Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Mitt härskämda jag.

19 03 2011

Triticum vulgare Vill.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.





You keep running away

3 02 2011

Picture of S/s Elfängen

Image via Wikipedia

Dom går. Dagarna. Tidens gång och allt det där. Jag har inte fått något vettigt gjort. Inte ens kommit ihåg att ta min medicin. Tid som bara försvinner. Det känns lite sorgligt när jag tänker på det. Så jag tänker inte på det. Vem vill känna sig sorgen liksom?

Allt rusar kring i mig. Allt jag borde göra, allt jag borde gjort. Gårdagens känslomässiga kaos och nederlag. En nesa att uppleva, en tarvlig historia. Övergiven och överseende. Jag låtsas inte om att saker hände men de hände ändå. Jag saknar så otroligt men känner att det får vara nog med att vara ensam när man ska vara två.

Jag lyssnar till musik och kedjeröker. Som vanligt alltså. Tanken slår mig, allt som oftast, att allt jag gör nu för tiden är att röka och dricka kaffe och lyssna till musik. Allt annat har jag slutat upp med.

Faen vad jag längtar efter blå himmel.

Men jag saknar.

Tro inte något annat. Tro aldrig annat. Men problemet var väl att jag började sakna redan innan det fanns något att sakna. Då när något, någon, skulle lyfta min själ men den blev tung som bly i vatten. Allt handlar om mig sade människan. Som om inte hela mitt liv handlar om just mig. Som om jag inte tagit alla omvägar jag kunnat ta från att hamna mitt i smeten. Hur mycket kan man hålla sig från någon man vill vara nära?

You keep running away
You come back to me
But still you won’t stay
Darlin you keep running away
Tear my heart apart every step of the way
You’re here today and gone tomorrow
Leave this heart of mine in sorrow
Then you come around every now and then
Long enough to hurt me then you’re gone again
Darlin you keep running away
Well I begged you not to leave but you never stay
Now you, you keep running away
Leavin me here to face another lonely day
To you all of this is just a game
Well each time you leave I feel the pain
But I’ve got so much love for you
I keep wanting you no matter what you do
All I want to do is take care of you
Everything I have in my life
I will share with you
This soul of mine has been processed by you
Darling my heart has been obsessed with you
Just look at me
I’m not the man I used to be
I used to be proud
I used to be strong
But all of that’s changed girl
Since you come along
Your lovin sweetness
Is my weakness
Boy I need you dear
I just can’t keep you near
Each time you go the hurt comes callin
My days become nights, darlin
My nights become so much longer
You’re in my life, you’re in my heart
But I can’t get you
Get you into my arms
Darlin, you keep runnin away
FADE

I understand just how you feel
Your love for me, why not be mine?
It’s over now but it was grand
I understand, I understand
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there, at your command
I understand, I understand
I miss you so, please believe me when I tell you
I just can’t stand to see you go
You know
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there at your command
I understand, I understand

 






Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





Som ett brev till dig.

2 02 2011

Classic stamps of Sweden on a piece

Image via Wikipedia

Jag gömmer mig framgångsrikt. Jag har övning. Det har varit lite mycket nu, eller snarare för mycket. För mig. Så jag gömmer mig. Spotify och kaffe. En cigg eller tusen. Mobilen ligger tryggt i min jacka. Ljudet avstängt. Så att jag kan få vara mig själv för en stund. Jag låtsas inte om att det ramlar in mail. Det är ändå bara spam alltihopa. Jag gömmer mig och äntligen kan jag göra det utan att vara orolig för att det ska ringa på dörren och in ska kliva några representanter för stadens socialtjänst. De som haft mina nycklar i nästan tre år. Det är en skör trygghet. För jag är beredd att lämna ut mitt liv på det internationella nätet. Varför?

Det verkar ju snurrigt. Att gömma sig för världen samtidigt som man blöder inför alla. Så dumt. Men jag är nog rätt så korkad tror jag. Det enda som är stort på mig är mitt ego och min mage. Resten förtvinar.

Äh. Jag är bara på dåligt humör. Det är ju det den här platsen är till för. Att skrika av mig. Ur mig. Från mig. Rakt ut i världen. Sen kan jag själv, i min kropp, skratta och vara glad och kvick och sprudlande. Här däremot är jag en obotlig dysterkvist. Det känns helt ok för mig.

Så jag deppar väl lite till. Innan jag ramlar nerför trapporna och ut genom porten. Ut med hunden, ut med det dåliga humöret. Det är väl ofta så, eller alltid. När man väl nått ett mål så blir inte livet sådär jäkla perfekt som man trodde det skulle bli. Samma lidande, samma glädje. Bara något som man fått gjort.

Äh. Nu blir till och med jag deprimerad när jag läser vad jag skriver.

Ut.

 

Som tagen från glada Hudvik.

 

 

Don’t wanna be a drag, everybody gotta bag
I know you know, ‘bout the emperor’s clothes

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

Well it’s Saturday night and I just gotta rip it up
Sunday morning I just gotta give it up
Come Monday momma and I just gotta run away
You know it’s such a drag to face another day

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

You know the more it change, the more it stays the same
You gotta hang on in, you gotta cut the string

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know, you don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 





När jag stjäl min egen tid.

29 01 2011

Avisen "Dagen", 24. juni 1830. Forsiden

Image via Wikipedia

Det är ingen idé att ens försöka. Jag ger upp. Den här dagen är förlorad och försvunnen och redan igår. Jag är trött och har ont i magen och lederna värker och jag tror att jag börjar bli gammal. Eller om det är vuxen jag tänker på? Jag är ju ändå en klassisk 70-talist i det att jag vägrar förstå att jag är både vuxen och uppväxt sedan många år. Man samlar vuxenpoäng fast man redan sprängt målfållan.

Dystra tankar, dyster min. Jag får försöka komma igen i morgon. Idag är redan borta. Det var den till och med före jag vaknade. Den bara försvann och om tre dagar kommer jag nog inte ihåg att den här dagen ens funnits. Det finns inget att hänga upp den på. Inget sprudlande samtal att minnas, ingen rolig film att förknippa den med. Inga personer som bränner in sig i livet. Ingen musik som etsar sig i den plåt som är min tillvaro. Bara ett enda stort ingenting.

Det är inte ens sorgligt. Det är inte heller patetiskt. Det är livet.

 

 

Men något att skratta åt och tänka på kan man väl ändå bjuda sig själv på?

 





Saker som skrämmer mig.

27 01 2011

Andra klass Porla

Image via Wikipedia

Dipp, min hund, tröstar sig med att bita på ett ben som jag köpt för dyra pengar i en stor affär. Själv så tröstar jag mig med en kopp kaffe. Hon är olycklig för att det inte finns tillräckligt att göra för att stilla hennes rastlösa själ, jag själv är olycklig för att det finns för mycket att göra för att stilla min rastlösa själ. Ändå har jag rast hela tiden.

Det börjar oroa mig nu. Utförsäkringen som kommer i maj. Är jag redo? Jag vet inte. Vissa dagar tror jag mig vara en stålman som kan om inte flyga så åtminstone lyfta mitt liv över marknivå. Andra stunder så känner jag mig liten som en ärta. Liten och smutsig och fel och skev. Stavningskontrollen i webbläsaren känner inte igen ordet utförsäkring. Det är ett nytt ord. Ett okänt ord. Ett för mig farligt ord. Ett ord som jag ska hålla mig långt ifrån. Ändå närmar det sig för varje sekund. Någon har bestämt att jag är frisk. Oavsett vad läkare och sjuksköterskor eller jag själv säger om det hela. Jag är frisk, jag är helad.

Så jag slår ifrån mig tankarna. Tänker ändå. På att om jag är stark nog att åka buss och äta mat vid köksbordet och gå ut med hunden och stå i kö på affären och sitta i solen och njuta av livet så nog faen är jag stark nog att arbeta. Med något.

Vi får se helt enkelt. Det är en fråga om mitt liv så jag tar det inte så allvarligt. Har man som jag klättrat upp för den mentala stegen från det djupa hål jag befann mig i för 3 år sedan så nog ska jag klara att ramla igen. Jag kan ju varje steg på vägen både upp och ner. Känner igen varje kvist i stegens ramar.

Därmed stänger jag de tankarna för stunden. Sippar på kaffet och röker ännu en cigarett och oroar mig för annat. Ekonomi och kärlek och längtan och skrivande och musik och böcker och mat och stenar som jag trampar på i skogen. Allt, allt utom det jag borde tänka på.

Jag lever som alltid efter mottot att ”det bästa sättet att förbereda sig för något är att inte förbereda sig”. Slå undan varje tanke. Tryck ner varje känsla som klämmer åt strupen. Stilla hjärtat så att det slår lugnt och försiktigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och titta på bilderna som rullar förbi på den digitala skärmen på sideboarden framför mig. Fotografier på kvinnan som jag håller i mitt hjärta. Hon som kanske kan frälsa mig, kanske kan göra mitt liv lite bättre. Kvinnan som har mer makt än vad som är bra för henne. Hon kan få mig att stiga upp mot himlen eller rasa mot helvetet bara genom att prata eller inte prata. Kärleken är som alltid livsfarlig.

 






Mitt i smeten.

27 01 2011

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Jag vet inte. Just nu vet jag precis ingenting. Allt är krångligt och komplicerat och trassligt och eländigt och strålande. På en och samma gång. I en salig blandning. Som ett sammelsurium av ord som trängs inuti bröstet. Innanför pannbenet. I varje finger och varje centimeter hud. Det blir ju snart bättre. Det gäller bara att skaffa sig lite tålamod. Någonstans ifrån.

Jag tänder en cigg och lägger den ifrån mig och tänder en ny. Glömmer bort att jag redan har en tänd som ligger och ryker i askkoppen. Blir förvånad när jag ska aska den andra och finner att det ligger en till cigarett som sakta brinner till sitt oundvikliga slut. Det är så hela tiden med precis allt.

På msn ramlar det in mess som är skickade i förrgår från ♥kvinnans♥ fingrar. De kommer in nu som spöken från en dag på flykt undan tiden som går. Hur handskas man med sådant? Det är så ovanligt nu för tiden att man behöver ta ställning till gamla ord. Nu när alla ord som når en är friska och sunda och skinande rena och nya. De ord som kommer på mobilen i form av sms eller på msn eller mailen. Det var länge sedan breven ramlade ner från brevlådan och redan var gamla när de kom.

Jag vet inte. Jag svarar på de där msn-messen i samma andetag som jag svarar på den pågående konversationen. Det blandas ihop och blir kletigt och märkligt att svara på allt det är på samma gång. Till slut vet jag inte om jag pratar med en levande person eller med någon som försvann i förrgår.

Det är en sådan dag helt enkelt. En där man vaknar med en taskig känsla i maggropen efter drömmar som man absolut inte bjudit in till sin sömn. Inget blir som man vill en sådan morgon. Det finns inget att hålla tag i. Vad är det man känner egentligen? Baseras det på livet man lever eller drömmen man hade under natten? Bör jag ha lite ont i magen och den där sugande känslan i bröstet eller är det bara hjärnspöken? Jag vet inte och det är ett problem för mig.

Så jag sippar espresso och röker cigg som jag sedan glömmer att jag tänt och läser tidningen och kollar runt på nätet och tänker att jag nog borde ta på mig kläder och gå ut med hunden. Den tanken blandas med tankar på att ringa runt och reda ut alla saker jag glömt göra, renbädda sängen och kanske åka och kolla vad ett strykjärn kostar. Tänk om man kunde stryka själen. Så att alla rynkor försvinner. Men det gör sig inte.

Men så tar jag beslutet. Att inte låta nattens mardrömmar ersätta mina dagdrömmar om ett liv där kärlek finns och får plats och är önskvärd. Jag bestämmer mig för att låta mig längta. Jag bestämmer. Punkt. Ska jag låta mitt undermedvetna bestämma agendan för mitt liv så kommer jag fan ingenstans.

Beslut är till för att tas.





Drogerna i mitt liv.

21 01 2011

A few 100 kronor notes of Sweden.

Image via Wikipedia

Någon lagar mat i det hus jag bor i. Doften når mig där jag sitter i vardagsrummet och jag undrar om de känner stanken från mina billiga cigaretter. Om jag är en lukt i någon människas liv? Jag vet att jag spelar roll för andra, det grubbleriet har jag lämnat bakom mig. Men är jag en doft? En lukt eller en stank?

Jag förbereder mig för att åka in till staden för att köpa kaffe. Det är något jag bara måste ha. Nikotin och koffein. Alkoholen kan jag nu för tiden lämna därhän även om jag får kämpa med den demonen för varje sekund jag lämnar den. Men nikotin och koffein. Skit i mat. Skit i allt som gör livet vackert, skit i drömmarna man spann när man var en liten palt, skit i drömmarna man spinner för sekunden. Nikotin och koffein. Allt annat därutöver är bara något jag ser som en bonus. En del får millioner svenska kronor i bonus, jag är nöjd med mjölk i kaffet.

Hunden vet inte om det men vi ska strax ut i världen igen. Hon sover djupt, rycker lite. Muttrar i sömnen. Hon ska snart ut i världen, ut i den benhårda kylan. In i bussens värme och jag ska följa henne. Mina hörlurar till mobilen är sönder så jag får strunta i bonusen av att kunna lyssna till musik på resan. Det gör den en smula hårdare, lite skarpare i kanterna, men det är ok. Allt är ok, för jag ska köpa kaffe. Nikotin och koffein.

Det är dags att resa sig upp. Ställa sig och räta på den värkande ryggen. Greppa taget om resan mot mina tankars mål. Nikotin och koffein.

Mina mediciner har jag betalt för den här gången. 1600 kronor sedan november. Tack gode gud för högkostnadsbeloppet. Snart kan jag få vara sjuk i fred. Undrar om alla förstår hur mycket 1600 kronor är för en som lever på sjukersättning? Jag tror inte det. Då skulle nog våren möta det kalla samhällsklimatet en smula. Men som det är nu så är det evig vinter och kylan tätnar.

Dags att resa sig. Räta på den värkande ryggen. Ställa sig upp för sig själv.

För kaffe och en cigarett.

Och Kärleken.

 





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





Ett riktigt brev

18 01 2011

1389-09-04, brev Iserlohn

Image via Wikipedia

Tidig morgon och jag skriver mail. Jag som bara skriver mail till myndigheter och sjukvårdsfolk skriver ett till kvinnan jag älskar. Hon är så långt borta. Men det börjar kännas ok. Det börjar landa i mig att det är så. Det känns lite romantiskt rent av. Lite 1800-tal, även om gåspennan är utbytt mot ett tangentbord. Om man nu skrev med gåspenna på 1800-talet? De kanske skrev med modernare don, vad vet jag om det?

Jag har skrivit ett riktigt brev med. Ett som man lägger i kuvert som man sedan sätter frimärken på. Posten kommer säkert fira detta med tårta, ett brev, någon som skickar ett brev. Hur vanligt är det nu för tiden? Det enda som skickas är väl paket människor emellan som fått kontakt på Tradera. Fast återigen, vad vet jag om det? Senare ska jag lägga det där brevet på en gul postlåda och hoppas och tro att det når hennes händer och ögon. Det finns en osäkerhet där som inte finns när man sitter och chattar eller skickar sms. Då vet man alltid att att det man skriver kommer fram. Oftast i alla fall. Men ett brev som man lägger i en gul brevlåda tappar man kontrollen över så fort man släpper taget.

På tv pratar man om Tunisien och elände och bedrövelse och vargar och cannabis. Jag orkar inte bry mig riktigt än. Det är för tidigt för det. Anledningen till att jag är uppe ligger och sover i soffan bredvid mig. Det är hunden Dipp som ivrigt väckte mig klockan halv 6. Varför vet jag inte riktigt, men nu är det min tur att väcka henne och dra ut henne i den morgondimmiga världen där ute. Slask och smutsig snö. Som det brukar vara på vintern. Den gnistrande vita snön är bara ett minne nu. Världen består av tusen fotspår som lagts på varandra tills allt blivit grått. Smutsiga skor och kalla människor.

Först en kopp kaffe, sedan ska jag ta tag i allt det där jag måste ta tag i. Idag är det mycket, i morgon ännu mer. Då ska jag till läkaren, efter det ska Dipp till veterinären för sin ettårs-spruta. Jag ska betala tillbaka lån och räkningar. Men det är i morgon. Jag måste lära mig att leva mer här och nu. Så jag gör väl det och här och nu vill jag ha kaffe.

 

 

Dipp med sin "ryggsäck" som hon har för att få arbeta lite hårdare.

 

 





Svaret på en fråga

11 01 2011

Pre-PET Headgear (Positron Emission Tomography)

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Catten har gett mig utmaning, eller snarare en fråga. Vad är det som driver mig att blogga? Svaret trodde jag först var enkelt och klart som porlande vatten ur en nyinköpt Ramlösaflaska. Men det blir komplicerat. För det första, jag måste skriva. Det handlar inte om att jag tycker mig eller tror mig vara bra på att skriva. Inte i början. Jag bara skrev. Så fort jag kunde alfabetet och ljuda mig genom de allra första barnböckerna har jag skrivit. Om allt och inget. Om inget och allt. Bara fogat ihop mina älskade bokstäver till ord. Så där började jag. John Lennons ”In his own wright” betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod att man kan skriva om precis vad som helst och att man kan skriva på sitt egna sätt, inte det som skolan lärde oss att skriva.

Sen betydde min engelska och svenska-lärare på gymnasiet fantastiskt mycket, de som höll ett enskilt möte med mig och sade åt mig i klarspråk att jag valt fel linje och att jag måste ägna mitt liv åt att skriva. Ändå gjorde jag inte det, för jag vågade inte.

Men varför bloggar jag? Alltså, vad är det som gör att jag under helt eget namn bloggar och lägger ut hela min privata och personliga sfär för världen att beskåda. Inte för att det är så många som läser, det är väl 30 läsare om dagen i genomsnitt, så en bra bloggare är jag alltså inte. Men jag skriver bra. Det är väl en rätt ordentlig skillnad därmellan. En bra bloggare skriver om sådant som andra vill läsa om, jag skriver om sådant jag vill berätta.

Sen är det ju så att jag har hittat något jag är bra på. Jag vill säga att när jag skriver bra skriver jag förbannat bra. Jag har ett eget språk, som bara är mitt. Jag älskar att vända och vrida på orden tills de blir mina och bara mina. Precis som en schackspelare som är duktig vill spela schack eller en duktig försäljare vill sälja eller en duktig svaravare vill svarva vill jag skriva.

Men återigen, varför i en blogg? Varför inte privat på egna filer i min egna dator? DET svaret är enkelt. Under några svarta, kolsvarta, år valde jag bort mänskligheten. Jag valde bort att umgås med människor för att jag inte fixade att göra det. Det gav mig ångest och fobier och jag var så besviken på mänskligheten efter min skillsmässa där jag blev mer eller mindre rövknullad hela vägen. Så jag satt i min lägenhet och darrade av skräck bara brevbäraren kom. Det var några år när jag vägrade öppna min post, vad det än kunde vara som jag slängde iväg. För post betydde krav och jag kunde inte klara krav. Kalla mig svag eller vad tusan du vill, men så var det. Jag vågade ju inte ens svara i telefonen utan gömde den avstängd under madrassen i veckor.

Då hade jag bara ett enda fönster ut mot världen och det var min dator. Bloggen blev min vän.  Någon att prata med. Efterhand började bloggen prata med mig. Jag fick kommentarer på det jag skrev. En del positiva, en del negativa, en del riktigt jävla elaka och en del bara tomhet. Men precis som i riktiga livet kunde jag umgås och dessutom, jag fick vänner. För en del räknar jag som vänner. Som Catten, Junie och Gwen och Puffan. Jag har säkert glömt att nämna tusen och tusen igen men faktum kvarstår, jag följer deras liv och ibland följer de mitt. Det kallar jag vänner.

Nu för tiden har jag ett liv igen. En kreativ söndrig själv till flickvän, jag skriver flickvän för hon är trots sina 38 år och sina mörka erfarenhet som en flicka som insuper livet på ett sätt som ibland ger henne lyskraft och ibland trasigt mörker. Jag har fått kontakt med mina barn, min mor och börjar så sakta treva mig fram mot mina gamla vänner. Det går sakta och det går hackigt och ibland går det inte alls, men det går framåt. Jag har fått diagnoser som faktiskt stämmer överens med det som är jag. Som är mig.

Jag röker för mycket, dricker för mycket kaffe, dricker allt för mycket alkohol fortfarande för att det ska vara bra för mig. Jag har blivit 40 och överviktig. Håret glesnar på ett sätt som ger mig panik, jag är ytterst fåfäng. Men jag har ett liv. Ändå skriver jag. Varför?

Svaret är att jag banne mig inte vet. Förutom att det finns ett driv i mig att skriva. Kanske är det ron det ger mig. Kanske är det ett försöka att reda ut min ADHD och bipolära hjärna som lever ett eget liv vad jag än gör. Kanske är det för att fördriva tid.

Troligast är väl att jag övar. Övar inför det stora, drömmen, att en gång skriva något som kan bli publicerat. Något som någon anser kunna säljas. Att kunna vända mitt gamla liv ryggen och leva ett annat liv. Det jag borde gjort redan för 25 år sedan. Ett kreativt liv där jag ägnar mig åt att skriva vackra eller fula sagor om tingen och platserna i livet.

Eller så är jag bara dum i huvudet och skriver just därför.

Välj själv.

 

Kanske vill jag bra sätta ett enda fotspår i historien?

 





Medan kudden svalnar

22 12 2010

Heart

Image via Wikipedia

Precis i samma sekund som jag somnar vaknar jag. Det blir några tiondels sekunders sömn, som kanske kan läka några tiondels millimeter av det kilometerlånga såret i min själ och stolthet. Mitt hjärta har rymt och jag kan inte finna det längre. Det är utom min räckhåll. Vänder mig och och söker sömnen igen. Hunden, denna varma kropp som ligger bredvid mig, vänder sig med. En varm kropp utan några som helst sexuella undertoner. Bara värme och trygghet och kärlek och vetskapen om att hon inte kommer överge mig för så länge jag behandlar henne väl.

Det är hundhår över hela lägenheten. Men bland dem finns långa blonda strån. De lägger jag undan, hoppas samla tillräckligt många för att skapa en fläta som minne. Vad annat kan jag göra? Vi tittar ut på världen och finner den vit och kall och jag lägger mig igen på min kudde. Hoppas kunna sova några minuter. Bara för att få lite ro i kroppen. Slippa den brännande känslan av nederlag i bröstet. Slippa höra rösten i huvudet som säger att jag ska smsa ännu en gång. Det går icke an. Jag vill inte tränga upp henne mot en vägg. Inte för annat än att älska henne hett.

Så jag vänder mig om och söker blunda och tränga bort de förvridna ansikten jag ser under mina ögonlock.

Saknar.

 

We’re really missing you
We’re really missing you
Oh, and you’ve only just gone

Oh, well, you punched and fell
Then you felt embarrassed
My heart goes out to you
So I offered love
And it was not required
Oh, what else can I do ?
What else can I do ?

We’re really missing you
We’re really missing you
And you’ve only just gone

So, Sunny, send at least one thoughtful letter
My heart goes out to you
Tell us all how things are so much better
My heart, it left with you
What else can I do ?

Oh, they’re not forgiving you
And you’re not even wrong

Oh, with your jean belt wrapped around your arm
Oh, Sunny, my heart goes out to you
And with a needle pressed onto tight skin
Sunny, I cry when I see where it’s taken you

Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I will not move
Aah …







Brev från en gaffelgrabb

22 12 2010

IMG_0203

Image by wrayckage via Flickr

Diskmaskinen sjunger på diskmaskiners vis sin melodi. Den tvättar bort de sista resterna av hennes läppar på mina glas och koppar. Jag skulle helst se att jag fick samla in hennes smak och lägga den i en vacker burk med lock av glänsande guld, men nu försvinner allt ner i mitt avlopp. Sådant är livet, sådan är tillvaron. Sådan är ibland, allt för ofta, kärleken. På så vis lever jag ett normalt liv. En liten prick bland andra på ett julstressigt torg i en julångestfylld stad. Om bara två dagar är det dags att byta ångest mot lugn och ro och samvaro. Röda nyanser och grangrönt. Mat och julmust och tvprogram och tid som förflyter.

Jag söker lugna mig. Stilla min oro och mina känslor. De tenderar att växa för varje sekund tills de brister som överfulla magar. De tar över allt och alla och inget och allt. Jag vet inte längre. Jag trodde ett tag att det var bra att känna mycket för henne men hon blev rädd och skrämd och kände sig fångad medan jag trodde att jag gav frihet. En sådan klasch. Så fel. Så rätt det skulle kunna bli.

Jag har städat lite. Ställt i ordning och rett ut tidningar och glas och gafflar. En gaffel kort. Hon såg skönheten i mina bestick medan jag bara blev irriterad över att alla är olika. Fan vad jag saknar henne. Men jag kan inte göra det. Har inte tid med det och dessutom, det viktigaste, hon blir rädd då. Så jag söker att ”osakna”.

Kanske finner jag det?

 





Hiding my love away

21 12 2010

Det finns så mycket jag måste lära mig. Men det allra första jag måste lära mig, få hjälp med att lära mig, är tålamod. Det är väl en del i det bipolära och ADHDn och det ställer till det för mig gång på gång. Jag börjar lära mig i ”livet” så att säga, men när det kommer till kärleken så har jag inget tålamod med att vänta på något alls. Jag vill ha allt med en gång. NU vill jag ha det och det skrämmer bort den jag älskar. Att rusa och kräva att den andra rusar med är ju bara dumt. Speciellt när det handlar om en kvinna som själv rusat genom livet men som har lärt sig att vänta. Så även jag måste lära mig konsten att vänta på det som kommer. Annars kommer inget alls.

Livet är en evig kamp för att göra det rätta. Att göra så att man utvecklas och inte invecklas. Just nu har mitt träd välts i en storm och jag har inget att luta mig mot, ingen att älska. Igen. Återigen. Det är som att varje gång jag finner något vackert så försvinner det och inför varje gång blir jag lite mer rädd för det där ensamma som blir när den man älskar sagt sig vara ovillig att älska mig tillbaka. Så jag trasslar in mig i resonemang i mitt hjärta om att det är lika bra att vara den som försvinner först. Så dumt. Så onödigt. Så förstörande. Så krävande.

Men. Inget har egentligen ändrat sig. Jag lever precis samma liv nu som innan jag träffade denna gudomliga kvinna. Det är bara det att det är ett hål i livet. En reva i verklighetens väv. Det jag sökte efter och fann är försvunnit igen. Bara för att jag fick panik över att inte ha kontrollen över vad som sker. Bara för att jag inte har tålamod. Bara för att jag älskade för mycket. Bara för att jag inte respekterade hennes önskningar. Bara för att jag fick allt att handla om mig igen. Mina önskningar och drömmar lät jag ta större plats inom mig än hennes i henne. Jag sade sneda saker, inte för att vara elak, för det vill jag inte. Men för att jag var så rädd. Slutet blev sorgligt och solkigt. Om det nu var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kan ändra sig, finna någon sorts förtroende i mig igen. Jag hoppas.

 





I like you

21 12 2010

Kvar i min värld. Går in i den med böjt huvud och sorg i bröstet. Som inför bödelns yxa. Det är kaos och snurrade känslor. Ännu en gång. Som om allt bara går runt runt utan kontroll. Som att saker är till för att skrämma och förstöra. Förtärande eldar i bröstet. Ljudet av tystnad. Ingen som pratar i soffan. Ingen som dricker kaffe med mig. Ingen som talar om sina drömmar. Ingen, ingen, ingen. Är allt förstört och återstår bara ålderdomen eller finns det hopp? Jag vet inte. Starka känslor kan föda brådskade död i bröstet.

Ännu en gång har jag rusat och famlat, sprungit sönder något vackert. Kanske. Jag vet inte och att inte veta tar kål på mig. När hon reste var det i panik och brådska. Sådant jag inte kan hantera än. Sådant jag måste lära mig att hantera. Sådant som gör mig livrädd. Min gamla vän övergivenhet knackar och på talar sina förvridna ord i mitt öra. Utfall om att ingen vill ha mig och att alla vill lura mig. Paranoida känslor om att jag är född till ensamhet.

Just nu vet jag ingenting. Hon faller undan. Själv sitter jag och försöker lägga band på min känsla av att allt ska hända med en gång. Att hon ska förstå att det här bara var ett avbrott i linjen vi har med varandra. Hon sade saker, jag sade andra saker. Vi pratade förbi och till slut lyssnade ingen på något. Framför allt lyssnade jag inte på vad jag själv sade. Jag tror, men jag vet inte, att det var samma med henne. Vi bara lät. Tyst.

Kärleken är mig obegriplig. Men nu när jag äntligen hittat någon som kan ge mig allt jag behöver, fast det får ta sin tid tills det är dags, så vill jag inte, kan jag inte, bara låta det försvinna. Men kanske måste jag. Det går inte att tvinga sig på någon. Vill hon inte ha mig så får jag acceptera, krypa in under mina tak och inom mina väggar igen. Hitta det som var jag innan hon dök upp som en sommarvind i mitt liv. Livet är inte över. Men det har en bitter smak.

Springer förbi mig själv och rakt ut i svart skog. Kvar står alla andra och undrar vart jag tog vägen och varför jag springer hela tiden. På fredag är det julafton men just nu känns det mest som ett tvång att vara lycklig på en dag bara för att någon annan bestämt att det ska vara så. Jag, vi, visste det här skulle bli svårt. Att älska varandra i olika städer. Men att det skulle vara så svårt var jag helt klart inte beredd på. Jag visste inte hur det ska hanteras. Jag visste inte hur jag ska hantera mig själv. Jag misslyckades. Totalt och komplett. Allt som kunde gå fel gick fel. Två stora såriga hjärtan som ville så mycket men fick så lite gjort. Tid som passerade obönhörligt medan vi försökte böja den, bända den till vår fördel. Såklart går det inte. Så klart var det dömt att misslyckas.

Jag hoppas bara att det som är vi inte är totalt trasigt. Jag hoppas att med tiden blir det precis som vi båda vill. Jag hoppas att jag kan använda den tiden till positiva saker. Bli hel och lära mig tålamodets dygd och konst. Jag hoppas hon fortfarande vill ha mig.

För det är helt enkelt så lätt som att jag älskar henne och att det är annorlunda den här gången men att jag använt samma verktyg som när det inte var rätt. Så jag får finna verktygen till den här sagan istället.

Om jag har tur och gudarna är med mig.

Something in you caused me to
Take a new tact with you
You were going through something
I had just about scraped through
Why do you think I let you get away
With the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

No one I ever knew or have spoken to
Resembles you
This is good or bad, all depending on
My general mood
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

Magistrates who spend their lives
Hiding their mistakes
They look at you and I, and
Envy makes them cry, Envy makes them cry

Forces of containment
They shove their fat faces into mine
You and I just smile
Because we’re thinking the same lines
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

You’re not right in the head and nor am I
And this is why
You’re not right in the head and nor am I
And this is why
This is why I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you
Because you’re not right in the head, and nor am I
And this is why, You’re not right in the head, and nor am I
And this is why, This is why I like you, I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you, I like you, This is why I like






Efterlysning, mitt lugn.

6 12 2010

Wooden fence in Halmstad, Sweden.

Image via Wikipedia

Jag är vilsen och förvirrad. Går som ett djur i bur fast i världen, helt utan stängsel som håller mig fast eller inne. Universum är öppet, vidöppet men jag känner mig klaustrofobisk ändå. Fångad i tiden. Den tid jag bara vill ska gå. Gå och aldrig komma tillbaka. Meningslös tid utan innehåll. Rökar och dricker kaffe tills magen svider och lungorna kvider. Borde äta men kan inte förmå mig till att svälja. En obändlig lust att göra något drastiskt. För att slippa tänka, känna, vara och finnas. Meningslös tillvaro.

Samtidigt är jag lycklig som en dront som överlevt. Ser framtiden an som det heter. Men jag vill ha hit framtiden nu. Vill kunna beställa den på telefon och få den hemskickad med expressbud. Är beredd att betala kostnaden. Stå för min längtan. Det är som att när livet blivit så ofattbart ljust och vackert är dagarna när hon inte är här svarta och mörka och liksom inte av någon mening alls. Det där måste jag få ordning på. Det går ju inte att leva livet bara då och då. Jag kan inte kosta på mig att bli beroende av henne på samma sätt som jag smygande blev beroende av alkohol. Då har jag till slut inget att erbjuda henne, kvinnan från havet.

Så jag skapar en tillvaro. En ny. En där jag är relativt stabilt galen och relativt stabilt lycklig och relativt stabilt nykter. Jag bygger och hamrar och sågar till mig bitar av livet som jag kan passa in i. När man har letat efter någon så länge och bara gått in i väggar gång på gång så blir friheten det innebär att funnit sin andra hälft skrämmande. Det finns så många fällor i kärlekens labyrint. Så många sätt att slita ut och slita ner. Det får inte hända. Inte den här gången. Jag tänker inte tänka ens tanken. För när jag gör det så tänker jag bara på hur ensam vägen hem skulle bli.

Äh, skit samma. Nu ska jag försöka få ordning på mig själv, för stunden.

 





Obehagligt igen

4 12 2010

Funderar på att fylla mig själv med glömska. Med andra tankar. Med andra känslor. Med något annat än mig själv. Men det går inget vidare. Jag står kvar, rakryggat, vid min längtan. Obehagligt igen. Håller på att göra samma misstag som jag alltid gjort. Lita på att någon annan ska hela mig när det egentligen är jag som måste börja lägga om mina sår, varsamt och aktsamt. Det går inte att vältra över det ansvaret på någon annan. Speciellt inte på någon man bedyrar man älskar.

 

I trapphuset vid min dörr igen
Glider in över tomglasen
Ett dåligt samvete kommer hem
Kommer du igen?
Är allting glömt, förträngt?

eller

Trivs du i min trasiga värld
Håll ut var du än är
För nu kan det bli så där obehagligt igen

Jag hör dig stänga min dörr igen
Du rinner ner över trappstegen
långsamt lägger sig tystnaden
kommer du igen?
Mitt samvete, din hämnd

Vem söker du?
Vad söker du?
Vem söker du?

Du vet ju vem som bor här

 





Efter sömnen

4 12 2010

Peter Krapotkin 3

Image via Wikipedia

Jag befinner mig i ett hål i tiden. Jag måste se på sakernas tillstånd på det sättet. Ett hål i tiden, en reva i verkligheten. Igår försökte jag verkligen hålla ihop. Göra det jag sagt jag skulle göra. Tänka på att jag inte är ensam längre. Tänka på att det viktiga inte är att hon åkt hem utan att hon kommer tillbaka. Det gick sådär. Jag rökte och tänkte på att städa. Försökte läsa, titta på tv, lyssna på musik. Allt det där jag brukar göra. Stilla mitt oroliga hjärta. Stilla dess slag. Men hur jag än vände och vred och verkligheten fick jag inte det där rofyllda i mig jag lovat henne finna. Tårarna bröt fram och jag kände mig uselt självisk som satt och saknade henne när jag lovat att vörda henne.

Sängen och hunden och hennes kvarglömda byxor i handen bredvid kudden. Somna och drömma. Vakna och sakna. Det är väl så det blir nu ett tag framåt. Idag ska jag städa. Putsa och feja, allt det jag inte gjort under de 8 underbara dagarna jag var hel och total. Låta tiden rulla på, leva i revan. Gömma mig i sprickan som livet gett mig. Vänta på nästa gång hon kommer. Det kommer bli bra. Så klart.

Men ändå. Det är svårt att vara vuxen. Det är svårt att älska. Det är svårare att vara älskad. Men jag har saker att göra. Ting att sköta. Förbereda mig. Vara lycklig över vad jag faktiskt har och inte över vad jag vill ha. För vår kärlek är annorlunda och märklig, strange days indeed. Jag som alltid önskat ett förhållande där man lever i frid och samvaro men inte alltid nödvändigtvis på varandra hela tiden saknar hennes ord och kropp och att få titta på henne. Så jag tittar på korten, om och om igen. Längtar och lever och har ofridsam frid. Dricker kaffe och tänker och planerar hur jag ska ge henne vad hon behöver så att hon aldrig tröttnar på mig.

Så nu ska jag ta mig i kragen. Ställa mig och sortera disk och kanske tvätta. Ta hand om mina djur och mitt liv. I väntan på henne.








%d bloggare gillar detta: