Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Ilska. Punkt. Bara ilska.

2 02 2011

Ibland sitter man på bussen och minns. Ibland känner man igen sig. Ibland vill man skriva hem och berätta.

Ibland klaffar bara allt.

 

Nobody’s mad like me, I don’t know how to speak,
Sometimes my eyes are open, sometimes my knees are weak.
Nobody’s mad like me, I like to see the sky,
But I would rather see it baby from the other side.

Riding on wings of fire, nothing could get me higher.
Nobody knows me, knows what I desire.

I know where the lightning strikes,
I know why the vampire bites,
I’ve spoken with the restless dead,
I know the minds of rats,
And the wrong side of the tracks,
I hear the devils in my head.

Nobody’s on your side, forgotten how to scream,
Sometimes your eyes are blind, sometimes you’re in my dreams.
Nobody’s on your side, you think you’re oh so smart,
But you got a stone cold stone, not a beating heart.

Riding on wings of flame, never be this high again.
Nobody sees you, nobody sees your pain.

I know where the black flags fly,
I know where immortals die,
I have heard the mountain giants tread,
I have seen the death of worlds,
I know the wizards words,
I hear the devils in my head.

Nobody crazy like me, I’ll make you believe,
Sometimes I wear other faces, sometimes I sit and grieve.
Nobody’s crazy like me, I know the nights alive,
But you can’t be too sure just who’s on your side.
Ride the electric storm, to the infected dawn.
Nobody would believe what we have spawned.

I know the way to hell,
I know the padded cell,
I have seen many heroes die.
I know your nightmares too,
And who sends them to you,
The one who makes the children cry.
I see the cruel insane,
I feel their unknown pain,
I feel the knives inside their heads.
I see we are all doomed,
I see blood on the moon,
I hear the devils in my head

 






När jag stjäl min egen tid.

29 01 2011

Avisen "Dagen", 24. juni 1830. Forsiden

Image via Wikipedia

Det är ingen idé att ens försöka. Jag ger upp. Den här dagen är förlorad och försvunnen och redan igår. Jag är trött och har ont i magen och lederna värker och jag tror att jag börjar bli gammal. Eller om det är vuxen jag tänker på? Jag är ju ändå en klassisk 70-talist i det att jag vägrar förstå att jag är både vuxen och uppväxt sedan många år. Man samlar vuxenpoäng fast man redan sprängt målfållan.

Dystra tankar, dyster min. Jag får försöka komma igen i morgon. Idag är redan borta. Det var den till och med före jag vaknade. Den bara försvann och om tre dagar kommer jag nog inte ihåg att den här dagen ens funnits. Det finns inget att hänga upp den på. Inget sprudlande samtal att minnas, ingen rolig film att förknippa den med. Inga personer som bränner in sig i livet. Ingen musik som etsar sig i den plåt som är min tillvaro. Bara ett enda stort ingenting.

Det är inte ens sorgligt. Det är inte heller patetiskt. Det är livet.

 

 

Men något att skratta åt och tänka på kan man väl ändå bjuda sig själv på?

 





Innan nått försvinner.

27 01 2011

Håkansson, Carl Reinhold F. 1854. D. 1892. Kap...

Image via Wikipedia

Vissa dagar känner jag mig modig. Stor och stolt och med nötter som stora stenbumlingar. Sen kommer jag på vem jag är. Kråkan. det dök upp igen när jag gjorde lumpen. Vi hade ett arsle till major eller kapten eller vad fan nu idioten var. Han röt och gapade och skrek om dålig rakning och taskigt knäppta knappar och dessutom hade den jäveln aldrig cigg utan tiggde av oss som var nyinryckta och ville lära oss växa upp. Men det där gav mig inget. Det gav mig bara känslan av att än en gång vara UTANFÖR.

En dag, mitt i skogen, man var alltid mitt i skogen när man gjorde lumpen, ställde arslet en fråga till mig, som som vanligt stod jag och dagdrömde. När jag inte svarade som han ville jag skulle svara hade han en lång utläggning.

-När är du född Carlzon?

-1970, major.

-du vet väl om att det var det året kråkor slank in på bb och hackade sönder skallen på alla nyfödda, åt av hjärnan och sedan sket de in det i skallen, det är det du tänker med nu Carlzon.

-”Tystnad”.

Återigen kråkan. Åter ensam. Ingen sade något, inget ville råka ut för samma död. Så jag stod där mitt i gruppen och tog emot. Det var då jag växte upp. Det var jag verkligen förstod att räddningen aldrig kommer åter. Det går inte att fuska sig feberfri från livet. Man får stå upp, vara den man är och aldrig låta något nudda själen. Inget som kan såra, inget som kan skada, inget som kan spela roll.

Det är så man skapar en manshora. Det är så man skapar en slarver, en morbror Frans. En som inte tar vare sig dig eller sig själv på allvar. En som mig.

Jag mötte en gammal arbetskamrat idag. Hon är en gammal kvinna nu. Går med rollator. Går stappligt och illa. Hennes råd till mig var ”gift dig inte en gång till”. ”Var särbo”. En klok kvinna. Hela mitt liv har bestått av kvinnors hjälp och kvinnors lust och kvinnors last. Den kvinnan jag nu betecknar mig soms (sic!) är långt ifrån och hennes svar kryptiska. Jag anar en klyfta som växer. Men jag ser den inte för jag blundar. Så min gamla arbetskamrats råd passar in på mitt liv. Jag lär inte gifta mig. Jag lär inte ens flytta. Kanske får jag äran och nöjet och njutningen att få älska den kvinna jag har nu. Jag vill inget annat.

Men kråkan vågar inte tro på att någon kan tycka om honom.

 

 

Kanske en vit duva som kan älska en kråka?

 

 





Brev från en gaffelgrabb

22 12 2010

IMG_0203

Image by wrayckage via Flickr

Diskmaskinen sjunger på diskmaskiners vis sin melodi. Den tvättar bort de sista resterna av hennes läppar på mina glas och koppar. Jag skulle helst se att jag fick samla in hennes smak och lägga den i en vacker burk med lock av glänsande guld, men nu försvinner allt ner i mitt avlopp. Sådant är livet, sådan är tillvaron. Sådan är ibland, allt för ofta, kärleken. På så vis lever jag ett normalt liv. En liten prick bland andra på ett julstressigt torg i en julångestfylld stad. Om bara två dagar är det dags att byta ångest mot lugn och ro och samvaro. Röda nyanser och grangrönt. Mat och julmust och tvprogram och tid som förflyter.

Jag söker lugna mig. Stilla min oro och mina känslor. De tenderar att växa för varje sekund tills de brister som överfulla magar. De tar över allt och alla och inget och allt. Jag vet inte längre. Jag trodde ett tag att det var bra att känna mycket för henne men hon blev rädd och skrämd och kände sig fångad medan jag trodde att jag gav frihet. En sådan klasch. Så fel. Så rätt det skulle kunna bli.

Jag har städat lite. Ställt i ordning och rett ut tidningar och glas och gafflar. En gaffel kort. Hon såg skönheten i mina bestick medan jag bara blev irriterad över att alla är olika. Fan vad jag saknar henne. Men jag kan inte göra det. Har inte tid med det och dessutom, det viktigaste, hon blir rädd då. Så jag söker att ”osakna”.

Kanske finner jag det?

 





Hiding my love away

21 12 2010

Det finns så mycket jag måste lära mig. Men det allra första jag måste lära mig, få hjälp med att lära mig, är tålamod. Det är väl en del i det bipolära och ADHDn och det ställer till det för mig gång på gång. Jag börjar lära mig i ”livet” så att säga, men när det kommer till kärleken så har jag inget tålamod med att vänta på något alls. Jag vill ha allt med en gång. NU vill jag ha det och det skrämmer bort den jag älskar. Att rusa och kräva att den andra rusar med är ju bara dumt. Speciellt när det handlar om en kvinna som själv rusat genom livet men som har lärt sig att vänta. Så även jag måste lära mig konsten att vänta på det som kommer. Annars kommer inget alls.

Livet är en evig kamp för att göra det rätta. Att göra så att man utvecklas och inte invecklas. Just nu har mitt träd välts i en storm och jag har inget att luta mig mot, ingen att älska. Igen. Återigen. Det är som att varje gång jag finner något vackert så försvinner det och inför varje gång blir jag lite mer rädd för det där ensamma som blir när den man älskar sagt sig vara ovillig att älska mig tillbaka. Så jag trasslar in mig i resonemang i mitt hjärta om att det är lika bra att vara den som försvinner först. Så dumt. Så onödigt. Så förstörande. Så krävande.

Men. Inget har egentligen ändrat sig. Jag lever precis samma liv nu som innan jag träffade denna gudomliga kvinna. Det är bara det att det är ett hål i livet. En reva i verklighetens väv. Det jag sökte efter och fann är försvunnit igen. Bara för att jag fick panik över att inte ha kontrollen över vad som sker. Bara för att jag inte har tålamod. Bara för att jag älskade för mycket. Bara för att jag inte respekterade hennes önskningar. Bara för att jag fick allt att handla om mig igen. Mina önskningar och drömmar lät jag ta större plats inom mig än hennes i henne. Jag sade sneda saker, inte för att vara elak, för det vill jag inte. Men för att jag var så rädd. Slutet blev sorgligt och solkigt. Om det nu var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kan ändra sig, finna någon sorts förtroende i mig igen. Jag hoppas.

 





I like you

21 12 2010

Kvar i min värld. Går in i den med böjt huvud och sorg i bröstet. Som inför bödelns yxa. Det är kaos och snurrade känslor. Ännu en gång. Som om allt bara går runt runt utan kontroll. Som att saker är till för att skrämma och förstöra. Förtärande eldar i bröstet. Ljudet av tystnad. Ingen som pratar i soffan. Ingen som dricker kaffe med mig. Ingen som talar om sina drömmar. Ingen, ingen, ingen. Är allt förstört och återstår bara ålderdomen eller finns det hopp? Jag vet inte. Starka känslor kan föda brådskade död i bröstet.

Ännu en gång har jag rusat och famlat, sprungit sönder något vackert. Kanske. Jag vet inte och att inte veta tar kål på mig. När hon reste var det i panik och brådska. Sådant jag inte kan hantera än. Sådant jag måste lära mig att hantera. Sådant som gör mig livrädd. Min gamla vän övergivenhet knackar och på talar sina förvridna ord i mitt öra. Utfall om att ingen vill ha mig och att alla vill lura mig. Paranoida känslor om att jag är född till ensamhet.

Just nu vet jag ingenting. Hon faller undan. Själv sitter jag och försöker lägga band på min känsla av att allt ska hända med en gång. Att hon ska förstå att det här bara var ett avbrott i linjen vi har med varandra. Hon sade saker, jag sade andra saker. Vi pratade förbi och till slut lyssnade ingen på något. Framför allt lyssnade jag inte på vad jag själv sade. Jag tror, men jag vet inte, att det var samma med henne. Vi bara lät. Tyst.

Kärleken är mig obegriplig. Men nu när jag äntligen hittat någon som kan ge mig allt jag behöver, fast det får ta sin tid tills det är dags, så vill jag inte, kan jag inte, bara låta det försvinna. Men kanske måste jag. Det går inte att tvinga sig på någon. Vill hon inte ha mig så får jag acceptera, krypa in under mina tak och inom mina väggar igen. Hitta det som var jag innan hon dök upp som en sommarvind i mitt liv. Livet är inte över. Men det har en bitter smak.

Springer förbi mig själv och rakt ut i svart skog. Kvar står alla andra och undrar vart jag tog vägen och varför jag springer hela tiden. På fredag är det julafton men just nu känns det mest som ett tvång att vara lycklig på en dag bara för att någon annan bestämt att det ska vara så. Jag, vi, visste det här skulle bli svårt. Att älska varandra i olika städer. Men att det skulle vara så svårt var jag helt klart inte beredd på. Jag visste inte hur det ska hanteras. Jag visste inte hur jag ska hantera mig själv. Jag misslyckades. Totalt och komplett. Allt som kunde gå fel gick fel. Två stora såriga hjärtan som ville så mycket men fick så lite gjort. Tid som passerade obönhörligt medan vi försökte böja den, bända den till vår fördel. Såklart går det inte. Så klart var det dömt att misslyckas.

Jag hoppas bara att det som är vi inte är totalt trasigt. Jag hoppas att med tiden blir det precis som vi båda vill. Jag hoppas att jag kan använda den tiden till positiva saker. Bli hel och lära mig tålamodets dygd och konst. Jag hoppas hon fortfarande vill ha mig.

För det är helt enkelt så lätt som att jag älskar henne och att det är annorlunda den här gången men att jag använt samma verktyg som när det inte var rätt. Så jag får finna verktygen till den här sagan istället.

Om jag har tur och gudarna är med mig.

Something in you caused me to
Take a new tact with you
You were going through something
I had just about scraped through
Why do you think I let you get away
With the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

No one I ever knew or have spoken to
Resembles you
This is good or bad, all depending on
My general mood
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

Magistrates who spend their lives
Hiding their mistakes
They look at you and I, and
Envy makes them cry, Envy makes them cry

Forces of containment
They shove their fat faces into mine
You and I just smile
Because we’re thinking the same lines
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

You’re not right in the head and nor am I
And this is why
You’re not right in the head and nor am I
And this is why
This is why I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you
Because you’re not right in the head, and nor am I
And this is why, You’re not right in the head, and nor am I
And this is why, This is why I like you, I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you, I like you, This is why I like









%d bloggare gillar detta: