Den här dagen är fan BÄST!

17 12 2010

Wall moon rising horizon

Image by Snipps Whispers via Flickr

En riktigt bra dag. En sådan dag när man vaknar och mår som en liten kung och vet att känslan kommer hålla i sig. Hon kommer idag. Med tåget, till min station, den jag ser från köksfönstret. Så jag ska städa lite, inte för mycket, bara lite lagom. Jag ska tvätta mig kropp. Jag ska gå ut med hunden och jag ska klä mig i rena kläder. Allt medan jag ler fånigt. Det bara är en sådan dag.

Hanna Cecilija den Underbara

 

Igår hann vi med att både bli lite snea på varandra och hitta tillbaka till det goda samtalet. Även det är en sak som gör att jag älskar henne och som gör att jag tror på det här förhållandet. Vi är båda rätt hetlevrade men reder ut allt snart genom att prata igenom allt, hitta lösningar på att undvika problemet igen. Hon är klok som en uggla där jag är dum som en gås. Vi kommer givetvis få samma problem som alla andra. Men jag tror vi kommer reda ut alla gräl just genom att vi pratar om det, kommer fram till vettiga lösningar och det vi pratar om är grunderna, inte det ytliga, det synliga vid ett gräl. Vi rotar oss ner till grundproblemet. Min oerhörda rädsla för att bli övergiven och djupt sviken igen, som jag blev av min förra fru. Hennes rädsla för att jag ska vara som en av hennes x som utnyttjat henne på alla sätt. Vi pratar barndom och uppväxt och livet som barn i en vuxen värld då våra kroppar varit vuxna men vi båda uppfört oss som ungdomar. Hur vi är redo att bli vuxna tillsammans.

Det är sådant, förutom våra gemensamma planer på gemensamma utställningar och böcker och musik så har vi något jag aldrig haft förut. Någon som kan diskutera på min nivå, jag säger inte att den är högre än andras, men det är definitivt annorlunda har jag lärt mig. Men vi pratar samma språk, hon kan ge svar på tal och utveckla mig. Plus då att jag älskar henne och hon älskar mig. Det här blir bra.

Så nu ska jag som sagt resa mig ur soffan och dammsuga, torka golvet och städa toaletten. Mer blir det inte. Sen kommer hon med 12.09 tåget och då ska jag och Dipp, hunden, stå där och ta emot henne. Jag vet att Dipp kommer bli överlycklig, hon gillar Cecilija lika mycket som jag gör. Det blir en underbar helg men god mat, filmer, skapande, hånglande och samtal. Dessutom ska jag titta på henne precis hela tiden. För till nästa gång vi ses så dröjer det. Tyvärr är det ju så, men varken hon eller jag är rik så små utstickare kostar på och dessutom har hon fullt upp i kollektivet.

En bra dag, helt klart en bra dag.

 

Vacker, vacker, vacker

 

 

Annonser




När jag tänker står jag stilla

28 11 2010

Det som finns i mig väller ut, över den vita snön och färgar himlen azurblå. Varje snöflinga som faller innehåller ett ord, ett löfte. Om frid och allt som därvid tillhör livet. Det är inte som det brukar, även om allt är som det alltid varit. Bara annorlunda, kanske mer bara. På bordet står tallrikarna kvar från när vi åt makaroner någon gång i natt. Timmarna finns inte längre. Tiden står stilla, allt flyter ihop och blir sådant det borde vara. När man fryser så värmer man sig. Av elden i sitt bröst eller från hennes hud. 

Alla tankar står stilla, som vatten i en stilla tjärn. Sådant ska man vara aktsam på. Ifrågasätta det som är fel och bända verkligheten rätt igen. Så vi bänder och bråkar med molnen på himlen som är på fel plats. Flyttar och organiserar om livet. Finner munnar som söker hud. Vi äter av varandra. Allt jag tidigare varit faller på plats. Det är för att jag skulle hamna i just den här lägenheten med just den här kvinnan och just den här hunden och just den här katten och en tidning som faller på golvet klockan 02.38.

Människor utanför vår värld försöker nå oss, knackar på genom datorn och mobilen. Vill finna så som de alltid gjort. Men jag vet, jag förstår. Jag bara vill inte. Att vara ens en sekund i en annan värld än den som är utanför hennes skinn. Kanske ska vi vara tillsammans resten av livet. Jag vill det. Gud vad jag önskar att aldrig behöva vakna upp ur den här underbara märkliga drömmen om ett liv som kan vara annorlunda än svettiga bakfyller och våta kuddar.

Hon gör musik. Hon är fotograf. Hon är konstnär och hon är underbar. Musiken är sällsam och dov, sorgsen och inget jag tidigare hört förut. Jag har bara mina ord, hon har alla verktyg i världen. Hon pratar oupphörligt, ord som flyger ur hennes vackra läppar, flyger in i mina öron och slår sig till ro långt inne i min hjärna. Bor kvar, slår sig till ro. Hon är boken jag ska skriva, orden jag tänkt och varje punk och komma jag någonsin skrivit och kommer skriva. Vi är inte yin och yang. Vi är yingyan. Helhet, kompletta galningar och kompletterar varandra och summan blir större än delarna. Där hon har gropar har jag toppar, där hon skrattar är det min luft i hennes lungor.

Jag är trött. Så trött men vill aldrig sova, aldrig vila, aldrig sakta ner, aldrig lägga mig i en tom säng igen.Men så kommer det ske. Så klart, dagarna går inte, bör inte, fyllas av någon annan. De måste fyllas av livet själv.

I morse låg jag med hennes ben omslingrade med mina, såg på när hon sov.Försökte förstå, försökte försonas med allt och sökte universums läkande krafter.För att aldrig mer bli tokig, galen, falla. Hennes andetag var lugna, avbröts bara av små, korta hostanfall. Som när ett barn kastar småsten i en bäck. Det jag försöker förstå är vad jag gjort, inte kan förstå, är vad jag gjort för att förtjäna henne.

Cecilija den Underbara





Tidigare, som om det aldrig skett

18 11 2010

För 5 år sedan skrev jag:

Hur skönt är det inte att ibland förfalla till att vara pretantiös. Riktigt Bergmanpretantiös. Använda svåra ord, vara dyster och seriös. Förfäkta hopplösa teorier, brottas  med den egna ångesten. Jag menar, man är ju Svensk. Det är skönt att deppa. Det är bra att ta sig på riktigt djupt gravallvar. Bort med stoj och glada skämt, fram för butterhet och Joakim Berghsisk dryghet. Låtom oss kontlrolera varje stavelse, låt oss mumla sakta och lugnt, låt dårarna pladddra och kvittra likt fåglar.

Det är gott att se på sig själv med djupaste allvar och beundran. Skämtarna faller på egna grepp i rörelsen mot den slutliga döden. Se på darrande nerver, där varje tråd glänser, dryper av allvar.

För visst är det något gott i att ta sig själv på för stort allvar? För man är ju Svensk.

 

Sen skrev jag:

Halka och annat svårt

Jag älskar snön, den livar upp en i övrigt mörk årstid. Det är som om gud kom på sin tabbe, med att det är mörkt halva året här uppe i nord och skapade den vita snön som kompensation. Men det blir lite knepigare att ta sig fram. Det gör det. I morse skulle jag köra min ärade son och plockade med mig nyklarna till Golfen egtersom den tar sig fram bättre på sina sommardäck ärn Saaben gör på sina åretrunt däck. Det enda pysslet jag behövde göra var att sätta tillbaka battriet som har stått på laddning sedan igår. (Om någon tycker att jag laddar bilbatterier ofta; jo det är sant, tycker jag med, men jag gör det inte för nöjes skull)

Att få i batteriet var väl inte speciellt svårt. Inte lätt men heller inte svårt. Men att få iväg bilen. Då blev det värre. Det skulle sopas rent, skrapas bort och värmas upp. Till skrapa hade jag en gammal cd-skiva. Det är otroligt vad användbara sådana kan visa sig vara. Efter att slitit med bilen i 15 svettiga minuter bestämde jag mig för en ny taktik. Jag bytte bil. Saaben hade redan blivit uppackad av Hulda Hustrun tidigare när hon körde ungarna till dagis. Så, eftersom att det inte får bli för långt mellan tanke och handling startade jag resolut Saaben. Den gick igång med ett trivsamt murrlande och jag körde iväg.

Det var nu jag kom på varför jag valt Golfen från början. Halkan. Jag åkte än dit, än hit. Stod och tuggade mig upp i backarna och höll för ögonen i utförsbackarna. Jag var under, de tjugo minuter jag var på vägen, fullständigt livsfarlig. Totalt, vansinnigt livsfarlig.

Så, jag har bestämt mig. Jag skall tillbringa resten av vintern inomhus. Och vill jag åka någonstans tar jag bussen.

Nu skriver jag:

Så vansinnigt mycket har hänt sedan dess. Jag måste nog sova på saken, fundera på om allt var värt mödan?

 





Den tröstlösa jakten på kärleken.

12 09 2010

Det är en Weeping Willows-dag. Lite släpande, melankolisk, sorgsen nästan. Men inte hjärtskärande, huggande sorgsen. Mer bara lojt trött på tillvaron som den ser ut. Det tröstlösa letandet efter kärlek och kamratskap och nykterhet och ekonomisk framgång och medkänsla och hjärta. Trötta tankar som ringlar som en orm i solsken, mellan och över stenarna som själen bygger upp i livets landskap. Inget blir som man vill och när man slutar vilja blir det ändå något man inte vill ha.

Kanske skulle jag må bättre av en promenad. Eller sömn. Eller ett piller som skapar bedövning. Faller och faller in. Utfallet gör ont. Mobilen ligger på bordet bredvid mig. Urladdad och jag är nöjd med att det är så. Jag vill inte, tänker inte, ska inte, vara nåbar hela tiden. Kryper in i grottan som är min lägenhet och gömmer mig för världen och alla dessa krav som hela tiden laddar ur det egna batteriet. Laddar mig själv. I tystnaden som uppstår mellan melodierna som spelar i mina högtalare.

Hunden längtar ut, jag längtar in. Ändå är vi bara en meter ifrån varandra. Hon med nosen åt omvärlden, jag med näsan mot min egna insida.

Men jag får nog ge mig. Bevilja henne utgång. Följa med, där bakom, i flexikopplet. Några steg bakom. Låta henne visa vägen. Det är inte hunden som drar, det är jag som drar. Vrenskas och vägrar låta andra bestämma. Fast jag egentligen tycker det är så underbart att slippa ta beslut, slippa vara kapten för mitt egna liv. Jag är en dålig ledare, en dålig chef. Även för mig själv. Mina beslut är dunkla och oklara, dimmiga. Vart de leder vet jag aldrig. Ingen strategi, ingen tanke bakom dem.





Sommar som sig bör

8 07 2010

Livet är rätt så förunderligt ändå. Just nu sitter jag på en farstukvist på landet, det regnar lite milt, Vivaldi spelas för mig, bara för mig och fåglar kvittrar som om de vore till just för att kvittra. Det är inte för varmt eller kallt, snarare är luften alldeles ljum och smiter åt kring kroppen som ett osynligt draperi. Smeker med känsliga fingrar min rakade kind. Allt är sådär juligrönt som det bara kan vara i Sverige på sommaren. Till och med markens stenar är svagt gröna och vackra. De ser nästan mjuka ut där de gömmer sig i gräs och bland blader.

Det där lugnet jag alltid, nästan alltid, får här ute bland mina vänner och hästarna och där hunden får ströva över tomten infinner sig. Magen säger att den är lite hungrig och själen viskar att den är mätt. Hur jag ska gå vidare med livet är en öppen fråga, en fråga som nästan inte vill ha ett svar. Som väjer för möjligheterna som finns i en oändlig tid. Just nu lever jag som i en film. Det känns som att allt som ska vara bra är det. Kanske är det bara musiken som talar för mig?

Det är skönt att finnas till, gott att leva och underbart att längta.

Då när jag var ung och oförstörd








%d bloggare gillar detta: