Stoppa mig inte. Du kan inte ändå.

19 03 2011

Databearbetning av mitt fotografi i syfte att ...

Image via Wikipedia

Det är nog, kanske, troligen, så att jag alltid varit lite för mycket. Lite over the top. Lite för varvad, lite för speedad, lite för benägen att söka ytterligheter. I alkohol, sömn, kvinnor, kärlek, agression, glädje, skratt och tårar, i fart och i mörker. I ljus och i färger. Alltid lite mer än jag själv har klarat av. Det är nog så. Helt klart är det så.

Nu är det som att en mörk spärr släppt. Gått i tusen bitar, skingrats som en glasruta som man sparkar sönder. Tusen skärvor är det enda som är kvar. Eller så är jag bara för mycket nu igen. Men att vara för glad ser jag liksom inget problem i. Att ta tag i vardagen ser jag inget problem i. Att leva ser jag inget problem i. Kanske är min brist på att se problem ett problem men jag märker det då inte.

Nu vill jag inte leva utan ljus och glädje och livslust och känslan av att orka med att handskas med livet.

 

I don’t know what they’re talking about
I’m making my own decisions
This thing that I found ain’t gonna bring me down
I’m like a junkie without an addiction

Mama don’t cry I just wanna stay high
I like playing with danger and fear
Everybody’s walkin’ but nobody’s talkin’
It looks a lot better from here

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

Why don’t they ever listen to me
It’s just a one way conversation
Nothing they say is gonna set me free
Don’t need no mental masturbation

Too many religions but only one god
I don’t need another saviour
Don’t try to change my mind
You know I’m one of a kind
Ain’t gonna change my bad behaviour

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop

[SOLO]

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop





Mitt härskämda jag.

19 03 2011

Triticum vulgare Vill.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.





Inga svåra ord den här gången.

17 03 2011

G.L.A.D

Image via Wikipedia

Jag har vaknat glad den sista tiden. Glad och pigg. På kvällen är jag trött efter att ha varit i farten hela dagen. Jag får saker gjorda. Saker som jag kanske dragit på i flera år. Saker som jag aldrig skulle få gjort verkade det som till slut.

Allt det är en ny erfarenhet. Eller, en nygammal erfarenhet kanske jag ska säga. Jag är som jag var före den där julidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Den som tillsammans med alla följande färgat hela mitt liv sedan dess.

När jag vaknar är jag glad som sagt. Glad och rätt så pigg. Den där känslan av att bara vilja sova vidare som jag hade förut är ersatt med en vilja att fylla dagen. Se fram mot dagen. Älska att vakna. Älska att leva. Vara levande. Finnas till i världen och inte under en mental sten i en mental mörk skog.

Det enda jag kan peka på som är förändrat i livet är ny diagnos och nya mediciner. Nytt sätt att förstå mig själv. Vad det är som fått mig att må så jävla dåligt, göra så satans konstiga saker, vara så arg hela tiden. Den där bubblande känslan av att vara förbannad vid minsta motgång är ersatt med en känsla av att ha väldigt mycket tålamod. Samtidigt har jag börjat säga till när jag tycker folk inte lyssnar eller kör över mig. Jag är stark kan man kanske säga för att förklara allt. Stark och målmedveten och skäms inte för att ta min rättmätiga plats.

Det är så befriande. Som ett ok lyft från mina axlar. Givetvis kommer det komma tunga dagar. Jag får nog acceptera att ångesten alltid kommer finnas i mitt liv. Men jag tror att den inte kommer ta all plats. Jag tror att jag inte kommer känna det som att ångesten är ett levande väsen i mig. Att jag kan separera ångesten från resten av mitt liv. Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag är förbannat trött på en evig uppförsbacke, nu vill jag njuta av utsikten på toppen och känna mig lätt som luft istället för tung som stenmalm.

Jag skuttar ur sängen. Hunden, jycken, Dipp, däremot, hon går från sängen (ja, hon sover i sängen bredvid mig) till soffan och lägger sig där och somnar om med en gång. När jag satt på kaffe och rökt en cigg så kommer jag ut i vardagsrummet och finner en sovande hund som vaknar, viftar glatt på svanstippen, bara längst ut och sedan självmant gör plats för mig i soffan, vänder sig på rygg och väntar på att jag ska klia henne på magen.

Katten sitter i köksfönstret och jamar efter mat. Jag har två levande varelser i mitt hem och de känns som två vänner som delar mitt liv. Djur är underbara. Helt bara underbara. Jag kommer nog alltid ha en hund och en katt i mitt hem. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Eventuella damer får allt vänja sig vid min jycke och min katt. Annars kvittar det liksom.

Idag ska jag flytta en sträng från en gitarr till en annan för att ersätta en sträng som brustit. Jag ska in till stan för att titta till morsan. Jag ska göra ditten och jag ska göra datten.

Livet är underbart.

 

I väntan på den riktiga våren.

 

 





Jag och glädjen.

7 03 2011

Chief Buckskin Charlie and Chief John McCook r...

Image via Wikipedia

Jag är på ett strålande humör. Bubblande humör. Finfint humör. Jag går och visslar och sjunger för mig själv och mina djur. De bryr sig inte speciellt mycket även om jycken spetsar sina öron och lägger huvudet på sned ibland.

Igår var en kass dag. En sådan man helst sover bort. Men i natt hade jag sovrumsfönstret på vid gavel. Det blev kallt som attan framåt morgonen. Men som sagt, jag sov stenhårt i natt och klev inte ur sängen, jag hoppade, studsade upp. Som en pigg myra fick jag mer gjort än jag fick på en hel månad när allt var som värst.

Ute i världen är himlen skiffergrå. Det är kallt och blåsigt. Men ändå var morgonrundan med jycken en enda stor orgie i njutning. Nu sitter jag och smälter tortellinin jag just ätit till lunch. Planen är att åka in till staden lite senare för att fylla på matförråden. Allt är underbart och solskinigt inom mig. Dessutom fick jag hem en väska jag vann på Tradera. Faen vad underbart det är att leva. Alla gamla spöken och tårar och klumpar i halsen är instuvade i min mentala källare och hittar än så länge ingen väg ut.

Så jag fortsätter njuta av livet.

 

Också en glad skit!

 

 





Jag och Döden.

6 03 2011

Alice in Wonderland: White Rabbit - Long Live ...

Inatt drömde jag en av de där drömmarna som åter kommer lite då och då. En som får mig att vakna våt av ångestsvett och med bankande hamrande hjärta. Det var tanken på den oundvikliga döden som inuti sömnen stört min ro. Det är så ibland, att jag slås av den tanken. Att döden är någon man inte kan fly från hur man än sparkar och slåss och springer. Ett problem med den tanken är att jag inte har någon tro. Jag lever utan mål. Det vore underbart att kunna sälla sig till dem som tror på ett liv efter döden eller på det stora utslocknandet eller på reinkarnation eller vad faen som helst. Men jag tror inget. Därför slutar alla mina tankar kring döden i ett enda stort Kanske.

Nu är jag vaken, har druckit kaffe och rökt en cigarett och låter mig inte än en gång fångas av ovälkomna tankar. Jag håller döden på en armlängds avstånd. Det är konstigt att någon som är så vanvettigt rädd för döden röker, men det är väl bara en av alla paradoxer jag lever genom och i. Fast å andra sidan, döden kommer ju ändå. Lidande i livet är jag inte så rädd för, men döden. Fy fasen för döden.





Fast.

19 02 2011

Uppretade svenskar utanför ryska ambassaden på...

Image via Wikipedia

Jag borde resa på mig nu. Borde bege mig. Men jag har liksom fastnat här. Precis innanför din skärm. Jag söker slå mig ut, gräva mig förbi. Det enda som händer är att jag får ömma knogar och brutna fingrar. Att fastna gör ont. Men så har det nog varit hela mitt liv. Jag har gjort allt för att känna en smula frihet men allt som oftast trasslat in mig än mer i fällorna. Fast och förnekande sin egen svaghet.

I mina högtalare sjunger en kraftfull röst att den aldrig mer kommer bli kär. Aldrig mer älska. För att kärleken fastnat hos någon. Blivit kvar, som en fånge. Jag känner igen den där känslan. Hur man söker sig fri men endast finner att man bara kan välja att gå utan sin kärlek. Det är sådant som gör att man fryser även den allra vackraste sommardag.

Men nu ska jag undfly internet.





Inte klar än.

18 02 2011

All makes and models

Image by Gino via Flickr

Inget är som väntans tider sägs det. Världen finner mig i soffan, framför datorns bleka ljus. Där utanför fönstren befinner sig resten av världen. Jag låter den vara ett tag till. Väntar på posten. Viktigt viktigt.

Vi har redan hunnit med en runda till Viskafors torg. Jag handlade cigaretter till mig själv och ett tuggben till jycken Dipp. Katten fick specialmat. Alla är glada, alla är nöjda. Bara nu posten kunde komma med. Jag väntar på att de ska komma med en datorskärm jag köpt på rea. Något får man unna sig. Eftersom jag sitter vid datorn mest hela tiden så underlättar det om jag kan ha en del program på en annan skärm. Jag unnar mig mer att göra.

Dipp, jycken, står vid vardagsrumsfönstret och tittar ut medan katten ligger vid köksfönstret och tittar ut i en annan riktning. Jag sitter och tittar på väggen. Det är allt jag orkar. Det blir för mycket att titt ut. Det blir kaos i skallen jag är usel på att vänta. Jag har inte det i mig liksom. Inget är som väntans tider. Precis. Inget är lika nedbrytande och nästan farligt.

Sedan skall jag sätta mig på bussen till staden för att hjälpa min mor till frisören. Det är så man gör som ensambarn. Som enda sonen. Man hjälper kvinnan som burit en, som matat ens motvilliga mun, som köpt presenter och julklappar även fast pengarna även fast trutit. Man hjälper för allt man kan, när man kan.

Fast när jag tänker tillbaka så hade vi det nog rätt bra ställt , pengamässigt alltså. Ingen guldsked i munnen men väl en silversked. Det är sådant man måste komma ihåg, inte villa bort minnen som inte finns.

Inget är som väntans tider och jag får väl vänta lite till då.

 

 

Känner mig lite ofärdig.

 

 





Meningen med meningslöshet.

14 02 2011

Chateau Saint-Germain-de-Livet

Image via Wikipedia

Vilken helt meningslös tiden är de sista dagarna innan man får pengar igen. De som säger att pengar inte spelar någon roll har helt rätt. Pengarna i sig gör väl ingen skillnad i livet. Men allt det man kan skaffa och få och behålla för pengar. Det är det som gör livet lite lättare. Lite vackrare, lite gottare.

Men, jag sitter just nu och bara väntar på att det ska bli fredag. Det skulle sitta bra med lite pengar. Jag har mycket jag skulle vilja köpa eller behålla. Försäkringar, mat, nya gitarrsträngar, tobak. Sånt smått. Inget är som väntans tider. De är alltid vidriga. Eller, nu tog jag väl i, men jag har inget tålamod. Allt åt mig NU!

Det är sådana här dagar man får trösta sig i det lilla. En promenad med hunden. Läsa en bra bok. Titta lite på tv och sedan gå och lägga sig tidigt. I väntan, ty sådana är tiderna.

Det börjar redan mörkna utanför mina väggar. Det är helt ok för mig. Jag tänder en lampa. Lika ljust, bara mysigare.

Äh. Jag tar en kopp kaffe till tror jag allt. För som sagt, det är en meningslös dag.





Att vakna till livet.

12 02 2011

Gustaf Vasa och Tomt-Margit Målning av Johan F...

Image via Wikipedia

För mig är aldrig glaset halvfullt eller halvtomt. Det är fullt eller tomt. Punkt. Det är inget val jag gör för att det ska vara så. Det bara är sån jag är. Det är en del av min personlighet. Mellanlägen funkar inte. Hur jag än försöker spara lite av det jag fyller mig med. Fullt/tomt. Det där gäller det mesta. Sömn, vakenhet, alkohol, koffein, nikotin min ekonomi, mina relationer till andra människor.

Lycklig/olycklig.

Men jag börjar skönja en förändring i mig. Något växer fram. Eftertanke och kanske något litet mått av klokskap. Jag har börjat hejda mig när jag just ska till att välta omkull. Det är väl kemin i min hjärna som sakta börja ändra sig med hjälp av mina mediciner. Om det är så kan jag inte annat än tacka och ta emot. Buga och bocka och vara tacksam för de möjligheter det ger mig att kunna vara i ett mellanläge. Så som man borde var. Att slippa alla tankar som trängs. Känna hur de ställer sig prydligt på rad och vänta på sin tur. Slippa leta efter nycklar, plånbok, kalender, glasögon, boken jag läser eller mobilen. Kanske bli lite mindre tankspridd.

Det är små saker som gör att jag känner skillnaden. Saker som att jag kan hålla mig till tre koppar kaffe när jag gått upp på morgonen. Ciggen räcker helt plötsligt i två dagar. Jag kan sitta och kika på Tradera utan att lägga en massa bud på saker. Jag får mer gjort om dagarna. Jag kan läsa en bok utan att hela tiden behöva gå tillbaka för att läsa om det jag nyss läst. Titta på en film utan att ta en massa små raster. Som sagt, små saker, men de sker hela tiden.

Är det så här att vara ”normal”? I så fall gillar jag läget. Helt klart. Ångesten över livet har börjat lägga sig. Depressionerna, den svarta hunden, håller bara i sig en dag eller två. Om ens det. Jag ser fram mot dagen när jag går upp på morgonen. Mina papper är i ordning, för första gången på en evighet är de sorterade in i pärmar. Ett liv bakom en svart pärmrygg.

Så återigen. Jag tackar läkemedelsindustrin för möjligheten att fånga livet igen.

 


 





Utan plan, med full framtid.

12 02 2011

August Fick, a German philologist

Image via Wikipedia

Gårdagens mulna, grå himmel har bytts ut mot en blåskimrande molnlös himmel. Snön som föll har lagt sig till ro, kritvit och gnistrande. Viskans vatten har åny fryst. Visserligen är det bara en tunn, tunn skorpa på vattnet, men det tröga kalla vattnet är återigen täckt. Själv är jag utsövd och glad. Det är en sådan dag. Utsövd och glad. På morgonkvisten drömde jag att jag skulle ställa upp i en någon sorts uttagning i någon sorts musiktävling. Men jag kunde inte för mitt liv greppa gitarren. Halsen var för smal. Varje sträng låg tätt till sina närmaste vänner och jag kämpade med greppen.

Men precis innan jag vaknade fick jag låna min sons gitarr. Det var egentligen han som skulle spela men jag fick något ryck och ställde upp jag med. Sen vaknade jag. När allt ordnat sig men innan jag spelat vaknade jag. Undrar vad den där drömmen betyder? Att jag har svårt att greppa livet, få tag i saker? Skit samma, nu är jag vaken.

Hunden ligger i ”sin” fåtölj och sover. Hon är lite trögstartad på morgonen. Men å andra sidan så är hon ju full av liv under dagen så det är bara skönt att få läsa tidningen och dricka kaffe i fred. Jag är trögstartad jag med. Det tar sin lilla tid innan jag känner att jag är redo för livet. Det är som att jag skakar av mig natten genom att liksom vila mitt mellan natt och dag. Vänta i mig själv.

Det är ännu en dag som ligger vidöppen framför mig. Jag har inga planer, inget uppdrag att slutföra. Det blir som det blir. Det är rätt så gott att det är så.

 





Vita skuggor.

8 02 2011

Freedom

Image by afloden via Flickr

Jag älskar när snön faller i februari. När man vaknar upp på morgonen och världen är helt vit. För i februari vet jag ju att snön kommer smälta bort under dagen. Lämna spår i fjolårsgräset, bli till skimrande iskristaller. Snö i februari är vackert. Snö i november är ondskefullt och elakt. Det luktar vår där ute i världen. Vita tak och smältande ispölar. Hundskit som ligger i klickar mest överallt. Spirande, någonstans under allt, grönt gräs som tar sats, som funderar på om det vågar sig upp än. Det är vackert, det gör mig lycklig.

Igår natt regnade det. Där jag låg i min säng, med en snarkade hund bredvid mig, hörde jag smattret på mitt takfönster. Smatter på ett tak är fint när man ligger en hösteftermiddag och läser en bok. Hysteriskt vinterregn när man ska sova på natten är bara irriterande. Det vet jag nu. Jag suckade och vände mig, suckade igen och vände mig igen. Om. Och om. Tänkte djupa tankar om kärleken och livet och det jävla regnet. Det var därför jag blev så förvånad när det var dags att sömndrucken stappla upp ur sängen och jag tittade ut och fann världen vit.

Men vi gick ut, jag och hunden. Jag med magen full av kaffe och hon i sin tur med pellets. Det var en rofylld promenad. En sådan som ger hopp och lindring. En sådan som livet borde bjuda på varje dag. Om livet vore rättvist. Men det vet vi ju alla att det sällan är. Igår gick vi en sista promenad i regnet. Kallt regn som om det vore en halv grad kallare skulle vara snö. Vattnet i vattenpölarna visste inte om det skulle vara vatten eller bli till is. Det tvekade och famlade sig fram i sina små bassänger. Klaffs sade skorna. Regnet talade inte. Det bara föll, tyst och intensivt.

Det här är den dag jag inte riktigt vet vart jag ska göra av. Den är vidöppen som en kvinnas famn om hon älskar en. Den är min att klottra full med minnen. Jag vet bara inte vart jag ska börja och snart är den över. Allt är städat. Jag börjar förstå att jag städar väldigt ofta. Men vadfaen. Jag har ju inte mycket annat att göra. Jag har tid. Plus att jag mår både fysiskt oc psykiskt illa av oreda och dammtussar. De rispar mig i själen. Så jag dammsuger och putsar och sprayar och donar.

Men allt det där är gjort. Allt är rent. Det är här en dag när jag som så ofta får en vag panikkänsla. Förr fyllde jag alltid den tomma tiden med alkohol. Jag har inte råd att göra det längre. Nu pratar jag inte ekonomi. Nu pratar jag liv. Att fylla tom tid med alkohol gör den bara än mer tom. Det blir inget alls gjort. Förresen så vill jag inte dö. Jag har bara inte kommit på hur jag ska ducka. Vad jag ska göra istället. Så jag drabbas av handlingsförlamning. Dricker för mycket kaffe och röker för mycket och längtar efter en enda dag jag kan fylla med något vettigt. Istället sitter jag här. Fast det känns å andra sidan faen så mycket vettigare än väldigt mycket annat jag kunde göra.

Igår var jag beredd att se mig som ensam. Men jag kanske inte är det. Vad vet jag. Jag skaffar mig tålamod. Sätter mig själv på prov. Försöker stilla hjärtats ivriga slag, de som bestämmer sig för fort. En tandborste som jag skulle ta bort får var kvar ett tag till. Jag får komma igång saker och ting. Att andra människor har sin egna takt. Att min kanske ofta är i otakt med resten av de omkring mig. Att jag får lära mig att vänta in.

Ibland suddar man ut sig självt från kartor utan att det behövs. Bara för att man har så jävla bråttom och hela tiden måste till målet även fast man inte ens vet i vilken riktning man ska börja gå, springa, åt. Än mindre vart målet ligger.

Det är väl dags för lite kaffe. Ringa lite samtal. Kolla vad jag ligger efter med, vad jag måste göra och vad jag kan strunta i. Greppa tag i livet. Det förtjänar det, mitt liv.

 





Tvätta bort en skugga.

7 02 2011

Description unavailable

Jag blandar högt och lågt. Har druckit för mycket kaffe och känner mig som en duracell-kanin. Tyvärr så står jag bara och hoppar på samma ställe hela tiden. Kommer inte en meter varken fram eller tillbaka. Funderar på att tända en cigg till men ärligt talat så svettas jag redan tillräckligt i handflatorna för att behöva utsätta kroppen för mer stresshormoner. Borde nog lägga mig och vila mig lite. Varva ner. Men jag har ingen ro till att söka ron. Som vanligt är jag en vandrande motsats.

Jag tror jag ska städa toaletten. Skaffa mig något att göra liksom. Något som lämnar spår. Eller snarare suddar ut spår. Det hänger en tandborste där inne. Eller, det hänger två. En ska bort. Gissa vilken. Kattlådan ska rengöras och duschhandtaget putsas. Allt annat i lägenheten är rent och prydligt. Förutom filten jag sitter på i soffan. Där trängs tusen hundhårstrån. Det ligger en kudde kvar i soffan. Det är dags att bära ut den till sängen nu. Glömma att någon kommer vila sitt huvud på den igen. Någon som sov på den en natt när jag snarkade för mycket. Någon som behövde få ro i kroppen och sova lugnt. Gissa vem.

Jag skrapar slantar och försöker finna ork att ta mig till apoteket för att hämta ut mina mediciner. Gudskelov för högkostnadsskyddet. Det möjliggör för en som mig, en med små ekonomiska resurser, att kunna ta sin medicin som den ska tas. Jag tror jag ska ta en promenad med hunden, aktivera henne så att hon sedan kan vara hemma med katten medan jag åker till stan. Det känns som att jag behöver en ensam bussresa. En där jag kan sitta och tänka och fundera. Nu för tiden blir jag alltid, nästan alltid, behagligt sömnig på bussen. Tiden när det var kopplat till enorm ångest att ens titta på en buss är över. Visst, det dyker upp då och då. Snabb puls, muskler som drar ihop sig. Ökentorr mun och ren och skär panik. Men oftast så går det bra.

Jag har ett block i väskan, ett block och en penna. Jag sitter där i lugn och ro och skriver ner sådant jag inte hamrar ner här på bloggen. Det som är totalt privat. Det som är bara för mig. För det finns sådant. Tro det eller ej.

Mina tankar är spridda och oklara. Dimmiga. Jag kastar mig mellan planer hela tiden. Jag ska göra si, jag ska göra så. Inget blir gjort. Den här dagen är liksom… svår. Krånglig och ond. En del dagar är ju så. Men det är ok. Livet är sådant för var och en. Jag är som sagt så väldigt tacksam över att bara behöva bekymra mig om saker som var och en bekymrar sig för. Det är millioner bättre än att ligga och vara livrädd för livet självt.

Så jag börjar väl med det där badrummet.





You keep running away

3 02 2011

Picture of S/s Elfängen

Image via Wikipedia

Dom går. Dagarna. Tidens gång och allt det där. Jag har inte fått något vettigt gjort. Inte ens kommit ihåg att ta min medicin. Tid som bara försvinner. Det känns lite sorgligt när jag tänker på det. Så jag tänker inte på det. Vem vill känna sig sorgen liksom?

Allt rusar kring i mig. Allt jag borde göra, allt jag borde gjort. Gårdagens känslomässiga kaos och nederlag. En nesa att uppleva, en tarvlig historia. Övergiven och överseende. Jag låtsas inte om att saker hände men de hände ändå. Jag saknar så otroligt men känner att det får vara nog med att vara ensam när man ska vara två.

Jag lyssnar till musik och kedjeröker. Som vanligt alltså. Tanken slår mig, allt som oftast, att allt jag gör nu för tiden är att röka och dricka kaffe och lyssna till musik. Allt annat har jag slutat upp med.

Faen vad jag längtar efter blå himmel.

Men jag saknar.

Tro inte något annat. Tro aldrig annat. Men problemet var väl att jag började sakna redan innan det fanns något att sakna. Då när något, någon, skulle lyfta min själ men den blev tung som bly i vatten. Allt handlar om mig sade människan. Som om inte hela mitt liv handlar om just mig. Som om jag inte tagit alla omvägar jag kunnat ta från att hamna mitt i smeten. Hur mycket kan man hålla sig från någon man vill vara nära?

You keep running away
You come back to me
But still you won’t stay
Darlin you keep running away
Tear my heart apart every step of the way
You’re here today and gone tomorrow
Leave this heart of mine in sorrow
Then you come around every now and then
Long enough to hurt me then you’re gone again
Darlin you keep running away
Well I begged you not to leave but you never stay
Now you, you keep running away
Leavin me here to face another lonely day
To you all of this is just a game
Well each time you leave I feel the pain
But I’ve got so much love for you
I keep wanting you no matter what you do
All I want to do is take care of you
Everything I have in my life
I will share with you
This soul of mine has been processed by you
Darling my heart has been obsessed with you
Just look at me
I’m not the man I used to be
I used to be proud
I used to be strong
But all of that’s changed girl
Since you come along
Your lovin sweetness
Is my weakness
Boy I need you dear
I just can’t keep you near
Each time you go the hurt comes callin
My days become nights, darlin
My nights become so much longer
You’re in my life, you’re in my heart
But I can’t get you
Get you into my arms
Darlin, you keep runnin away
FADE

I understand just how you feel
Your love for me, why not be mine?
It’s over now but it was grand
I understand, I understand
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there, at your command
I understand, I understand
I miss you so, please believe me when I tell you
I just can’t stand to see you go
You know
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there at your command
I understand, I understand

 






I bönen till någon.

3 02 2011

Saint Peter church - Marienberg monastery in A...

Image via Wikipedia

Det är lugnt nu. Inom mig. Alldeles stilla och lugnt. Jag har sovit, djupt och stilla. Lagt mig själv bakom mig. Det som varit har varit och inget mer med det. Så enkelt kan det vara ibland. Man får vara ensam. Ett tag var jag arg. Rasande. För att jag tyckte mig lurad och att min tid var förspilld. Men egentligen har jag ju vunnit något. En vacker tanke, en vacker erfarenhet. Något som berikar mitt liv. Så det är lugnt nu.

Paranoian är väck. Jag behöver inte längre fundera på varför det är tyst. Nu ska det vara tyst. Jag behöver aldrig mer utsätta mig själv för världen.

Jag vet. Det är snurrigt just nu. Du behöver då rakt inte läsa längre. Det här skriver jag bara för att få ordning på skallen. Få ordning på värken i bröstet och längtan i själen. Jag försöker förringa och göra saker lättare. Det funkar sådär. Knappt alls faktiskt.

Så jag ska nog ta en promenad. Fundera över vad det är som gör att jag hela tiden envisas med att söka det ouppnåeliga. Den perfekta. Den som inte finns.

 

Tar livet lika lätt fast det är nog bara en fasad tror jag.

 

 





Vi bara låtsas så länge.

29 01 2011

ElvisBurialSite

Image via Wikipedia

Jag höll på att gå i fällan. Tidens fälla. Återvända till gamla känslor och tro att de är sprungna ur den här unika dagen. Men det är de ju inte. De bara färgar allt jag känner nu. Men de är inte tyget som bildar väven jag lever i och ur.

Jag satt och letade på Youtube efter något som roar mig. Något som kan få hjärtat att sluta vara så oroligt och ensamt. Jag hamnade bland alla de Elvis-klipp som finns. Det är väl helt enkelt en sådan period nu igen. Så jag satt och tittade och blev allt mer sorgsen när jag föll in i texternas värld. Drömde mig bort till de små dagarna. När jag satt i min pojksäng i mitt rum och lyssnade på den där skivan, den som bildar botten på källan av allt vetande i livet jag raffsat ihop genom tiderna.

Elvis Country. Min botten och min själ.

 

Elvis country. Jag kan till och med minnas doften från den blänkande svarta vinylen, minnas varje knaster och komma ihåg känslan av etiketten under fingertopparna. Den har på något sätt bildat soundtrack till hela mitt liv. Alltid lurat i bakgrunden, beredd att hoppa fram när jag drabbats av orättvisor eller tillskansat mig lite glädje.

Jag tror att varje människa har något som den alltid återvänder till. Som en hemmhamn. Eller är det livboj jag tänker på? Det kan vara en skiva, eller en film, eller en bok, eller en doft, person eller varför inte en sten i skogen. För mig så representerar den där skivan trygghet och äkta kärlek. Den överger mig aldrig. Den sviker aldrig mig. Aldrig att den skulle göra mig illa. Den bara finns.

Men idag hade den varit lite för mycket. Idag behöver jag segla på okända vatten en stund. Få andra intryck. Andra visioner eftersom mina gamla uppenbarligen inte fungerat.

Men den gröna skivan med texten på baksidan i form av träbitar finns kvar och det gör mig lycklig. Bilden man fick med i konvolutet ligger i ett av mina  klippalbum och vad mer behöver en man egentligen?

 

 





Streets of love.

29 01 2011

Mina for You

Image via Wikipedia

Det är inte så att jag försöker blinka bort det. Ändå går mina ögonlock som fjärilsvingar. Mina ögonfransar ramlar in, faller in, trasslar in sig i mina ögon. Ändå försöker jag inte blinka bort det. För saker är som de där och jag är som jag är och alla andra  där är som de är och saker som är är. Musik i mitt bröst blir till toner i luften, i den där krispiga som omger mig när jag är ute med hunden.

Många misstag har det hunnit bli. Jag har varken tid eller kraft eller lust eller resurser att mäta tyngden av dem. Lika lite som en drunknade man har möjlighet eller återigen lusten att mäta tyngden på våta kläder som tynger ner kroppen i vattnet. Man har annat att tänka på.

Men det slår mig, medan ögonlocken darrar till, att om jag skulle dö nu, så har jag haft ett fantastiskt liv. Missförstå mig inte nu, jag har ingen som helst lust att dö. Inte längre. Inte någonsin. Men om det skulle ske. Jag har sett tre barn födas. Jag har sett ett hundratal människor dö, genom mitt arbete. Jag har vårdat och förstört, slagit och smekt. Jag har varit långt ner och högt uppe. Allt som är jag har varit där hela tiden. Där det spelar roll för mig själv.

Inga brandbomber har mött min hud, inga skott min kropp. Aldrig har min kropp blivit skändad och sällan har min själ(v) grusats sönder och samman.

Jag har älskat. Blivit oändligt älskad tillbaka. Förstörd så många gånger av mitt hjärta och återuppbyggd av det samma.

Ingen svält har nått mig och inget gräl har skadat mig. Lyckan har lyst över mig, även de dagar jag var som längst ner i vårt välfärdssamhälles steges djup. Det har många gånger räckt att blunda hårt för att ta mig långt bort. För så fungerar jag. Blundar när det blir otäckt och slukar med blicken när det är vackert.

Livet.

 

 





När man vaknar lyckligare än man somnade.

28 01 2011

Hängbron över Hylströmmen

Image via Wikipedia

Om jag ska lista mina goda vänner i livet så kommer nog sömnen först. Den sveper med mig mot en bättre värld, oftast i alla fall, helar och svalkar. Så nu när jag vaknat till lite, druckit lite kaffe, så mår jag finfint igen. Alla dunkla tvivel är över och alla svarta tankar har ställt sig på rad i bokhyllan igen där de visserligen väntar på att kasta sig över mig igen men låt dom vänta då.

Jag har återvänt från min barndom och är åter närvarande i nuet. Här har jag det bra. Här trivs jag. Här är jag starkare och nästan hel. Så jag ser fram mot dagen. Låter den ta mig med storm. Dricker av livets källa, för att uttrycka sig en smula, en hel bit förresten, patetiskt. Men det bjuder jag mig själv på.

Hunden är morgontrött fortfarande. Vi var ute sent igår och då vill hon gärna vara lika stilla som mig på morgonen eller som nu förmiddagen. Men snart, om en liten stund, ska vi gå ut i världen och andas frisk luft och blåsa bort de allra sista minnena av gårdagens ”tycka synd om sig själv-party”.

 

En del VILL bara inte vakna till 🙂

 





Mitt i smeten.

27 01 2011

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Jag vet inte. Just nu vet jag precis ingenting. Allt är krångligt och komplicerat och trassligt och eländigt och strålande. På en och samma gång. I en salig blandning. Som ett sammelsurium av ord som trängs inuti bröstet. Innanför pannbenet. I varje finger och varje centimeter hud. Det blir ju snart bättre. Det gäller bara att skaffa sig lite tålamod. Någonstans ifrån.

Jag tänder en cigg och lägger den ifrån mig och tänder en ny. Glömmer bort att jag redan har en tänd som ligger och ryker i askkoppen. Blir förvånad när jag ska aska den andra och finner att det ligger en till cigarett som sakta brinner till sitt oundvikliga slut. Det är så hela tiden med precis allt.

På msn ramlar det in mess som är skickade i förrgår från ♥kvinnans♥ fingrar. De kommer in nu som spöken från en dag på flykt undan tiden som går. Hur handskas man med sådant? Det är så ovanligt nu för tiden att man behöver ta ställning till gamla ord. Nu när alla ord som når en är friska och sunda och skinande rena och nya. De ord som kommer på mobilen i form av sms eller på msn eller mailen. Det var länge sedan breven ramlade ner från brevlådan och redan var gamla när de kom.

Jag vet inte. Jag svarar på de där msn-messen i samma andetag som jag svarar på den pågående konversationen. Det blandas ihop och blir kletigt och märkligt att svara på allt det är på samma gång. Till slut vet jag inte om jag pratar med en levande person eller med någon som försvann i förrgår.

Det är en sådan dag helt enkelt. En där man vaknar med en taskig känsla i maggropen efter drömmar som man absolut inte bjudit in till sin sömn. Inget blir som man vill en sådan morgon. Det finns inget att hålla tag i. Vad är det man känner egentligen? Baseras det på livet man lever eller drömmen man hade under natten? Bör jag ha lite ont i magen och den där sugande känslan i bröstet eller är det bara hjärnspöken? Jag vet inte och det är ett problem för mig.

Så jag sippar espresso och röker cigg som jag sedan glömmer att jag tänt och läser tidningen och kollar runt på nätet och tänker att jag nog borde ta på mig kläder och gå ut med hunden. Den tanken blandas med tankar på att ringa runt och reda ut alla saker jag glömt göra, renbädda sängen och kanske åka och kolla vad ett strykjärn kostar. Tänk om man kunde stryka själen. Så att alla rynkor försvinner. Men det gör sig inte.

Men så tar jag beslutet. Att inte låta nattens mardrömmar ersätta mina dagdrömmar om ett liv där kärlek finns och får plats och är önskvärd. Jag bestämmer mig för att låta mig längta. Jag bestämmer. Punkt. Ska jag låta mitt undermedvetna bestämma agendan för mitt liv så kommer jag fan ingenstans.

Beslut är till för att tas.





Drogerna i mitt liv.

21 01 2011

A few 100 kronor notes of Sweden.

Image via Wikipedia

Någon lagar mat i det hus jag bor i. Doften når mig där jag sitter i vardagsrummet och jag undrar om de känner stanken från mina billiga cigaretter. Om jag är en lukt i någon människas liv? Jag vet att jag spelar roll för andra, det grubbleriet har jag lämnat bakom mig. Men är jag en doft? En lukt eller en stank?

Jag förbereder mig för att åka in till staden för att köpa kaffe. Det är något jag bara måste ha. Nikotin och koffein. Alkoholen kan jag nu för tiden lämna därhän även om jag får kämpa med den demonen för varje sekund jag lämnar den. Men nikotin och koffein. Skit i mat. Skit i allt som gör livet vackert, skit i drömmarna man spann när man var en liten palt, skit i drömmarna man spinner för sekunden. Nikotin och koffein. Allt annat därutöver är bara något jag ser som en bonus. En del får millioner svenska kronor i bonus, jag är nöjd med mjölk i kaffet.

Hunden vet inte om det men vi ska strax ut i världen igen. Hon sover djupt, rycker lite. Muttrar i sömnen. Hon ska snart ut i världen, ut i den benhårda kylan. In i bussens värme och jag ska följa henne. Mina hörlurar till mobilen är sönder så jag får strunta i bonusen av att kunna lyssna till musik på resan. Det gör den en smula hårdare, lite skarpare i kanterna, men det är ok. Allt är ok, för jag ska köpa kaffe. Nikotin och koffein.

Det är dags att resa sig upp. Ställa sig och räta på den värkande ryggen. Greppa taget om resan mot mina tankars mål. Nikotin och koffein.

Mina mediciner har jag betalt för den här gången. 1600 kronor sedan november. Tack gode gud för högkostnadsbeloppet. Snart kan jag få vara sjuk i fred. Undrar om alla förstår hur mycket 1600 kronor är för en som lever på sjukersättning? Jag tror inte det. Då skulle nog våren möta det kalla samhällsklimatet en smula. Men som det är nu så är det evig vinter och kylan tätnar.

Dags att resa sig. Räta på den värkande ryggen. Ställa sig upp för sig själv.

För kaffe och en cigarett.

Och Kärleken.

 





svarta dagar följs av vita nätter

21 01 2011

Tombs at the necropolis. Picture is taken in O...

Image via Wikipedia

Jag försöker sluta söka rättvisa. Rättvisa är en dödförklarad kropp som blev över från min barndom och som dog en stillsam och tyst död. Enda dagen pratade man om rättvisa, solidaritet och att göra saker tillsammans, andra dagen är det den starkes rätt som är det vinnande konceptet. Så jag fogar mig, slutar leta efter rättvisor och börjar söka andra människor att kunna trampa på, för att inte hamna längst ner i högen, krävas och dö jag med.

Men nog är det märkligt att hela livet ska förvandlas till en enda lång boxningsmatch utan handskar och utan regler och ärligt talat, helst med tillhyggen? Att det sker i fattiga delar av världen förstår jag. Det är då det fungerar i samhällen som inte är så utvecklade. Men att det sker i vårt land i en tid när julhandeln slår nya rekord varje år? Vart faen gick det fel? Vem styrde oss så fel?

Det är sådant jag funderar på när jag står på kullen i skogen bakom andra sidan av min gata. Hunden rusar fram och tillbaka, lite väl mycket för att jag ska riktigt gilla det. Det är så lätt hänt att en jycke drar rakt ut i världen och sedan inte återkommer. Så jag röker och funderar och försöker hålla koll på vart hon tar vägen där hon hoppar och skuttar och rusar. Jag längtar efter kaffe och lugn och ro i min kropp. Igår började jag med en ny medicin, som i sin tur kräver en annan medicin mot biverkningarna av den första. Den kemiska cocktailen i min kropp blir allt tjockare, giftigare,  allt medan jag själv mår allt bättre i allt det stora hela. Bara för att det är för mycket betyder det inte att det är fel. Kanske bara att det behöver vara lite för mycket för att fungera.

När vi går in så övar vi som vanligt att gå fot. Eller gå fint som det nu för tiden heter. Allt medan vi människor slåss allt mer med näbbar och klor, ju snällare blir vi mot våra djur. Vi tror det sårar dem att säga att de ska gå fot, så vi säger att de ska gå fint. Samma samma. Resultatet är det samma. Hunden går snällt och lydigt vid min sida och jag bestämmer takt och riktning.

Det är en av mig påhittad magiskt gräns vid soptunnorna. Fram tills dess kan hon få gå lite ”fri gång” men efter det är det ”fot” som gäller. Så jag styr hela hennes öde och det slår mig som märkligt för en person som inte ens trodde sig kunna styra sitt eget för två år sedan.

Någonstans i sin stad sitter ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ och slår av och på fejan. För hon känner sig inte bekväm med att hänga ut sig själv och sitt liv. Hon vacklar och velar, än är hon här, än där. Vilken enorm skillnad mellan mig som lever hela mitt jäkla liv på internet. Så klart är det inte sant att jag gör det. Men jag har skapat illusionen att jag gör så och ibland kan det vara samma sak som sanningen. Vissa stunder vet jag själv knappt vad som är sant och vad som är illusion och vad som är fusion mellan de två. Men jag har alltid kontrollen.

Vi pratar om att vi längtar efter varandra. Vi pratar om breven jag skriver och dagarna hon lever och någonstans där i allt det där finns frid och vaksamhet.

Så jag sätter mig med ännu en kopp kaffe och sluter mina ögon, för bara några sekunder. Bara för att känna att jag är kvar i mig själv. Att jag inte har rymt, som jag gjorde den där dagen när jag gick från min arbetsplats i novembersnön för att inte återvända, kanske aldrig återkomma?








%d bloggare gillar detta: