Tid att släppa ilskan och börja vårda

14 01 2011

Alexander Twilight, first African American ele...

Image via Wikipedia

I förrgår var jag starkare än den starkaste björn, av stål och granit var jag gjord och mitt blod flöt i allt det där stenhårda rött och varmt och pulserande. Idag är det en annan historia jag vill berätta. En om sårat kött och gnagande dåligt samvete och en känsla av att något håller på att vara över, en tid som går in i en annan.

Det är så svårt att se när föräldrar åldras. Jag tänker inte gå in på vad som händer, inte såhär, inte öppet. Det är en diskussion mellan mig själv och mina nära och kära. Men det är svårt. Jag tillbringade ytterligare ett dygn på min mors soffa. Den jag bodde på under ett år när jag skändligen blivit utslängd från mitt eget hem en tisdagkväll klockan 18.00 av en missnöjd kvinna och hennes bittra, fula sura mor.

Men det här dygnet sög allt det nyfunna livet ur mig. Det väckte varje tanke varje son som ser och märker hur hans mor krymper och åldras någonsin kan tänka. Igår åkte jag därifrån trött, så trött, så trött att jag knappt orkade gå in på de bussar som tog mig hem. Jag rasade ihop på soffan och låg där och önskade mig själv få bli liten och ha en stark mor som kom hem från arbetet på morgonen och gjorde varm choklad och väckte mig inför min skoldag. Jag önskade mig tillbaka till de dagar man inte var den som själv stod näst i kö till att bli gammal och orolig och glömsk och darrig och rädd.

Under natten drev mardrömmarna på mig att sova ytligt och oroligt. När jag vaknade var det med känslan av att aldrig vilja gå upp mer ur sängen. Att bara ligga och stänga ute hela världen. Igen. Som jag gjorde i något år när min värld bestod av en madrass på golvet och ett hyreskontrakt genom sociala nämnden.

Men det är andra tider nu. Jag är starkare och dessutom har jag ett liv att ta igen. Jag får från och med februari eget kontrakt på min lägenhet, det hänger gardiner i mina fönster och i sovrummet har jag en säng att vila i. Jag har en hund som kräver att jag går ur sängen, vare sig jag vill eller inte, jag har nya diagnoser, jag har förståelse för vem jag är. Det är dags nu. Nu är det min tur nästa gång. Att bli gammal. Inte än, inte på länge. Men om 29 år kanske jag är lika sliten och förgrämd och glädjelös och tom som min mor. Eller lika död som min far. Jag hoppas mitt slut blir annat. Att jag får uppleva ålderdomen och ta till vara varje dag med glädje, eller i alla fall inte sorg och saknad. Men man vet aldrig.

Man vet aldrig och det skänker mig tröst. Än så länge kan jag förtränga min egen kommande ålderdom. Men min mors kan jag inte göra något åt. Den fortgår, processen mot att jag en dag står i en lägenhet där hon en gång bodde och då står jag ensam och förgråten och ska ta hand om alla dessa saker och alla dessa minnen som hon och min far och vårt liv tillsammans skapat. Jag hoppas det dröjer i evigheter tills det sker, men jag inser att det kommer att ske och det gör mig så förbannat ledsen.

Jag ska tillbaka i dag, en kort sväng bara, för att kolla att allt är om inte väl så ok. I morgon är det tänkt att min äldsta son och jag ska städa lite hos tant mamma. Så helt ensam är jag inte i detta. Min äldsta son är vuxen nu, han är lika gammal som jag var när han föddes. Den lilla knodden som gick och skrotade och filufiderade har blivit en tänkande, kännande vuxen man. Utan hans stöd hade allt detta varit totalt omöjligt för mig att reda ut. Utan honom hade jag gått under igen känner jag. Han får bli min krycka, men ansvaret kan aldrig bli hans. Jag har det fulla ansvaret som son och är gudskelov stark att ta det. Bara jag får vila lite mellan attackerna. Jag har varit så arg på henne hela livet, varför vet jag inte, vi bara går inte ihop, ändå älskar vi varandra. Häromdagen lade hon sina händer på mina kinder och sade att hon älskar mig. Hon gör aldrig så. Varför gjorde hon så?

♥Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ sade en gång att man aldrig kan få det lätt i livet. Det är alltid något som gör ont och så rätt hon har. Nu när jag äntligen börjar känna igen mig, i alla fall vissa dagar, nu när jag inte längre skyggar för telefonen eller gömmer mig för brevbäraren så kommer en åldrad moder och ställer mitt liv på kant igen. Alltid detta balanserande mellan kaos och lugn. Som att försöka balansera en nål att stå upp med blotta blicken, helt utan händer eller hjälp.

Äh. Fuck it. Nu tar jag en cigg och en kaffe och tar tag i livet och dagen.

 

 

Mörkret i mitt hjärta och min själ.

 

 

Annonser




Fortsatta funderingar på då och nu

7 09 2010

Något som jag kom på i efterdyningarna av det förra inlägget var att man nu för tiden ställer enorma krav på föräldrarna. Vissa skolor säger att föräldrar ska vara hemma med sina barn så mycket som möjligt, andra skolor säger att vara hemma med barnen är en kvinnofälla. En del säger att mannen måste börja bli riktig man och ta hand om sina barn och att kvinnor ska bli riktiga kvinnor genom att ta hand om sina barn och alla verkar vara väldig överrens om att det barnen behöver är sällskap med vuxna. Annars blir det katastrof och elände och armageddon. Jomen.

Nu kommer jag ju från en tid när många, just mammor, var hemma med barnen. Eller vad man ska kalla det. För inte tusan var de hemma med oss ungar. Det första de gjorde var att skicka ut oss på gården och sen hade de fullt upp med vad nu folk som är hemma väljer att göra. Ungarna, alltså vi, såg till så lite vi bara kunde av föräldrar och vuxna. Det hela gick ju för tusan ut på att undvika vuxna.

Vid 14 tiden ekade diverse pojk och flicknamn över gården. ”Mikael/Peter/Ronny/Rickard/Susanne/Erika/Pernilla/Svenbert-kooooom iiiiiin oooooch ääääät”. Vi sprang in, åt och sedan ut igen. Skogen, lekplatsen, dungar och skidbackar var fasen så mycket mer intressant än att umgås med en mossig vuxen som ville lära en att prata dålig engelska eller mattetal som man ända var rätt övertygad om att man aldrig skulle ha någon nytta av. Babygympa? Vad faen är det? En anledning för vuxna att komma hemifrån och slippa städa?

De riktigt gamla, de som nu tycker att dagens unga är lika förfärliga som deras mor och farföräldrar tyckte att de själva var, anser att allt beror på att man släppt ungarna vind för våg. Ehhh, var de själva någonsin, NÅGONSIN, på babygympa som små? Trrroooooorrr inte det va?

Men det har gått troll i det hela känns det som. Den som inte är hemma med barnen tills de fyller 50 år är en slapp och likgiltig förälder. Alla bedyrar att de älskar sina barn mer än sina egna lungor och helt plötsligt, som genom ett trollslag är alla hemma lagom till att semestern på det som heter VAB och som egentligen inte på något som helst sätt går att bevisa att det fuskas med. För vem vill säga till någon annan att ”ehhh, 37,3 celsius i temp och en halv hostning vid dagens mjölkdrickning är inte influensa på ett barn”?

I min lilla familj var det min far som var hemma hela min uppväxt. Det var honom jag umgicks med när jag var riktigt liten, det var han som var hemma när jag kom från skolan, det var han som städade och donade, det var han som var min trygghet. Om man nu vill kalla det så.

Ärligt talat, jag hade nog mått bättre på lite hederlig dagis, få vara ifred efter skolan en stund och kanske, kanske ännu bättre om jag sluppit ens gå in till den där lunchen när det ropades ”Jooooooonas, kooom iiiiin och äääääääät”





Tidens tand biter hårt

14 07 2010

Jag var i la stada igår och hälsade på min mor. Igen. Jag gör det lite titt som tätt nu för tiden. Det gör mig varje gång så nedstämd och arg. Livet är så fruktansvärt orättvist kan jag tycka när jag går därifrån. Att någon som vigt sitt liv år att hjälpa andra ska bli så nedbruten och ensam gör mig rasande. Men det går inte att göra något åt det. Saker är som de är. Livet är orättvist. Full av aggressioner sätter jag mig på bussen hem och lever mitt liv som jag alltid gjort, bara lite mer medveten om att tiden går, springer från oss alla. Kvar blir till slut bara tomma skal som sänks ner i jorden eller eldas upp i enorma ugnar.

Min mor har arbetat hårt hela sitt liv. Varit där för sina föräldrar, gått dit efter att hon arbetat natt på sjukhuset, hjälpt dem med det som behövs och sedan gått hem till mig och min sjukliga far och hjälpt oss att leva våra liv väl. Ständigt på väg, alltid med någon annan i åtanke. Nu sitter hon ensam i en mörk lägenhet och vågar inte längre gå ut för att världen ter sig skrämmande och hotfull för henne. Själv kan jag bara vara där ibland och finnas till. Småprata om inget och lyssna till hennes upprepande av samma saker, gång på gång. Så jag sitter där med vreden pulserande i tinningarna, sjungande i huvudet. En eld som väcks i mitt bröst när jag tittar på hennes snabbt försvinnande kropp.

Men mot tiden kan man inget göra. Bara hänga med och hoppas att den behandlar en väl. Det gör den sällan har jag lärt mig genom mina många år inom äldreomsorgen. Nu är det min mor som sipprar iväg, som rök från en eld som falnat.

Men när jag kommer hem så lägger sig min vrede och jag tänker att det gäller att leva och leva väl, den tid man har. Sluta oroa sig för småsaker som ändå bara stör friden. Finna nöje i att sitta i skuggan under ett träd eller att läsa en bok. Klappa hunden och veta att den älskar en. För en vacker dag så tar allt slut och då finns det ingen ånger i världen som kan ställa allt tillrätta igen. Det går inte att backa bandet. Så jag försöker göra det som är viktigt för mig istället för att göra det som är viktigt för andra. Så att jag när jag väl sitter i min egna mörka lägenhet och är rädd för världen där ute vet att jag levt utefter mig själv.

Jag och Mappe, vår hund som vaktade mig när jag var liten.





Samtal med en mor.

8 07 2010

Sådär tunn och vit har du aldrig varit tidigare, inte förr. Sådär vinglig var inte din gång då när jag själv var liten och värnlös. Ensamheten som plågat dig har blivit permanent och din alldeles egna. Dom där händerna du har, fanns dom i dig tidigare, växte de ut ur ett skri och en plåga? Som en krum rygg och tomma tankar färgar livet dig torr och gråvit.

Har du alltid varit sådan som du är nu, under livets färger och former? Var det bara ett skal som föll av bland förtjockade blodådror och döende celler? Eller är det bara ett skal du är nu? Man kan försöka nå dig och ibland finns du där, levande och pulserande och livfull. Men så ramlar livet ner över oss igen och kvar finns bara samma meningar och upprepade ord. Färgat hår och tunna kläder under koftor och filtar.

Det är ensamt nu. Det är en sorg som bor i halsen och kväver alla försöka att minnas det som var. Gråt som pinar sig upp genom bröstet och ut i salta tårar. Bandet tillbaka nöts sakta ner och kvar finns bara tunna fibrer som leder bakåt, till det som var julaftnar och födelsedagar och måltider och grå vardagstristess. De enstaka sovdagarna har blivit ett sovande liv. Själv står jag nyss avkliven bussen och funderar på hur jag ska orka fly än en gång. Stegen till ditt hem blir så tunga och ensamma. Stegen bort allt mer pågående.

Regnbågen finns kvar. Den är bara osynlig just nu. Blek och sjuk. Kämpar för att återvinna himlen och mitt liv. Det slår mig att jag egentligen inte vet något om dig. Inget alls. Du levde ett helt liv innan jag ramlade ner på jorden. Ett osynligt sedan dess. Egna tankar och minnen som jag aldrig kommer åt. Minnen av kärleksnätter med han som tillsammans med dig gav mig tillvaron. Där jag sov i min säng och drömde om framtiden. Jag och det som är mitt liv finns för dig men du tränger aldrig vidare i världen. Inte längre. Inte nu. Inte alls.





Som om allt hänt

19 05 2010

Jag är helt klart inne i någon sorts bra sväng. Har ett lugn som jag inte känner igen men som jag nog kan vänja mig vid. Har inte så förbannat bråttom bort. Är rätt så nöjd med sakers tillstånd och att vara inuti mig själv. Sommaren är här säger SMHI och jag kan bara gilla det. Öppen balkongdörr och öppet köksfönster och öppet hjärta. Dessutom fick jag min lilla skärv idag så jag kan köpa mat igen.

Igår var jag hos kära mor och stannade länge. Det var väldigt länge sedan jag stannade länge där. Jag brukar ha bråttom bort, ifrån, för att jag inte kan förhålla mig till hennes åldrande. Men igår så hjälpte jag till och med henne att färga håret. Vi pratade om ditten och datten medan Kita, hunden, mumsade kakor och blev allmänt bortskämd av mor. De kommer bra överens de där två.

I dag bär det ut till landet, till doftande gräs och öppna vidder. Vänskap och frihet och allmänt måbra-känslor. Men först så ska jag städa lite, bara lite lätt, ytterst lätt. Bara för att känna att jag gjort något vettigt.

—————-
Now playing: Kelis – 4th of July (Fireworks)
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: