Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Mitt härskämda jag.

19 03 2011

Triticum vulgare Vill.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.





You keep running away

3 02 2011

Picture of S/s Elfängen

Image via Wikipedia

Dom går. Dagarna. Tidens gång och allt det där. Jag har inte fått något vettigt gjort. Inte ens kommit ihåg att ta min medicin. Tid som bara försvinner. Det känns lite sorgligt när jag tänker på det. Så jag tänker inte på det. Vem vill känna sig sorgen liksom?

Allt rusar kring i mig. Allt jag borde göra, allt jag borde gjort. Gårdagens känslomässiga kaos och nederlag. En nesa att uppleva, en tarvlig historia. Övergiven och överseende. Jag låtsas inte om att saker hände men de hände ändå. Jag saknar så otroligt men känner att det får vara nog med att vara ensam när man ska vara två.

Jag lyssnar till musik och kedjeröker. Som vanligt alltså. Tanken slår mig, allt som oftast, att allt jag gör nu för tiden är att röka och dricka kaffe och lyssna till musik. Allt annat har jag slutat upp med.

Faen vad jag längtar efter blå himmel.

Men jag saknar.

Tro inte något annat. Tro aldrig annat. Men problemet var väl att jag började sakna redan innan det fanns något att sakna. Då när något, någon, skulle lyfta min själ men den blev tung som bly i vatten. Allt handlar om mig sade människan. Som om inte hela mitt liv handlar om just mig. Som om jag inte tagit alla omvägar jag kunnat ta från att hamna mitt i smeten. Hur mycket kan man hålla sig från någon man vill vara nära?

You keep running away
You come back to me
But still you won’t stay
Darlin you keep running away
Tear my heart apart every step of the way
You’re here today and gone tomorrow
Leave this heart of mine in sorrow
Then you come around every now and then
Long enough to hurt me then you’re gone again
Darlin you keep running away
Well I begged you not to leave but you never stay
Now you, you keep running away
Leavin me here to face another lonely day
To you all of this is just a game
Well each time you leave I feel the pain
But I’ve got so much love for you
I keep wanting you no matter what you do
All I want to do is take care of you
Everything I have in my life
I will share with you
This soul of mine has been processed by you
Darling my heart has been obsessed with you
Just look at me
I’m not the man I used to be
I used to be proud
I used to be strong
But all of that’s changed girl
Since you come along
Your lovin sweetness
Is my weakness
Boy I need you dear
I just can’t keep you near
Each time you go the hurt comes callin
My days become nights, darlin
My nights become so much longer
You’re in my life, you’re in my heart
But I can’t get you
Get you into my arms
Darlin, you keep runnin away
FADE

I understand just how you feel
Your love for me, why not be mine?
It’s over now but it was grand
I understand, I understand
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there, at your command
I understand, I understand
I miss you so, please believe me when I tell you
I just can’t stand to see you go
You know
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there at your command
I understand, I understand

 






Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





Som ett brev till dig.

2 02 2011

Classic stamps of Sweden on a piece

Image via Wikipedia

Jag gömmer mig framgångsrikt. Jag har övning. Det har varit lite mycket nu, eller snarare för mycket. För mig. Så jag gömmer mig. Spotify och kaffe. En cigg eller tusen. Mobilen ligger tryggt i min jacka. Ljudet avstängt. Så att jag kan få vara mig själv för en stund. Jag låtsas inte om att det ramlar in mail. Det är ändå bara spam alltihopa. Jag gömmer mig och äntligen kan jag göra det utan att vara orolig för att det ska ringa på dörren och in ska kliva några representanter för stadens socialtjänst. De som haft mina nycklar i nästan tre år. Det är en skör trygghet. För jag är beredd att lämna ut mitt liv på det internationella nätet. Varför?

Det verkar ju snurrigt. Att gömma sig för världen samtidigt som man blöder inför alla. Så dumt. Men jag är nog rätt så korkad tror jag. Det enda som är stort på mig är mitt ego och min mage. Resten förtvinar.

Äh. Jag är bara på dåligt humör. Det är ju det den här platsen är till för. Att skrika av mig. Ur mig. Från mig. Rakt ut i världen. Sen kan jag själv, i min kropp, skratta och vara glad och kvick och sprudlande. Här däremot är jag en obotlig dysterkvist. Det känns helt ok för mig.

Så jag deppar väl lite till. Innan jag ramlar nerför trapporna och ut genom porten. Ut med hunden, ut med det dåliga humöret. Det är väl ofta så, eller alltid. När man väl nått ett mål så blir inte livet sådär jäkla perfekt som man trodde det skulle bli. Samma lidande, samma glädje. Bara något som man fått gjort.

Äh. Nu blir till och med jag deprimerad när jag läser vad jag skriver.

Ut.

 

Som tagen från glada Hudvik.

 

 

Don’t wanna be a drag, everybody gotta bag
I know you know, ‘bout the emperor’s clothes

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

Well it’s Saturday night and I just gotta rip it up
Sunday morning I just gotta give it up
Come Monday momma and I just gotta run away
You know it’s such a drag to face another day

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

You know the more it change, the more it stays the same
You gotta hang on in, you gotta cut the string

You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know what you got, until you lose it
You don’t know, you don’t know what you got, until you lose it
Oh baby, baby, baby gimme one more chance

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 





När jag stjäl min egen tid.

29 01 2011

Avisen "Dagen", 24. juni 1830. Forsiden

Image via Wikipedia

Det är ingen idé att ens försöka. Jag ger upp. Den här dagen är förlorad och försvunnen och redan igår. Jag är trött och har ont i magen och lederna värker och jag tror att jag börjar bli gammal. Eller om det är vuxen jag tänker på? Jag är ju ändå en klassisk 70-talist i det att jag vägrar förstå att jag är både vuxen och uppväxt sedan många år. Man samlar vuxenpoäng fast man redan sprängt målfållan.

Dystra tankar, dyster min. Jag får försöka komma igen i morgon. Idag är redan borta. Det var den till och med före jag vaknade. Den bara försvann och om tre dagar kommer jag nog inte ihåg att den här dagen ens funnits. Det finns inget att hänga upp den på. Inget sprudlande samtal att minnas, ingen rolig film att förknippa den med. Inga personer som bränner in sig i livet. Ingen musik som etsar sig i den plåt som är min tillvaro. Bara ett enda stort ingenting.

Det är inte ens sorgligt. Det är inte heller patetiskt. Det är livet.

 

 

Men något att skratta åt och tänka på kan man väl ändå bjuda sig själv på?

 








%d bloggare gillar detta: