Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Rätter jag glömt.

20 03 2011

Stockholm presented as a capital worthy a powe...

Image via Wikipedia

Det blev visst inget ätit igår. Jag glömde först av det och sedan var det liksom försent. Jag satt vid köksbordet och tänkte jag skulle köpa pizza men kom mig bara inte för att ringa och gå och hämta den. Så lat att jag inte ens orkar äta. Fast egentligen är det väl inte så mycket lathet som handlingsförlamning. Vissa dagar är sådana. Förut var alla dagar sådana så jag är nöjd med att de bara dyker upp lite då och då. Nu för tiden.

Så min mage värker och jag mår rätt så redigt illa. Det är märkligt att man kan glömma att äta. Hur fasen funkar man då liksom? Jaja, ingen idé att grotta ner sig i det. Ny dag, nya upptåg. Jag ska nog lyckas med att fylla den här dagen med.





Mitt härskämda jag.

19 03 2011

Triticum vulgare Vill.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.





Tvätta bort en skugga.

7 02 2011

Description unavailable

Jag blandar högt och lågt. Har druckit för mycket kaffe och känner mig som en duracell-kanin. Tyvärr så står jag bara och hoppar på samma ställe hela tiden. Kommer inte en meter varken fram eller tillbaka. Funderar på att tända en cigg till men ärligt talat så svettas jag redan tillräckligt i handflatorna för att behöva utsätta kroppen för mer stresshormoner. Borde nog lägga mig och vila mig lite. Varva ner. Men jag har ingen ro till att söka ron. Som vanligt är jag en vandrande motsats.

Jag tror jag ska städa toaletten. Skaffa mig något att göra liksom. Något som lämnar spår. Eller snarare suddar ut spår. Det hänger en tandborste där inne. Eller, det hänger två. En ska bort. Gissa vilken. Kattlådan ska rengöras och duschhandtaget putsas. Allt annat i lägenheten är rent och prydligt. Förutom filten jag sitter på i soffan. Där trängs tusen hundhårstrån. Det ligger en kudde kvar i soffan. Det är dags att bära ut den till sängen nu. Glömma att någon kommer vila sitt huvud på den igen. Någon som sov på den en natt när jag snarkade för mycket. Någon som behövde få ro i kroppen och sova lugnt. Gissa vem.

Jag skrapar slantar och försöker finna ork att ta mig till apoteket för att hämta ut mina mediciner. Gudskelov för högkostnadsskyddet. Det möjliggör för en som mig, en med små ekonomiska resurser, att kunna ta sin medicin som den ska tas. Jag tror jag ska ta en promenad med hunden, aktivera henne så att hon sedan kan vara hemma med katten medan jag åker till stan. Det känns som att jag behöver en ensam bussresa. En där jag kan sitta och tänka och fundera. Nu för tiden blir jag alltid, nästan alltid, behagligt sömnig på bussen. Tiden när det var kopplat till enorm ångest att ens titta på en buss är över. Visst, det dyker upp då och då. Snabb puls, muskler som drar ihop sig. Ökentorr mun och ren och skär panik. Men oftast så går det bra.

Jag har ett block i väskan, ett block och en penna. Jag sitter där i lugn och ro och skriver ner sådant jag inte hamrar ner här på bloggen. Det som är totalt privat. Det som är bara för mig. För det finns sådant. Tro det eller ej.

Mina tankar är spridda och oklara. Dimmiga. Jag kastar mig mellan planer hela tiden. Jag ska göra si, jag ska göra så. Inget blir gjort. Den här dagen är liksom… svår. Krånglig och ond. En del dagar är ju så. Men det är ok. Livet är sådant för var och en. Jag är som sagt så väldigt tacksam över att bara behöva bekymra mig om saker som var och en bekymrar sig för. Det är millioner bättre än att ligga och vara livrädd för livet självt.

Så jag börjar väl med det där badrummet.





Sladdar.

4 02 2011

Swedish traffic sign (deutsch: Schwedisches Ve...

Image via Wikipedia

Gång på gång finner jag mig själv i sängen. Det verkar inte spela någon roll vad jag planerat att göra, jag hamnar där inne i det mörka sovrummet mest hela tiden. Kraftlös, svag, ensam och en smula, gnutta deprimerad. Det händer för mycket nu, hjulen snurrar för fort. Jag hinner inte med vare sig i tanke eller känsla. Upp som en sol och ned som en pannkaka, snabbare och snabbare.

Så jag sätter mig i köket för att dricka kaffe. Försöker samla krafter och orka stanna uppe. Funderar på att städa. Sen tittar jag upp och finner mig i sängen igen. Slöseri med tid och talang. Livet är lite som vädret är i dagarna. Ingen ordning på något alls. Vår och vinter smälter samman med minnen av våta höstdagar. Sommaren vägrar komma. Regn och snö blandas till en kall geggig röra.

Fryser och kommer på att jag till råga på allt börjar bli sjuk. Fryser och nyser och hostar. Jag har varit så försjunken i mig själv att jag inte ens märkt förkylningen komma. Den bara är här, helt plötsligt. Som alltid så fort jag blir det allra minsta stressad eller fylld av obehag så dyker mitt immunförsvar ner rakt ner i underjorden och öppnar fältet för varje bacill och virus som jag råkar gå förbi.

Jag funderar över att åka och köpa chips och dipp. Fredagsmys. Med mig och hunden och en motvillig katt. Let´s dance och musik. Kanske skulle jag ringa mor? Bara för att kolla läget. Kanske borde jag börja bry mig om annat än mig själv? Jag försöker men det landar alltid innuti min egen själv. Bedrar mig själv med mig själv.

Där jag sitter så funderar jag på henne ord. Hon som jag gav hela min framtid åt. Hon som var min framtid. Jag har fuckat upp det igen. Det är bara det att den här gången vet jag faen inte vad jag gjorde för fel? Jag vänder och vrider på allt jag gjort och inte gjort och sagt och inte sagt och kommer inte fram till några stora blundrar. Småmisstag, som alltid när man är i affekt, men inget stort. Likväl så är allt borta. Som om det aldrig fanns.

Det är väl helt enkelt dags att lägga ner hela idén med kärlek. Jag duger inte till det. Jag faillerar gång på gång. Högt över solen och ner i underjorden. Vill jag för mycket? Men hur bär man sig åt för att vilja ha mindre än det man önskar?

Jag vet inte. Ärligt talat jag vet inte. Svaret undflyr mig och jag blir kvar med ett enda stort frågetecken inristat i pannan. Jag, ständigt denna jag, lyckas bara falla gång på gång och ibland undrar jag om jag ens minns hur man står? Kanske är minnet av ett sådant tillstånd skevt och fel?

Jag fryser. Det är dags att ta sig lite Alvedon och koka lite thé och fundera på nästa steg i livet.

Minnet av en doft lever i mig. När jag blundar ser jag samma färger som jag gjorde i förra veckan. Ändå är hela färgspektrat bak och fram. Reverterat. Tanken finns att böna och be. Men lite stolthet måste man allt ha. Även om man häller ut sitt mentala blodomlopp inför hela världen att skåda dag ut och dag in.

Min hund, Dipp, är dålig i magen. I morse hade hon åstadkommit en olycka i köket. Det är sådant jag får tänka på istället för att det är så synd om mig. Tänka på andra. Ge Dipp rikligt med vatten, ingen mat och en massa kärlek. Fast hon saknar ju med. Vi saknar alla.

Än så länge är inte den här dagen riktigt i min smak.

Men den är inte över än.





Som ett brev till dig.

2 02 2011

Classic stamps of Sweden on a piece

Image via Wikipedia

Jag gömmer mig framgångsrikt. Jag har övning. Det har varit lite mycket nu, eller snarare för mycket. För mig. Så jag gömmer mig. Spotify och kaffe. En cigg eller tusen. Mobilen ligger tryggt i min jacka. Ljudet avstängt. Så att jag kan få vara mig själv för en stund. Jag låtsas inte om att det ramlar in mail. Det är ändå bara spam alltihopa. Jag gömmer mig och äntligen kan jag göra det utan att vara orolig för att det ska ringa på dörren och in ska kliva några representanter för stadens socialtjänst. De som haft mina nycklar i nästan tre år. Det är en skör trygghet. För jag är beredd att lämna ut mitt liv på det internationella nätet. Varför?

Det verkar ju snurrigt. Att gömma sig för världen samtidigt som man blöder inför alla. Så dumt. Men jag är nog rätt så korkad tror jag. Det enda som är stort på mig är mitt ego och min mage. Resten förtvinar.

Äh. Jag är bara på dåligt humör. Det är ju det den här platsen är till för. Att skrika av mig. Ur mig. Från mig. Rakt ut i världen. Sen kan jag själv, i min kropp, skratta och vara glad och kvick och sprudlande. Här däremot är jag en obotlig dysterkvist. Det känns helt ok för mig.

Så jag deppar väl lite till. Innan jag ramlar nerför trapporna och ut genom porten. Ut med hunden, ut med det dåliga humöret. Det är väl ofta så, eller alltid. När man väl nått ett mål så blir inte livet sådär jäkla perfekt som man trodde det skulle bli. Samma lidande, samma glädje. Bara något som man fått gjort.

Äh. Nu blir till och med jag deprimerad när jag läser vad jag skriver.

Ut.

 

Som tagen från glada Hudvik.

 

 

Don’t wanna be a drag, everybody gotta bag
I know you know, ‘bout the emperor’s clothes

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

Well it’s Saturday night and I just gotta rip it up
Sunday morning I just gotta give it up
Come Monday momma and I just gotta run away
You know it’s such a drag to face another day

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

You know the more it change, the more it stays the same
You gotta hang on in, you gotta cut the string

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know, you don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 








%d bloggare gillar detta: