Ljudet från en man som reser sig.

27 12 2010

IMG_7987

Image by SBeggsMiller via Flickr

Solen skiner in rakt på mitt konterfej. Varm smeker den mina kinder och någonstans finner jag än en gång styrkan man får genom vinterljus. Den nyfallna snön glittrar och gnistrar, som en tvättmedelsreklam från naturen. När vi går ut, jag och hunden, spänner hon flexikopplet  till bristningsgränsen och studsar genom snömängderna för att skaka av sig den återhållna energin. Hon är nog rätt trött på att vara här hos mor nu. Så vi kommer återgå till vår lilla tillvaro i min lilla lägenhet, i vår lilla värld.

Askkoppen bevisar tydligt att jag röker för mycket. Fast man röker ju alltid för mycket så länge man röker överhuvudtaget. Så jag tar väl en kopp kaffe till, morsans snabbkaffe som smakar lite bittert, beskt. Tänker att jag ska dammsuga och torka golven innan jag åker hem. Dipp fäller mycket nu och det finns tecken på hennes existens över hela lägenheten. Det är inte som hemma där jag inte har mattor, där fastnar inte håret på samma sätt.

Tonartshöjning. Det är dags för ett värdigt slut på julen. I år undrar jag om det är värt det. Julens alla vedermödor alltså. Den går ju över redan innan den har börjat känns det som. Slipsen jag hade på julafton ligger på bordet av alla ställen. Jag får väl lägga den i resväskan innan jag glömmer bort det. Det är sådana tankar som upptar mig idag. Lite melankolisk kanske? Jo, jag är nog det. Vemodig och trött och har en förkylning som ligger och bubblar men inte vill visa sig ordentligt. Det är bara huvudet som värker så det flimrar för ögonen som vill komma fram från huvudvärkarnas gömstället.

Igår fick jag mig en tankeställare. På det mest märkliga sätt. Jag satt i köket och snaskade på lite kvarglömd skinka medan jag slötittade på filmen Professor Klump 2. Jag kan inte ens påminna mig om vad den handlade om, så illa var det med den filmen. Men helt plötsligt sade någon en sak som fastnade i skallen. En sådan där sak som man så klart vet men kanske inte tänker på. ”Om du finner en kvinna som älskar dig så ska du hålla hårt i henne”, fast det där lät bättre på engelska. Tanken är väl inte att man ska fängsla kvinnan, men att man ska göra vad man kan för att få behålla henne. Så klart.

Så jag sitter och saknar och blir illa berörd av den känslan. Men vad faen, jag ska ju vara glad för att jag funnit en vacker, klok, smart och rolig kvinna som säger att hon älskar mig. Istället för att sitta och gnälla för mig själv så ska jag för tusan vara glad över att hon överhuvudtaget finns. Det låter trivialt för många kanske, men jag var tvungen att sitta och tugga på sill och höra det där från en kass film för att riktigt ta åt mig det hela. Så märkligt.

Så jag får ro i hjärtat. Finner ny kraft i det jag har istället för att rasera mig själv genom det jag för stunden inte kan nå. Det är dags att resa sig upp och städa upp röran jag och min hund skapat hos morsan. Dra fram dammsugaren och moppen och rengöringsmedel. Sen ska jag stänga min resväska och åka hem till min egen Batcave.





En prick på Google Earth

7 10 2010

A high resolution of Downtown Los Angeles as v...

Image via Wikipedia

Det sker inga dubbelslag i mitt bröst idag. Hjärtat är alldeles lugnt, inte stilla, men lugnt. Det pumpar precis den mängd blod jag behöver i just precis den sekunden den sker. Så förunderligt. Hur vet hjärtat sin rätta takt när jag själv är i sådan otakt?

I träden utanför fönstret glesnar trädens kronor allt mer. Som ett snöfall av gula löv. Hur vet löven hur de ska singla ner? Är de inte rädda när de faller?

Under tiden inget sker så dricker jag kaffe ur små koppar och röker på min pipa. Ständigt beroende av någon sorts drog. Kalla det koffein eller nikotin eller alkohol eller kärlek. Själv faller jag utan något som stöttar mig. Något som finns utanför mig. Fast det är kanske så man lever livet, aldrig riktigt så självständig som man tror sig vara. Summan av mina laster ökar ständigt. Saker som faller in, när andra, mindre, faller ur. Byter alkohol mot socker och nikotin mot fett. För att sedan lägga till alkohol och nikotin igen. Som en cocktail av synder.

Där jag just nu sitter kan ingen höra mig. Som en liten prick på satellitbilderna som läggs ut på Google Earth. Just precis bredvid en grusig landsväg. En slö höstfluga surrar i fönstret och solen går aldrig mer ner. Världen är full av tändved och vekar. Explosionen i våra bröst gör oss osäkra på om det verkligen smäller runt omkring. Jag är ständigt hungrig, jag vet inte riktigt varför, men det är väl något som fattas mig. Jag ger världen ett finger och lägger mig ner på den främmande soffan och läser ur en bok om andra, påhittade, människor.

Ibland får man göra så för att inte bli tokig.





Tänka på precis ingenting

3 10 2010

First inkling..

Image by Bods via Flickr

Vi skulle gått på fotboll idag, jag och min vän Sami. Det var hans och hans frus 40-års present till mig, en Elfsborgsmatch. För att inte Sami skulle behöva vara allt för nervös valde jag en match som kanske inte är den som drar mest folk. Så det blev Elfsborg-Åtvidaberg. Den spelas idag och idag finns inte Sami. Så jag nöjer mig med att lyssna på webbradion och tänka på precis ingenting i de 45×2 minuterna som en match tar. Bara lyssna och hoppas och vara ”närvarande i nuet”. Som man sig bör i dessa dagar av självförverkligande.

En smula rastlöshet bor i min kropp. Men som någon klok människa sade, rastlöshet är bara ett tecken på att man inte har någon fantasi, så ska jag väl hitta på något att göra. Städa badrummet behöver jag göra så det ligger väl nära till hands att jag kommer finna mig själv därinne bland vattenånga och såpdoft. Eller så lägger jag mig för att läsa. Det finns alltid något att göra. Faktiskt. Det var länge sedan jag tillät mig att känna mig rastlös utan att rätt omedelbart göra något åt det.

Det är sådär söndagstyst som det bara bjuds i oktober. Himlen är skiffergrå och inuti mig finns en tystnad som ekar när jag ropar. Det är inte tystnaden jag är rädd för, det är ekot som skrämmer mig.

I aviserna kan man läsa om att vi har ett utökat terrorhot. Vilken märklig värld vi lever i. Alla färger har bleknat och kvar är snart bara svart och vitt. Av och på. Fel och rätt. Diskussionens tid verkar vara över. Nu gäller bara skrik och hot. Höjda röster, höjda krav. Jag kan inte säga att jag trivs alls i den här världen. Överhuvudtaget. Jag som vill smaka på alla frukter har snart bara äpplen eller päron att äta och man måste, måste, välja vilken av dem man vill ta en tugga ur.

Det verkar vara dags för ännu en kopp kaffe. Fast varför säger jag att jag ska dricka en kopp kaffe när jag dricker ur en mugg? Ännu ett av livets alla mysterium.





Att döda en drake

18 09 2010

Songs of Kristofferson

Image via Wikipedia

Det är en Kris Kristofferson-dag i dag. Regning lördag i världen och lite melankoliskt i själen. Eftertänksamt. Jag slåss mot drakarna i mig. De som förtär och förstör. Mitt svärd har jag tappa och min rustning är rostig men, jag ger inte upp. Den lilla rösten som är min värsta fiende viskar i mitt öra att jag ska förändra mitt sinne, vika ihop mina tankar och stänga ute alla känslor. Men det blir inget av något.

Jag har alltid stått upp för mina åsikter. Till slut. Jag har försökt att trassla ner mig i omvärldens lilla ficka för att passa in, passa in, passa ut. Men tyvärr är jag inte en person som ska göra så. Det slutar alltid med att jag finner mig själv stående på någon sorts tankemässig barrikad. Fast ju mer jag tänker på det ju bättre mår jag. Att säga vad man anser, vad man känner och tycker är den allra bästa ventilen för det gasmoln som är den egna personen. Även när det tar emot.

Jag är trygg här, i mitt lilla bo. Mina vänner Chips och Dipp står bredvid mig. Även fast de är katt och hund ger de mig så mycket mer än jag trott vara möjligt.

Jag fick ett mess på min mobil idag. Där står att jag inte ska gömma mig mer. Att jag ska finnas till. Att jag ska ta klivet ut i världen. Jag vet inte om jag orkar det. Om jag ens vill. Att låsa in sig, stänga av mobilen och dra ner persiennerna är en lyx jag unnar mig. Världen står ändå alltid kvar när jag kommer ut igen. Igår var en gömma-sig-dag. Jag måste ha sådana ibland, annars blir jag tokig. Människor säger att de blir oroliga, att de blir sårade, att de tycker jag är hopplös. Så är det säkert.

Idag tar jag ett halvt kliv ut i världen igen. Mobilen har jag slagit på och persiennerna har jag dragit upp. Drakarna i mig ropar, sliter i mig, vrålar men jag ska vinna över dem. Satan har inget att hämta hos mig. Inte i dag, inte längre. Om jag orkar.

Ibland behöver man inte mer.





Det är liksom tomt här

18 07 2010

Sådär. Nu har jag städat upp röran i köket som kom sig av dagars förfall. Golven är nytorkade och madrassen inättikad så att kattpisslukten försvinner. Hunden sover, katten sover, jag själv är någorlunda pigg. Lika snabbt som man kan falla och slå sig hårt lika fort kan man studsa upp igen. Den svarta hunden har jag inte riktigt känt av idag och jag hoppas eländet håller sig i sin koja.

Så jag försöker njuta av livet igen. Trevar omkring i tillvaron och låter musiken följa med. Jag är så förbannat ostabil i psyket men nu har jag nog funnit något att hålla i igen. Kanske ska jag låta det som varit vara och försöka finna den där känslan av att leva i nuet igen. Kanske borde jag rena min själ, min kropp och mina tankar? Fast jag vet inte hur jag ska göra det. I magen bor en otrevlig känsla av att ha gjort något förfärligt fel. Tagit ett dumt beslut och slagit in på fel väg. Men att sätta fingret på vad det är som är fel är som att försöka hitta en speciell vattendroppe i världshaven.

”What would Keith Richard do?” heter den senaste boken jag läst. Eller läser. För jag vill verkligen veta vad en slarver som jag ska göra. Varje gång jag tar ett beslut så går det åt helvete. Vad är det i mig som är så totalt fel? Faen vet. Inte jag heller.








%d bloggare gillar detta: