När man söker mod.

14 03 2011

Joy

Image by alancleaver_2000 via Flickr

En lång månad. Vinter och vår står och slåss om makten över oss. Pengarna har rullat iväg på rätt meningslösa saker och ting. Själv så letar jag rätt kläder för vädret och väljer allt som oftast fel. För varmt, för kallt, för vått, för lerigt. För mycket av allt och för lite kläder för allt.

Ute är det nu grått men milt. Konstigt, egentligen att väder ska spela så stor roll. Att jag varje dag fått för mig att jag måste skriva om det. Men det är viktigt. Det är som att mitt humör och vädret är syskon liksom. Fast det klart, mitt humör kan ju inte göra ett skit åt vädret. Så det är väl lillebror eller syster till vädret då.

Just nu väntar jag bara på att det blir fredag. Så mycket jag behöver köpa, så lite pengar. Men på fredag blir jag stadd vid kassa igen, för ett litet tag. Det är mycket som ska betalas. Mat, boende, fogden, några lösa ströräkningar, tobaken jag beställt, försäkringar, tidningarna, bloggen, den nya som jag ska skapa när jag väl betalt. http://www.wobworld.se. Det låter det. Min lilla värld som fått ett alldeles eget hem. Men som sagt, först ska jag betala webbhotellet och domänavgiften.

Pengar spelar roll för humöret med. Väder och pengar. Är allt i fas så är man banne mig lycklig för ett tag. Fast jag är rätt lycklig mest hela tiden nu för tiden. Idag riktigt slängde jag mig ur sängen, bubblande av glada känslor, småsjöng för hunden och katten medan jag mätte upp rätt mängd kaffe till kaffekokaren. Visslade.

När vi var ute på dagens första runda, jag och jycken, så gick jag och småhummade för mig själv. En egen liten aria för bara mig. Ljudet av vårgrus som krasar under fötterna, doften av vår. Smaken av gott humör.

Men det går fortfarande upp och ner. Mycket upp och ner. Men nu vet jag ju varför så det är lugnt. Men jag är fortfarande osäker på min plats i världen. I morgon är det dags för möte med Försäkringskassan och de som förutom mig har makten över min hälsa. Jag är som vanligt osäker och lite rädd. Men nu har jag en gnutta mod i mig så det går väl det med. I maj går min sjukskrivning ut och jag är tyvärr säker på att det kommer gå en smula åt helvete. Jag är fortfarande bipolär med en allra mest trolig ADHD. Så länge jag fortfarande får mina ångestanfall finns det ingen chans att kunna göra något vettigt av min tid.

Det är en sak att kunna gå ut med hunden, åka in till stan eller kanske, kanske, våga gå på bio. Jag kan alltid gömma mig för världen då. Åka hem med fruktan i halsen och lägga mig. Men att vara ”fastlåst” på en arbetsplats verkar omöjligt. Vilket jobb kan man ha där man måste kunna försvinna helt plötsligt?

Det ÄR inte det att jag är lat eller inte vill jobba. Det är faktiskt inte det. Men jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande skrämmande impulsiv, det är som att jag inte kan hejda mig hur mycket jag än försöker lägga band på mig. Sen kommer de där dagarna när jag knappt vågar gå ut med hunden. När jag skyndar mig ut, försöker gå så fort som möjligt för att det ska kännas som att jag kan fly från mig själv.

Det är bättre nu. MYCKET bättre nu. Jag är fortfarande djupt tacksam över att världen har gett mig chansen att få läka sakta men säkert. Jag är fortfarande djupt tacksam för all hjälp jag fått att åter finna kraften av hälsa. Att jag slutligen träffat en läkare som äntligen sett vad problemet är. Som hittat grunden till all ångest, till alla depressioner, till alla mina utbrott av ilska eller dåliga beslut. Men precis som någon som brutit benet behöver kryckor så behöver jag fortfarande lugn och ro mer än många andra.

Men jag ska fortfarande försöka. Jag tänker inte inte försöka liksom.

Men jag är rädd. Rädd för att återigen tappa allt. Skriva är det jag vill göra. Men det kommer jag aldrig kunna försörja mig på det. Jag kan helt enkelt inte skriva något som säljer mycket. Det ligger inte för mig. Här på bloggen har jag pinsamt få som följer mig. Bara det är ett bevis på att jag inte kan fånga många läsare. Så jag inser att jag måste ha ett jobb som försörjer mig, mina barn, mina djur. Drömmer är ju att kunna börja betala mina skulder till min mor. Att faktiskt kanske kunna hjälpa henne med pengar. Men men.

Så jag ska försöka. Ge allt.

Men jag är tyvärr rätt säker på att det inte kommer fungera speciellt bra. OM jag inte hamnar på ett ställe där jag kan starta försiktigt. Precis som, återigen, någon som brutit benet så måste jag gå innan jag kan springa.

Fan vad jag svamlar. Men det är en svamlig dag. En toppendag än så länge.

Leve den här dagen.

Alltid glad.

 

What good am I – if I’m like all the rest
If I just turn away – when I see how you’re dressed
If I shut myself off – so I can’t hear you cry
What good am I?

What good am I – if I know and don’t do
If I see and don’t say – if I look straight through you
If I turn a deaf ear – to the thundering sky
What good am I?

What good am I – while you softly weep
And I hear in my head – what you say in your sleep
And I freeze in the moment – like the rest who don’t try
What good am I? (2x)

What good am I then – to others and me
If I’ve had every chance – and yet still fail to see
With my hands tied must I – not wonder within
Who tied them and why – and where must I have been?

What good am I if I say foolish things
And I laugh in the face – of what sorrow brings
And I just turn my back – while you silently die
What good am I?

Annonser




Dramaking.

28 01 2011

Henryk Talar, polski aktor

Image via Wikipedia

Jag kommer på mig själv. Svetten på min panna talar sitt egna språk. Den rinner ner och skymmer min blick. Den talar om för mig att dagen är över sedan länge och att jag druckit för mycket kaffe och rökt för många cigaretter och kommit ihåg för mycket och älskar mer än vad som behövs, mer än över gränsen som skrämmer.

Så när svettdropparna når golvet förststår jag att det är dags att sova. Så jag sätter på Spotify och låter alla mina listor blanda sig i en enda smet så att jag har något att lyssna till medan jag sover. För tystnad just nu vore en katastrof. Jag har än en gång visat mig svag och bjudit in min äldsta son på besök till mig. Varför håller jag på så när ingen ändå orkar med att vara här?

Äh.

JAG SKA SOVA.

 

Länge sedan, en sommarmorgon.

 

 





Mellan de olika parketterna.

21 01 2011

medical equipment at Kom Ombo temple wall

Image via Wikipedia

Hur gick det till? Hur gick jag från enstöring till mobbad till populär till rolig till galen till försupen till en ensligt galen suput till att vara hyggligt klok och precis sådär lagom av allt som jag behöver vara? Vem hittade på den resan liksom? En galen, försupen enslig Gud måste vara svaret. Sen är det ju en lögn att jag är lagom av allt nu med. Kom jag på. Jag är fortfarande alldeles för mycket eller för litet av det mesta. Men det är en mindre knölig madrass jag vilar på under nätterna.

Det var när jag, kraftigt försenad, tog mina mediciner och upptäckte att jag ska höja dosen av en av dem som jag började undra allt det där. Vad sjutton hände på vägen mellan den lilla pojken som parkerade sina leksaksbilar på parkettstavarna i vardagsrummet till den stora pojke som bekymrar sig över att det kan bli märken på den egna parketten?

Vad är det som skapar oss människor och våra drömmar och tankar och känslor och all förbannad skit som står mellan oss och evig lycka och fredagsmys hela veckan?

Jag tror jag ska lägga ner att fundera över vad som hänt och koncentrera mig på vad som händer. Det som kommer att ske får jag ta och fundera över en annan dag. Jag har det ju bra just nu. Det mörknar ute, hunden ligger alldeles varm och pälsig i soffan bredvid mig medan katten ligger uppe i köksfönstret och tittar ut. Min älskade är i sin stad och det finns egentligen inget som hindrar mig från att vara lycklig och fredagsmysig.

Inget förutom den som är jag då.

 

Ensamheten stör mig.

 






Tid att släppa ilskan och börja vårda

14 01 2011

Alexander Twilight, first African American ele...

Image via Wikipedia

I förrgår var jag starkare än den starkaste björn, av stål och granit var jag gjord och mitt blod flöt i allt det där stenhårda rött och varmt och pulserande. Idag är det en annan historia jag vill berätta. En om sårat kött och gnagande dåligt samvete och en känsla av att något håller på att vara över, en tid som går in i en annan.

Det är så svårt att se när föräldrar åldras. Jag tänker inte gå in på vad som händer, inte såhär, inte öppet. Det är en diskussion mellan mig själv och mina nära och kära. Men det är svårt. Jag tillbringade ytterligare ett dygn på min mors soffa. Den jag bodde på under ett år när jag skändligen blivit utslängd från mitt eget hem en tisdagkväll klockan 18.00 av en missnöjd kvinna och hennes bittra, fula sura mor.

Men det här dygnet sög allt det nyfunna livet ur mig. Det väckte varje tanke varje son som ser och märker hur hans mor krymper och åldras någonsin kan tänka. Igår åkte jag därifrån trött, så trött, så trött att jag knappt orkade gå in på de bussar som tog mig hem. Jag rasade ihop på soffan och låg där och önskade mig själv få bli liten och ha en stark mor som kom hem från arbetet på morgonen och gjorde varm choklad och väckte mig inför min skoldag. Jag önskade mig tillbaka till de dagar man inte var den som själv stod näst i kö till att bli gammal och orolig och glömsk och darrig och rädd.

Under natten drev mardrömmarna på mig att sova ytligt och oroligt. När jag vaknade var det med känslan av att aldrig vilja gå upp mer ur sängen. Att bara ligga och stänga ute hela världen. Igen. Som jag gjorde i något år när min värld bestod av en madrass på golvet och ett hyreskontrakt genom sociala nämnden.

Men det är andra tider nu. Jag är starkare och dessutom har jag ett liv att ta igen. Jag får från och med februari eget kontrakt på min lägenhet, det hänger gardiner i mina fönster och i sovrummet har jag en säng att vila i. Jag har en hund som kräver att jag går ur sängen, vare sig jag vill eller inte, jag har nya diagnoser, jag har förståelse för vem jag är. Det är dags nu. Nu är det min tur nästa gång. Att bli gammal. Inte än, inte på länge. Men om 29 år kanske jag är lika sliten och förgrämd och glädjelös och tom som min mor. Eller lika död som min far. Jag hoppas mitt slut blir annat. Att jag får uppleva ålderdomen och ta till vara varje dag med glädje, eller i alla fall inte sorg och saknad. Men man vet aldrig.

Man vet aldrig och det skänker mig tröst. Än så länge kan jag förtränga min egen kommande ålderdom. Men min mors kan jag inte göra något åt. Den fortgår, processen mot att jag en dag står i en lägenhet där hon en gång bodde och då står jag ensam och förgråten och ska ta hand om alla dessa saker och alla dessa minnen som hon och min far och vårt liv tillsammans skapat. Jag hoppas det dröjer i evigheter tills det sker, men jag inser att det kommer att ske och det gör mig så förbannat ledsen.

Jag ska tillbaka i dag, en kort sväng bara, för att kolla att allt är om inte väl så ok. I morgon är det tänkt att min äldsta son och jag ska städa lite hos tant mamma. Så helt ensam är jag inte i detta. Min äldsta son är vuxen nu, han är lika gammal som jag var när han föddes. Den lilla knodden som gick och skrotade och filufiderade har blivit en tänkande, kännande vuxen man. Utan hans stöd hade allt detta varit totalt omöjligt för mig att reda ut. Utan honom hade jag gått under igen känner jag. Han får bli min krycka, men ansvaret kan aldrig bli hans. Jag har det fulla ansvaret som son och är gudskelov stark att ta det. Bara jag får vila lite mellan attackerna. Jag har varit så arg på henne hela livet, varför vet jag inte, vi bara går inte ihop, ändå älskar vi varandra. Häromdagen lade hon sina händer på mina kinder och sade att hon älskar mig. Hon gör aldrig så. Varför gjorde hon så?

♥Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ sade en gång att man aldrig kan få det lätt i livet. Det är alltid något som gör ont och så rätt hon har. Nu när jag äntligen börjar känna igen mig, i alla fall vissa dagar, nu när jag inte längre skyggar för telefonen eller gömmer mig för brevbäraren så kommer en åldrad moder och ställer mitt liv på kant igen. Alltid detta balanserande mellan kaos och lugn. Som att försöka balansera en nål att stå upp med blotta blicken, helt utan händer eller hjälp.

Äh. Fuck it. Nu tar jag en cigg och en kaffe och tar tag i livet och dagen.

 

 

Mörkret i mitt hjärta och min själ.

 

 





En förgiftad man talar om rädsla

12 01 2011

Jag har duschat, länge och väl. Kanske ville jag aldrig gå ur duschen utan stå där livet ut. Men jag tog till sist klivet ut i livet efter att tvättat håret två gånger, rakat mig och dessutom rensat vattenlåset på vasken. Jag är snart redo att åka.

Jag är rädd. Allvarligt rätt rädd. För det är rätt att vara rädd nu. Jag får vara rädd. Jag vågar var rädd. För jag ska sätta mig i en situation som jag är livrädd för och dessutom visa upp min trasiga käft för en specialist på käftar. Det är helt enkelt en mental käftsmäll.

Så rädd är jag, men modig nog att vara det.

Det får gå som det vill. Jag är redo nu





En livrädd man talar

12 01 2011

Giant Buddha

Image by mikeemesser via Flickr

Jag ska till tandläkaren idag. För en del är det bara något som de gör en gång i halvåret eller en gång om året. En del är rädda, en del känner inget som helst inför det. Jag är skräckslagen. Förlamad av skräck har jag inte varit hos tandläkaren sedan 2003 eller om det till och med var 2002 då jag bara reste mig ur den fördömda stolen och gick. Utan att ens säga hejdå. Med en tand uppbborrad i väntan på att fyllas med någon sorts plast.

Sedan dess har mina tänder förfallit. Fyllningar har lossnat och lämnat tänder försvarslösa och söndriga och till slut har tänderna gått sönder och fallit ut i små bitar, en i taget. 5 tänder har jag tappat, det är bara rötter kvar. Det är faktiskt inget jag skäms över. Konstigt nog. Inte längre. Jag har varit sjuk i depression och ångest och helt enkelt inte orkat ta tag i det. Fel, inte vågat ta tag i det. Hellre har jag haft otrolig tandvärk titt som tätt. Alla som haft en riktig tandvärk vet hur ont det gör. Det är som någon kör in en ishacka i kinden på en och hela kroppen skriker på smärtstillning. Så har jag gått i 8 eller om det är 9 år.

Men nu har jag tagit tag i problemet. Bara det är ett tecken på att jag börjar bli frisk. Förutom då min bipoläritet och troliga ADHD. Fast jag har fått specielbehandlig. För att jag är sjuk i huvudet har jag fått en remiss av min läkare till specialkliniken på lasarettet så att de kan söva mig när de börjar rensa upp käften på mig.

Konstigt nog, trots skräcken, känns det lugnt i mig och jag ser fram mot det hela. Att slippa oroa sig för att lukta ruttet ur munnen. Att få framtänderna putsade så att kanske de blir lite mer naturligt vita igen och inte nikotin och kaffegula. Att våga le på riktig. En gång hade jag fina vita tänder, sneda är de men va fan, det är jag liksom. De får gärna vara sneda, bara de är naturligt vita och rena och räddade. För det är skräcken, att tappa någon framtand. Som det är nu så är det bara kindtänder som ramlat. Molarer tror jag det heter.

Så det är med en blandning av förlamande skräck och glädje jag ser fram mot att klockan 13.00 darra mig in till min tandläkare. En blandning av känslor man nog måste vara lite annorlunda för att kunna känna. Men så är jag lite annorlunda med. Det är så jag valt, men jag tror inte jag egentligen valt själv, det bara är så.

Jag är en blanding av undertryckt aggressivitet och rädsla och gapskrattande glädje. Ingen jävla ordning alls.

Men det är jag.

Önska mig gärna lycka till, det behöver jag.

 





Minnen från mammas gata del I

24 12 2010

Illustration from a contemporary Swedish newsp...

Image via Wikipedia

Jag ångrar ingenting. Inget av allt det jag gjort mot mig själv eller mot andra. Ångra är för förlorare. Däremot försöker jag desperat lära mig av mina misstag. Det är en nödvändighet. Förutan lärdom i livet kommer man ingenstans. Eller fel, jag kommer ingenstans. Ibland, allt för ofta, blandar jag ihop mina egna behov och önskemål och mål och tankar med andras och tror mig själv ha facit till ett liv med stolthet och rakhet. Men var och en har sina egna sätt att tackla livet.

Så jag försöker vandra nedför min moders gata med rak rygg. Möta alla de nu åldrade grannar som en gång i tiden, en gång runt 1977 samlades på ett möte och hade mig att stå i mitten och höra att allt som var fel på gatan var mitt fel och att barnen inte skulle få leka med mig. För så var det. Men nu går jag på samma asfalt täckt med snö och möter dem en efter en, de som fortfarande lever.

Men det fanns redan då folk som var stolta över sig själva och stod emot mobben. En familj som tog med mig på resor i sin slitna Mercedes, för fadern i familjen hade fått för sig att det var det enda bilmärket man kunde ha. Vi åkte runt och i den bilen fick jag lära mig vad ordet strippa betyder. En tant som tar av sig kläderna inför män.

Det är bara att någonstans i mig lever det där mötet kvar. Ett ihopraffsat möte för att jag råkat kasta en sten i skallen på en vän. Det var så klart inte meningen att träffa hans skalle. Det blev bara så och jag och min vän från den vänliga familjen gömde oss i skogen eftersom jag trodde att jag blivit en mördare. Min vän från den vänliga familjen finns på min fejanlista och är tränare i innebandy nu för tiden. Alla har gått åt olika håll men mötet där jag stod i mitten och vägrade gråta, bland en massa vuxna människor som borde vettat bättre, lever kvar. Säg åt ett barn att det är odugligt och det duger inget till längre. Varför ens försöka med något alls om man är oduglig?

Skit samma. Nu ska jag gå ut med hunden, genom samma port som jag en gång bars in genom som nyfödd. Vi ska gå på den där gatan, Klintegatan, och jag går rak och tydligt. Den här gången vet jag bättre än att jag skulle vara oduglig.

 








%d bloggare gillar detta: