Huru bloggen förändras

11 05 2010

Den lever sitt lilla egna liv, i sin egna kokong. WobWorld. Här där jag kan ösa ut mig en massa saker som egentligen bara angår mig själv. Ett enda stort hybrisexperiment. Fast det funkar märkligt nog. Det är som att särskilja sina aggressioner och nojor från det livet man lever utanför skärmen. För det är ju trots allt där jag spenderar mesta delen av min avsatta tid. Så det är skönt att kunna överlämna oro och elände till tangentbordet.

En del tror nog jag är knepigare än jag egentligen är. Även jag själv tar fel ibland. Men i grunden så är jag väl lika simpel som vem som helst. Eller lika komplicerad. Skillnaden är bara att jag skriver om det. Jag kunde välja att skriva glättigt och skojsamt. För att inte oroa, för att stryka medhårs. Men det ligger inte för mig. Jag trivs inte med att låtsas att livet är toppen när det är så förbannat svårt mest hela tiden. Det är väl med mig som med de flesta. Tillvaron är fan inte enkel för någon. Även om alla förväntar sig svaret bra på frågan hur det är. Det stör människor om man säger att det inte alls är bra, att man är ledsen för att man inte är på rätt plats i livet. Det funkar väl om man är 20 men inte längre.

Berättar man sedan att man har ett psykiatriskt handikapp och dessutom ett missbruk på det så blir det tilt i skallen hos många.

Så jag skriver och tvingar nog ingen att läsa. Hoppas jag. Någon kommentar genom åren har visat på annat. Människor som tycker att bara för att jag tycker om dem så får de tycka om mig. Även fast de inte får det. Inte här i min värld. Det får de ägna sig åt i vår gemensamma värld eller i sin egna. Här styr och ställer jag och tänker som så att någonstans är det skönt att ha och få ha kontroll. Det är gott att ha ett eget rike, med egna lagar och egna sätt att lösa allt som faller på en.

Fast å andra sidan så brukar de flesta som är sådär negativa vara rätt så ordentligt stumma i sin kritik. Det blir mest ord som svin och utsugare och bidragstagare och eländig typ som faller från deras klumpiga fingrar och det kan man ju tycka är lite roligt faktiskt. En låtsades en gång att den var läkare som höll på att skriva en uppsats till sin doktors/docentuppsats i psykologi och att han verkade på Ullevi. Han studerade bloggar för att leta efter uppblåsta människor och fann min blogg vara precis passande. Oerhört roligt måste jag säga med sådan uppfinningsrikedom. En färdig  läkare som ska bli psykolog, som arbetar på ett sjukhus som inte finns och som dessutom ska bli både doktor och docent på en och samma gång genom att läsa bloggar.

Så jag finner att världen är likadan här som den var på blogg.se, men ändå annorlunda. För där började jag skriva när jag just fallit till botten, jag skev i dur som blev till moll som blev till att jag mådde bättre och skrev i moll likt förbannat. Som en skiva som hakat upp sig, ett enda elände även de dagar solen sken. Därför tänker jag mig att försöka, om jag kan, skifta perspektiv lite nu när jag hamnat här.

Går det så går det eller så blir det som det blir ändå. Gott så liksom.





Dekadens

9 05 2010

Det råder dekadans i mitt hem. Jag vaknade slokörad och ärligt talat en smula bakis. Det finns bättre sätt att vakna på än att känna att man inte kan sova mer. Det var bara att bege sig upp ur bädden och leta upp mobilen som jag av någon outgrundlig anledning placerat på badrumsgolvet, koka starkt kaffe och försöka hitta sig själv igen. Men denna röra som råder. Denna röra. Säger bara röra. Väldelig röra. Som om en storm farit fram i min lilla ungkarlslya. En sovande katt, en sovande hund, kläder lite här och var, dammtussar som lusteligt jagar varandra i kölvattnet efter mina fötter. Liderliga tankar och fula känslor. Kaffe och återigen kaffe i strupen, cigg som jag nästintill smular ner och inhalerar och en tom lasagnekartong på köksbordet.

Lusten att ta upp en av gitarrerna och sätta förstärkaren på högsta volym leker i mig. Men det gör sig nog inte. Det är ju söndag gubevars. Hela världen sover eller går på underbara söndagspromenader med bultande bakfulla hjärtan eller sitter och umgås på det där sättet som bara kan beskrivas som motbjudande av en ensam man. Jag längtar efter mina barn och den där kvinnan jag inte mött än. Hon som ska ge mig lusten att leva ett annat liv. Hon som redan har så stora krav på sig att hon undflyr mig.

Det borde vara lätt att vara mig, kan jag själv tycka. Men det ter sig tämligen problematiskt eftersom jag hela tiden är min största fiende. Att vakna går väl an, men att leva sig igenom dagen känns svårare. Men det är nog så för alla på en söndag. Så jag skruvar upp volymen på datorn och skjuter in mig själv i toner och ord. Injicerar mig själv i världens blodomlopp som en drog för alla att ta.

Kanske skulle jag ta och brygga lite mer kaffe? Kanske skulle jag äta något? Kanske skulle jag kanske tänka att kanske jag skulle kanske kan. Ske. Men man är väl fast i det liv man lever. Visst går det att ändra men till sist så återstår bara den tillvaro man lever mitt i och fan, jag orkar inte ändra på något just nu. Nu får ta mig som jag är. Eller inte alls.

I am not a wise man neither am I a fool
But what I am the way the good Lord made me
Though I need you more than you may ever understand
I can’t wear a face that will betray me

Oh, If you’re gonna love me, love the life I lead
Need the things I need, don’t try to change me
If you’re gonna take me, take me for what I am
I can’t be another man, I can’t be free
‘Cos The life I lead is the life I lead

Money in my pocket never seems to last too long
I’ve gambled on the way and drowned my sorrows
Though God knows I can’t pretend it’s better on my own
I can’t promise you a new tomorrow

Oh, If you’re gonna love me, love the life I lead
Need the things I need, don’t try to change me
If you’re gonna take me, take me for what I am
I can’t be another man, I can’t be free
‘Cos The life I lead is the life I lead






I tried to entertain you the best I can

8 05 2010

Ärligt talat. När ska det bli varmt? När ska det bli vår? När ska solen visa sig? Det känns, långt inne i bröstet och ända ut i armar och ben, som om natten redan kommit. Vintern vägrar ge sig, snö blev till regn som blir oändlig sorg över det som kunde vara. Kärleken lyser med sin oåtkomlighet och jag vet snart inte om jag ska skrika eller skratta åt eländet. Funderar på att gapa högt i min ensamhet men det räcker med att världen skriker sig hes i brist på pengar och makt. Jag borde väl bara njuta av att inte höra skiten.

Jag är inte det som man kan tro jag är. Om inte ens jag själv känner mig hur kan någon tro att de vet vem jag är. En roll har jag spelat i alla år. Ända sedan jag blev varse om att man måste hålla det mesta hemligt om man ska överleva. Genom alla år i skolan, i lumpen, i arbetslivet och i privatlivet. Till slut blev min önskan att underhålla så stor att jag glömde vem jag är. Så nu letar jag medan andra ständigt skriver mig på näsan vem de anser mig vara och säger det vara sanningen.

Sällan vänner. Sällan att jag blir vad ni vill jag ska vara, för att göra ert egna liv bättre och era egna misstag mindre. Sällan och aldrig.

Min tillvaro som WoB känns lite så här. Som en varelse jag inte kan frigöra mig från och som blivit mig.

I’m not the kind of person you think I am
I’m not the anti-christ or the iron man

I have a vision that I just can’t control
I feel I’ve lost my spirit and sold my soul

Got no control

I tried to entertain you the best I can
I wish I started walking before I ran
But I still I love the feeling I get from you
I hope you’ll never stop cause

It gets me through…yeah
It gets me through…yeah

The feelings that I hide behind
Sometimes reality’s unkind
The nightmare starts for me at night
I dread the long and lonely nights

I’m not the kind of person you think I am
I’m not the anti-christ or the iron man
But I still I love the feeling I get from you
I hope you’ll never stop cause
It gets me through…yeah
I’m just tryin’ to live…yeah (repeat)





När allt faller står jag

8 05 2010

Ibland försöker jag sätta mig i andras situation. Jag misslyckas ständigt. För vem kan veta vad någon annan tänker? Inte är då jag mannen till att göra det. Men det spelar kanske ingen roll. Ett försök kanske är värt halva vägen fram till målet?

För det mesta så sätter jag mig bara mig själv i min egna situation. Det passar mig. Men tydligen få andra. För mina ord och mina åthävor tycks mig missförstås mest hela tiden. Förutom några få på nätet som tycks ha förstått mig. Hur nu fan det går till. För de som tror sig känna mig och som läser vad jag skriver förstår ju fan ingenting. Kanske är de färgade av det som de sett av mig i verkliga livet?

Eller så hör jag bara vad jag vill? Eller ser?

Men vad vill jag se då?





Kärnan i mig spottas ständigt ut

8 05 2010

Man kan sitta i evigheter och fundera på vem fan man är. Man kan sitta i samma evighet och fundera på varför andra uppfattar en som de gör. Sen kommer givetvis tanken på att man själv bara kan uppfatta att andra uppfattar en som man själv uppfattar att de uppfattar. Det tar aldrig slut.

Så någonstans får man väl hitta kärnan, den som är en själv. Jag får göra det. Jag måste det. Sluta spegla mig i andra. För så har jag gjort i hela mitt liv. Lyssnat, ivrigt, på vad som sägs om mig. Slirat runt i livet och letat efter stadga. Funnit moräs efter sumpmark och kvicksand efter det. Sjunker mest hela tiden.

Fast gör vi inte alla det? I ett samhälle som hyllar den egna personen och dissar alla andra. Men där det känns fel i magen att människor behöver blöda i en värld full av plåster. Jag vet inte. För tusan, jag vet ingenting. Ibland vet jag mindre än det. Ibland slår det mig att jag vet allt men lika snabbt slår livet mig med vetskapen om att jag återigen har fel.

Jag har blivit kallad mycket. Det mesta som sägs bakom min rygg hör jag. Mina öron är utmärkta även om mitt vänstra är en smula dövt. Ibland har jag lett och viljat bli ledd. Men även om man ler så kanske man gråter nästa sekund.

En del tycker om att trycka ner när annat är dem förutom. Själv är jag likadan. Eller just sådan. Men jag vill ha förändring. Jag är trött på oss alla. Hur vi lever dag för dag utan att ens tänka tanken på att andra lider. Lider på riktigt. Inte sådär svenskt smålider utan dör.

Fast jag gör ju inget för det. Skickar lite pengar till olika organisationer och sedan tar jag bussen till stan och köper mjölk. Så märkligt. Så fel. Jag rannsakar mitt samvete och flyr svaren hela tiden. Som vi alla gör.





Allt är gjort av plåt

7 05 2010

Sitter och sitter. Lagom kär i livet, lagom i hatberedskap. Funderar på att fundera men kommer fram till att jag inte tänker göra slika ting idag. Det räcker med resten av all annan tid till det. Ätit och druckit och gäspat och skrivit och tjatat och klappat både hund och katt, andats in ren och smutsig luft och drömt om att drömma.

Utbytbar förvisso. För alla andra. Men för mig är jag sannerligen inte det. För mig är jag allt jag vill vara. För mig är jag allt. De omkring mig skulle inte existera för mig om jag inte vore mig. Då skulle de kanske inte ens finnas en del. Märklig tanke men ändå fånigt sann.

När nu mörkret fallit så finner jag mig själv inne i min lilla värld igen. Där väggarna är gjorda av plåt, sten, betong och stål. Där mörkret lindar sig som bomull kring dem. Där pengar och makt och glans inte längre spelar roll. Där vita skärp är gårdagens nyhet och de svarta är det nya svarta. Allt är gjort av plåt mamma. Allt är gjort av plåt.

Jag kommer nog somna lycklig. Vakna trött, men lycklig. Leva lycklig i flera sekunder. Vara allt jag drömt om och lite till. Sedan faller jag väl igen och får börja klättra igen. Men, fan, jag har huset fullt med stegar och världen är full av klister.

Så idag är en bra dag. Fast den började så segt och eländigt. De där dagarna som visar sig vara bra dagar översköljer mig nu för tiden. Förut, när jag var liten och trodde att jag inte behövde andra människor, så började dagarna åt helvete och sedan grävde jag mig nedåt minut för minut. Eld som svedde mitt breda arsle och min stolthet som ständigt brann.

Nu är jag glad bara över att vakna. Gnugga sömn och mardrömmar ur ögonen och studsa upp, hälsa katten och hunden godmorgon, sätta på kaffe, hämta tidningen och veta att oavsett om dagen blir som den blir så kommer det alltid nya dagar. I alla falla så länge man vaknar på morgonen. Gör man inte det får man väl ta tag i det problemet då liksom.

Allt är gjort av plåt mamma
allt är gjort av plåt
Allt är gjort av plåt mamma
Allt är gjort av plåt
Jag skriker å bankar å låter

Jag sjunger å spelar å gråter
Ingenting att göra åt
Allt är gjort av plåt

Allt är bara båg mamma
allt är bara båg
Glorian som en hatt men
Hin Håle i min håg
Han som hänger där på krucifixen
snor dina stålar, slår i sig en fix sen
Allt är bara båg mamma,
Jesus är en drog

Pappa flyger JAS mamma
pappa flyger JAS
Pappa flyger JAS mamma,
hjälmen gjord av glas
Han tar mig upp i sin himmel
Högt över stadens vimmel
Ge motorn mera gas
Pappa flyger JAS

Fickan full med hål mamma
fickan full med hål
Fickan full med hål mamma
skål för Helmut Kohl
Vi pröjsar några få ecuer
så vi får billig fylla å nya vyer
Fickan full med hål mamma
Skål för Helmut Kohl

Hjärtat en bit kött mamma
hjärtat en bit kött
Hjärtat en bit kött, mörat, blodigt, rött
Kränger smärta, kränger hjärta
Hjärtat krymper till en ärta
Hjärtat en bit kött, mamma
Sårigt, fult och dött.

Allt är gjort av plåt mamma
allt är gjort av plåt
Allt är gjort av plåt mamma
Allt är gjort av plåt
Jag skriker å bankar å låter
Jag sjunger å spelar å gråter
Ingenting att göra åt
Allt är gjort av plåt





Är jag tokig tro?

7 05 2010

Terapi-sessionen igår fyller mig fortfarande. Något vi diskuterade var känsla vs tankar. Jag har länge känt, anset, att jag tänker lite för mycket. Men då väckte min terapeut frågan om det verkligen är tänka jag gör för mycket. Vet jag verkligen själv skillnaden på tankar och känslor? Jadu. Faen vet. När jag tänker/känner närmare på frågan så blir jag osäker. Det är nog så att för mig är det mycket en och samma sak. Det är nog ett av alla de problem jag måste lösa. Att lära mig särskilja på dem. Att lära mig känna utan att nödvändigtvis se det som något jag omedelbart måste tänka och sedan omedelbart göra eller agera på. Att lära mig tänka utan att låta tanken bli en sann känsla.

Tusan vad allt ska bli svårt. Det skulle ju bli lättare att bli vuxen, trodde jag när jag var allt för ung för att veta något. Då när man visste allt. Men för varje år som går så ställs man allt mer mot sin egen oförmåga till allt. Medan jag allt mer får kontroll på min ohämmade vrede (därmed inte sagt att jag har kontroll på den, men jag börjar kunna trycka på rätt knappar) så upptäcker jag andra ting i mig som behöver korrigeras. Mitt sätt att bli överlägsen och besserwissig, mitt sätt att mala ner alla andras åsikter, mitt sätt att låtsas vara duktig när jag egentligen känner mig helt oviktig och smutsig och liten och ful och fet och dum och elak och alla de andra känslorna som bor i mig som säger åt mig att jag inte är värd något alls i världen.

Men det handlar väl om att korrigera. En känsla av att vara korkad korrigeras med att uppträda som att man tror sig vara ett geni. En känsla av att känna sig underlägsen korrigeras med att uppträda som att man tycker sig vara bättre än alla andra. Hur jag ska reda ut allt det där och finna vem jag egentligen är vet jag inte. För det är väl oftast det som blir tydligt när dammet lägger sig. Jag vet inte vem jag är. En svag jagkänsla. Hua, Det lät ju inget bra. Är jag personlighetsstörd? Kanske.

Nä. Om jag inte ska bli tokig på riktigt så får jag nog bryta allt och gå ut i friska luften med hunden i släp tåg och gå och gå och gå så att hjärnan och hjärtat rensas en smula. För tokig vill jag då rakt inte bli. Det verkar så obekvämt och ohyfsat måste jag få tycka.








%d bloggare gillar detta: