När man tar ställning.

26 09 2010

Allting som ni gör kan jag göra bättre

Image via Wikipedia

Det är dags nu. Att göra något av alla mina antipatier och aggressioner. Något vettigt. Jag har ännu inte lyckats klura ut vad det är jag skulle kunna bidra med, men något måste jag göra.

Idag var jag med i den oerhört vackra tåget som gick genom staden och ropade: Inga rasister på våra gator!!! Äntligen kände jag lite mindre ensam i min besvikelse. Det gick upp för mig att jag inte är ensam över att bli förbannad när rasismen stiger in i riksdagen. Jag är inte ensam om att vilja göra något. Någon konstruktivt. Inte något som förstör och förtär utan som smälter bort det fula och kletiga sätt som en del människor har tagit till sig.

Det räcker att läsa partiprogrammet, SDs förklaring, där man finner att de inte vill tillåta att svenska människor gifter sig med ”andra etniska grupper”. De vill försvår det så mycket som möjligt. Är inte det rasism så vet jag inte. När man delar upp människor i olika etniska grupper och säger att vissa människor är på ett annat sätt bara för att de är födda i ett visst land.

Man kan kalla SD ett missnöjesparti och det är ju sant. Men man måste även se vad de egentligen har på agendan. Deras partiledare säger att han vill ansvar. Han kan tänka sig att medverka till de andra partiernas program så länge han får något tillbaka. Han säger alltså att han inte tänker något om något förutom att minska invandringen. Han är totalt opålitlig, hur friserad och glad han än ser ut.

Något måste hända. De andra paritierna måste börja ta ansvar och inte gömma sig i frågan. De kan inte ta över agendan. Något måste hända, något som inte baseras på våld och agression utan helt enkelt på politik och organisation.

Jag vill vara med där.

Det är dags att börja bygga broar!

Annonser




Samtal med den svarta hundens husse

10 09 2010

"Veil of Veronica" eller Veronica's ...

Image via Wikipedia

Det dåliga samvetet ligger som en tjock matta över mig. För det mesta och för allt och för inget. För att hunden är rastlös, för att jag glömt av att jag skulle hjälpa morsan med att tvätta hennes mattor. För att jag aldrig hör av mig till alla jag borde höra av mig till. För att jag hör av mig för mycket till folk jag verkligen borde strunta i. För att jag inte orkar ta upp mattan från källaren, nu när Dipp är rumsren och inte längre löper. För… ja, välj och plocka, jag ska nog kunna få dåligt samvete för vad som helst just nu.

Tiden löper lika villigt som ett rep i en smörjad trissa. Jag funderar desperat på vad jag mer kan göra för att rehabilitera mig så att jag kan passa in i tidsmallen som Svenska folket genom politiker och Försäkringskassan gett mig. 7 månader kvar. 7 månader kvar för att rätta till det som det tog 34 år att fucka upp. 7 månader när jag ska vända ut och in på mig för att försöka leva ett liv som är en smula större än att bara överleva dagar och nätter. 7 månader där min omgivning, du och din granne och din grannes mor, bestämt att jag har på mig. Sen räcker det. Sen är mina dagar i samhällets skugga över. Efter det så är jag inte ens i skuggan. Jag är så utanför att jag inte ens ser varken mål eller skugga.

Jag kommer fram till att jag inte kan göra så mycket mer än det jag börjat med. Vrida och vända på tankar och känslor. Försöka hitta ett vettigt sätt att hantera den svarta hunden och panikänslorna. Finner jag inte svaret så finner jag det inte. Jag kan bara göra mitt bästa.

Tankarna på att dricka mig medvetslös och borta finns. Men jag låter dem vara där de är. Vid sidan av. Som en sista utväg. Inget jag kommer göra just nu. För trött för att ens orka försöka. Det räcker som det är just nu.

Men så slås jag av tanken som dyker upp lite titt som tätt nu för tiden. ”Jag har kommit så här långt, så det är bara att köra på”. Fortsätta. Strunta i de där 7 månadernas ultimatum. Leva just nu och idag och precis i den här sekunden. De 7 månaderna gör mer ont än gott, men det förstår nog inte alla. Så jag låtsas att de inte finns. Det kommer bli bra, säger jag åt mig själv. Det går bra.

Hoppas jag.

Min förra hund, Kita. En svart hund som inte gjorde någon förnär.





Människan som produkt

2 09 2010

Det skulle bli en dag fylld av energi och verksamhetslusta. Det har än så länge bara blivit en farlig massa kaffe, oräkneliga cigg, två kortare promenader, lite småstädande och lite träning med hunden. Intet mer. Intet alls. Orkar fasen inte. Det känns som att jag bara vill göra precis ingenting hur länge som helst. Inte trött, det finns ingen sömn i världen som kan bota mig just nu. Men göra ingenting.

Så jag gör väl så där. Det får bli på det sättet. Något annat sätt vet jag inte. Kanske finns det någon vitamin, någon yoga, nått recept på att finna kraften igen. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Gör just ingenting, för jag kan, för jag fått möjligheten och för att jag tänker ta vara på den möjligheten.

Det som är så märkligt är att regler böjs och vrids och ändras så att jag om jag blivit sjuk i huvudet en månad senare inte kunnat ens ansöka om längre sjukersättning. Alltså, läs rätt, jag hade inte ens kunnat ANSÖKA om det. Det betyder ju inte att jag får det för att jag ansöker, men om jag blivit söndersmulad, trasig och skvatt galen en månad senare, eller ens en vecka senare, eller faktiskt en dag senare, hade jag inte ens kunnat ansöka. Hur faen tänker man då?

Hur tror man sig göra något vettigt med de som kallas landets potential, folket, när man sätter ett datum på sjukdom?

Undrar rätt mycket över det där. Men det verkar onekligen som att skarpare hjärnor redan har tänkt igenom det och kommit på att det bara är så. Bara att buga och tacka och se ut buske nummer 37 i skogen som sitt framtida hem.






Sörjan i mellanöstern.

31 05 2010

Det är som att ge sig rakt ut i ett getinbo, att ens tänka på det som skett i natt med Israels uppenbara övervåld mot Ship to Gaza. Man kommer onekligen bli beskylld för att vara antisemit, det blir man direkt man andas kritik mot staten Israel. Man kommer bli beskylld för att vara kommunist, det blir man lika snabbt, strax efter antisemitkortet är uppdraget. Men för tusan. Är inte detta i grövsta laget? När ska det ta slut?

Om jag förstått den knapphändiga rapporteringen så hade de fredliga på skeppen inte visat sig vara fullt så fredliga, inte allihopa. En del hade haft fräckheten att använda trä och metallkäppar mot en av världens bästa militära styrkor som bordat skeppen på internationellt vatten. Svaret blev eldgivning och ett antal döda människor. Människoliv alltså. Folk med föräldrar och kanske barn och partners. Döda. För att någon av soldaterna kände sig hotad av käppar. PÅ internationellt vatten.

Jag upprepar samma sak som jag påpekat ett antal gånger på mina bloggar. Det är inte folket i landet, inte judarna som religiösa människor jag riktar min vrede mot. Men mot staten Israel som tycks kunna göra precis vad som helst, precis vad som helst och hela tiden peka på att de är hotade. De är ett av fåtal länder med atombomber, de har en av världens starkaste militära styrkor och de är rädda för pinnar.

De har stängslat in sina grannar, svälter mer eller mindre ut dem, tillåter inte att folket i Gaza får bygga upp det som Israel bombande sönder och de ser aldrig, aldrig liknelsen med att de skapar ghetton. Precis som Tyskland gjorde. Samma metod, bara omvända roller. Hade invånarna i Warszawas ghetton skjutit raketer över stängslet hade nog ingen såhär i efterhand tyckt det var fel. Hade de gömt sig bakom folket hade ingen tyckt det var fel eller ens konstigt. Men folket i Gaza är fångade i en mardröm skapad av Israel och FN som gav bort deras land på grund av dåligt samvete efter andra världskriget. Det är ju så det är. Skillnaden mellan vad jag anser om detta och vad staten Israel och dess vänner anser är ju att Israel hämtar sitt mandat från bibeln. De har blivit lovade detta land av Gud och så är det bara.

Så det kan fortsätta göra som de vill. Infiltrera, lemlästa, döda och invadera och stänga av och ändå tittar världen på med milt översinne och tycker att de kanske skulle lugna ner sig lite för det ser illa ut.

Jag fattar fan ingenting.

—————-
Now playing: Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town (
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: