vidare. Det gör ju det vare sig man vill eller inte. Nog för att det känns eländigt men det finns tröst i eländet. För det första är jag inte slut och nere för räkning. Jag är ledsen och bedrövad och har varit så arg så arg. Men det är naturliga känslor har jag kommit på. De senaste veckornas kaos inom mig är bara tecken på att jag är sund nog att bli förvirrad. Så jag går vidare. Lägger den lilla pälstussen jag klippte från hennes päls i en liten plastpåse som jag sedan lägger ner i en prydnadskruka. Plockar ihop alla hennes saker, hänger upp halsbanden i hallen i väntan på att nästa hund blir min vän. Lägger den av henne så älskade pipleksaken bredvid ett nästan nytt tuggben på kattens klösbräda. Sätter ner Chips, kattens, matskålar på golvet igen. Där de stod före Kita blev en av oss på riktigt.

Så får det bli. Jag dammsuger, torkar golven. Röker och minns. En dag, rätt så snar dag, kommer en annan pälsvän bo med oss och den ska få vara en av oss. Jag kände Kita i blott ett och ett halvt år men vi blev vänner direkt. Sedan dess har vi varit vänner och tro mig, vi är det fortfarande, även om hon inte tar fysisk plats längre. Själen måste liksom tagit vägen någonstans.

Så jag torkar golvet en andra gång. Sätter mig ner och upptäcker att katten stryker sig mot mina ben där jag sitter, precis som hon gjorde före Kita flyttade in och började valla kattstackaren. Så där och då bestämmer jag mig för att livet får gå vidare.

Kita

Kita i full fart

—————-
Now playing: Deep Purple – Lalena
via FoxyTunes





När ensamheten blir bedövande

7 06 2010

Det är en så konstig dag. Det är första dagen av alla när jag inte klappat Kita. Chips, katten väckte mig genom att försiktigt klappa med tassen på min näsa och jag gick upp och det var inte förrän jag satt mig i köket för morgonciggen och tittade på klockan som jag kom på att jag inte längre behöver göra det. Jag behöver inte längre titta på klockan för att veta om jag ska gå ut med Kita eller om jag hinner dricka lite kaffe först. Jag kan sitta kvar där och röka och läsa tidningen och dricka kaffe utan att tänka på tiden. Den får gå som den vill, tiden. Ingen Kita kommer ändå upp ur sin gömma bakom sängen och tittar på mig för att sedan gå ut i hallen och komma tillbaka för att titta på mig igen. Signalen om att det faktiskt inte spelar någon roll vad klockan är eller hur länge sedan vi var ute senast. Det suger totalt att komma på allt det där och jag känner det som att jag ska losa det totalt. Tårar som liksom bränner långt inne under ögonlocken men de senaste tårarna jag fällde föll i Kitas päls innan de lyfte ur henne ur bilen och bar in henne, bort henne.

Ute är det grått och det är måndag och här inne är det grått och det är måndag här med. Inget rör sig, ingen snarkar. Rasslet från ett halsband hörs inte längre. Det ligger i min väska i hallen det där halsbandet. Fan också att det ska ligga där. Fan också. Lusten att supa bort alla tankar och tårar och smärta och längtan och sorg är överväldigande. Men jag vet bättre. Det räcker inte med all alkohol i hela vida världen för att må bättre, det gör bara den beska kalken än mer besk. Så jag håller mig till kaffe och cigg. Klappar katten och försöker att visa att allt är ok. Bara lite lugnare, lite tommare. Lite fel. Men vi finns kvar här i vår lilla värld. Jag och Chips. Två trogna varelser som har fått lära känna en underbar hund som hette Kita och som blev 7 år. Vit om nosen var hon, lurvig i pälsen. Hade utmärkta tänder och låg ibland med framtassarna i kors och såg oändligt vis ut.

Så vi sitter här. Jag och Chips, vår dörr är öppen och våra hjärtan likaså.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – The Complete Banker
via FoxyTunes





Mitt i sorgen

6 06 2010

Allt som nyss var så fint och vackert och bra har hamnat snett och ur spår. Jag själv har hamnat snett. Totalt ur det där spåret. Kita, den svarta hunden lade sig ner och somnade och dog. Nu är det bara jag och katten kvar igen. Som det alltid varit känns det som. Två själar i en lägenhet varav den ena själen ramlat ner i ett hål igen. Det som jag trodde var begynnande friskhet och livslust visade sig vara en skör chimär. När allt känns bra så visar sig livet alltid från sin fula otäcka sida verkar det som.

Jag sitter och försöker komma på hur jag ska fortsätta hålla mig uppe. Hur jag ska styra vidare utan att återigen ramla och falla och slå mig. Just nu vet jag fan inte. Alls. Jag har ingen som helst aning men Kitas tuggben ligger bredvid mig på golvet och inatt vilade jag bredvid den allt kallare hundkroppen i väntan på att få hjälp med att köra henne den allra sista gången till djursjukhuset. Hennes nos som de senaste dagarna varit torr och febervarm var kall och ögonen brustna. Hon tog sin självklara plats i mitt liv och nu är den platsen tom och ekande.

Förut, i ett annat liv, tyckte jag att människor som pratade om sorg efter djur svamlade. Nu är sorgen min och kanske svamlar jag men det som gör ont gör ont likväl. I allt det mörka så väntar jag på att hon ska komma och trösta mig, men så kommer jag på att det ju är henne jag sörjer. Katten gör sitt för att ta tillbaka sin plats i lägenheten men har nog inte heller hon förstått att den är hennes igen. Så jag låter tuggbenet ligga kvar på golvet, för att det känns bra att ha det där.

Det är nog dags att sova lite tror jag.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Can You Stand Upon One Leg
via FoxyTunes





Tjosan hejsan!

17 05 2010

Jag har vaknat. För tusan jag vaknade redan halv 8 i morse. Men det var liksom bara kroppen som var uppe och rumpade. Resten av mig, det som bor inne i skallen, sov så gott, trots stora doser koffein och nikotin. På tv kunde jag se att vi män ska ha färgglada skärp och strumpor på oss och mörka plastbågar till solglasögonen. Bara en sådan sak som att jag faktiskt kommer ihåg det där från morgondimman tyder ju på att jag är oerhört fåfäng. Fast det är jag ju kom jag på. På ett bra sätt liksom.

Jag tror att jag kommer ligga rätt så lågt idag. Faktum är att jag nog ska formatera hårddisken och installera Win 7 64 eftersom min dator, min kära, kära dator, bråkar med mig. Fast orkar jag egentligen göra det? Att behöva peta in alla uppdateringar och småprogram igen? Tja, det märker jag väl kan jag tro.

Men först måste jag ut med en otålig hund och dessutom ta mig till en affär för att inhandla något att äta. Man blir så lätt hungrig annars har jag märkt. Det där är ytterligare en av alla saker som visar att alla kurvor pekar uppåt. Sömnen funkar. Aptiten funkar. Panikångesten lyser med sin frånvaro och även den vanliga generella ångesten håller sig rätt så låg. Visst så kan jag trigga igång ångesten genom att göra sådär livsfarliga saker som att till exempel åka hem till någon på besök men annars är det rätt ok även på den fronten. Livet är knepigt. Minst sagt.

Men nog känns det som att allt håller på att ordna upp sig. Att livet är gott. Jag hoppas på ett liv med vanliga dalar och bergstoppar. Ett liv där jag slipper tampas med skräck för något som aldrig kommer hända.

Så nog har man att göra.

Förövrigt kommer här lite bilder från helgens bravader.





En jäkla bra helg

16 05 2010

Det har varit en jäkla bra helg. En förbaskat bra helg. Mycket promenader, Elfsborg vann sin första bortamatch för säsongen, Tre kronor spöade Kanada. Min son var här idag och vi bara var tillsammans. Gick i skogen och åt makaroner och tittade på film och pratade om just ingenting. Så, helgen har varit totalt bra. Även om jag var tvungen att låna 300 spänn av min äldsta son tills på onsdag när mina skärvor till slantar ramlar ner på mitt torra konto.

Igår var jag och Kita ute rätt mycket. Även om solen inte sken så väldans mycket så var det varmt och kvalmigt. Vi vandrade över Viskan till skogen och gick omkring lite planlöst. Bara för att vi kunde och ville det. Vi hittade ett märkligt ställe, det måste ha varit en gammal bro eller något, men nu är det bara ett lite magiskt ställe där inget vatten längre rinner. Skogen doftade mossa och sommar och mina kläder skavde och klibbade mot min varma hud. Kita rann som kvicksilver där i skogen. Skuttade över fallna träd och nedför backar och upp igen. Tungan hängde som en skurtrasa ur munnen på henne men ändå så var hon tvungen att springa lite till. Hon levde hundliv som det ska levas och jag själv var mer människa än man någonsin kan bli bland sten och asfalt och betong och anlagda rabatter och tuktade buskar. Fria att tänka och fria att springa och fria att vila när lusten inföll sig.

Idag så var som sagt min son här. Vi gick även vi upp till skogen och det där märkliga stället och vi kom rätt överens om att det var ett ställe som hämtat från spelet Tomb raider. Sen gick vi hem och åt de där makaronerna och den där ketchupen och tittade på tv, eller han tittade på film medan jag lyssnade till hur Elfsborg vann mot Gais på bortaplan. När det var dags för honom att åka hem åkte jag med in till staden. Det är inte helt lätt att veta hur man ska göra med dessa bussar och deras konstiga betalsystem. Jag tror jag gjorde lite nytta i alla fall.

Så nu sitter jag här. Lite utpumpad och finner att Ronnie James Dio dött av den där magcancern som han hade. Märkligt att de där gamla hjältarna dör en efter en. Det är sådana tider nu misstänker jag. Några står på tur. Keefan, Ozzy och alla de som levt hårt på riktigt. Sen faller de andra undan en efter en och man kommer ner till min samtids hjältar, de som är i min ålder kommer även de att dö och ärligt talat, det känns alltid märkligt när en sådan person dör. Man känner dem ju inte, kanske har man inte ens sett männskan. Ändå sörjer man på något märkligt sätt.

Men återigen. Helgen har varit bra och jag önskar mig sådan helger i tusen och tusen åter.

—————-
Now playing: Creedence Clearwater Revival – Suzie Q
via FoxyTunes





När allt är klart och färdigt

14 05 2010

Då var det städat. Allt är på sin plats och jag på den platsen jag borde vara jag med. Ordning råder. Själen måhända vara i olag men den är i alla fall ren. Som nyfallen snö, för jag har bränt bort all synd med eld och svavel.

Mina goda vänner kommer om någon timma men före det ska jag ta hunden och mig själv ut i skogen. Bara lyssna och känna och veta att världen är så stor så stor att man inte får grepp på den hur man än gör. Det finns träd och mossa och stenar där som är äldre än jag orkar tänka.

Kort sagt, det ska bli underbart.

—————-
Now playing: Guns N’ Roses – Civil War
via FoxyTunes





Frusen i tiden

13 05 2010

Kita, hunden, ligger i hallen och morrar åt något eller någon. Inte högt, bara mest för sig själv. Det är väl lite på samma sätt här med. Jag sitter här och morrar åt världen. Mest för mig själv. En liten men jobbig spänning i skallen, en lika liten men lika jobbig i nacken. En smula glädjelös. I all glädjen.

Letar efter musik och människor som kan liva upp mig. Efter en buss som tar mig härifrån. Till… något annat. Trött men allt för pigg för att vila. En enda stor kontrast mot det jag en gång var men en lika stor kontrast till det jag kommer vara. Eller bli.

En vanlig jävla ensam torsdag mitt i livet, nästan mitt i året och nästan mitt i världen. I min värld.

Men allt är inte moll. Mycket är dur. I väntan på hon som blir mitt du så är dur mycket bra.

Vi var på en promenad jag och Kita. Över Viskan och in i skogen. Rakt in i allt det gröna och doftande gick vi. Hon i sina tankar och jag i mina. Mossa och gröna blader och tallar och granar och kottar och grenar och stenar och backar och dalar och under en stengrå himmel. Vi fann något som måste varit en gammal jordkällare och jag blev som vanligt full av gamla, urgamla, tankar om det som var innan vi fanns. Allas vi som finns nu.

Jag kastade pinnar, Kita sprang, jag gick och Kita gick. Kita sprang och jag stod stilla. Som fastfrusen i tiden. För att tiden var så underbar. Så fri. Vem vill inte stelna i frihet?

Nu är vi hemma igen. Båda på jakt efter den där stela känslan av att vara fria. Hon i hallen jag i vardagsrummet. Katten skiter i allt och är där hon vill.





Att skratta sig ryggen i krok

13 05 2010

Ligger lågt. Tar det lugnt. Chillar som ungdomarna säger. Eller förresten, säger de det fortfarande eller är jag som vanligt helt bortkollrad? Skit samma, innebörden i det hela är i alla fall att jag inte gör något alls. Vädret (återigen vädret) inbjuder inte till några längre promenader och det finns inget roligt på tv att titta på. Igår tittade jag färdigt på alla avsnitt av ”Full frys”, den gamla Stefan och Krister-serien. Jag veeeet. Det är måhända enkel humor men ärligt talat. Jag skrattar så att jag kiknar och nästan mår illa till slut. När Krister spelar Edvin så är det som att han inte kan säga något utan att jag nästan ramlar ur soffan av skrattparoxysmer.

Själv är jag övertygad om att människan behöver sådant där ibland. Lätt, enkel humor som talar direkt till ryggraden. Som man inte behöver fundera över utan som ramlar rakt in i örat och sedan bubblar ut genom strupen i form av skratt. För att dra en långtgående paralell kan jag nämna Woody Allen. Jag vet, vad har han med Stefan och Krister att göra tänker nu den bekymrade läsaren? Men när han är som roligast så använder han lite samma grepp. Grova generaliseringar och enkla karaktärer. Låt vara att platsen är Manhattan och att personerna är judiska världsmedborgare. Men i grunden är det samma sak. Sexskämt och lätt handling som mest är till för att bära fram orden. Behöver jag säga att jag älskar Woody Allen med?

Idag tänkte jag ta itu med Family guy. Min kära äldsta son han lånat mig alla säsonger och jag ska titta och skratta idag med. Där är skämten lika grovhuggna men betyder nästan hela tiden något. De utmanar ens fördomar och framförallt bilden USA har av sig själv. Eller förresten, det funkar lika bra på präktiga svenskar. Inget är för grovt för att skämta om och allt betyder något. Underbart.

Men först måste jag väl ge mig ut på en liten minipromenad med Kita, hunden. Chips, katten, ligger i kökssoffan och sover. I morse väckte hon mig genom att rätt så enträget peta mig på näsan med tassen. När hon är hungrig så är det ingen idé att försöka ligga och sova inte. Men hon är nog mest bara nöjd nu med att slippa ge sig ut i världen. Hennes värld är lägenheten och hon verkar helnöjd med det. Den lilla pälsbollen.

Det är märkligt vad djur kan ge människan. Jag kan inte tänka mig min lägenhet utan de där två figurerna. De skänker liv och rörelse, kärlek och omtanke utan att begära så mycket mer än mat, vatten och, i Kitas fall, lite promenader. De dömer mig aldrig, de har inga hårda ord eller vända ryggar när jag faller. De bara finns där och gör det där magiska som de gör.

Så på det hela taget så är livet banne mig totalt jävla underbart nu för tiden.





Kärnan i mig spottas ständigt ut

8 05 2010

Man kan sitta i evigheter och fundera på vem fan man är. Man kan sitta i samma evighet och fundera på varför andra uppfattar en som de gör. Sen kommer givetvis tanken på att man själv bara kan uppfatta att andra uppfattar en som man själv uppfattar att de uppfattar. Det tar aldrig slut.

Så någonstans får man väl hitta kärnan, den som är en själv. Jag får göra det. Jag måste det. Sluta spegla mig i andra. För så har jag gjort i hela mitt liv. Lyssnat, ivrigt, på vad som sägs om mig. Slirat runt i livet och letat efter stadga. Funnit moräs efter sumpmark och kvicksand efter det. Sjunker mest hela tiden.

Fast gör vi inte alla det? I ett samhälle som hyllar den egna personen och dissar alla andra. Men där det känns fel i magen att människor behöver blöda i en värld full av plåster. Jag vet inte. För tusan, jag vet ingenting. Ibland vet jag mindre än det. Ibland slår det mig att jag vet allt men lika snabbt slår livet mig med vetskapen om att jag återigen har fel.

Jag har blivit kallad mycket. Det mesta som sägs bakom min rygg hör jag. Mina öron är utmärkta även om mitt vänstra är en smula dövt. Ibland har jag lett och viljat bli ledd. Men även om man ler så kanske man gråter nästa sekund.

En del tycker om att trycka ner när annat är dem förutom. Själv är jag likadan. Eller just sådan. Men jag vill ha förändring. Jag är trött på oss alla. Hur vi lever dag för dag utan att ens tänka tanken på att andra lider. Lider på riktigt. Inte sådär svenskt smålider utan dör.

Fast jag gör ju inget för det. Skickar lite pengar till olika organisationer och sedan tar jag bussen till stan och köper mjölk. Så märkligt. Så fel. Jag rannsakar mitt samvete och flyr svaren hela tiden. Som vi alla gör.








%d bloggare gillar detta: