När man vaknat.

7 02 2011

You saw the world through mine eyes

Inatt sov jag så gott. Jag drömde att jag hade möjlighet att åka tillbaka till min barndom och rätta till saker i mig som gått fel. Berätta för den lilla pojken hur han skulle leva sitt liv utefter sina förutsättningar, utefter de misstag han annars skulle göra så ofta i sitt liv. I drömmen fanns alla hus kvar, de som är byggda nu fanns inte, endast i mitt medvetande. Det var ängar där fabriker nu finns, skog där nu vägar går. Jag var en liten palt i 70-tals kläder och fyll av drömmar och tro på sig själv.

Jag hade äntligen kommit till skott och lagt in en extra madrass. Det kanske är det som gjorde sömnen så stark? Jag kommer ihåg hur jag försökte prata i drömmen, men det var svårt, trögt. Troligen så pratade jag väl i sömnen och fick inte ut orden riktigt. Sovrummet, med förklistade fönster, är svart som natten även sedan solen gått upp. Allt för att helga min sömn. När jag vaknade försökte jag flera gånger somna och drömma vidare. Ibland kan man ju det. Då när drömmen blir som att titta på en film, en som man själv är med i. Alla murriga trappuppgångar var så verkliga. Skidbacken på den gård jag bodde på var sommargrön. På sluttningen fanns de två ekar som nu bara är en. Den ena tog de bort för några år sedan. Men i natt fanns de båda kvar. Med löv stora som handflatan på den vuxna man jag nu är.

Jag växlade mellan nutid och dåtid. Jag kommer ihåg hur jag grävde upp några gamla minnen som vuxen man, i drömmen alltså. Jag kommer även ihåg hur jag som barn grävde ner dom. Men hälften är sanning. Som barn, kanske 6-7 år, så grävde jag och en vän ner en plåtlåda med inplastade saker, ett litet brev och en krona. Jag undrar fortfarande om den där lådan ligger kvar. Det borde den göra, för det lilla skogspartiet vi grävde ner den i ligger kvar, orört av människan, bara av naturen.

När jag gick upp tog det en bra stund innan jag hade slappnat av. Jag fick massera mina käkmuskler, de var så spända att jag knappt fick in en cigarett mellan läpparna. Medan jag satt i köket och drack mitt morgonkaffe så levde den där tanken av möjligheter kvar i mig. Tänk över möjligheten att få backa alla band. Börja om från början men med den vuxnes erfarenheter. Fast sådan gör sig bara i drömmen.

Idag är en svår dag. Jag saknar ♥henne så det gör ont, men det har sjunkit in att det som var så bra bara var något som skedde en kort stund i mitt liv. Det är bara att försöka lära sig av det underbara som var och gå vidare. Inte för att jag vill, men för att jag måste. För som sagt. Jag har det ju rätt bra. Trots allt. Jag har rest mig, även om jag ramlar då och då så är själen frisk. Inte som då för länge sedan, känns det som, då när jag inte kunde glädja mig åt något alls i livet. Då när jag låg platt fall i min säng. Då när jag inte ens orkade duscha. Nu är allt annorlunda. Så nu ska jag bara hämta andan igen. Sedan vet jag ju att jag klarar detta, precis som jag levt mig igenom otaliga farväl förut.

Hon gav mig möjligheter inom mig. Det kan ingen ta ifrån henne. Eller mig. Sedan är människan sådan att man bara kan göra sitt bästa. Gör man det så brukar det mesta ordna sig. Troligen är det inte sista gången jag drömmer om min barndom. Om 40 år vill jag inte drömma att jag vill åka tillbaka till den här tiden och behöva berätta hur jag skulle gjort. Då vill jag drömma om att jag har gjort mitt allra bästa, att det blev rätt bra till slut.

En drömmare är jag. Jag har alltid drömt, natt som dag. Mina nätter är ivrigare, på dagen är det lugnare tankar som fyller mig. Vissa saker får jag acceptera om mig själv och drömmeriet är en sådan sak. Jag kommer nog alltid att kasta mig rakt ut i livet, jag kommer nog alltid bli lite bränd, då och då. Men återigen, jag står själv, på egna ben. Nu för tiden. Det har tagit tid, kraft, vilja och mod att komma hit. Misslyckande på misslyckande. Men hela tiden har jag växt. Jag bara såg det inte när jag var som minst på jorden. Dagarna i morgonrock är över. Det går att resa sig. Det går att finna tillbaka till livet. Men tålamod måste man finna vara en dygd och tålamod är inte min starka sida. Jag vill ha allt och jag vill ha det nu.

Så. Nu ska jag ta en kopp kaffe till. Eller snarare en espresso. Sätta mig ner i köket och försöka lugna pulsen. Försöka vara tacksam över vad jag fått och inte bitter över vad jag förlorat. Tänka goda tankar och så de elaka ifrån mig. Försöka bli en bättre människa och sedan ska jag resa mig från stolen och bege mig ut i världen igen. Ut med Dipp, min hund. Ut i den friska nästanvår-luften. Kanske tar jag bussen till stan. Kanske stannar jag kvar i Viskafors. Kanske går vi en promenad i stadsparken, nu när snön endast ligger kvar som spridda kalla smutsiga fläckar i världen. Vintern är snart över. Det är dags att, om bara några veckor, leta fram tunnare jackor och vända ansikte mot en värmande sol.

Jag får fortsätta leta efter lyckan och någonstans tror jag allt att den finns.

 

Annonser




Vi bara låtsas så länge.

29 01 2011

ElvisBurialSite

Image via Wikipedia

Jag höll på att gå i fällan. Tidens fälla. Återvända till gamla känslor och tro att de är sprungna ur den här unika dagen. Men det är de ju inte. De bara färgar allt jag känner nu. Men de är inte tyget som bildar väven jag lever i och ur.

Jag satt och letade på Youtube efter något som roar mig. Något som kan få hjärtat att sluta vara så oroligt och ensamt. Jag hamnade bland alla de Elvis-klipp som finns. Det är väl helt enkelt en sådan period nu igen. Så jag satt och tittade och blev allt mer sorgsen när jag föll in i texternas värld. Drömde mig bort till de små dagarna. När jag satt i min pojksäng i mitt rum och lyssnade på den där skivan, den som bildar botten på källan av allt vetande i livet jag raffsat ihop genom tiderna.

Elvis Country. Min botten och min själ.

 

Elvis country. Jag kan till och med minnas doften från den blänkande svarta vinylen, minnas varje knaster och komma ihåg känslan av etiketten under fingertopparna. Den har på något sätt bildat soundtrack till hela mitt liv. Alltid lurat i bakgrunden, beredd att hoppa fram när jag drabbats av orättvisor eller tillskansat mig lite glädje.

Jag tror att varje människa har något som den alltid återvänder till. Som en hemmhamn. Eller är det livboj jag tänker på? Det kan vara en skiva, eller en film, eller en bok, eller en doft, person eller varför inte en sten i skogen. För mig så representerar den där skivan trygghet och äkta kärlek. Den överger mig aldrig. Den sviker aldrig mig. Aldrig att den skulle göra mig illa. Den bara finns.

Men idag hade den varit lite för mycket. Idag behöver jag segla på okända vatten en stund. Få andra intryck. Andra visioner eftersom mina gamla uppenbarligen inte fungerat.

Men den gröna skivan med texten på baksidan i form av träbitar finns kvar och det gör mig lycklig. Bilden man fick med i konvolutet ligger i ett av mina  klippalbum och vad mer behöver en man egentligen?

 

 





Huru vår hjälte förlorade sin barndom till en glödlampa.

27 01 2011

Self-portrait of Swedish writer August Strindberg.

Image via Wikipedia

Dom kallade mig kråkan kommer jag ihåg. För att jag valde tennisracket istället för slagträ när vi spelade brännboll. Det finns de som kommer ihåg det och tycker jag ska skratt med dem åt det. Fortfarande. Som om min barndom var ett jävla skämt för någon annan att våldta.

Jag kommer ihåg hur jag fuskade till mig feber för att kunna vara hemma från skolan. Termometern, den min mor troligen stulit från sitt jobb som undersköterska på lasaretter. Den tunna, med kvicksilver som en liten knopp i ena änden, under tungan medan mor tittade på och sedan på med sänglampan och trycka knoppen mot glödlampan. 38.3 brukade vara lagom. Sen fick jag sova ut, sen fick jag choklad på sängen och en mor som var oroad för att jag hade förkylning så ofta.

Jag satt på den lurviga heltäckningsmattan i mitt stora rum och lekte att jag var Tintin. Ensambarn. Läste i böckerna om de fem eller de sex eller Bill eller Lucky Luke eller Strindberg. I min låtsas-sjuka värld fanns det ingen skillnad. Det var flykt allt.

Det var möten i skolan när jag inte var där. Jag var borta lite för ofta. Lite för tätt. Så det var möten där man pratade om att jag måste få plats och allt någon måste välja mig på rasternas fotboll. Som om jag brydde mig om fotboll. Som om jag inte förstod att det varit möte. Så när jag kom tillbaka ställde sig den största hycklaren av dem alla, Jörgen eller vad han nu hette, och talade om att det var jobbigt att alla inte tyckte om honom. Som om någon tyckte någon om honom alls. Han bara fanns där. Helt utan spår. Helt utan identitet. Jag var jag och han var en amöba och jag skulle förmås att känna igen mig i honom?

Sen i några veckor valde alla mig först i skolan. Tills intresset för att vara snäll gick över till intresset att bli bäst tog över. Då stod jag alltid sist igen. Så en dag, många dagar, brast det och jag slängde bänkar omkring mig, slog folk i skallen. Men sen fuskade jag till mig feber igen och allt började om.

Den där Jörgen försökte få igång en mobb mot mig på gymnasiet kommer jag ihåg. Men då var tiderna annorlunda. Jag var annorlunda. Mina vänner var annorlunda. De bjäbbade emot, jag sade ifrån och sedan stod vi i en klunga och mina vänner sade åt mig att Jörgen var en idiot och att jag inte skulle bry mig. Men jag hade slutat bry mig för många år sedan redan då. Jag var mig. Jörgen var fortfarande bara en amöba.

Ps, Jörgen heter egentligen Jörgen.

 

Ett annat mobbingbarn.

 

 





Det finns inget normalt.

27 12 2010

Leon Rugilo

Image via Wikipedia

Det normala finns inte. Icke att det existerar. Det är en dröm som var och en när för att kunna vara tillsammans utan att bli galna. Tror jag. Men det kanske inte är normalt att tro det. Förresten, jag är ju inte normal. Alltså, återigen, jag tror inte att det normala finns, men om det gör det så är jag i alla fall inte det. Sjuk som en råtta som har käkat råttgift, fast i själen. Det finns det som föraktar min inställning. Men jag funderar på det där och börjar allt mer tro att de inte föraktar utan är livrädda för att bli avslöjade som bluffar. Själv ställer jag mig först i bluffkön. Jag borde stå där, som den bluff jag är. En stolt bluff till och med. En som inte viker undan. Inte längre. Inte aldrig. Inta allt.

Jag skulle aldrig kunna bli politiker. Om jag vore sugen på att leda ett parti skulle jag säga det. OM jag inte ville det skulle jag säga det. NU. Inte förr, men nu.

Så jag sitter här och tycker en massa som ingen egentligen bryr sig om. Egentligen är det väldig få människor som skulle förstå att jag dött. Det skulle ta månader innan man fann min maskätna kropp. Den enda som skulle oroa sig vore min mor. Alla andra är vana vid att jag håller mig på min kant, håller mig borta, håller mig själv stenhårt i tungan. Förutom när jag talar.

Det är en märklig tanke. När jag var 9 år, 1979 ringde telefonen en vinterdag. Det var vaktmästaren i huset där min farbror bodde som ringde tillbaka till min far. Farsan hade bett honom gå in och kolla till min farbror för ingen hade hört av honom på några veckor. Farbror Åke var död som en sten. Blåsvart på benen och med torkat slem i munnen hade han legat där och varit död och hade det inte varit för farsan så hade han väl legat där i någon månad till. Vi var där, jag kände för första gången lukten av död. Den som jag känt senare så många gånger i mitt arbete, men aldrig så stark. Det var en söt, tung, äcklig lukt. Den tog död på allt mitt hopp om mänskligheten och jag var bara 9 år.

Min farbror var en av dem där. De som söp. De som gick med urinfläckade byxor på torget i stadsdelen där jag bodde och som jag ivrigt sökte varje gång jag var ute. Han var snäll. Även om han hade jagat min mor över hela torget en gång och skrikit ”finnjävel” till henne. Men det var ok, vi var inte finnar, vi var Ingermanländare. Han gav mig pengar och när farsan var där och jag var liten fick jag röra ner socker i vätskan från flaskan med skeppet, Explorer. De drack sådan grogg. Undrar om någon gör det nu för tiden? Det var gott, det vet jag för jag tjyvsmakade en gång. Inte starkt alls. Inte som jag nu vet sprit kan smaka. Men så rörde jag ner en helvetes massa socker med. Grejen var att röra ner tillräckligt så att det fortfarande gick att röra ut men inte så mycket att det blev socker kvar i botten när de äldre druckit ur skiten.

Men när tänker på allt det där, på hur jag fortfarande går förbi huset och lägenheten han bodde i och kan komma ihåg precis hur den såg ut, allt från köksluckor till den magnifika lampan i vardagsrummet, så undrar jag vart fan jag kommer från. Ska en barndom vara så? Sitta och röra ner socker i vodka, eller sitta i korvkiosken på gatan jag bodde i och äta rå korv medan faran och Korva-Bengt snattrade om allt och inget. Eller sitta hos den där gubben som var halvblind och dubbelamputerade för han hade socker, men drack fortfarande som en rövare.

Men det är ju det som gjort mig till mig. Kanske är det det som gör att jag inte visar mig på veckor för någon förutom grannar och busschaufförer. Kanske är det det som gör att jag stänger ute världen allt medan jag saknar den och vill ha den på en silverbricka. Jag vet inte längre.

Jag bara hoppas att ingen som finner mig finner mig otäck. Plus att det är många, långa, vackra, lyckliga år dit.





Minnen från mammas gata del I

24 12 2010

Illustration from a contemporary Swedish newsp...

Image via Wikipedia

Jag ångrar ingenting. Inget av allt det jag gjort mot mig själv eller mot andra. Ångra är för förlorare. Däremot försöker jag desperat lära mig av mina misstag. Det är en nödvändighet. Förutan lärdom i livet kommer man ingenstans. Eller fel, jag kommer ingenstans. Ibland, allt för ofta, blandar jag ihop mina egna behov och önskemål och mål och tankar med andras och tror mig själv ha facit till ett liv med stolthet och rakhet. Men var och en har sina egna sätt att tackla livet.

Så jag försöker vandra nedför min moders gata med rak rygg. Möta alla de nu åldrade grannar som en gång i tiden, en gång runt 1977 samlades på ett möte och hade mig att stå i mitten och höra att allt som var fel på gatan var mitt fel och att barnen inte skulle få leka med mig. För så var det. Men nu går jag på samma asfalt täckt med snö och möter dem en efter en, de som fortfarande lever.

Men det fanns redan då folk som var stolta över sig själva och stod emot mobben. En familj som tog med mig på resor i sin slitna Mercedes, för fadern i familjen hade fått för sig att det var det enda bilmärket man kunde ha. Vi åkte runt och i den bilen fick jag lära mig vad ordet strippa betyder. En tant som tar av sig kläderna inför män.

Det är bara att någonstans i mig lever det där mötet kvar. Ett ihopraffsat möte för att jag råkat kasta en sten i skallen på en vän. Det var så klart inte meningen att träffa hans skalle. Det blev bara så och jag och min vän från den vänliga familjen gömde oss i skogen eftersom jag trodde att jag blivit en mördare. Min vän från den vänliga familjen finns på min fejanlista och är tränare i innebandy nu för tiden. Alla har gått åt olika håll men mötet där jag stod i mitten och vägrade gråta, bland en massa vuxna människor som borde vettat bättre, lever kvar. Säg åt ett barn att det är odugligt och det duger inget till längre. Varför ens försöka med något alls om man är oduglig?

Skit samma. Nu ska jag gå ut med hunden, genom samma port som jag en gång bars in genom som nyfödd. Vi ska gå på den där gatan, Klintegatan, och jag går rak och tydligt. Den här gången vet jag bättre än att jag skulle vara oduglig.

 





Tankar vid kaffekoppen

23 12 2010

An armillary sphere.

Image via Wikipedia

Dagen innan julafton och snön ligger som ett täcke över allt, precis som den gör på filmerna vi tittar på, de som handlar om julen. Hunden ligger och gnager på ett ben och själv gnager jag på tanken att julen nog är rätt så överskattad. Men vad vet jag?

Kallt kaffe i min mugg och en limpa cigg i kylskåpet. Det känns ju ärligt talat inte så juligt med kaffe och cigg. Ohälsosamt på alla de sätt. Men det betyder ju inte att jag kommer sluta röka eller dricka kaffe. Bara att jag konstaterar att jag borde sluta söka en förtidig död så förbannat febrigt.

I morgon beger jag mig till mor för att fira. Det är bara det att det är så förbannat sorgligt med jul nu för tiden. Skillnaden mot de grandoftande varma jularna på åttonde våning i huset på torget i stadsdelen jag växte upp i är monumental. Det var då vi var hela familjen hos min mormor och morfar tillsammans med kusiner och glödande människor. Julosten som man i hemlighet stal skivor av och Kalle Anka på tv och pratande, tjattrande röster. Nu är det bara morsan och jag och en evig väntan på mina barn. Milsvid skillnad mot julen som var.

Så är livet. Så jag tar en kopp kallt kaffe till, röker ännu en cigarett och tänker att, va fan, lika bra att göra det allra bästa av det.





De små steg som leder framåt.

15 11 2010

A British 1825 lithograph of Shwedagon Pagoda ...

Image via Wikipedia

Nu ska vi se. Jag letar efter mina tankar. Runt omkring i lägenheten förflyttar jag min lekamen medan tankarna alltid verkar vara ett steg före. När jag slår mig ner vid spisen och tänder dagens första cigarett så famlar tankarna efter fotfäste i vardagsrummet. De ropar på mig, vill jag ska komma och leka men jag vet inte hur jag ska göra för att resa mig upp från stolen. Det blir ett enda stort mysterium vart jag ska placera kroppens tyngdpunkt för att komma på fötter. Så jag sitter kvar.

Det är så mycket jag borde göra. Städa, för tusan, jag måste städa. Placera pengar i fonder och köpa kattmat. Tvätta och låtsas intresserad av vad som händer i Burma. Men röka är det enda som sker, det enda jag gör. Även fast en halsfluss äger min hals och hostan mitt bröst. Feber? Har jag feber? Troligen. Allra mest troligt är det feber som sjuder i mitt blod. Inget ovanligt, inget att skriva ett vykort om.

I helgen har min äldsta son varit här och hållit mig sällskap. Gått ut med hunden och tittat på tv. Själv har jag inget sällskap att hålla.

En tand värker, gud vad den värker. Jag måste till tandläkaren. Men jag vägrar. Över min döda tand att jag går till tandläkaren och överlämnar kropp och själ till någon som endast tittar på min mun för pengar. Då tittar jag hellre själv i spegeln. Gratis.

I aviserna läser jag om ännu ett mord. En bestialiskt mord. Skillnaden denna gången är att jag ätit frukost med mördaren. Han som nu sägs ha sågat av huvudet av sin kvinna och sedan ätit delar av henne. Jag har tittat på tv tillsammans med honom. Tuggat på smörgås och pratat ingenting. Vem kunde tro att han hade ett monster i sig? Vem ville tro? Vem vågade? Är jag annorlunda nu, genom att de facto känna en mördare? Jag hoppas inte det smittar. Mord. Så ytterligt sorgligt. Så fel och så oändligt bedövande att veta att han har en dotter. Det är lika deprimerande som att veta att offret har barn. Så många som faller, på en och samma gång, bara för att en individ blivit tokig och ond.

Så kanske ska jag inte leta efter mina tankar idag? Kanske ska jag låta dem undfly mig?

Just för idag.








%d bloggare gillar detta: