Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.





Stundande oro, stundande helg.

11 03 2011

Fredrik den store. Efter ett träsnitt af Bürkner

Image via Wikipedia

Jag försöker få saker gjorda. För att fly från den där känslan av obehag i mig. Det blir en tavla upphängd på väggen, sängbordet som jag äntligen, efter att det har slagits kull natt efter natt, binder fast i sängen. Mäta med vattenpass för tavlan, mäta mot sängen för sängbordets snöre.

Ändå pockar den på. Känslan av att jag rusar. Mot vad vet jag inte. Svetten rinner längs med ryggen. Fingrarna darrar och jag tappar hammaren i chiffonjéns putsade och lackade yta. Jag svär och lever an medan själen studsar, hoppar i mig. Den där tryckande känslan under tungan som betyder att paniken är strax under ytan.

Jag springer in i duchen på jakt efter svalka. Mitt i vintern duschar jag kallt. För att blidka den svettvåta huden och bedöva känslan av hjärtats ivriga pickande i bröstet. Panic is on the way. Väntar in medicinens verkan. Tar en extra Amimazin, kanske blir det lugnare inom mig då. Jag hoppas och händerna fumlar och famlar efter ett glas vatten.

Längtar efter alkohol. Något som kan tysta allt som är mig. Ro och lugn. Kunna sätta mig ner igen. Slippa den krypande känslan i kroppen. Slippa känna något. Bara leva och låta leva.

Det är fredag.





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Tankar om att inte tänka

10 08 2010

Livet består av mer än mitt mörka sovrum, min kudde och mina tankar. Jag visste väl allt det där under mina år som frivilligt ofrivillig erimit. De dagar när jag vandrade mellan köket och sängen iklädd morgonrock och min kropps smuts. Depression gör så med människan. Man förfaller, förtvinar, förtvivlar. Inget spelar längre någon som helst roll. Inte för att man inte bryr sig utan för att man bara inte känner igen empati och kärlek och glädje och sorg och rädslor. Tomheten är total. Den enda känslan som är komplett. Tomhet och apati. Bara äta för att överleva, röka för att känna att man lever och dricka för att slippa känna.

Det känns som ett annat liv nu. Det känns som något jag sett på film och förfasats över. Jag kan inte ens själv förstå det och jag förstår de som inte vill förstå. De som kallar de sjuka för lata. För det svindlar i tanken att man kan bli så utan vilja eller önskan eller känslor. Jag vet att det hände mig, det kom smygande. Som en tjuv om natten tog den svarta hunden mitt liv och vände det mot mig. Hade bädden jag vilade på börjat brinna undrar jag om jag orkat ta mig ur. På allvar undrar jag det. Kanske hade jag sett det som en välsignelse?

Så nu när jag med hjälp av mediciner fått tillbaka mina känslor och min glädje och med hjälp av terapi börjat förstå det mysterium som är jag själv så är jag så tacksam för att ha fått de där åren. De har gett mig mer än de tog.  På något skruvat märkligt sätt har de gjort mig till en lyckligare människa. Hur det där fungerar förstår jag mig inte på, men jag låter det vara så. Man ska nog inte förstå allt här i universum.

Just nu lever jag och lever väl. Med allt en människa kan begära av livet. Visst finns det svarta stunder, dagar, men de är fåtal numera. För sedan jag kläddes av allt prål och guld har jag funnit att det som fanns under var värt mer än allt det jag tappade. Man behöver inte så mycket här i världen. Mat och några få utvalda nöjen, goda vänner som finns där även när man själv kanske inte är så närvarande, kärlek och promenader i skogen med sin hund. Klappa sin katt och prata med sina barn. Några dagar om året när man far ut i världen och finner den vacker.

Det är rätt så underbart att leva.

Min kära katt





Ismael

7 07 2010

Den är slut nu. Jakten. Det finns ingen helig Graal och om den funnits så är den borta för länge sedan. Någon annan har den nu. Sitter med den i sitt slott och räknar penningar och byk. Tvättar de samma. Själv lägger jag mig ner i gräset och drar en suck.

Alla brunetter och blondiner och pengar och cigaretter och tv-apparater och bilar och arbetstitlar och fuck you offs är lagda till gamla tiders skuld. Gräset luktar sommar och nyklippt och kittlar min kind om jag vänder mig om och letar bakåt. Stråkar och pukor i det samma som är en stund då ingen finner något.

Vi har letat så länge nu. Letat efter det som var, det som fanns, det som skulle bli och det som… fanns.

Inget fann vi. Bara samma stenar och snö och granar och varm asfalt. Som knogjärn mot nyrättade tänder. 20 månaders pina blir en blixtrande sekunds pina. Så lätt kan det vara. Ligg ner, tänk på allt som är gott och låt det ske. Du vet, du vet inget. Det borde du veta om du inte vet något. Men det är något jag vet och du får leta reda på.

Ärligt talat så här nära mitt liv har aldrig Kent varit. Men allt stämmer, från min födelse i en snöstorm till allt det andra

Jag föddes i en snöstorm
Jag antar det var kallt
Det finns inga vittnen från den dagen

Och jag växte upp snabbt
från min barndom var det allt
Jag föddes redan slagen

Det fanns ingenstans att springa
man vågade inte gå
Man tog betäckning, höll sig gömd

Det finns ingenting här som kan få dig att förstå
Låt det förflutna vara glömt

Jag ljög med luften det är ett inbyggt fel
Man kan inte sätta eder som inte finns på spel

Jag ser en framtid där
Jag kunde bli något stort
Så blås en kyss och fyll min kvot
Då tänker du högt
och skriker tyst
Och håller andan genom monologen
som skrevs för din inre röst
Du lät exakt som Ismael
Minns du Ismael
Jag är din Ismael

Du sa ”Jag längtar tillbaks till 1997″
Jag sa ”Vill du ge upp är det är ditt val”

Jag föddes på ett sjukhus
dit folk mest kom för att dö
Vem bryr sig om ditt 90-tal?

Det tog 25 år av missförstånd
Det tog 25 år att ens komma så här långt

Jag ser en framtid där
Jag kunde bli något stort
Så blås en kyss och fyll min kvot
Då tänker du tyst och skriker högt
Memorerar hela jälva monologen
som skrevs för din inre röst
Du lät exakt som Ismael
Minns du Ismael
Jag är din Ismael




Mitt i sorgen

6 06 2010

Allt som nyss var så fint och vackert och bra har hamnat snett och ur spår. Jag själv har hamnat snett. Totalt ur det där spåret. Kita, den svarta hunden lade sig ner och somnade och dog. Nu är det bara jag och katten kvar igen. Som det alltid varit känns det som. Två själar i en lägenhet varav den ena själen ramlat ner i ett hål igen. Det som jag trodde var begynnande friskhet och livslust visade sig vara en skör chimär. När allt känns bra så visar sig livet alltid från sin fula otäcka sida verkar det som.

Jag sitter och försöker komma på hur jag ska fortsätta hålla mig uppe. Hur jag ska styra vidare utan att återigen ramla och falla och slå mig. Just nu vet jag fan inte. Alls. Jag har ingen som helst aning men Kitas tuggben ligger bredvid mig på golvet och inatt vilade jag bredvid den allt kallare hundkroppen i väntan på att få hjälp med att köra henne den allra sista gången till djursjukhuset. Hennes nos som de senaste dagarna varit torr och febervarm var kall och ögonen brustna. Hon tog sin självklara plats i mitt liv och nu är den platsen tom och ekande.

Förut, i ett annat liv, tyckte jag att människor som pratade om sorg efter djur svamlade. Nu är sorgen min och kanske svamlar jag men det som gör ont gör ont likväl. I allt det mörka så väntar jag på att hon ska komma och trösta mig, men så kommer jag på att det ju är henne jag sörjer. Katten gör sitt för att ta tillbaka sin plats i lägenheten men har nog inte heller hon förstått att den är hennes igen. Så jag låter tuggbenet ligga kvar på golvet, för att det känns bra att ha det där.

Det är nog dags att sova lite tror jag.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Can You Stand Upon One Leg
via FoxyTunes





Livet i baktakt

3 06 2010

Sommardepression. Finns det något sådant? I så fall har den drabbat mig. Solen skiner men jag känner mest en obehaglig tomhet. Som om all sol i världen inte skulle kunna lysa upp mörkret i vrårna. Fast det är ju inte så egentligen. Det är bara jag som drabbats av ett av livets små bakslag och än en gång visat mig otillräcklig att hantera det. Det är ju ingen riktig depression, mest bara en smärtstillande nedstämdhet. Ett tillstånd av grov tycksyndommigsjälv-sjuka. Alltså inget sjukligt. Bara irriterande.

Men det blir gärna så när jag blivit riktigt arg över något och det har jag ju varit. Är jag ju. Igen. Någonstans inbillade jag mig att dagarna av oändlig frustration och ilska var över men det räckte med att världen återigen visat sig vara tokig för att jag skulle koka över. Jag vet inte om det var med rätta eller om jag har fel men faktum kvarstår. Det är vad jag känner.

Men mitt i allt det där vansinnet har jag levt mitt liv, sin gilla gång som det brukar heta. Förutom att Kita, hunden, är sjuk i något som veterinären inte riktigt visste vad det kunde vara, trots blod och urinprover, röntgen av buken och diverse klämmande på den bastanta hundkroppen. Men nu klämmer jag i mediciner i hunden, trots hennes bestämda uppfattning om att sådant inte alls behövs. Två gånger om dagen bråkar vi en stund och sedan dricker hon vatten, liter efter liter efter liter medan febern ligger och skvalpar strax över vad som kan sägas vara bra. Det där skrämd skiten ur mig. Helt fullt och fast.

Man kan nog inte riktigt förstå hur mycket ett sjukt husdjur påverkar ens egna sinne. Det är som att livet blir en enda skarp puls i öronen. Tankarna hänger inte riktig med och jag kan känna att jag vill skaka jycken tills hon börjar prata på männisors vis och kan berätta för mig vad det är som är fel. Men det gör sig ju inte så jag får väl lägga alla band på mig och göra det man gör om dagarna. Även fast vi bråkar om medicin två gånger om dagen.

Jag är trött och sliten, natten blev en enda vandringar i mardrömmar. Vad jag än skulle göra så blev det fel och jag fick vänta i evigheter på saker och allt trasslade. Jag skrek rakt ut i drömmen. Frustrerad till topplocket. Det säger väl kanske något om hur jag innerst inne mår, där inne dit jag om dagarna inte kommer åt känslorna.

Det är väl egentligen inte så illa med livet. Sommaren är här. Snart är det tid att bada och sola och finnas till i värme och ljus. Så en kopp kaffe till, i med mina och hennes mediciner och sedan ge sig ut i världen för att gå lite. Skaka av sig alla negativa känslor och låta hjärtat pumpa fort för att även jag rör mig fort. Så får det bli och så ska jag leva mitt liv idag. Även fast världen är totalt galen och tokig och tanken slår mig att om världen vore en hund skulle man avlivat den.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Island Life
via FoxyTunes





Jag och Povel

30 05 2010

Jag är nog rätt frisk nu. Det tog mig 20 år att komma hit men jag vet äntligen vem jag är. Det betyder inte att jag är viktigare än någon annan. Eller att jag är starkare eller finare än någon annan. Bara att jag äntligen är jag. Nästa år, i maj, går min sjukskrivning ut och då är jag nog redo tror jag. Jag hoppas det.

Inte för att börja jobba som sjuksköterska igen. Det blir jag nog aldrig mer. Jag håller helt enkelt inte för trycket. Dessutom så intresserar det mig inte längre. Men jag är beredd att börja slåss för mig själv. För att få ta plats i samhället igen, som någon som inte tas omhand om. Men jag är oändligt tacksam för att jag fick gå sönder och bli trasig utan att behöva dö på kuppen.

Nu är det sommar igen. Jag driver iväg i tankarna till den där sommaren för 4 år sedan när jag satt i stugan i Sjöbo sommarstad, i min mors stuga. Utan egen adress. Utan saker som var mina. Utan hopp. Jag drack och grät och solade. Lyssnade på Povel Ramel för att få skratta lite, för att skrapa på kistans lock och söka luft. Den mentala kista av trä och metall nedgrävd under jord som jag befann mig inuti.

Låtarna rullade varje vaken och sovande sekund i mitt liv. Som en kuliss till mig. Jag försökte ta mitt liv. Med piller och alkohol. Jag lade mig ned för att sova och försvinna och vaknade morgonen efter med en skarp ficklampa i ögonen och två män som undrade hur jag mådde. De var från ambulansen och ville veta om jag levde. Det gjorde jag ju och det berättade jag.

Sedan dess, i samma sekund som allt jag var var slut så föddes jag igen. Där och då grodde tanken om att livet är värt att leva även när det är skit och pannkaka. För döden kommer ju en dag hur man än gör.

Jag är tacksam för den där ficklampan. Utan den hade jag ju inte vaknat känns det som. Jag är tacksam för varje desperat skratt till Povels texter. Jag är tacksam att jag lever. Det var jag inte då men tanken slog rot och har nu blommat upp, växt och blivit ett träd. Fortfarande en smula ostadigt men en dag blir det en ek, stadig och stark.

Så. Povel. Min hommage till dig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Än sjunger gubben
via FoxyTunes





Mitt samvete, din hämnd

9 05 2010

Jag fick en såndär underbar påminnelse på mobilen, skickad från Google kalender där jag fick reda på att Elfsborg spelar idag igen. Nu visste jag det ju redan innan, men det känns gott att påminnas om underbara saker. 2 timmar där jag får glömma mig själv och allt annat än det som sker på planen. För annars så är det en rätt så tråkig dag. Väldigt tråkig till och med. Oändlig och långsam och grå och tråkig. Söndag i hjärtat och i kalendern.

Det är så mycket som sker som inte borde hända. Den uppsökta ensamheten blir en boja, lukten som ligger över lägenheten, den av rök och svett och plågsamt liv sticker i näsan. Min nacke värker och jag har inga piller hemma. Bara en avslagen öl och kallt kaffe. Blommorna jag fick på min födelsedag slokar och vissnar. Även fast jag bytt vatten varje dag och hoppats att mitt prat ska få dem att överleva sin tid.

Musiken jag spelar är eftertänksam och långsam. Som det tröga blodet i mina ådror. Försöker bli ren men kan inte hur jag än försöker tvätta bort skammen över att befinna mig där jag gör i livet. Andra, de hela och rena, jublar när det är julafton men jag känner mest att jag varit ett styggt barn. Våren borde blomma men vissnade redan i förrgår. Jag längtar efter att vara älskad, åtrådd, trodd på. Det gör mig mest uppgiven. Hjärtats slag är hårda och ojämna.

Men min ande svävar fritt. Jag flyger högt över mitt liv. Glömmer ensamheten och sorgen och allt det arga i mig för några sekunder. De är oändliga de där sekunderna. Jag tänjer dem tills de lever ett helt liv inom mig. Allt som gått sönder och skär andra blir till helt och mjukt. Svag men vid liv.

I trapphuset vid min dörr igen
Glider in över tomglasen
Ett dåligt samvete kommer hem
Kommer du igen?
Är allting glömt, förträngt?

eller

Trivs du i min trasiga värld
Håll ut var du än är
För nu kan det bli så där obehagligt igen

Jag hör dig stänga min dörr igen
Du rinner ner över trappstegen
långsamt lägger sig tystnaden
kommer du igen?
Mitt samvete, din hämnd

Vem söker du?
Vad söker du?
Vem söker du?

Du vet ju vem som bor här





När ilskan tar över

8 05 2010

Varje gång jag är till att skratta så känns det som att jag vill slå någon, något hårt. Hårt så att knogarna spricker och blöder, hårt så att polisen kommer och låser in mig, hårt så att jag får lida för min ilska. För mina dystra tankar. Slå någon som ser ut precis som, luktar precis som, är precis som, min far. Sätta mig upp mot honom på samma sätt som jag en gång gjorde. Men den här gången på riktigt. Mördande tankar. Som att döda en mardröm. Byt ut min far mot arslena som plågade mig och andra i skolan så är vi hemma. Byt ut dem mot lärarna som inget såg så är vi hemma. Byt ut dem mot arslena i skolan som lever ordnade liv så är vi hemma.

Men jag skrattar och låtsas som inget. Hänger medaljen runt min hals och gömmer den bakom halsen. Sväljer hårt och stumt och dövar mig med allt jag hittar som kan gömma mig från tankar och känslor och människor och djur och stenar och träd och vatten och himmel. Dövar allt som finns med allt jag finner. Recept och ICA. Bolaget och sömn. Inget som ger något mer än glömska.

Saint Anger ‘round my neck
Saint Anger ‘round my neck
He never gets respect
Saint Anger ‘round my neck

(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(you flush it out, you flush it out)
He never gets respect
(you flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and Fucking no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Medallion noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you

Saint Anger ‘round my neck
Saint Anger ‘round my neck
He never gets respect
Saint Anger ‘round my neck

(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect
(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect

(oohh)

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and fuckin’ no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Let down your noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you

and I want my anger to be healthy
and I want my anger just for me
and I need my anger not to control
yeah, and I want my anger to be me

and I need to set my anger free
and I need to set my anger free
and I need to set my anger free
and I need to set my anger free

SET IT FREE!

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and fuckin’ no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Medallion noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you





Allt är gjort av plåt

7 05 2010

Sitter och sitter. Lagom kär i livet, lagom i hatberedskap. Funderar på att fundera men kommer fram till att jag inte tänker göra slika ting idag. Det räcker med resten av all annan tid till det. Ätit och druckit och gäspat och skrivit och tjatat och klappat både hund och katt, andats in ren och smutsig luft och drömt om att drömma.

Utbytbar förvisso. För alla andra. Men för mig är jag sannerligen inte det. För mig är jag allt jag vill vara. För mig är jag allt. De omkring mig skulle inte existera för mig om jag inte vore mig. Då skulle de kanske inte ens finnas en del. Märklig tanke men ändå fånigt sann.

När nu mörkret fallit så finner jag mig själv inne i min lilla värld igen. Där väggarna är gjorda av plåt, sten, betong och stål. Där mörkret lindar sig som bomull kring dem. Där pengar och makt och glans inte längre spelar roll. Där vita skärp är gårdagens nyhet och de svarta är det nya svarta. Allt är gjort av plåt mamma. Allt är gjort av plåt.

Jag kommer nog somna lycklig. Vakna trött, men lycklig. Leva lycklig i flera sekunder. Vara allt jag drömt om och lite till. Sedan faller jag väl igen och får börja klättra igen. Men, fan, jag har huset fullt med stegar och världen är full av klister.

Så idag är en bra dag. Fast den började så segt och eländigt. De där dagarna som visar sig vara bra dagar översköljer mig nu för tiden. Förut, när jag var liten och trodde att jag inte behövde andra människor, så började dagarna åt helvete och sedan grävde jag mig nedåt minut för minut. Eld som svedde mitt breda arsle och min stolthet som ständigt brann.

Nu är jag glad bara över att vakna. Gnugga sömn och mardrömmar ur ögonen och studsa upp, hälsa katten och hunden godmorgon, sätta på kaffe, hämta tidningen och veta att oavsett om dagen blir som den blir så kommer det alltid nya dagar. I alla falla så länge man vaknar på morgonen. Gör man inte det får man väl ta tag i det problemet då liksom.

Allt är gjort av plåt mamma
allt är gjort av plåt
Allt är gjort av plåt mamma
Allt är gjort av plåt
Jag skriker å bankar å låter

Jag sjunger å spelar å gråter
Ingenting att göra åt
Allt är gjort av plåt

Allt är bara båg mamma
allt är bara båg
Glorian som en hatt men
Hin Håle i min håg
Han som hänger där på krucifixen
snor dina stålar, slår i sig en fix sen
Allt är bara båg mamma,
Jesus är en drog

Pappa flyger JAS mamma
pappa flyger JAS
Pappa flyger JAS mamma,
hjälmen gjord av glas
Han tar mig upp i sin himmel
Högt över stadens vimmel
Ge motorn mera gas
Pappa flyger JAS

Fickan full med hål mamma
fickan full med hål
Fickan full med hål mamma
skål för Helmut Kohl
Vi pröjsar några få ecuer
så vi får billig fylla å nya vyer
Fickan full med hål mamma
Skål för Helmut Kohl

Hjärtat en bit kött mamma
hjärtat en bit kött
Hjärtat en bit kött, mörat, blodigt, rött
Kränger smärta, kränger hjärta
Hjärtat krymper till en ärta
Hjärtat en bit kött, mamma
Sårigt, fult och dött.

Allt är gjort av plåt mamma
allt är gjort av plåt
Allt är gjort av plåt mamma
Allt är gjort av plåt
Jag skriker å bankar å låter
Jag sjunger å spelar å gråter
Ingenting att göra åt
Allt är gjort av plåt





Funderingar på vem jag egentligen är

6 05 2010

Jag får inte ihop det. Att leva normalt, en dag fylld med göromål. Det tar andan ur mig, fyller mig med oändlig trötthet. Som om jag sprungit i tusen och tusen mil utan att stanna en enda gång. Fast jag bara gjort en sådan enkel sak som att stiga ur sängen och åka till terapi. Så störigt. Tröttheten fyller mitt huvud med bomull och leda och söndriga tankar. Den leder ingenstans. Den leder bara bort.

Så jag gick upp tidigt idag. Klockan 6 stod jag i duschen och tvagade mig medan kaffet puttrade i köket. Även fast jag lade mig tidigt i går så var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Det blir så när man, slutligen, vant sig vid att sova i 12 timmar per dygn. En snabb promenad med hunden och sedan bussen in till staden där jag gick och slog dank, tittade in till apoteket och slutligen vandrade iväg till terapin.

Det var en bra terapi i dag. En sådan som ger studs i stegen och glimt i ögat. Nya tankar och nya infallsvinklar. Men det tar på krafterna. Jag är medveten om att man kanske kan tycka att det inte borde göra det men det är, för mig, ytterst arbetsamt. Men efter det hela så avledde jag mina tankar med ett besök hos tant mamma, gick lite ärenden åt henne och vände sedan hem.

När jag kom hem så somnade jag på soffan. Fortfarande med skor och jacka på mig. Så jävla trött. Så förbannat trött. Hur i hela fridens namn ska jag få ett normalt liv när minsta ansträngning tar knäcken på hela min organism? Det går ann att skrota omkring och göra mest ingenting, men så fort jag försöker göra något sådant där som normala människor gör så suger det musten ur mig. Idag fick jag igen ångest, inte mer än vanligt. Men tröttheten! Denna enorma trötthet!

Som sagt så var terapin bra. Jag fick äntligen, efter alla dessa år, sagt vad den handlar om. Att alla dessa fobier jag samlat på mig, för att äta, för att ha gäster, för att gå bort till andra, för att äta på restaurang, med andra, för hissar, för bussar, för bilar, för teater, för biografer, för torg, för köer, för rödljus, för att det ska knacka på dörren, för att telefonen ska ringa, för allt och allt igen egentligen handlar om en enda sak. Det handlar om den där irrationella skräcken för att svälja tungan. För att kvävas. För att få kramp i tungan och stendö.

Allt annat handlar bara om skräcken för skräcken. Att vara rädd för att få ångest. Ångesten finns i flera dimensioner. Men hela hela tiden, varje vaken sekund så präglar den där totalt fånga skräcken för munnen mig. Allt jag gör, från att dricka en kopp kaffe till att gå till affären till att somna planeras utifrån tungan. Från hur jag förväntar mig må om jag tar en kopp kaffe till eller går till affären eller äter en smörgås. Det andra är bara utanpåverk. Symtom och inget annat. Sjukan är munnen.

Det var så skönt att börja nästla i den där härvan. Att tänka tanken på vem jag vore om jag inte vore min ångest. För det är ju så det är. I juni har jag levt med skräcken dygnet runt i 19 år. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten av en ångestattack. Jag har verkligen försökt att utmana ångesten. Gång på gång på gång på gång. Som man säger att man ska. Men grundproblemet finns hela tiden kvar. Skräcken, den vettlösa skräcken för att kvävas.

Så nu har vi börjat rangordna mina fobier och tvångstankar. Det känns bra. Helt klart. För den dagen jag känner mig trygg i mig själv, när jag kan känna att jag själv har styrkan att bära mig, när jag litar på mig själv, då behöver jag inte min krycka alkoholen längre. För det är ju så jag använder den. Inte för att festa eller för att det är kul att vara full. Men för att slappna av i några timmar, inte tänka på tungan hela, hela, hela tiden. För det är ju det jag gör annars. Känner efter vart i munnen den är. Det räcker med att en brödsmula eller ett pepparkorn hamnar under tungan för att jag ska få en fullständig panik attack. Det behövs inte mer. Oftast behövs inte ens det heller.

Men, jag kan inte säga att livet inte är vänligt mot mig. För nu för tiden mår jag ju så mycket bättre. Depressionen har hållit sig borta i över ett år. Ångesten är mindre. Jag dricker mindre än på många, många år, även om jag fortfarande självmedicinerar. För att orka ta mig ut i världen. Men allt oftare gör jag saker som vore otänkbara för bara ett år sedan och jag gör dem nykter. Åker buss, går på promenad, går till affären. Lever en hel dag. Det går åt rätt håll.

Förutom då att jag ständigt, ständigt måste känna efter vart tungan är. Genom att pressa den mot undertänder eller gom. Genom att röra den i munnen. I bland röra dem med fingrarna, när ingen ser.

Fast dagen kommer när jag släpper tanken tror jag. Jag känner hopp inför att det kan bli en sådan dag. Problemet är bara: vem är jag då? Vem är jag utan ångesten? Utan att ångesten för tungan hela tiden ligger framför alla andra tankar jag tänker, framför alla andra känslor, framför alla mina planer. Jag vet inte. Men jag ska ta reda på det tänkte jag.








%d bloggare gillar detta: