Stoppa mig inte. Du kan inte ändå.

19 03 2011

Databearbetning av mitt fotografi i syfte att ...

Image via Wikipedia

Det är nog, kanske, troligen, så att jag alltid varit lite för mycket. Lite over the top. Lite för varvad, lite för speedad, lite för benägen att söka ytterligheter. I alkohol, sömn, kvinnor, kärlek, agression, glädje, skratt och tårar, i fart och i mörker. I ljus och i färger. Alltid lite mer än jag själv har klarat av. Det är nog så. Helt klart är det så.

Nu är det som att en mörk spärr släppt. Gått i tusen bitar, skingrats som en glasruta som man sparkar sönder. Tusen skärvor är det enda som är kvar. Eller så är jag bara för mycket nu igen. Men att vara för glad ser jag liksom inget problem i. Att ta tag i vardagen ser jag inget problem i. Att leva ser jag inget problem i. Kanske är min brist på att se problem ett problem men jag märker det då inte.

Nu vill jag inte leva utan ljus och glädje och livslust och känslan av att orka med att handskas med livet.

 

I don’t know what they’re talking about
I’m making my own decisions
This thing that I found ain’t gonna bring me down
I’m like a junkie without an addiction

Mama don’t cry I just wanna stay high
I like playing with danger and fear
Everybody’s walkin’ but nobody’s talkin’
It looks a lot better from here

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

Why don’t they ever listen to me
It’s just a one way conversation
Nothing they say is gonna set me free
Don’t need no mental masturbation

Too many religions but only one god
I don’t need another saviour
Don’t try to change my mind
You know I’m one of a kind
Ain’t gonna change my bad behaviour

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop

I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop
I don’t wanna stop

[SOLO]

All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop
All my life I’ve been over the top
I don’t know what I’m doing all I know is I don’t wanna stop
All fired up, I’m gonna go ‘til I drop
You’re either in or in the way, don’t make me I don’t wanna stop





Mitt härskämda jag.

19 03 2011

Triticum vulgare Vill.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.





Inga svåra ord den här gången.

17 03 2011

G.L.A.D

Image via Wikipedia

Jag har vaknat glad den sista tiden. Glad och pigg. På kvällen är jag trött efter att ha varit i farten hela dagen. Jag får saker gjorda. Saker som jag kanske dragit på i flera år. Saker som jag aldrig skulle få gjort verkade det som till slut.

Allt det är en ny erfarenhet. Eller, en nygammal erfarenhet kanske jag ska säga. Jag är som jag var före den där julidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Den som tillsammans med alla följande färgat hela mitt liv sedan dess.

När jag vaknar är jag glad som sagt. Glad och rätt så pigg. Den där känslan av att bara vilja sova vidare som jag hade förut är ersatt med en vilja att fylla dagen. Se fram mot dagen. Älska att vakna. Älska att leva. Vara levande. Finnas till i världen och inte under en mental sten i en mental mörk skog.

Det enda jag kan peka på som är förändrat i livet är ny diagnos och nya mediciner. Nytt sätt att förstå mig själv. Vad det är som fått mig att må så jävla dåligt, göra så satans konstiga saker, vara så arg hela tiden. Den där bubblande känslan av att vara förbannad vid minsta motgång är ersatt med en känsla av att ha väldigt mycket tålamod. Samtidigt har jag börjat säga till när jag tycker folk inte lyssnar eller kör över mig. Jag är stark kan man kanske säga för att förklara allt. Stark och målmedveten och skäms inte för att ta min rättmätiga plats.

Det är så befriande. Som ett ok lyft från mina axlar. Givetvis kommer det komma tunga dagar. Jag får nog acceptera att ångesten alltid kommer finnas i mitt liv. Men jag tror att den inte kommer ta all plats. Jag tror att jag inte kommer känna det som att ångesten är ett levande väsen i mig. Att jag kan separera ångesten från resten av mitt liv. Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag är förbannat trött på en evig uppförsbacke, nu vill jag njuta av utsikten på toppen och känna mig lätt som luft istället för tung som stenmalm.

Jag skuttar ur sängen. Hunden, jycken, Dipp, däremot, hon går från sängen (ja, hon sover i sängen bredvid mig) till soffan och lägger sig där och somnar om med en gång. När jag satt på kaffe och rökt en cigg så kommer jag ut i vardagsrummet och finner en sovande hund som vaknar, viftar glatt på svanstippen, bara längst ut och sedan självmant gör plats för mig i soffan, vänder sig på rygg och väntar på att jag ska klia henne på magen.

Katten sitter i köksfönstret och jamar efter mat. Jag har två levande varelser i mitt hem och de känns som två vänner som delar mitt liv. Djur är underbara. Helt bara underbara. Jag kommer nog alltid ha en hund och en katt i mitt hem. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Eventuella damer får allt vänja sig vid min jycke och min katt. Annars kvittar det liksom.

Idag ska jag flytta en sträng från en gitarr till en annan för att ersätta en sträng som brustit. Jag ska in till stan för att titta till morsan. Jag ska göra ditten och jag ska göra datten.

Livet är underbart.

 

I väntan på den riktiga våren.

 

 





Jag och glädjen.

7 03 2011

Chief Buckskin Charlie and Chief John McCook r...

Image via Wikipedia

Jag är på ett strålande humör. Bubblande humör. Finfint humör. Jag går och visslar och sjunger för mig själv och mina djur. De bryr sig inte speciellt mycket även om jycken spetsar sina öron och lägger huvudet på sned ibland.

Igår var en kass dag. En sådan man helst sover bort. Men i natt hade jag sovrumsfönstret på vid gavel. Det blev kallt som attan framåt morgonen. Men som sagt, jag sov stenhårt i natt och klev inte ur sängen, jag hoppade, studsade upp. Som en pigg myra fick jag mer gjort än jag fick på en hel månad när allt var som värst.

Ute i världen är himlen skiffergrå. Det är kallt och blåsigt. Men ändå var morgonrundan med jycken en enda stor orgie i njutning. Nu sitter jag och smälter tortellinin jag just ätit till lunch. Planen är att åka in till staden lite senare för att fylla på matförråden. Allt är underbart och solskinigt inom mig. Dessutom fick jag hem en väska jag vann på Tradera. Faen vad underbart det är att leva. Alla gamla spöken och tårar och klumpar i halsen är instuvade i min mentala källare och hittar än så länge ingen väg ut.

Så jag fortsätter njuta av livet.

 

Också en glad skit!

 

 





Jag och Döden.

6 03 2011

Alice in Wonderland: White Rabbit - Long Live ...

Inatt drömde jag en av de där drömmarna som åter kommer lite då och då. En som får mig att vakna våt av ångestsvett och med bankande hamrande hjärta. Det var tanken på den oundvikliga döden som inuti sömnen stört min ro. Det är så ibland, att jag slås av den tanken. Att döden är någon man inte kan fly från hur man än sparkar och slåss och springer. Ett problem med den tanken är att jag inte har någon tro. Jag lever utan mål. Det vore underbart att kunna sälla sig till dem som tror på ett liv efter döden eller på det stora utslocknandet eller på reinkarnation eller vad faen som helst. Men jag tror inget. Därför slutar alla mina tankar kring döden i ett enda stort Kanske.

Nu är jag vaken, har druckit kaffe och rökt en cigarett och låter mig inte än en gång fångas av ovälkomna tankar. Jag håller döden på en armlängds avstånd. Det är konstigt att någon som är så vanvettigt rädd för döden röker, men det är väl bara en av alla paradoxer jag lever genom och i. Fast å andra sidan, döden kommer ju ändå. Lidande i livet är jag inte så rädd för, men döden. Fy fasen för döden.





Fast.

19 02 2011

Uppretade svenskar utanför ryska ambassaden på...

Image via Wikipedia

Jag borde resa på mig nu. Borde bege mig. Men jag har liksom fastnat här. Precis innanför din skärm. Jag söker slå mig ut, gräva mig förbi. Det enda som händer är att jag får ömma knogar och brutna fingrar. Att fastna gör ont. Men så har det nog varit hela mitt liv. Jag har gjort allt för att känna en smula frihet men allt som oftast trasslat in mig än mer i fällorna. Fast och förnekande sin egen svaghet.

I mina högtalare sjunger en kraftfull röst att den aldrig mer kommer bli kär. Aldrig mer älska. För att kärleken fastnat hos någon. Blivit kvar, som en fånge. Jag känner igen den där känslan. Hur man söker sig fri men endast finner att man bara kan välja att gå utan sin kärlek. Det är sådant som gör att man fryser även den allra vackraste sommardag.

Men nu ska jag undfly internet.





Inte klar än.

18 02 2011

All makes and models

Image by Gino via Flickr

Inget är som väntans tider sägs det. Världen finner mig i soffan, framför datorns bleka ljus. Där utanför fönstren befinner sig resten av världen. Jag låter den vara ett tag till. Väntar på posten. Viktigt viktigt.

Vi har redan hunnit med en runda till Viskafors torg. Jag handlade cigaretter till mig själv och ett tuggben till jycken Dipp. Katten fick specialmat. Alla är glada, alla är nöjda. Bara nu posten kunde komma med. Jag väntar på att de ska komma med en datorskärm jag köpt på rea. Något får man unna sig. Eftersom jag sitter vid datorn mest hela tiden så underlättar det om jag kan ha en del program på en annan skärm. Jag unnar mig mer att göra.

Dipp, jycken, står vid vardagsrumsfönstret och tittar ut medan katten ligger vid köksfönstret och tittar ut i en annan riktning. Jag sitter och tittar på väggen. Det är allt jag orkar. Det blir för mycket att titt ut. Det blir kaos i skallen jag är usel på att vänta. Jag har inte det i mig liksom. Inget är som väntans tider. Precis. Inget är lika nedbrytande och nästan farligt.

Sedan skall jag sätta mig på bussen till staden för att hjälpa min mor till frisören. Det är så man gör som ensambarn. Som enda sonen. Man hjälper kvinnan som burit en, som matat ens motvilliga mun, som köpt presenter och julklappar även fast pengarna även fast trutit. Man hjälper för allt man kan, när man kan.

Fast när jag tänker tillbaka så hade vi det nog rätt bra ställt , pengamässigt alltså. Ingen guldsked i munnen men väl en silversked. Det är sådant man måste komma ihåg, inte villa bort minnen som inte finns.

Inget är som väntans tider och jag får väl vänta lite till då.

 

 

Känner mig lite ofärdig.

 

 








%d bloggare gillar detta: