När man söker mod.

14 03 2011

Joy

Image by alancleaver_2000 via Flickr

En lång månad. Vinter och vår står och slåss om makten över oss. Pengarna har rullat iväg på rätt meningslösa saker och ting. Själv så letar jag rätt kläder för vädret och väljer allt som oftast fel. För varmt, för kallt, för vått, för lerigt. För mycket av allt och för lite kläder för allt.

Ute är det nu grått men milt. Konstigt, egentligen att väder ska spela så stor roll. Att jag varje dag fått för mig att jag måste skriva om det. Men det är viktigt. Det är som att mitt humör och vädret är syskon liksom. Fast det klart, mitt humör kan ju inte göra ett skit åt vädret. Så det är väl lillebror eller syster till vädret då.

Just nu väntar jag bara på att det blir fredag. Så mycket jag behöver köpa, så lite pengar. Men på fredag blir jag stadd vid kassa igen, för ett litet tag. Det är mycket som ska betalas. Mat, boende, fogden, några lösa ströräkningar, tobaken jag beställt, försäkringar, tidningarna, bloggen, den nya som jag ska skapa när jag väl betalt. http://www.wobworld.se. Det låter det. Min lilla värld som fått ett alldeles eget hem. Men som sagt, först ska jag betala webbhotellet och domänavgiften.

Pengar spelar roll för humöret med. Väder och pengar. Är allt i fas så är man banne mig lycklig för ett tag. Fast jag är rätt lycklig mest hela tiden nu för tiden. Idag riktigt slängde jag mig ur sängen, bubblande av glada känslor, småsjöng för hunden och katten medan jag mätte upp rätt mängd kaffe till kaffekokaren. Visslade.

När vi var ute på dagens första runda, jag och jycken, så gick jag och småhummade för mig själv. En egen liten aria för bara mig. Ljudet av vårgrus som krasar under fötterna, doften av vår. Smaken av gott humör.

Men det går fortfarande upp och ner. Mycket upp och ner. Men nu vet jag ju varför så det är lugnt. Men jag är fortfarande osäker på min plats i världen. I morgon är det dags för möte med Försäkringskassan och de som förutom mig har makten över min hälsa. Jag är som vanligt osäker och lite rädd. Men nu har jag en gnutta mod i mig så det går väl det med. I maj går min sjukskrivning ut och jag är tyvärr säker på att det kommer gå en smula åt helvete. Jag är fortfarande bipolär med en allra mest trolig ADHD. Så länge jag fortfarande får mina ångestanfall finns det ingen chans att kunna göra något vettigt av min tid.

Det är en sak att kunna gå ut med hunden, åka in till stan eller kanske, kanske, våga gå på bio. Jag kan alltid gömma mig för världen då. Åka hem med fruktan i halsen och lägga mig. Men att vara ”fastlåst” på en arbetsplats verkar omöjligt. Vilket jobb kan man ha där man måste kunna försvinna helt plötsligt?

Det ÄR inte det att jag är lat eller inte vill jobba. Det är faktiskt inte det. Men jag är fortfarande sjuk. Jag är fortfarande skrämmande impulsiv, det är som att jag inte kan hejda mig hur mycket jag än försöker lägga band på mig. Sen kommer de där dagarna när jag knappt vågar gå ut med hunden. När jag skyndar mig ut, försöker gå så fort som möjligt för att det ska kännas som att jag kan fly från mig själv.

Det är bättre nu. MYCKET bättre nu. Jag är fortfarande djupt tacksam över att världen har gett mig chansen att få läka sakta men säkert. Jag är fortfarande djupt tacksam för all hjälp jag fått att åter finna kraften av hälsa. Att jag slutligen träffat en läkare som äntligen sett vad problemet är. Som hittat grunden till all ångest, till alla depressioner, till alla mina utbrott av ilska eller dåliga beslut. Men precis som någon som brutit benet behöver kryckor så behöver jag fortfarande lugn och ro mer än många andra.

Men jag ska fortfarande försöka. Jag tänker inte inte försöka liksom.

Men jag är rädd. Rädd för att återigen tappa allt. Skriva är det jag vill göra. Men det kommer jag aldrig kunna försörja mig på det. Jag kan helt enkelt inte skriva något som säljer mycket. Det ligger inte för mig. Här på bloggen har jag pinsamt få som följer mig. Bara det är ett bevis på att jag inte kan fånga många läsare. Så jag inser att jag måste ha ett jobb som försörjer mig, mina barn, mina djur. Drömmer är ju att kunna börja betala mina skulder till min mor. Att faktiskt kanske kunna hjälpa henne med pengar. Men men.

Så jag ska försöka. Ge allt.

Men jag är tyvärr rätt säker på att det inte kommer fungera speciellt bra. OM jag inte hamnar på ett ställe där jag kan starta försiktigt. Precis som, återigen, någon som brutit benet så måste jag gå innan jag kan springa.

Fan vad jag svamlar. Men det är en svamlig dag. En toppendag än så länge.

Leve den här dagen.

Alltid glad.

 

What good am I – if I’m like all the rest
If I just turn away – when I see how you’re dressed
If I shut myself off – so I can’t hear you cry
What good am I?

What good am I – if I know and don’t do
If I see and don’t say – if I look straight through you
If I turn a deaf ear – to the thundering sky
What good am I?

What good am I – while you softly weep
And I hear in my head – what you say in your sleep
And I freeze in the moment – like the rest who don’t try
What good am I? (2x)

What good am I then – to others and me
If I’ve had every chance – and yet still fail to see
With my hands tied must I – not wonder within
Who tied them and why – and where must I have been?

What good am I if I say foolish things
And I laugh in the face – of what sorrow brings
And I just turn my back – while you silently die
What good am I?





Dramaking.

28 01 2011

Henryk Talar, polski aktor

Image via Wikipedia

Jag kommer på mig själv. Svetten på min panna talar sitt egna språk. Den rinner ner och skymmer min blick. Den talar om för mig att dagen är över sedan länge och att jag druckit för mycket kaffe och rökt för många cigaretter och kommit ihåg för mycket och älskar mer än vad som behövs, mer än över gränsen som skrämmer.

Så när svettdropparna når golvet förststår jag att det är dags att sova. Så jag sätter på Spotify och låter alla mina listor blanda sig i en enda smet så att jag har något att lyssna till medan jag sover. För tystnad just nu vore en katastrof. Jag har än en gång visat mig svag och bjudit in min äldsta son på besök till mig. Varför håller jag på så när ingen ändå orkar med att vara här?

Äh.

JAG SKA SOVA.

 

Länge sedan, en sommarmorgon.

 

 





Mellan de olika parketterna.

21 01 2011

medical equipment at Kom Ombo temple wall

Image via Wikipedia

Hur gick det till? Hur gick jag från enstöring till mobbad till populär till rolig till galen till försupen till en ensligt galen suput till att vara hyggligt klok och precis sådär lagom av allt som jag behöver vara? Vem hittade på den resan liksom? En galen, försupen enslig Gud måste vara svaret. Sen är det ju en lögn att jag är lagom av allt nu med. Kom jag på. Jag är fortfarande alldeles för mycket eller för litet av det mesta. Men det är en mindre knölig madrass jag vilar på under nätterna.

Det var när jag, kraftigt försenad, tog mina mediciner och upptäckte att jag ska höja dosen av en av dem som jag började undra allt det där. Vad sjutton hände på vägen mellan den lilla pojken som parkerade sina leksaksbilar på parkettstavarna i vardagsrummet till den stora pojke som bekymrar sig över att det kan bli märken på den egna parketten?

Vad är det som skapar oss människor och våra drömmar och tankar och känslor och all förbannad skit som står mellan oss och evig lycka och fredagsmys hela veckan?

Jag tror jag ska lägga ner att fundera över vad som hänt och koncentrera mig på vad som händer. Det som kommer att ske får jag ta och fundera över en annan dag. Jag har det ju bra just nu. Det mörknar ute, hunden ligger alldeles varm och pälsig i soffan bredvid mig medan katten ligger uppe i köksfönstret och tittar ut. Min älskade är i sin stad och det finns egentligen inget som hindrar mig från att vara lycklig och fredagsmysig.

Inget förutom den som är jag då.

 

Ensamheten stör mig.

 






Tid att släppa ilskan och börja vårda

14 01 2011

Alexander Twilight, first African American ele...

Image via Wikipedia

I förrgår var jag starkare än den starkaste björn, av stål och granit var jag gjord och mitt blod flöt i allt det där stenhårda rött och varmt och pulserande. Idag är det en annan historia jag vill berätta. En om sårat kött och gnagande dåligt samvete och en känsla av att något håller på att vara över, en tid som går in i en annan.

Det är så svårt att se när föräldrar åldras. Jag tänker inte gå in på vad som händer, inte såhär, inte öppet. Det är en diskussion mellan mig själv och mina nära och kära. Men det är svårt. Jag tillbringade ytterligare ett dygn på min mors soffa. Den jag bodde på under ett år när jag skändligen blivit utslängd från mitt eget hem en tisdagkväll klockan 18.00 av en missnöjd kvinna och hennes bittra, fula sura mor.

Men det här dygnet sög allt det nyfunna livet ur mig. Det väckte varje tanke varje son som ser och märker hur hans mor krymper och åldras någonsin kan tänka. Igår åkte jag därifrån trött, så trött, så trött att jag knappt orkade gå in på de bussar som tog mig hem. Jag rasade ihop på soffan och låg där och önskade mig själv få bli liten och ha en stark mor som kom hem från arbetet på morgonen och gjorde varm choklad och väckte mig inför min skoldag. Jag önskade mig tillbaka till de dagar man inte var den som själv stod näst i kö till att bli gammal och orolig och glömsk och darrig och rädd.

Under natten drev mardrömmarna på mig att sova ytligt och oroligt. När jag vaknade var det med känslan av att aldrig vilja gå upp mer ur sängen. Att bara ligga och stänga ute hela världen. Igen. Som jag gjorde i något år när min värld bestod av en madrass på golvet och ett hyreskontrakt genom sociala nämnden.

Men det är andra tider nu. Jag är starkare och dessutom har jag ett liv att ta igen. Jag får från och med februari eget kontrakt på min lägenhet, det hänger gardiner i mina fönster och i sovrummet har jag en säng att vila i. Jag har en hund som kräver att jag går ur sängen, vare sig jag vill eller inte, jag har nya diagnoser, jag har förståelse för vem jag är. Det är dags nu. Nu är det min tur nästa gång. Att bli gammal. Inte än, inte på länge. Men om 29 år kanske jag är lika sliten och förgrämd och glädjelös och tom som min mor. Eller lika död som min far. Jag hoppas mitt slut blir annat. Att jag får uppleva ålderdomen och ta till vara varje dag med glädje, eller i alla fall inte sorg och saknad. Men man vet aldrig.

Man vet aldrig och det skänker mig tröst. Än så länge kan jag förtränga min egen kommande ålderdom. Men min mors kan jag inte göra något åt. Den fortgår, processen mot att jag en dag står i en lägenhet där hon en gång bodde och då står jag ensam och förgråten och ska ta hand om alla dessa saker och alla dessa minnen som hon och min far och vårt liv tillsammans skapat. Jag hoppas det dröjer i evigheter tills det sker, men jag inser att det kommer att ske och det gör mig så förbannat ledsen.

Jag ska tillbaka i dag, en kort sväng bara, för att kolla att allt är om inte väl så ok. I morgon är det tänkt att min äldsta son och jag ska städa lite hos tant mamma. Så helt ensam är jag inte i detta. Min äldsta son är vuxen nu, han är lika gammal som jag var när han föddes. Den lilla knodden som gick och skrotade och filufiderade har blivit en tänkande, kännande vuxen man. Utan hans stöd hade allt detta varit totalt omöjligt för mig att reda ut. Utan honom hade jag gått under igen känner jag. Han får bli min krycka, men ansvaret kan aldrig bli hans. Jag har det fulla ansvaret som son och är gudskelov stark att ta det. Bara jag får vila lite mellan attackerna. Jag har varit så arg på henne hela livet, varför vet jag inte, vi bara går inte ihop, ändå älskar vi varandra. Häromdagen lade hon sina händer på mina kinder och sade att hon älskar mig. Hon gör aldrig så. Varför gjorde hon så?

♥Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ sade en gång att man aldrig kan få det lätt i livet. Det är alltid något som gör ont och så rätt hon har. Nu när jag äntligen börjar känna igen mig, i alla fall vissa dagar, nu när jag inte längre skyggar för telefonen eller gömmer mig för brevbäraren så kommer en åldrad moder och ställer mitt liv på kant igen. Alltid detta balanserande mellan kaos och lugn. Som att försöka balansera en nål att stå upp med blotta blicken, helt utan händer eller hjälp.

Äh. Fuck it. Nu tar jag en cigg och en kaffe och tar tag i livet och dagen.

 

 

Mörkret i mitt hjärta och min själ.

 

 





En förgiftad man talar om rädsla

12 01 2011

Jag har duschat, länge och väl. Kanske ville jag aldrig gå ur duschen utan stå där livet ut. Men jag tog till sist klivet ut i livet efter att tvättat håret två gånger, rakat mig och dessutom rensat vattenlåset på vasken. Jag är snart redo att åka.

Jag är rädd. Allvarligt rätt rädd. För det är rätt att vara rädd nu. Jag får vara rädd. Jag vågar var rädd. För jag ska sätta mig i en situation som jag är livrädd för och dessutom visa upp min trasiga käft för en specialist på käftar. Det är helt enkelt en mental käftsmäll.

Så rädd är jag, men modig nog att vara det.

Det får gå som det vill. Jag är redo nu





En livrädd man talar

12 01 2011

Giant Buddha

Image by mikeemesser via Flickr

Jag ska till tandläkaren idag. För en del är det bara något som de gör en gång i halvåret eller en gång om året. En del är rädda, en del känner inget som helst inför det. Jag är skräckslagen. Förlamad av skräck har jag inte varit hos tandläkaren sedan 2003 eller om det till och med var 2002 då jag bara reste mig ur den fördömda stolen och gick. Utan att ens säga hejdå. Med en tand uppbborrad i väntan på att fyllas med någon sorts plast.

Sedan dess har mina tänder förfallit. Fyllningar har lossnat och lämnat tänder försvarslösa och söndriga och till slut har tänderna gått sönder och fallit ut i små bitar, en i taget. 5 tänder har jag tappat, det är bara rötter kvar. Det är faktiskt inget jag skäms över. Konstigt nog. Inte längre. Jag har varit sjuk i depression och ångest och helt enkelt inte orkat ta tag i det. Fel, inte vågat ta tag i det. Hellre har jag haft otrolig tandvärk titt som tätt. Alla som haft en riktig tandvärk vet hur ont det gör. Det är som någon kör in en ishacka i kinden på en och hela kroppen skriker på smärtstillning. Så har jag gått i 8 eller om det är 9 år.

Men nu har jag tagit tag i problemet. Bara det är ett tecken på att jag börjar bli frisk. Förutom då min bipoläritet och troliga ADHD. Fast jag har fått specielbehandlig. För att jag är sjuk i huvudet har jag fått en remiss av min läkare till specialkliniken på lasarettet så att de kan söva mig när de börjar rensa upp käften på mig.

Konstigt nog, trots skräcken, känns det lugnt i mig och jag ser fram mot det hela. Att slippa oroa sig för att lukta ruttet ur munnen. Att få framtänderna putsade så att kanske de blir lite mer naturligt vita igen och inte nikotin och kaffegula. Att våga le på riktig. En gång hade jag fina vita tänder, sneda är de men va fan, det är jag liksom. De får gärna vara sneda, bara de är naturligt vita och rena och räddade. För det är skräcken, att tappa någon framtand. Som det är nu så är det bara kindtänder som ramlat. Molarer tror jag det heter.

Så det är med en blandning av förlamande skräck och glädje jag ser fram mot att klockan 13.00 darra mig in till min tandläkare. En blandning av känslor man nog måste vara lite annorlunda för att kunna känna. Men så är jag lite annorlunda med. Det är så jag valt, men jag tror inte jag egentligen valt själv, det bara är så.

Jag är en blanding av undertryckt aggressivitet och rädsla och gapskrattande glädje. Ingen jävla ordning alls.

Men det är jag.

Önska mig gärna lycka till, det behöver jag.

 





Minnen från mammas gata del I

24 12 2010

Illustration from a contemporary Swedish newsp...

Image via Wikipedia

Jag ångrar ingenting. Inget av allt det jag gjort mot mig själv eller mot andra. Ångra är för förlorare. Däremot försöker jag desperat lära mig av mina misstag. Det är en nödvändighet. Förutan lärdom i livet kommer man ingenstans. Eller fel, jag kommer ingenstans. Ibland, allt för ofta, blandar jag ihop mina egna behov och önskemål och mål och tankar med andras och tror mig själv ha facit till ett liv med stolthet och rakhet. Men var och en har sina egna sätt att tackla livet.

Så jag försöker vandra nedför min moders gata med rak rygg. Möta alla de nu åldrade grannar som en gång i tiden, en gång runt 1977 samlades på ett möte och hade mig att stå i mitten och höra att allt som var fel på gatan var mitt fel och att barnen inte skulle få leka med mig. För så var det. Men nu går jag på samma asfalt täckt med snö och möter dem en efter en, de som fortfarande lever.

Men det fanns redan då folk som var stolta över sig själva och stod emot mobben. En familj som tog med mig på resor i sin slitna Mercedes, för fadern i familjen hade fått för sig att det var det enda bilmärket man kunde ha. Vi åkte runt och i den bilen fick jag lära mig vad ordet strippa betyder. En tant som tar av sig kläderna inför män.

Det är bara att någonstans i mig lever det där mötet kvar. Ett ihopraffsat möte för att jag råkat kasta en sten i skallen på en vän. Det var så klart inte meningen att träffa hans skalle. Det blev bara så och jag och min vän från den vänliga familjen gömde oss i skogen eftersom jag trodde att jag blivit en mördare. Min vän från den vänliga familjen finns på min fejanlista och är tränare i innebandy nu för tiden. Alla har gått åt olika håll men mötet där jag stod i mitten och vägrade gråta, bland en massa vuxna människor som borde vettat bättre, lever kvar. Säg åt ett barn att det är odugligt och det duger inget till längre. Varför ens försöka med något alls om man är oduglig?

Skit samma. Nu ska jag gå ut med hunden, genom samma port som jag en gång bars in genom som nyfödd. Vi ska gå på den där gatan, Klintegatan, och jag går rak och tydligt. Den här gången vet jag bättre än att jag skulle vara oduglig.

 





Confront what you are afraid of

22 12 2010

Human heart. Picture taken during autopsy.

Image via Wikipedia

En gång väntade jag på framtiden. Jag väntade mig sönder. Trasig låg jag och väntade på att framtiden skulle komma och rädda mig från mig själv. Från alla tankar och känslor som jag inte kunde förstå eller handskas med. Då trodde jag att alla hade sådana trassel i skallen och att det var jag som var svag som inte kunde reda ut det. Då lade jag mig ner och försökte dö sakta. Inget hände, men framtiden kom heller inte. Inget hände och inget hände igen. Gång på gång hände precis ingenting, allt medan jag väntade.

Nu vet jag ju bättre. Nu vet jag att alla inte alls har den där trasselsudden i skallen eller den lilla motorn som hela tiden surrar i bröstet. Bipolär och ADHD. Jag har blivit en bokstavsunge. På äldre dagar. Fast jag vet ju att det alltid varit så. Det var bara ingen som såg och förstod. Inte ens jag själv. Framtiden kom aldrig till mig. Men nu har jag lärt mig, jag vet ju bättre nu. Jag har lärt mig att greppa framtiden. Framtiden är nu. Jag äger den, att störa eller rubba eller förstöra eller vårda. Jag väljer vårda. Nu när jag vet bättre. Trasselsudden ska rätas ut och bli begriplig och då kommer jag stå rak och klara mig själv.

Konfrontera det jag är rädd för.

Så jag ligger inte längre och väntar. På något eller någon. När jag ligger så är det för att sova sked bredvid min hund Dipp medan katten, Chips, sover på min kudde. Vi väntar inte på framtiden längre. Vi vet vart vi har den. Här.

Armed with wealth and good health
The best of health
In the future when all’s well
I will lie down and be counted
In the future when all’s well

I thank you
I thank you with all of my heart
I thank you
I thank you with all of my heart
Please, please stand up and defend me
In the future when all’s well
Confront what you are afraid of
In the future when all’s well

Every day I play a sad game called
In the future when all’s well
Living longer than I had intended
Something must have gone… right!

I thank you
I thank you with all of my heart
I thank you
I thank you with all of my heart
Please, please stand up and defend me
In the future when all’s well
Confront what you are afraid of
In the future when all’s well

Hold me closely if your will allows it
In the future when all’s well
Head of ???? till I can barely stand it
The future is ended by a long, long sleep
The future is ended by a long, long sleep
The future is ended by a long sleep






Livet i kanterna

2 11 2010

内宮

Image by noworks? via Flickr

Någonstans finns en kyla inom mig. Även under vintertäcke och över madrass huttrar jag i själen. Det är höst och inget, säger inget alls, kan värma det som är jag. Mörkret sänker sig nästan innan ljuset rest sig och himlen är skiffergrått tom på känsla. I ryggen hugger det av ensamhet och hunger efter något jag bara inte för mitt liv kan sätta fingret på. Något fattas mig. Eller är det någon som inte tagit sin plats där jag värmt upp platsen än? Är det ens vettigt att värma två platser samtidigt eller ska jag ta hand om mig själv i väntan på något?

Min samtalsterapeut säger åt mig att sluta tänka så förbannat mycket, sluta intellektualisera. ”Gör, bara gör” säger hon åt mig med allvar i rösten. Men hur ska jag veta vad jag ska göra om jag inte tänker? Jag blir vilsen och liten när jag försöker föreställa mig att göra utan att tänka. Det blir en dörr med ett lås till dit jag inte har någon nyckel eller ens hittar låset. Någonstans vet jag att jag måste tänka om, tänka annorlunda, men jag förstår bara inte hur det ska gå till. Kanske skrämmer det mig. Kanske?

Alla röster runt mig, alla de jag lyssnar till alltså, även min terapeut, säger åt mig att jag är en klockren bipolär diagnos. Manodepressivitet på två ben. Mannen som dyker upp som reklamaffisch för det som är bipolärt. Så klart är det så. Så klart är det på det sättet. Alla humörsvängningar, det bristande omdömet, den totala bristen på impulskontroll, det översvallande sociala beteendet, det som gör att jag blir omtyckt men avskydd och säger saker som ingen annan kan tänka sig att säga, pekar på en och samma diagnos.

Bipolär.

Det är som att komma hem. Som att äntligen förstå vad det är som driver mig. Vad som händer i mig och varför. Som att hitta manualen till livet. Det är som att äntligen få en förklaring till varför jag kan vara vaken i flera dygn, oförmögen att sluta älta och tänka och slappna av. För att sedan sova bort hela livet i skuggornas land. Som att hitta en förklaring till alla smutsiga tankar jag har om mig själv, samtidigt som mitt ego borde få ett eget land. Allt som förklarar varför jag aldrig lever i mitten utan alltid i pendelns ytterkanter. Bipolär.

Gudskelov finns det bra behandlig mot det. Så att jag kan börja treva mig tillbaka till ett vettigt liv. Kanske kunna koncentrera mig på något som ligger utanför mina egna tankar i mer än tre sekunder. Kanske kan jag äntligen få saker gjorda istället för att hoppa från sak till sak gång om annan. Hålla tider, fixa räkningar, sluta skjuta upp allt.

Kanske.

Man kan undra varför det tagit 40 år att upptäcka det där. Fast egentligen har jag ju vetat så länge. Men inte vågat tänka tanken. Det har liksom räckt med depressioner och ångestsyndrom och fobier och eländes elände. Men nu när jag tänker på saken, läser om saken, förstår jag mer och mer att allt det där bara är symptom, inte grundproblemet. Problemet är att jag är bipolär. Så då löser vi väl problemet då. Inte för att resten försvinner automatiskt, men det blir hanterligt att ta tag i.

Så kylan som jag lever i paras med den hetta som är jag. Kanske kan jag ställa in termostaten tills en behaglig värme som mjukar upp spända muskler och spända relationer i livet till allt och alla.

Under tiden, i väntan på möte med läkare, med den som har makt att ställa diagnosen och skriva ut piller så går jag ut med hunden på promenader och värmer min själ med böcker och kel med mina djur och prat med mina vänner och tanken på att kanske finns det hopp för mig med.

 

 





Depressionens ansikte

22 10 2010

Moraine below Hadley Glacier (visible in the u...

Image via Wikipedia

Den första snön har fallit, ligger som en vit slöja över världen. Allt är annorlunda, allt är som det brukar vara. När jag vaknar på morgonen är jag redan full av ensamhet och den där obestämda känslan av ett hål som behöver fyllas med något. Vad som helst. Bara något. I mig ligger en grå slöja över allt. Depression kallas det nog visst. Den är här nu. Den har slagit sig till ro, för snart är det november.

Jag hade nästan glömt hur den kändes. Den där tomheten. Mina drömmar är fulla av den. Desperation, rädsla för att känslan aldrig kommer gå över. Inte den här gången. Att tomheten ska stanna kvar. Göra livet precis så febrigt fullt av en känsla av en tomhet. Det blir en radda oöverlagda handlingar till följd av den där känslan. Dricka för mycket kaffe. Röka cigarett efter cigarett efter cigarett. Bara för att känna något. Vad som helst. För nog måste det bo känslor i mig? Det gäller bara att locka fram dem. Till och med fruktan vore bättre än den osläckliga törst jag upplever.

Nog trodde jag i min enfald att de dagarna var över. Nu när läkemedlen flödar i mina ådror, nu när åratals med terapi gett mig insikt och utsikt. Likt förbannat är den tillbaka, tomheten. Jag vet ju, rent intellektuellt, att den kommer gå över. Det är bara omöjligt att övertyga mitt hjärta om att så är fallet. Det fladdrar och kvider. Ropar högt utan att ens få ett eko till svar. Fan också. Fan också. Jag vill inte känna ingenting. Jag vill inte att allt ska vara så förbannat tråkigt. Jag vill inte att alla smaker ska vara fadda, alla upplevelser uddlösa. Nu förstår jag varför en del skär sig. De gör det för att känna något. Inte för att döva, utan för att känna.

Låter det illa? Jo, det är rätt så illa. Men det går över. Jag vet att det går över. Jag måste förstå att det går över. Färgerna kommer att komma tillbaka. Även fast jag så ivrigt önskar att jag ska känna något och inget händer kommer det att återvända. Livslust och stamina.

Så jag gör allt det där som jag själv förväntar mig göra. Klär mig, dricker kaffe, städar, går ut med hunden. Spelar musik lite för högt. Försöker hålla näsan där den ska vara, ovanför ytorna i tillvaron. Men nog känner jag för att skrika högt, slå och sparka omkring mig. Spraka som ett nyårsfyrverkeri, för att höra och känna igen.

Fan också.





Lite klarare tankar

26 09 2010

En god sömn är bästa medicinen mot ett överhettat förstånd. Till slut somnande jag, vid 6 på morgonen. När jag vaknade vid 11 så kände jag direkt att något har lagt sig i mig. Den där känslan av totalt oförstånd så att säga. Nu när jag fått alla fula ord, alla dumma tankar, ur mig så kan jag se lite klarare på vad som hänt.

Jag blev helt enkelt förbannad chockad av att SD faktiskt kom in i riksdagen. Att leva i en tid när sådant sker trodde jag inte att jag skulle vara med om. Det retar mig, jag blir förbannad, när folk säger att vi kan vara vänner ändå. Som att man måste tycka samma, likadant. Så hur ska jag göra nu då? Rasa leder ingenstans. Det som gäller är att bemöta, bemöta, bemöta. Eftersom deras argument är så i grunden enfaldiga och enögda blir det inte så svårt. Arbetsamt måhända, men inte svårt.

Problemet är ofta att debatten blir så upphetsad och elak. Det är svårt att inte bli förbannad när människor skyller alla, precis alla, problem på en enda grupp människor och dessutom pekar ut en enda religion som ansvarig till haltande sjukvård, äldrevård, dåliga pensioner, växande socialbidragskostnader, bråk och brott. Det är ju så lätt att tänka på det sättet. Man slipper helt enkelt tänka speciellt mycket, dessutom så svär man sig själv fri som en del av problemet. Som jag ser det så är invandringspolitiken ett enda stort misslyckande. Vi tar emot människor och förvara dem sedan. Endast förvara dem. Ställer dem utanför samhället och sedan undrar vi varför de blir förbannade. Ilska är ofta rädsla. Att komma från krig och bli satt i förvar samtidigt som man säger att personen är misslyckad, oavsett vad det gör, är inget annat än en redig grogrund för problem.

Men lösningen kan väl ändå inte vara att sluta bjuda in människor? De behövs, de behövs desperat. Befolkningen blir äldre, behoven av arbetskraft kommer bli skriande. Man vet om det, inom äldreomsorgen där jag själv arbetat nästan hela mitt arbetsliv, har man pratat om pensionschocken i 20 år nu. Men inget händer. Lönerna är fortfarande låga, arbetet fortfarande organiserat på samma sätt. När man blir ensam är det rätt skönt att få hjälp, det vet alla. Ändå så tar vi inte emot den hjälp som finns i form av nyanlända människor. Istället så marginaliserar vi dem och när det går snett så är det deras problem. Hur tänker man då? Tänker man alls? Nä, då röstar man på den enkla lösningen. De som bor här ska ”med piska och morot lockas att flytta tillbaka till sina hemländer” sedan ska vi inte ta emot mer människor. När det brinner så avvisar vi brandkåren. Hur fan ska vi släcka elden då?

Det finns gott om invandrare jag inte tycker om. Det finns gott om Svenskar jag inte tycker om. Men jag kan ju liksom inte se på dem som en och samma grupp och tro att alla är likadana. Det finns inget land som heter invandrien. De som kommer kommer från hela världen. En del är vita, en del svarta, en del troende muslimer, en del är troende kristna, en del har bara religionen som något man anser sig vara utan att ens tänka på den i tre sekunder. Själv är jag agnostiker. Men om någon frågar som nog känner jag mig kristen. Men det betyder ju inte att jag tror på allt dumt som står i bibeln. Det samma gäller nog de flesta muslimer.

I Borås finns det en ung man som säger att ”det mångulturella experimentet har misslyckats” eller något åt det hållet. Så klart det har. Det finns ju inte. Det finns däremot en satans massa kulturer som inte blandas. För vi tillåter inte det. Hur ska invandrare kunna ta del av det som anses vara Svensk kultur om vi inte pratar med dem? När inte ens SD kan presentera vad som är svensk kultur även om de kramar om den hårt, hur ska då invandrare förstå den?

Det är så enkla lösningar på svåra problem som SD presenterar. Jag kan anse vad jag vill om deras utsprung, deras totala brist på ideologi, deras tankeförmåga och deras empati. Jag kan läsa vad de skriver och förstår inte hur de tänker. Men det betyder inte att de kommer lyssna på mig om jag gapar. Det är dags att läsa på riktigt ordentligt. För alla, för jag tror och hoppas att debatten blir både intensiv och långvarig.

Det är väl ändå det som är en stor del av den Svenska kulturen? Att diskutera. Tiga leder ingen vart. Skrika leder bara till att man möts av aggression. Så vi pratar väl, då tycker jag.

Läs mer på bland annat: Sydsvenskan, Technicolor, Aftonbladet debatt





Livrädd med stil

25 09 2010

Vi stod där, skrek åt varandra. Jag var livrädd, arg men livrädd. Han var någon som skulle ta hand om mig, bekräfta mig, göra mig vuxen. Vi stod där, i mitt pojkrum. Han hade stormat i där, skrek, full och eländig. Söndrig och förstörd av livet, men det såg ju inte jag då. Han var bara min far som skulle slå mig än en gång.

Han gjorde det när det brast. Eldfängd och gråtmild. Så rädd för livet att han gjorde mitt till en ständig kamp. Där vi stod så hände något. Jag såg att jag var lika lång. Att jag var starkare. Att min balans var bättre. Att hans blå ögon som glödde av missriktat hat var rädd. Det var inte längre han som jagade mig. Jag stod kvar när han rasade över bordet för att greppa tag i mig, för att få mig till den han ville vara.

Det hände på tre sekunder. Jag tog tag i hans händer, slog honom lika hårt som han brukade slå mig. Rakt över ansiktet, glasögonen flög av. Han stannade upp. Förvånad och förvirrad. Jag skrek, han skrek, vi skrek. Där och då slog jag gång på gång honom över ansiktet. Blodet sprängde fram.

Efter den dagen var inget sig lika. Han blev lugn. När han blev arg gick han in i sitt rum, kom inte ut på flera dagar. Men fred rådde. Som när man skär av våldet med våld.

Sedan dess har jag aldrig varit rädd för någon annan än mig själv. Samma hetta, samma blod som rusar till mig. Samma tankar, samma sätt att vara på. Arvet går inte att kasta bort. Det finns i mig. Samma sätt att sätta sig över andra. Samma ordrikedom. Han skrev alltid vackra brev. Som små noveller. Lappar med sköna ord, en skrivare. En sökare. En rädd man. Precis, precis som mig.






Panik som består

18 09 2010

Karlsborg, den 9 juni 2006, en av alla dessa v...

Image via Wikipedia

Det blir bättre sen. En del tror att panikångest är något man skakar av sig bara man vill. Det är fel. Ångesten är ett levande väsen. Det slår rot i själen och förgiftar hela livet. Alla dessa år, alla dessa timmar som är för evigt förlorade. Som aldrig kommer igen. Alla kvinnor jag kunde älskat, alla människor jag kunde mött. De är borta, finns inte. I mitt liv. Nu skakar jag, frustar som en tjur inför ångesten. Vägrar låta den vinna men den lägger mig på rygg och kväver mig sakta. Fort. Tungan fryser fast i munnen. Andetagen är som vintervindar. Snö i bröstet. Vitt brus i huvudet. Anden stelnar och blir till något jag inte vet vart jag ska lägga det.

Lusten finns. Lusten till att dränka allt i ett hav av vit vodka och skummande öl. Tankar på att ge sig ut och köpa, stjäla, nyckeln till ro, alkohol. Men inte i dag. Inte idag. I dag. Inte idag.

Jag har förlorat så många tillfällen att jag inte ens  vågar röra vid tanken på dem. Men alla framtida tillfällen ligger orörda i livets kartong. Det är dem jag måste sikta på. Sluta blicka bakåt, för det är ändå bara ett enda stort slukande svart hål.


Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du danska på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

Då skall du sansa på min grav.








%d bloggare gillar detta: