Huru jag springer efter mig själv.

23 03 2011

Teckning i Livet, ett spektakel

Image via Wikipedia

Jag har helt klart haft bättre dagar. Förvisso har jag haft sämre. Men ändå. Förresten, jag ska sluta säga men titt som tätt. Sluta gardera mig och inte låtsas om vad det nu än var jag sade före det där ”men”. Det slog mig igår, på terapin, att jag gödslar mitt liv med eviga men. För att slippa ta ansvar för saker som jag själv vet är svåra att försvara.

Jag blev isärplockad igår på terapin. Det var nog dags. Jag ser inget problem med det lägre. Blir inte sur eller sårad eller ställer mig i den eviga försvarställningen. Men. Det är svårt och nästan omöjligt att ta in att det faktiskt gäller mig, mitt liv.

När jag släntade iväg i solen, men hunden i flexikoppen och min själv i smutsen bakom mig, så tänkte jag alla de där tankarna som gör livet så förbannat svårt att leva. Tankar jag säkerligen skulle tänkt redan för 20 år sedan men som jag ”mennat” sönder och samman.

Jag skulle fundera på vad jag har för mål här i livet. Det blev lite som ett knytnävsslag i veka livet när jag fattade att människor faktiskt har mål med sin tillvaro. Själv har jag genom att vägra välja valt att bara flyta med. Saker liksom bara händer, har jag trott. Självfallet är det inte så enkelt. Ingenting händer, näst in till i alla fall, utan att man själv har valt. Det där visste jag redan, för länge sedan förstod jag det. Jag har bara inte kännt det i mig.

Det blev ingen ro igår. Saker och livet tumlade omkring i mig, fyllde mitt blod med värme och mitt huvud med konstiga tankar. Jag fann mig själv liggande på sängen mest hela dagen. Stirrade upp i snedtaket och försökte tänka på noll och intet. Natten fylldes av mardrömmar. De gamla vanliga, där jag letar desperat efter något men inte kan hitta det hur jag än söker. Långa korridorer som bildar ett obegripligt nätverk, väggar som hela tiden flyttar sig. Jakten på mening.

Nu sitter jag och försöker att inte hyperventilera, andas med munnen och tänker att jag fan ska klara den här dagen med.

Pandoras box är öppen.

Annonser




Chesterfield i mina rum.

24 02 2011

Ute delegation in Washington DC in 1880. Chipe...

Image via Wikipedia

Vi har varit på äventyr. Att åka till affären är alltid ett äventyr för både mig och jycken. För mig eftersom jag alltid tycks bli förvånad över hur lite pengar som blir över, jycken helt enkelt för att hela livet är ett äventyr för henne. Vi stod i en evighet och väntade på bussen tillbaka. En evighet och en kvarts oändlighet.

Det är så när man väntar på en buss. Knepet är att tända en cigarett. Det spelar ingen roll när på dygnet eller vad klockan är. Tidtabellen går efter mina tända cigaretter. Det är bara ett halvt bloss innan bussen kommer. Bästa sättet att sluta röka på torde vara att åka mycket buss. Man hinner liksom inte att röka.

Ute är det kallt, här inne i min bubbla är det varmt men luktar rök. Här hemma hinner jag tända hur många cigaretter som helst. Chesterfield. Den sort som min fader köpte åt mig. Han var nog galen min far. Vilken pappa köper cigg till sin son liksom? Men så var han också av den gamla stammen. Själv är jag av yngre art är ännu dummare eftersom jag vet hur farligt det är att röka och ändå röker.

Jag tror jag ska lägga mig igen. Vi har nog ätit något olämpligt, jag och min jycke. Det är fart på oss om man säger. Katten skiter i våra bekymmer. Men så skiter hon som vanligt med. Jag finner mig själv i valet och kvalet. Lägga sig i sängen eller lägga sig i soffan. Titta på film eller läsa bok. Eller titta på insidan av ögonlocken. Det blir väl som det blir.

I natt drömde jag att jag hade maskar inuti mig, maskar som kom ut i stora bölder på skinnet. Jag vaknade med febrig puls och skräck i hjärtat. Men jag borde vant mig vid det här laget. Jag drömmer alltid mardrömmar. Sällan vackra rosa. De som sovit med mig säger att jag fäktar och lever om på nätterna. Jag tror dem. Det är sällan jag vaknar utvilad. Jag nämner det inte som något att tycka synd om mig för. Jag nämner det för att det är så bara.

Nu har jag brandvarnare i varje rum utom i köket, en brandsläckare i hallen och en klisterdekal på ytterdörren där jag kan läsa att jag måste komma ihåg att släcka de levande ljusen. Men jag tänder aldrig levande ljus. Det tycks mig för farligt.

Jag är trött nu.

 

Chesterfield cigaretter, en klassiker.

 

 





Mitt i stormen som är jag.

19 02 2011

Runt fast fönster

Image via Wikipedia

Hunden och katten är som… hund och katt. De rusar runt i min lilla lägenhet som i en yster dans. De tumlar runt och byter riktning. Själv blir jag sittande i soffan och tittar på. Letar efter en öppning. Söker lugna med smekande ord och hårda utfall.  När vi var ute i friska luften föreföll den mig kall och avvisande. Bitande kyla och nariga händer. Läppar som står precis vid gränsen till att frysa ihop. Det är en ”kaffe och cigarett till frukost” dag. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att söka laga min själ. Jag bara är. Det ligger någon gott i det.

Snart ska jag in i duschen. In och ut igen. Söka svaret på livets alla sammanlagda gåtor. Sätta mig på bussen för att åka in till staden och köpa ett täcke och en kudde. Det slår mig att jag släpat runt samma täcken och kuddar sedan jag en gång flyttade hemifrån. Samma täcke i 22 år. Söndertvättat och blekt. Det är dags att lägga det till handlingarna. Köpa nytt, köpa fräscht.

Så det är så jag lever mitt liv just idag. I morgon är en annan dag.





Onsdag helt enkelt.

9 02 2011

1922 Chevrolet 490

Image via Wikipedia

Samma frågeställning som igår kvarstår. Vad ska jag göra med min tid? Igår blev det ju inget vettigt gjort kan jag ju erkänna med en gång. Det var det gamla vanliga och det gamla vanliga duger inte. Det är inte fint nog åt min enkla existens. Inte längre. Jag vill sväva och utgöra en enda stor kropp av godhet. Istället sitter jag i en sargad kropp och röker. Hur långt från målet är man inte då? Fast det hela beror nog mest på att min själ längtar efter utveckling men att min kropp än inte tillåter det. Den är hämmad av aminosyror och hormoner och nervers kopplingar. Kemin i min kropp är ännu inte där jag vill ha den. Den trilskas med mig.

Jag kan väl kanske jämföra det med hur det är när man börjar tillfriskna från en svår influensa. Hur man börjar känna sig bättre och börjar pyssla så småningom i lägenheten men omedelbart får gå och lägga sig igen eftersom febern återkommer och man blir yr och ostadig. Men det är i alla fall bättre än det där läget när man är som sjukast och nästan, men bara nästan, vill dö för att man har så ont och hostar och snorar och halsen bränner och huvudet hotar att dunka sönder. Så jag ska väl egentligen vara glad över att jag börjar må bättre. Men återigen, det vore kul om mål och möjlighet stämde överrens bättre.

Det får bli en promenad helt klart. Solen skiner och himlen är blå. Snön smälter som om den aldrig gjort annat och Viskans vatten ligger som en spegel och visar alla träd vid strandkanten upp och ner. Det enda som krävs för att jag ska orka ta på mig kläder och gå ut är en kopp kaffe till. Dagens tredje. Längre har jag inte kommit än. Jag väcktes av en ivrig hund som ville upp och ut ur sovrummet. Hon hade fått nog av sovande. 12 timmars sömn fick vara nog tyckte hon visst. Jag själv var väl inte lika övertygad om att jag hade fått nog med vila, men jycken bestämmer sådant utan att fråga om lov.

Så, istället för att sitta framför datorn och gå igenom den ständiga rundan mellan mail och tidningar och facebook och blogg och återigen mail så ska jag väl resa mig upp och klä på mig, ta den där koppen kaffe och sedan ska vi ut i friska luften. Något annat är inte att tänka på och jag vet ju att det gör mig gott.





En tanke på precis ingenting.

22 01 2011

Carolina Rediviva in Uppsala, Sweden during th...

Image via Wikipedia

Något av det allra sorgligaste jag kan finna i min lägenhet är vinstället i form av en ljusstake där en tom flaska och inga ljus ståtar. Dubbelfel. Men ändå har jag eländet stående framme. Vad är egentligen meningen med det? Hur tänker jag kring det? Att jag ska fixa problemen så klart. Köpa två ljus och kanske en vinflaska som faktiskt är full. Men som det är nu så dess enda nytta estetisk och även där kan man ju så klart betvivla att den gör sitt jobb på allvar.

Vad vill jag säga med det då? Tja, lite samma som den tomma flaskan säger. Ingenting. Det var bara för att reda ut en tanke jag fick och nu har jag gjort det. För det är ju bland annat därför jag skriver och skriver och skriver. För att reda ut vad i helvete som händer i mig. Utan skrivandet skulle allt stanna inuti mig och ligga där och jäsa tills jag blev tokig och galen och ännu snedare än jag redan är.

Irritation.

Förövrigt så är världen lite som man vill ha den. Lagom kallt ute, lagom vitt, lagom blått och lagom ljust. Lagom lagom. Som ljummet vatten. Inget som sticker ut, inget som retar. Förutom då irritationen. Men den ska visst vara en del i att vara Bipolär typ II med blandepisoder. Den där irritationen. Den som gör att man helt plötsligt kan explodera likt en glömd gammal mina. Helt utan att själv förstå varför och absolut helt utan att någon annan kan förstå vad det handlar om.

Men det går att medicinera bort. Tydligen. Tänk, medicin mot dåligt humör. Tyvärr vittnar många som tar den även om att den medicinerar bort alla sorters humör. Att man blir så jämn i temperamentet att man till slut inte har vare sig humör eller humor. Så jag får väl vara noggrann med doserna då.

Förövrigt så är livet helt ok. Jag funderar på att ta en dusch men kommer istället på att jag ska ta med hunden ut på en längre lördagspromenad. För att gå bort irritationen. Den som ligger och bubblar i mig, den som jag börjat bli medveten om faktiskt beror på något inom mig själv och inte på att någon annan gör något. Eller inte gör något. Det ligger i mig. Well, då kan jag ju själv göra något åt det. Makten är min. Makt kan kännas trivsam när man upptäcker att den ligger i de egna händerna. Är det någon annan som har den korrumperar den alltid.

Så det får bli en espresso, en snabb cigg och sedan klä mig i värmande fleece och mössa och ge mig ut i allt det som är min omgivning. Jag har börjat räkna lägenheten som en förlängning av min egna kropp. Det kallas att känna sig hemma. Att ha ett hem. Ett ställe där jag kan stänga en dörr mellan mig och andra. Gömma mig för alla och allt om jag vill. Stänga av mobilen och inte låtsas om mail eller kuvert. Vara solokvist. Allena.

Under tiden så får jag fundera på vilken färg det ska vara på ljusen jag köper till det där vinstället.





svarta dagar följs av vita nätter

21 01 2011

Tombs at the necropolis. Picture is taken in O...

Image via Wikipedia

Jag försöker sluta söka rättvisa. Rättvisa är en dödförklarad kropp som blev över från min barndom och som dog en stillsam och tyst död. Enda dagen pratade man om rättvisa, solidaritet och att göra saker tillsammans, andra dagen är det den starkes rätt som är det vinnande konceptet. Så jag fogar mig, slutar leta efter rättvisor och börjar söka andra människor att kunna trampa på, för att inte hamna längst ner i högen, krävas och dö jag med.

Men nog är det märkligt att hela livet ska förvandlas till en enda lång boxningsmatch utan handskar och utan regler och ärligt talat, helst med tillhyggen? Att det sker i fattiga delar av världen förstår jag. Det är då det fungerar i samhällen som inte är så utvecklade. Men att det sker i vårt land i en tid när julhandeln slår nya rekord varje år? Vart faen gick det fel? Vem styrde oss så fel?

Det är sådant jag funderar på när jag står på kullen i skogen bakom andra sidan av min gata. Hunden rusar fram och tillbaka, lite väl mycket för att jag ska riktigt gilla det. Det är så lätt hänt att en jycke drar rakt ut i världen och sedan inte återkommer. Så jag röker och funderar och försöker hålla koll på vart hon tar vägen där hon hoppar och skuttar och rusar. Jag längtar efter kaffe och lugn och ro i min kropp. Igår började jag med en ny medicin, som i sin tur kräver en annan medicin mot biverkningarna av den första. Den kemiska cocktailen i min kropp blir allt tjockare, giftigare,  allt medan jag själv mår allt bättre i allt det stora hela. Bara för att det är för mycket betyder det inte att det är fel. Kanske bara att det behöver vara lite för mycket för att fungera.

När vi går in så övar vi som vanligt att gå fot. Eller gå fint som det nu för tiden heter. Allt medan vi människor slåss allt mer med näbbar och klor, ju snällare blir vi mot våra djur. Vi tror det sårar dem att säga att de ska gå fot, så vi säger att de ska gå fint. Samma samma. Resultatet är det samma. Hunden går snällt och lydigt vid min sida och jag bestämmer takt och riktning.

Det är en av mig påhittad magiskt gräns vid soptunnorna. Fram tills dess kan hon få gå lite ”fri gång” men efter det är det ”fot” som gäller. Så jag styr hela hennes öde och det slår mig som märkligt för en person som inte ens trodde sig kunna styra sitt eget för två år sedan.

Någonstans i sin stad sitter ♥Den Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ och slår av och på fejan. För hon känner sig inte bekväm med att hänga ut sig själv och sitt liv. Hon vacklar och velar, än är hon här, än där. Vilken enorm skillnad mellan mig som lever hela mitt jäkla liv på internet. Så klart är det inte sant att jag gör det. Men jag har skapat illusionen att jag gör så och ibland kan det vara samma sak som sanningen. Vissa stunder vet jag själv knappt vad som är sant och vad som är illusion och vad som är fusion mellan de två. Men jag har alltid kontrollen.

Vi pratar om att vi längtar efter varandra. Vi pratar om breven jag skriver och dagarna hon lever och någonstans där i allt det där finns frid och vaksamhet.

Så jag sätter mig med ännu en kopp kaffe och sluter mina ögon, för bara några sekunder. Bara för att känna att jag är kvar i mig själv. Att jag inte har rymt, som jag gjorde den där dagen när jag gick från min arbetsplats i novembersnön för att inte återvända, kanske aldrig återkomma?





Ett riktigt brev

18 01 2011

1389-09-04, brev Iserlohn

Image via Wikipedia

Tidig morgon och jag skriver mail. Jag som bara skriver mail till myndigheter och sjukvårdsfolk skriver ett till kvinnan jag älskar. Hon är så långt borta. Men det börjar kännas ok. Det börjar landa i mig att det är så. Det känns lite romantiskt rent av. Lite 1800-tal, även om gåspennan är utbytt mot ett tangentbord. Om man nu skrev med gåspenna på 1800-talet? De kanske skrev med modernare don, vad vet jag om det?

Jag har skrivit ett riktigt brev med. Ett som man lägger i kuvert som man sedan sätter frimärken på. Posten kommer säkert fira detta med tårta, ett brev, någon som skickar ett brev. Hur vanligt är det nu för tiden? Det enda som skickas är väl paket människor emellan som fått kontakt på Tradera. Fast återigen, vad vet jag om det? Senare ska jag lägga det där brevet på en gul postlåda och hoppas och tro att det når hennes händer och ögon. Det finns en osäkerhet där som inte finns när man sitter och chattar eller skickar sms. Då vet man alltid att att det man skriver kommer fram. Oftast i alla fall. Men ett brev som man lägger i en gul brevlåda tappar man kontrollen över så fort man släpper taget.

På tv pratar man om Tunisien och elände och bedrövelse och vargar och cannabis. Jag orkar inte bry mig riktigt än. Det är för tidigt för det. Anledningen till att jag är uppe ligger och sover i soffan bredvid mig. Det är hunden Dipp som ivrigt väckte mig klockan halv 6. Varför vet jag inte riktigt, men nu är det min tur att väcka henne och dra ut henne i den morgondimmiga världen där ute. Slask och smutsig snö. Som det brukar vara på vintern. Den gnistrande vita snön är bara ett minne nu. Världen består av tusen fotspår som lagts på varandra tills allt blivit grått. Smutsiga skor och kalla människor.

Först en kopp kaffe, sedan ska jag ta tag i allt det där jag måste ta tag i. Idag är det mycket, i morgon ännu mer. Då ska jag till läkaren, efter det ska Dipp till veterinären för sin ettårs-spruta. Jag ska betala tillbaka lån och räkningar. Men det är i morgon. Jag måste lära mig att leva mer här och nu. Så jag gör väl det och här och nu vill jag ha kaffe.

 

 

Dipp med sin "ryggsäck" som hon har för att få arbeta lite hårdare.

 

 








%d bloggare gillar detta: