Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Rätter jag glömt.

20 03 2011

Stockholm presented as a capital worthy a powe...

Image via Wikipedia

Det blev visst inget ätit igår. Jag glömde först av det och sedan var det liksom försent. Jag satt vid köksbordet och tänkte jag skulle köpa pizza men kom mig bara inte för att ringa och gå och hämta den. Så lat att jag inte ens orkar äta. Fast egentligen är det väl inte så mycket lathet som handlingsförlamning. Vissa dagar är sådana. Förut var alla dagar sådana så jag är nöjd med att de bara dyker upp lite då och då. Nu för tiden.

Så min mage värker och jag mår rätt så redigt illa. Det är märkligt att man kan glömma att äta. Hur fasen funkar man då liksom? Jaja, ingen idé att grotta ner sig i det. Ny dag, nya upptåg. Jag ska nog lyckas med att fylla den här dagen med.





Mitt härskämda jag.

19 03 2011

Triticum vulgare Vill.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.





Tvätta bort en skugga.

7 02 2011

Description unavailable

Jag blandar högt och lågt. Har druckit för mycket kaffe och känner mig som en duracell-kanin. Tyvärr så står jag bara och hoppar på samma ställe hela tiden. Kommer inte en meter varken fram eller tillbaka. Funderar på att tända en cigg till men ärligt talat så svettas jag redan tillräckligt i handflatorna för att behöva utsätta kroppen för mer stresshormoner. Borde nog lägga mig och vila mig lite. Varva ner. Men jag har ingen ro till att söka ron. Som vanligt är jag en vandrande motsats.

Jag tror jag ska städa toaletten. Skaffa mig något att göra liksom. Något som lämnar spår. Eller snarare suddar ut spår. Det hänger en tandborste där inne. Eller, det hänger två. En ska bort. Gissa vilken. Kattlådan ska rengöras och duschhandtaget putsas. Allt annat i lägenheten är rent och prydligt. Förutom filten jag sitter på i soffan. Där trängs tusen hundhårstrån. Det ligger en kudde kvar i soffan. Det är dags att bära ut den till sängen nu. Glömma att någon kommer vila sitt huvud på den igen. Någon som sov på den en natt när jag snarkade för mycket. Någon som behövde få ro i kroppen och sova lugnt. Gissa vem.

Jag skrapar slantar och försöker finna ork att ta mig till apoteket för att hämta ut mina mediciner. Gudskelov för högkostnadsskyddet. Det möjliggör för en som mig, en med små ekonomiska resurser, att kunna ta sin medicin som den ska tas. Jag tror jag ska ta en promenad med hunden, aktivera henne så att hon sedan kan vara hemma med katten medan jag åker till stan. Det känns som att jag behöver en ensam bussresa. En där jag kan sitta och tänka och fundera. Nu för tiden blir jag alltid, nästan alltid, behagligt sömnig på bussen. Tiden när det var kopplat till enorm ångest att ens titta på en buss är över. Visst, det dyker upp då och då. Snabb puls, muskler som drar ihop sig. Ökentorr mun och ren och skär panik. Men oftast så går det bra.

Jag har ett block i väskan, ett block och en penna. Jag sitter där i lugn och ro och skriver ner sådant jag inte hamrar ner här på bloggen. Det som är totalt privat. Det som är bara för mig. För det finns sådant. Tro det eller ej.

Mina tankar är spridda och oklara. Dimmiga. Jag kastar mig mellan planer hela tiden. Jag ska göra si, jag ska göra så. Inget blir gjort. Den här dagen är liksom… svår. Krånglig och ond. En del dagar är ju så. Men det är ok. Livet är sådant för var och en. Jag är som sagt så väldigt tacksam över att bara behöva bekymra mig om saker som var och en bekymrar sig för. Det är millioner bättre än att ligga och vara livrädd för livet självt.

Så jag börjar väl med det där badrummet.





Sladdar.

4 02 2011

Swedish traffic sign (deutsch: Schwedisches Ve...

Image via Wikipedia

Gång på gång finner jag mig själv i sängen. Det verkar inte spela någon roll vad jag planerat att göra, jag hamnar där inne i det mörka sovrummet mest hela tiden. Kraftlös, svag, ensam och en smula, gnutta deprimerad. Det händer för mycket nu, hjulen snurrar för fort. Jag hinner inte med vare sig i tanke eller känsla. Upp som en sol och ned som en pannkaka, snabbare och snabbare.

Så jag sätter mig i köket för att dricka kaffe. Försöker samla krafter och orka stanna uppe. Funderar på att städa. Sen tittar jag upp och finner mig i sängen igen. Slöseri med tid och talang. Livet är lite som vädret är i dagarna. Ingen ordning på något alls. Vår och vinter smälter samman med minnen av våta höstdagar. Sommaren vägrar komma. Regn och snö blandas till en kall geggig röra.

Fryser och kommer på att jag till råga på allt börjar bli sjuk. Fryser och nyser och hostar. Jag har varit så försjunken i mig själv att jag inte ens märkt förkylningen komma. Den bara är här, helt plötsligt. Som alltid så fort jag blir det allra minsta stressad eller fylld av obehag så dyker mitt immunförsvar ner rakt ner i underjorden och öppnar fältet för varje bacill och virus som jag råkar gå förbi.

Jag funderar över att åka och köpa chips och dipp. Fredagsmys. Med mig och hunden och en motvillig katt. Let´s dance och musik. Kanske skulle jag ringa mor? Bara för att kolla läget. Kanske borde jag börja bry mig om annat än mig själv? Jag försöker men det landar alltid innuti min egen själv. Bedrar mig själv med mig själv.

Där jag sitter så funderar jag på henne ord. Hon som jag gav hela min framtid åt. Hon som var min framtid. Jag har fuckat upp det igen. Det är bara det att den här gången vet jag faen inte vad jag gjorde för fel? Jag vänder och vrider på allt jag gjort och inte gjort och sagt och inte sagt och kommer inte fram till några stora blundrar. Småmisstag, som alltid när man är i affekt, men inget stort. Likväl så är allt borta. Som om det aldrig fanns.

Det är väl helt enkelt dags att lägga ner hela idén med kärlek. Jag duger inte till det. Jag faillerar gång på gång. Högt över solen och ner i underjorden. Vill jag för mycket? Men hur bär man sig åt för att vilja ha mindre än det man önskar?

Jag vet inte. Ärligt talat jag vet inte. Svaret undflyr mig och jag blir kvar med ett enda stort frågetecken inristat i pannan. Jag, ständigt denna jag, lyckas bara falla gång på gång och ibland undrar jag om jag ens minns hur man står? Kanske är minnet av ett sådant tillstånd skevt och fel?

Jag fryser. Det är dags att ta sig lite Alvedon och koka lite thé och fundera på nästa steg i livet.

Minnet av en doft lever i mig. När jag blundar ser jag samma färger som jag gjorde i förra veckan. Ändå är hela färgspektrat bak och fram. Reverterat. Tanken finns att böna och be. Men lite stolthet måste man allt ha. Även om man häller ut sitt mentala blodomlopp inför hela världen att skåda dag ut och dag in.

Min hund, Dipp, är dålig i magen. I morse hade hon åstadkommit en olycka i köket. Det är sådant jag får tänka på istället för att det är så synd om mig. Tänka på andra. Ge Dipp rikligt med vatten, ingen mat och en massa kärlek. Fast hon saknar ju med. Vi saknar alla.

Än så länge är inte den här dagen riktigt i min smak.

Men den är inte över än.





Som ett brev till dig.

2 02 2011

Classic stamps of Sweden on a piece

Image via Wikipedia

Jag gömmer mig framgångsrikt. Jag har övning. Det har varit lite mycket nu, eller snarare för mycket. För mig. Så jag gömmer mig. Spotify och kaffe. En cigg eller tusen. Mobilen ligger tryggt i min jacka. Ljudet avstängt. Så att jag kan få vara mig själv för en stund. Jag låtsas inte om att det ramlar in mail. Det är ändå bara spam alltihopa. Jag gömmer mig och äntligen kan jag göra det utan att vara orolig för att det ska ringa på dörren och in ska kliva några representanter för stadens socialtjänst. De som haft mina nycklar i nästan tre år. Det är en skör trygghet. För jag är beredd att lämna ut mitt liv på det internationella nätet. Varför?

Det verkar ju snurrigt. Att gömma sig för världen samtidigt som man blöder inför alla. Så dumt. Men jag är nog rätt så korkad tror jag. Det enda som är stort på mig är mitt ego och min mage. Resten förtvinar.

Äh. Jag är bara på dåligt humör. Det är ju det den här platsen är till för. Att skrika av mig. Ur mig. Från mig. Rakt ut i världen. Sen kan jag själv, i min kropp, skratta och vara glad och kvick och sprudlande. Här däremot är jag en obotlig dysterkvist. Det känns helt ok för mig.

Så jag deppar väl lite till. Innan jag ramlar nerför trapporna och ut genom porten. Ut med hunden, ut med det dåliga humöret. Det är väl ofta så, eller alltid. När man väl nått ett mål så blir inte livet sådär jäkla perfekt som man trodde det skulle bli. Samma lidande, samma glädje. Bara något som man fått gjort.

Äh. Nu blir till och med jag deprimerad när jag läser vad jag skriver.

Ut.

 

Som tagen från glada Hudvik.

 

 

Don’t wanna be a drag, everybody gotta bag
I know you know, ‘bout the emperor’s clothes

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

Well it’s Saturday night and I just gotta rip it up
Sunday morning I just gotta give it up
Come Monday momma and I just gotta run away
You know it’s such a drag to face another day

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

You know the more it change, the more it stays the same
You gotta hang on in, you gotta cut the string

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know, you don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 





Vi bara låtsas så länge.

29 01 2011

ElvisBurialSite

Image via Wikipedia

Jag höll på att gå i fällan. Tidens fälla. Återvända till gamla känslor och tro att de är sprungna ur den här unika dagen. Men det är de ju inte. De bara färgar allt jag känner nu. Men de är inte tyget som bildar väven jag lever i och ur.

Jag satt och letade på Youtube efter något som roar mig. Något som kan få hjärtat att sluta vara så oroligt och ensamt. Jag hamnade bland alla de Elvis-klipp som finns. Det är väl helt enkelt en sådan period nu igen. Så jag satt och tittade och blev allt mer sorgsen när jag föll in i texternas värld. Drömde mig bort till de små dagarna. När jag satt i min pojksäng i mitt rum och lyssnade på den där skivan, den som bildar botten på källan av allt vetande i livet jag raffsat ihop genom tiderna.

Elvis Country. Min botten och min själ.

 

Elvis country. Jag kan till och med minnas doften från den blänkande svarta vinylen, minnas varje knaster och komma ihåg känslan av etiketten under fingertopparna. Den har på något sätt bildat soundtrack till hela mitt liv. Alltid lurat i bakgrunden, beredd att hoppa fram när jag drabbats av orättvisor eller tillskansat mig lite glädje.

Jag tror att varje människa har något som den alltid återvänder till. Som en hemmhamn. Eller är det livboj jag tänker på? Det kan vara en skiva, eller en film, eller en bok, eller en doft, person eller varför inte en sten i skogen. För mig så representerar den där skivan trygghet och äkta kärlek. Den överger mig aldrig. Den sviker aldrig mig. Aldrig att den skulle göra mig illa. Den bara finns.

Men idag hade den varit lite för mycket. Idag behöver jag segla på okända vatten en stund. Få andra intryck. Andra visioner eftersom mina gamla uppenbarligen inte fungerat.

Men den gröna skivan med texten på baksidan i form av träbitar finns kvar och det gör mig lycklig. Bilden man fick med i konvolutet ligger i ett av mina  klippalbum och vad mer behöver en man egentligen?

 

 





Streets of love.

29 01 2011

Mina for You

Image via Wikipedia

Det är inte så att jag försöker blinka bort det. Ändå går mina ögonlock som fjärilsvingar. Mina ögonfransar ramlar in, faller in, trasslar in sig i mina ögon. Ändå försöker jag inte blinka bort det. För saker är som de där och jag är som jag är och alla andra  där är som de är och saker som är är. Musik i mitt bröst blir till toner i luften, i den där krispiga som omger mig när jag är ute med hunden.

Många misstag har det hunnit bli. Jag har varken tid eller kraft eller lust eller resurser att mäta tyngden av dem. Lika lite som en drunknade man har möjlighet eller återigen lusten att mäta tyngden på våta kläder som tynger ner kroppen i vattnet. Man har annat att tänka på.

Men det slår mig, medan ögonlocken darrar till, att om jag skulle dö nu, så har jag haft ett fantastiskt liv. Missförstå mig inte nu, jag har ingen som helst lust att dö. Inte längre. Inte någonsin. Men om det skulle ske. Jag har sett tre barn födas. Jag har sett ett hundratal människor dö, genom mitt arbete. Jag har vårdat och förstört, slagit och smekt. Jag har varit långt ner och högt uppe. Allt som är jag har varit där hela tiden. Där det spelar roll för mig själv.

Inga brandbomber har mött min hud, inga skott min kropp. Aldrig har min kropp blivit skändad och sällan har min själ(v) grusats sönder och samman.

Jag har älskat. Blivit oändligt älskad tillbaka. Förstörd så många gånger av mitt hjärta och återuppbyggd av det samma.

Ingen svält har nått mig och inget gräl har skadat mig. Lyckan har lyst över mig, även de dagar jag var som längst ner i vårt välfärdssamhälles steges djup. Det har många gånger räckt att blunda hårt för att ta mig långt bort. För så fungerar jag. Blundar när det blir otäckt och slukar med blicken när det är vackert.

Livet.

 

 





Innan nått försvinner.

27 01 2011

Håkansson, Carl Reinhold F. 1854. D. 1892. Kap...

Image via Wikipedia

Vissa dagar känner jag mig modig. Stor och stolt och med nötter som stora stenbumlingar. Sen kommer jag på vem jag är. Kråkan. det dök upp igen när jag gjorde lumpen. Vi hade ett arsle till major eller kapten eller vad fan nu idioten var. Han röt och gapade och skrek om dålig rakning och taskigt knäppta knappar och dessutom hade den jäveln aldrig cigg utan tiggde av oss som var nyinryckta och ville lära oss växa upp. Men det där gav mig inget. Det gav mig bara känslan av att än en gång vara UTANFÖR.

En dag, mitt i skogen, man var alltid mitt i skogen när man gjorde lumpen, ställde arslet en fråga till mig, som som vanligt stod jag och dagdrömde. När jag inte svarade som han ville jag skulle svara hade han en lång utläggning.

-När är du född Carlzon?

-1970, major.

-du vet väl om att det var det året kråkor slank in på bb och hackade sönder skallen på alla nyfödda, åt av hjärnan och sedan sket de in det i skallen, det är det du tänker med nu Carlzon.

-”Tystnad”.

Återigen kråkan. Åter ensam. Ingen sade något, inget ville råka ut för samma död. Så jag stod där mitt i gruppen och tog emot. Det var då jag växte upp. Det var jag verkligen förstod att räddningen aldrig kommer åter. Det går inte att fuska sig feberfri från livet. Man får stå upp, vara den man är och aldrig låta något nudda själen. Inget som kan såra, inget som kan skada, inget som kan spela roll.

Det är så man skapar en manshora. Det är så man skapar en slarver, en morbror Frans. En som inte tar vare sig dig eller sig själv på allvar. En som mig.

Jag mötte en gammal arbetskamrat idag. Hon är en gammal kvinna nu. Går med rollator. Går stappligt och illa. Hennes råd till mig var ”gift dig inte en gång till”. ”Var särbo”. En klok kvinna. Hela mitt liv har bestått av kvinnors hjälp och kvinnors lust och kvinnors last. Den kvinnan jag nu betecknar mig soms (sic!) är långt ifrån och hennes svar kryptiska. Jag anar en klyfta som växer. Men jag ser den inte för jag blundar. Så min gamla arbetskamrats råd passar in på mitt liv. Jag lär inte gifta mig. Jag lär inte ens flytta. Kanske får jag äran och nöjet och njutningen att få älska den kvinna jag har nu. Jag vill inget annat.

Men kråkan vågar inte tro på att någon kan tycka om honom.

 

 

Kanske en vit duva som kan älska en kråka?

 

 





Drogerna i mitt liv.

21 01 2011

A few 100 kronor notes of Sweden.

Image via Wikipedia

Någon lagar mat i det hus jag bor i. Doften når mig där jag sitter i vardagsrummet och jag undrar om de känner stanken från mina billiga cigaretter. Om jag är en lukt i någon människas liv? Jag vet att jag spelar roll för andra, det grubbleriet har jag lämnat bakom mig. Men är jag en doft? En lukt eller en stank?

Jag förbereder mig för att åka in till staden för att köpa kaffe. Det är något jag bara måste ha. Nikotin och koffein. Alkoholen kan jag nu för tiden lämna därhän även om jag får kämpa med den demonen för varje sekund jag lämnar den. Men nikotin och koffein. Skit i mat. Skit i allt som gör livet vackert, skit i drömmarna man spann när man var en liten palt, skit i drömmarna man spinner för sekunden. Nikotin och koffein. Allt annat därutöver är bara något jag ser som en bonus. En del får millioner svenska kronor i bonus, jag är nöjd med mjölk i kaffet.

Hunden vet inte om det men vi ska strax ut i världen igen. Hon sover djupt, rycker lite. Muttrar i sömnen. Hon ska snart ut i världen, ut i den benhårda kylan. In i bussens värme och jag ska följa henne. Mina hörlurar till mobilen är sönder så jag får strunta i bonusen av att kunna lyssna till musik på resan. Det gör den en smula hårdare, lite skarpare i kanterna, men det är ok. Allt är ok, för jag ska köpa kaffe. Nikotin och koffein.

Det är dags att resa sig upp. Ställa sig och räta på den värkande ryggen. Greppa taget om resan mot mina tankars mål. Nikotin och koffein.

Mina mediciner har jag betalt för den här gången. 1600 kronor sedan november. Tack gode gud för högkostnadsbeloppet. Snart kan jag få vara sjuk i fred. Undrar om alla förstår hur mycket 1600 kronor är för en som lever på sjukersättning? Jag tror inte det. Då skulle nog våren möta det kalla samhällsklimatet en smula. Men som det är nu så är det evig vinter och kylan tätnar.

Dags att resa sig. Räta på den värkande ryggen. Ställa sig upp för sig själv.

För kaffe och en cigarett.

Och Kärleken.

 





svarta dagar följs av vita nätter

21 01 2011

Tombs at the necropolis. Picture is taken in O...

Image via Wikipedia

Jag försöker sluta söka rättvisa. Rättvisa är en dödförklarad kropp som blev över från min barndom och som dog en stillsam och tyst död. Enda dagen pratade man om rättvisa, solidaritet och att göra saker tillsammans, andra dagen är det den starkes rätt som är det vinnande konceptet. Så jag fogar mig, slutar leta efter rättvisor och börjar söka andra människor att kunna trampa på, för att inte hamna längst ner i högen, krävas och dö jag med.

Men nog är det märkligt att hela livet ska förvandlas till en enda lång boxningsmatch utan handskar och utan regler och ärligt talat, helst med tillhyggen? Att det sker i fattiga delar av världen förstår jag. Det är då det fungerar i samhällen som inte är så utvecklade. Men att det sker i vårt land i en tid när julhandeln slår nya rekord varje år? Vart faen gick det fel? Vem styrde oss så fel?

Det är sådant jag funderar på när jag står på kullen i skogen bakom andra sidan av min gata. Hunden rusar fram och tillbaka, lite väl mycket för att jag ska riktigt gilla det. Det är så lätt hänt att en jycke drar rakt ut i världen och sedan inte återkommer. Så jag röker och funderar och försöker hålla koll på vart hon tar vägen där hon hoppar och skuttar och rusar. Jag längtar efter kaffe och lugn och ro i min kropp. Igår började jag med en ny medicin, som i sin tur kräver en annan medicin mot biverkningarna av den första. Den kemiska cocktailen i min kropp blir allt tjockare, giftigare,  allt medan jag själv mår allt bättre i allt det stora hela. Bara för att det är för mycket betyder det inte att det är fel. Kanske bara att det behöver vara lite för mycket för att fungera.

När vi går in så övar vi som vanligt att gå fot. Eller gå fint som det nu för tiden heter. Allt medan vi människor slåss allt mer med näbbar och klor, ju snällare blir vi mot våra djur. Vi tror det sårar dem att säga att de ska gå fot, så vi säger att de ska gå fint. Samma samma. Resultatet är det samma. Hunden går snällt och lydigt vid min sida och jag bestämmer takt och riktning.

Det är en av mig påhittad magiskt gräns vid soptunnorna. Fram tills dess kan hon få gå lite ”fri gång” men efter det är det ”fot” som gäller. Så jag styr hela hennes öde och det slår mig som märkligt för en person som inte ens trodde sig kunna styra sitt eget för två år sedan.

Någonstans i sin stad sitter ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ och slår av och på fejan. För hon känner sig inte bekväm med att hänga ut sig själv och sitt liv. Hon vacklar och velar, än är hon här, än där. Vilken enorm skillnad mellan mig som lever hela mitt jäkla liv på internet. Så klart är det inte sant att jag gör det. Men jag har skapat illusionen att jag gör så och ibland kan det vara samma sak som sanningen. Vissa stunder vet jag själv knappt vad som är sant och vad som är illusion och vad som är fusion mellan de två. Men jag har alltid kontrollen.

Vi pratar om att vi längtar efter varandra. Vi pratar om breven jag skriver och dagarna hon lever och någonstans där i allt det där finns frid och vaksamhet.

Så jag sätter mig med ännu en kopp kaffe och sluter mina ögon, för bara några sekunder. Bara för att känna att jag är kvar i mig själv. Att jag inte har rymt, som jag gjorde den där dagen när jag gick från min arbetsplats i novembersnön för att inte återvända, kanske aldrig återkomma?





Svaret på en fråga

11 01 2011

Pre-PET Headgear (Positron Emission Tomography)

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Catten har gett mig utmaning, eller snarare en fråga. Vad är det som driver mig att blogga? Svaret trodde jag först var enkelt och klart som porlande vatten ur en nyinköpt Ramlösaflaska. Men det blir komplicerat. För det första, jag måste skriva. Det handlar inte om att jag tycker mig eller tror mig vara bra på att skriva. Inte i början. Jag bara skrev. Så fort jag kunde alfabetet och ljuda mig genom de allra första barnböckerna har jag skrivit. Om allt och inget. Om inget och allt. Bara fogat ihop mina älskade bokstäver till ord. Så där började jag. John Lennons ”In his own wright” betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod att man kan skriva om precis vad som helst och att man kan skriva på sitt egna sätt, inte det som skolan lärde oss att skriva.

Sen betydde min engelska och svenska-lärare på gymnasiet fantastiskt mycket, de som höll ett enskilt möte med mig och sade åt mig i klarspråk att jag valt fel linje och att jag måste ägna mitt liv åt att skriva. Ändå gjorde jag inte det, för jag vågade inte.

Men varför bloggar jag? Alltså, vad är det som gör att jag under helt eget namn bloggar och lägger ut hela min privata och personliga sfär för världen att beskåda. Inte för att det är så många som läser, det är väl 30 läsare om dagen i genomsnitt, så en bra bloggare är jag alltså inte. Men jag skriver bra. Det är väl en rätt ordentlig skillnad därmellan. En bra bloggare skriver om sådant som andra vill läsa om, jag skriver om sådant jag vill berätta.

Sen är det ju så att jag har hittat något jag är bra på. Jag vill säga att när jag skriver bra skriver jag förbannat bra. Jag har ett eget språk, som bara är mitt. Jag älskar att vända och vrida på orden tills de blir mina och bara mina. Precis som en schackspelare som är duktig vill spela schack eller en duktig försäljare vill sälja eller en duktig svaravare vill svarva vill jag skriva.

Men återigen, varför i en blogg? Varför inte privat på egna filer i min egna dator? DET svaret är enkelt. Under några svarta, kolsvarta, år valde jag bort mänskligheten. Jag valde bort att umgås med människor för att jag inte fixade att göra det. Det gav mig ångest och fobier och jag var så besviken på mänskligheten efter min skillsmässa där jag blev mer eller mindre rövknullad hela vägen. Så jag satt i min lägenhet och darrade av skräck bara brevbäraren kom. Det var några år när jag vägrade öppna min post, vad det än kunde vara som jag slängde iväg. För post betydde krav och jag kunde inte klara krav. Kalla mig svag eller vad tusan du vill, men så var det. Jag vågade ju inte ens svara i telefonen utan gömde den avstängd under madrassen i veckor.

Då hade jag bara ett enda fönster ut mot världen och det var min dator. Bloggen blev min vän.  Någon att prata med. Efterhand började bloggen prata med mig. Jag fick kommentarer på det jag skrev. En del positiva, en del negativa, en del riktigt jävla elaka och en del bara tomhet. Men precis som i riktiga livet kunde jag umgås och dessutom, jag fick vänner. För en del räknar jag som vänner. Som Catten, Junie och Gwen och Puffan. Jag har säkert glömt att nämna tusen och tusen igen men faktum kvarstår, jag följer deras liv och ibland följer de mitt. Det kallar jag vänner.

Nu för tiden har jag ett liv igen. En kreativ söndrig själv till flickvän, jag skriver flickvän för hon är trots sina 38 år och sina mörka erfarenhet som en flicka som insuper livet på ett sätt som ibland ger henne lyskraft och ibland trasigt mörker. Jag har fått kontakt med mina barn, min mor och börjar så sakta treva mig fram mot mina gamla vänner. Det går sakta och det går hackigt och ibland går det inte alls, men det går framåt. Jag har fått diagnoser som faktiskt stämmer överens med det som är jag. Som är mig.

Jag röker för mycket, dricker för mycket kaffe, dricker allt för mycket alkohol fortfarande för att det ska vara bra för mig. Jag har blivit 40 och överviktig. Håret glesnar på ett sätt som ger mig panik, jag är ytterst fåfäng. Men jag har ett liv. Ändå skriver jag. Varför?

Svaret är att jag banne mig inte vet. Förutom att det finns ett driv i mig att skriva. Kanske är det ron det ger mig. Kanske är det ett försöka att reda ut min ADHD och bipolära hjärna som lever ett eget liv vad jag än gör. Kanske är det för att fördriva tid.

Troligast är väl att jag övar. Övar inför det stora, drömmen, att en gång skriva något som kan bli publicerat. Något som någon anser kunna säljas. Att kunna vända mitt gamla liv ryggen och leva ett annat liv. Det jag borde gjort redan för 25 år sedan. Ett kreativt liv där jag ägnar mig åt att skriva vackra eller fula sagor om tingen och platserna i livet.

Eller så är jag bara dum i huvudet och skriver just därför.

Välj själv.

 

Kanske vill jag bra sätta ett enda fotspår i historien?

 





En filmstjärna berättar.

27 12 2010

Opel Kadett B Automatic

Image via Wikipedia

Det är en annan värld här på mammas gata. Helt annorlunda än den tysta tillvaron på min egen gata. Det slår i dörrar, det spelas hög, riktigt hög, musik. Folk ringer på dörren och springer iväg. Någon har kastat ut en massa fimpar och ölburkar från sin balkong. Precis utanför går en tung genomfartsled där långtradare och bussar och bilar dundrar förbi. Jag som är van vid gammelmans-livet i min värld blir förvirrade och känner mig förrådd när jag ser hur gatan där jag växte upp har förändrats. Var det så här framtiden såg ut på riktigt?

Tvärs över gatan ligger en fabrik av något slag. När jag var liten var där bara en stod äng där gräset växte ohotat och stolt. Sedan kom lastbilar och traktorer och män i blå kläder och byggde ett bageri där. Det är länge sedan det bakades bröd där men byggnaden står kvar och ängen är blott ett minne. En gång, runt 1975-76, fann jag och mina vänner en man som låg i gräset och sov med en cykel över sig. Det såg ut som att han hade lagt sig under cykeln som i tron att den kunde värma honom som ett täcke. Vi blev lite skraja, vi trodde han var död eftersom han inte vaknade fast vi pratade till honom. Dessutom var det en stor våt fläck i skrevet på hans byxor. Vi hade aldrig sett en vuxen man som pissat ner sig tidigare.

När mina föräldrar fick reda på vårt fynd så gick min far ut på ängen och hjälpte den oerhört berusade mannen att resa på sig. Jag har ingen aning om vart mannen tog vägen sedan. Men i flera dagar efteråt brukade jag och mina vänner gå ut på ängen för att studera det nermejade gräset där karln hade legat. Som jag nu förstår så hade väl mannen varit full som en alika och ramlat av cykeln och sedan bara legat kvar där i sommarsolen. Egentligen inget man borde komma ihåg från sin tidiga barndom, men jag kommer på mig med att varje gång jag ser långt gräs som är nedtrampat komma ihåg den där mannen under cykeln. Han hade en brun hatt kommer jag ihåg nu. Att män hade hatt var inte så där vansinnigt ovanligt på den tiden. Nu får tiden så har ingen hatt längre. Synd egentligen måste jag säga. Det är stilfullt med hatt. Även om man ligger under en cykel på en äng så ser man rätt så stilig ut om man har hatt.

Men nu får jag inte sitta kvar längre. Mor kräver uppmärksamhet från mig. Hennes tålamod är ytterligt kort nu för tiden. Själv blir jag spänd och förbaskat så fort hon säger något. Minnen från barndomen sitter kvar i skallen, jag glömmer liksom bort att hon är gammal och sjuk. När hos sagt samma sak för tusende gången vill jag bara skrika rakt ut men håller det inom mig. Försöker vara tålmodig. Jag vet inte, när jag jobbade hade jag ett oändligt tålamod, alltså innan jag blev sjuk. Men nu kan jag inte ens reda ut när min egen mor säger samma jävla sak för millionte gången. Så jag får ta tag i dagen. Göra allt jag tänkt plus det hon tänkt och det hunden vill.

Kanske skulle man bara cykla ut på en äng och lägga sig. Ibland känns det som det allra lättaste att göra.





Efter sömnen

4 12 2010

Peter Krapotkin 3

Image via Wikipedia

Jag befinner mig i ett hål i tiden. Jag måste se på sakernas tillstånd på det sättet. Ett hål i tiden, en reva i verkligheten. Igår försökte jag verkligen hålla ihop. Göra det jag sagt jag skulle göra. Tänka på att jag inte är ensam längre. Tänka på att det viktiga inte är att hon åkt hem utan att hon kommer tillbaka. Det gick sådär. Jag rökte och tänkte på att städa. Försökte läsa, titta på tv, lyssna på musik. Allt det där jag brukar göra. Stilla mitt oroliga hjärta. Stilla dess slag. Men hur jag än vände och vred och verkligheten fick jag inte det där rofyllda i mig jag lovat henne finna. Tårarna bröt fram och jag kände mig uselt självisk som satt och saknade henne när jag lovat att vörda henne.

Sängen och hunden och hennes kvarglömda byxor i handen bredvid kudden. Somna och drömma. Vakna och sakna. Det är väl så det blir nu ett tag framåt. Idag ska jag städa. Putsa och feja, allt det jag inte gjort under de 8 underbara dagarna jag var hel och total. Låta tiden rulla på, leva i revan. Gömma mig i sprickan som livet gett mig. Vänta på nästa gång hon kommer. Det kommer bli bra. Så klart.

Men ändå. Det är svårt att vara vuxen. Det är svårt att älska. Det är svårare att vara älskad. Men jag har saker att göra. Ting att sköta. Förbereda mig. Vara lycklig över vad jag faktiskt har och inte över vad jag vill ha. För vår kärlek är annorlunda och märklig, strange days indeed. Jag som alltid önskat ett förhållande där man lever i frid och samvaro men inte alltid nödvändigtvis på varandra hela tiden saknar hennes ord och kropp och att få titta på henne. Så jag tittar på korten, om och om igen. Längtar och lever och har ofridsam frid. Dricker kaffe och tänker och planerar hur jag ska ge henne vad hon behöver så att hon aldrig tröttnar på mig.

Så nu ska jag ta mig i kragen. Ställa mig och sortera disk och kanske tvätta. Ta hand om mina djur och mitt liv. I väntan på henne.





Tre sekunder

2 12 2010

Marskalken af Sachsen. Efter Wille

Image via Wikipedia

Kan en livstid ske under en vecka? Kan det vara möjligt att allt man letat efter funnits så nära men så i en annan värld? Jag är utmattad och helad. Som efter en operation där så många saker är bortskurna och lappade. I mig finns någon jag alltid trodde var möjligt. En kärlek som faktiskt inte handlar om mig. Utan om att jag inte längre är ensam. För jag har varit så trasig och ensam, så omöjlig att vara med och så förbannat ointresserad av att vara med någon annan. På riktigt. Däremot har jag hastat mellan människor, ätit av deras själar och blir uppäten i hjärtat.

Är det ens möjligt att det som sker just nu är sant? Så klart det är, det är precis så sant som det ska vara, som det måste vara, som jag vill det ska vara och som det, kort och gott, är. Inget som jag trott vara möjligt har skett, däremot har något jag letat efter skett. Kärleken till någons kropp och ande och tal och tankar och känslor. Jag kan titta på henne i en evighet och ändå inte bli mätt. Jag kan lyssna på henne och ständigt få nya sätt att se på livet. Hennes doft, hennes ordval, hennes sätt att lyfta på höger ögonbryn, bara smått, bara lite. Hennes ögon som talar ett språk jag så länge försökt hitta.

Hennes sätt att förstå när jag ber henne tystna lite när jag skriver. Hennes allt. Allt som är henne. Allt som är vi. Allt som framtiden lovar och allt jag har gjort är fan i mig vägen fram till henne. Av ren slump säger jag. För att det skulle vara så säger hon. Vi kan vara ovänner i mikrosekunder. Tid när hela världen rasar och mitt hjärta viskar åt mig att gå min väg. Men så är det som att något, jag vet inte vad det är, säger åt hjärtat och anden att stanna kvar i känslan av att förstå det jag inte kan förstå.

Hon åker snart. Hem till sin stad. Hem till sitt hem. Kvar blir jag. Hunden och katten och datorn och livet. Ett hål där hon borde vara. Fast det är ok. Helt ok. Vårt liv ska se ut så. Två fullständigt vilsna konstnärer. Bohemer och längtande. Två hjärtan som brunnit för så många och så mycket att vi båda trodde att blodet hade stelnat och att livet på något sätt är över. Men det är nu det börjar. Det är nu jag föds. 40 år kanske bara var till för att jag skulle bli den man hon ville ha. Formad av livets förbannade elände och all skit som hänt och som jag gjort. Det är först nu jag är redo för kvinnan med de varma brösten och så vackra ögon. Det är allt jag vill ha. Bara hennes trygga kärlek.

Jag inbillar mig inte något längre. Jag tror inte att vår bubbla kommer vara orörd. Saker kommer hända. Saker kommer gå åt helvete. Men någonstans så har jag funnit mig själv, hon visade vägen. Visade mig att jag har det där tålamodet jag alltid saknat. Att jag kan stödja istället för förstöra. Hon säger att jag lär henne saker. Hon lär mig allt. Jag vill ägna resten av livet åt att skriva åt henne. Om henne. Till henne. För henne. Cecilija och mina älskade bokstäver. Hon säger jag skriver bra. Jag säger att hon gör mina ord möjliga.

Det är bara att tacka och buga och ta av hatten åt de som lärt mig vara den jag är nu. De stackarna som råkat ut för mig. De svinen som bedragit mig och rövknullat min själ. Utan dem alla skulle jag inte vara redo för henne nu. Jag hade varit lika omogen och ego som jag var när jag var 5.

Det är dags att växa upp. Bli den man jag önskar jag vore. Ta ansvaret och sluta skygga för att vara livrädd. För jag är det. Jag vet ju vad som hänt varje gång jag älskat någon tidigare. Men hon ger mig någon sorts trygghet som jag inte förstå hur hon lyckas fiska upp.

Visst svamlar jag. Dårar och älskande gör så. Det bubblar och brusar i mig. Jag kan inte sluta prata, lika lite som jag kan påverka mitt hjärtas rytm.

Det blir så när man funnit sig själv.





Off white

2 11 2010

Swedish acting couple Olof and Frida Winnerstr...

Image via Wikipedia

Jag är här nu. Precis framför dig. Inuti och vid sidan. Som en häftklammer i din kind. Något som retar och vrider sig fel när du ler. Dårskap säger jag. Inget annat än dårskap styr alla de liv som omger oss. Människors tankar som virvlar som nyklippt fjolårsgräs årets första sommardag. Runt och omkring, virvlar och förstör. Ensamhet och förtärande vänskap. Det brinner i mig igen. Höga lågor som slickar himlens alla stjärnor.

Inga raka ord leder oss hem. Svart är själens färg, vitt tankens. Jag har ingen som helst aning om var jag hör hemma. Vart jag bör gå för att få gråta ifred. Allt sker mitt på torget, på bussen, i kön och på ändlösa fält. Aldrig gråta i ensamhet. Aldrig gråta alls. Aldrig, aldrig.

Där jag sitter på min soffa medan regnet piskar mina fönster, de som återkommer i mina texter allt som oftast, där sker inget. Den där motorn som ständigt surrar i mig varvar upp. Gasen fastnar snart och kvar blir bara en enda känsla. Utslocknande. Få sova. Fel. Få vila. Jag vilar aldrig när jag sover. Det är bara när jag druckit mitt sans och mitt vett överbord som jag kan slappna av. Precis i samma sekund som allt blir sådär svart som det bara blir då är jag trygg. I nästa sekund är allt som det brukar fast värre. Den vägen är inte min. Den får inte vara min. Jag vill inte välja den.

OM man bara ska leva tryggt i en enda sekund vill jag det ska vara en nykter sekund. Jag är så förbannat trött på att glömma minuter och dagar. Glömma vad jag sagt. Glömma vad jag gjort eller vem jag gjort det för eller mot. Men hjärtat slår i ostadiga 120bpm och blodet pulserar runt i min kropp. På allt för snabb tomgång. Jag visste nog att det skulle ske, men jag väjde väl undan för tanken.

Det är så. Allt är av eller på. Svart eller blodrött. Samtidigt som jag på en nivå tänker att allt är så jävla trist så tänker jag på en annan nivå inuti mig att jag vill ha det lite tråkigt någon enda jävla satans helvetes gång. Bara någon gång. På ett tredje plan tänker jag att mina tankar är korkade och på ett fjärde att jag borde sova. Nivåerna smälter samman till ett enda sammelsurium, en kakofoni av ljud och tankar och någonstans där finns det jag känner.

Jag visste det skulle bli så. Varje gång jag försöker göra det som normala människor gör så kan jag inte hitta volymratten. Ljudet stegrar sig till max direkt och sedan finns det inget sätt att skruva ner. Kroppen behöver vila men hjärnan vägrar ge mig någon nåd. Något att stilla bedja om. Nåd. När jag sedan gått ner på tystnad igen så är det lika omöjligt att skruva upp. Ens så att jag själv hör vad som händer i mig.

AV

Är jag bara ett experiment?

Vill jag?

Man kan inte skriva med vitt på en vit vägg. Det gör sig inte. Det blir inget av något. Även om jag själv vet vad jag skrev syns det inte, om det inte syns finns det inte. Om det inte finns görs det inte. Alltså har jag egentligen inte gjort något alls fast det tog mig så lång tid att skriva det jag skrev. År och födelsedagar gick men jag skrev och skrev. Snö föll och solen gick upp och ner medan jag skrev med vitt på en vit vägg. Så mycket tid till inget. Så mycket tid och kraft till att göra ingenting.


 





Rullar kort

24 10 2010

yarn porn: berroco merino heathers dusk

Image by dasjabbadas via Flickr

Det är väldigt mycket söndag . På webbradion följer jag Elfsborgsmatchen mot Djurgården. Hunden ligger och tuggar på ett märgben och allt är väl på östfronten. Den där märkliga tystnaden som blir endast på söndagar. Inga bilar på vägen, knappt några tåg på järnvägen som går bredvid Viskan. Tyst i mig med. Inte någon såndär stum tystnad som blir på en måndag eller onsdag, mer en vilsam tystnad. Som balsam för själen.

Under allt som händer så finns det bara mjuk sand, att falla i, att falla på.

Det är dags att stänga balkongdörren och stänga ute tystnaden. Gå ut i köket och röka en cigarett. Fundera på att röka en cigarr. För att fira att söndagen kom efter lördagen återigen. För man vet ju aldrig om morgondagen kommer. Den är sällan självklar. På en sekund kan allt ändras. Förändras.

Så jag är tacksam över att söndagen kom med sin tystnad och sin gåva. Livet.





Inga problem bara lösningar

15 10 2010

fireplace

Image by unsals via Flickr

Jag tittar på skuggorna på väggen och drömmer mig bort. Bort, bort så långt bort jag bara kan. Så trött. Så in i döden trött. Så förbannat trött att jag inte orkar ens tänka på hur trött jag är. Hösten, livet, tiden, tankarna och känslorna knockar mig och lämnar mig kvar som en urvriden disktrasa. Kanske borde jag städa eller tvätta eller diska eller något av alla de där sakerna man så motvilligt måste göra. Men jag blir sittande framför datorn och slösurfar medan tankarna när tristessen.

Daggen på gräset har frusit till skimrande vita stjärnor. Luften är hög och klar. På himlen flyter några slömoln omkring, lite planlöst ser det ut som men jag kan ha fel, ack så fel. Vad vet jag om moln? Intet. Men min kropp flyter på samma sätt genom tillvaron medan känslorna briserar, en efter en, innanför bröstbenet. En liten kris kan jag tro. Eller snarare fortsättningen på en liten kris. Inget jag inte klarar av, inget som knäcker min bräckliga självkänsla, men likt förbannat en kris.

I dagarna tre har jag varit behjälplig med att bära och fixa i min vän Samis förra boning. Hans ömma hustru har bestämt sig för att sälja huset och slå rot någon annan stans. Hon klarar inte rösterna i väggarna. Jag förstår henne. Så jag har burit och pladdrat och rökt och druckit kaffe och återigen burit. Sovit i det som förut var ett sovrum för ett slitsamt par men som nu är förvandlat till gästrum.

Häromkvällen, i förrgår tror jag bestämt det var blev mina tankar för känsliga och hårda. Där jag låg med ansiktet nerborrat i kudden rev ångesten mig hårt och brutalt. Hunden Dipp låg vid mina fötter medan Sami slog bo i mina tankar. Så många tankar. Snabb puls och små kramper i de små musklerna i ansiktet. Hyperventilering och svett. Huvudet tomt på tankar och hela kroppen full med känslor. Eller känslan, kanske jag ska säga. Känslan som heter ångest, min gode gamle vän. Till sist somnade jag.

Det ligger granris utanför deras trappa och när jag gick ut i skogen med hundarna så blev träden ömma och omslöt oss, tog hand om oss. Doften av fallna barr och löv, gräset som snart, allt för snart blivit till fjolårsgräs. När jag tittade uppåt såg jag stjärnor som lös, solar eoner av tid bort. Ånga från munnen och näsan. Mina egna hjärtslag. Skogen helar. Lägger balsam och omslag på febriga nerver.

Idag ska jag bara vara. Nu menar jag verkligen det jag säger. Bara vara. Ifred.

 

Min Dipp och Samis Stoija.

 





Vid kärlekens ände

1 09 2010

Ännu en av livets alla vändningar har skett. Från att vara en av två är jag nu bara en av en. Unik i världen. Kärleken verkar inte vara min grej. Gör mig bäst som ensam och allena. I min lilla värld där saker ligger där jag lagt dem och ligger kvar tills jag tar bort dem igen. Men den här gången känns det helt ok att det är som det är. Jag har inte förlorat en kärlek, jag har fått en vän. Som hon sade så vist i morse, det räcker inte att man vill älska, man måste känna det med.

Så allt rullar på, lite som det gjorde innan. Samma tak, samma väggar. Samma djur och samma tankar. Utan att gråta en enda droppe går jag vidare. Bara det säger väl att det kanske inte var vad det verkade vara. Så nu ska jag dricka lite kaffe, klappa katten, köpa kattsand och hundmat och sedan ska jag lägga mig tillrätta i min soffa och titta på något bra.

Det känns helt ok.








%d bloggare gillar detta: