Vita skuggor.

8 02 2011

Freedom

Image by afloden via Flickr

Jag älskar när snön faller i februari. När man vaknar upp på morgonen och världen är helt vit. För i februari vet jag ju att snön kommer smälta bort under dagen. Lämna spår i fjolårsgräset, bli till skimrande iskristaller. Snö i februari är vackert. Snö i november är ondskefullt och elakt. Det luktar vår där ute i världen. Vita tak och smältande ispölar. Hundskit som ligger i klickar mest överallt. Spirande, någonstans under allt, grönt gräs som tar sats, som funderar på om det vågar sig upp än. Det är vackert, det gör mig lycklig.

Igår natt regnade det. Där jag låg i min säng, med en snarkade hund bredvid mig, hörde jag smattret på mitt takfönster. Smatter på ett tak är fint när man ligger en hösteftermiddag och läser en bok. Hysteriskt vinterregn när man ska sova på natten är bara irriterande. Det vet jag nu. Jag suckade och vände mig, suckade igen och vände mig igen. Om. Och om. Tänkte djupa tankar om kärleken och livet och det jävla regnet. Det var därför jag blev så förvånad när det var dags att sömndrucken stappla upp ur sängen och jag tittade ut och fann världen vit.

Men vi gick ut, jag och hunden. Jag med magen full av kaffe och hon i sin tur med pellets. Det var en rofylld promenad. En sådan som ger hopp och lindring. En sådan som livet borde bjuda på varje dag. Om livet vore rättvist. Men det vet vi ju alla att det sällan är. Igår gick vi en sista promenad i regnet. Kallt regn som om det vore en halv grad kallare skulle vara snö. Vattnet i vattenpölarna visste inte om det skulle vara vatten eller bli till is. Det tvekade och famlade sig fram i sina små bassänger. Klaffs sade skorna. Regnet talade inte. Det bara föll, tyst och intensivt.

Det här är den dag jag inte riktigt vet vart jag ska göra av. Den är vidöppen som en kvinnas famn om hon älskar en. Den är min att klottra full med minnen. Jag vet bara inte vart jag ska börja och snart är den över. Allt är städat. Jag börjar förstå att jag städar väldigt ofta. Men vadfaen. Jag har ju inte mycket annat att göra. Jag har tid. Plus att jag mår både fysiskt oc psykiskt illa av oreda och dammtussar. De rispar mig i själen. Så jag dammsuger och putsar och sprayar och donar.

Men allt det där är gjort. Allt är rent. Det är här en dag när jag som så ofta får en vag panikkänsla. Förr fyllde jag alltid den tomma tiden med alkohol. Jag har inte råd att göra det längre. Nu pratar jag inte ekonomi. Nu pratar jag liv. Att fylla tom tid med alkohol gör den bara än mer tom. Det blir inget alls gjort. Förresen så vill jag inte dö. Jag har bara inte kommit på hur jag ska ducka. Vad jag ska göra istället. Så jag drabbas av handlingsförlamning. Dricker för mycket kaffe och röker för mycket och längtar efter en enda dag jag kan fylla med något vettigt. Istället sitter jag här. Fast det känns å andra sidan faen så mycket vettigare än väldigt mycket annat jag kunde göra.

Igår var jag beredd att se mig som ensam. Men jag kanske inte är det. Vad vet jag. Jag skaffar mig tålamod. Sätter mig själv på prov. Försöker stilla hjärtats ivriga slag, de som bestämmer sig för fort. En tandborste som jag skulle ta bort får var kvar ett tag till. Jag får komma igång saker och ting. Att andra människor har sin egna takt. Att min kanske ofta är i otakt med resten av de omkring mig. Att jag får lära mig att vänta in.

Ibland suddar man ut sig självt från kartor utan att det behövs. Bara för att man har så jävla bråttom och hela tiden måste till målet även fast man inte ens vet i vilken riktning man ska börja gå, springa, åt. Än mindre vart målet ligger.

Det är väl dags för lite kaffe. Ringa lite samtal. Kolla vad jag ligger efter med, vad jag måste göra och vad jag kan strunta i. Greppa tag i livet. Det förtjänar det, mitt liv.

 





En nyans av grått talar

17 01 2011

Juliamängden vid koordinaten (-1.404289, 0)

Image via Wikipedia

Någon ro infinner sig inte. Däremot heller inte något kraft. Det är bara ett enda grått regnande, lite som det är ute. Men det oroar mig inte det allra minsta. Alla har vi sådana dagar. Så medan kroppen skriker efter något att göra så plockar jag fram dammsugaren, medan själen skriker efter något annat plockar jag fram några väl tummade tankar.

Sovit har jag gjort nog och tillräckligt och allt annat som kan sägas vara mer än vad som behövs. Jag var visserligen uppe och snurrade vid 6 tiden, men fann världen tämligen tråkig så jag återvände till mörket i sovrummet och låg och lyssnade till pratet från tv 4 och alla nyheter som sköljer över oss varje morgon. Sedan, mörkret.

När jag vaknade igen var det andra röster från tvn men jag själv var precis den samma som somnat några timmar tidigare. Ingen stålmannen-förvandling här inte. Det är bara att fatta och förstå, jag blir inte lycklig idag. Det är en totalt meningslös dag bland många andra meningslösa dagar, bara för att vissa dagar ska få sticka upp och glänsa. Helt ok för mig. Tror jag. Jag är fortfarande av den personlighet som har svårt för att låta tiden gå till ingen som helst nytta bara för att det ska vara så. Då sover jag hellre. Men jag övar mig på att låta en hel dag gå och bara vara tråkig. Det ska visst vara bra för karaktären säger de.

Men jag spelar ju ingen roll?





Tankar utan innehåll

18 09 2010

Jag har tagit bilden själv alla får använda denna

Image via Wikipedia

Det är inte lugnet som finns i mig. Men dess kusin. Lite lättare att andas, lite lättare att öppna munnen. Mörkret sänker sig över världen men i mig är det lite ljusare, även om det är kaos. Jag har ägnat tiden, slösat med paniktiden, åt att tvätta mina raggsockor. Händer som rör sig framför mig. Mina händer som rör sig på det där välbekanta tvättande sättet medan jag tittar på, där ovanför. Som om tiden inte fanns. Som om tiden bor i mig.

Jag pratar med en vän på nätet och berättat att jag vill vara ensam för det mesta. Samtidigt skriker en röst i mig att den vill krama, älska, sova, kyssa, knulla, någon. Men jag går iväg från datorn, hänger upp de våta strumporna på tork. I badrummet luktar det svag av klorin. Jag borde tvätta min kropp, men det får vänta, vänta tills paniken har lagt sig.

Tänker konstiga tankar, på döden och livet och kärleken. Vad kommer jag ångra när jag blir gammal? Alla timmar i sängen, alla ensamma timmar? All alkohol, alla piller? All krossad kärlek? Ord eller handling eller brist på de samma?

Hunden går efter mig, väntar på att jag ska ta ut henne i världen. Hon vet vad jag tänker, hon känner vad jag säger. Går undan, lägger sig med svansen draperad kring sig. Själv står jag kvar vid torkställningen, funderar. Jag borde göra i ordning kattlådan. Hon vill det, min katt. Min kärlek. Min varma kropp som vilar vid min kudde på natten.

Jag tror inte jag är i stånd att älska. Jag älskar mig själv för mycket för att bjuda in någon annan i mitt hjärta. Ändå har jag, så långt jag kommer ihåg, älskat så enormt. Men det skrämmer mig, att älska. Det ger mig bilder av att utplåna sig själv. Att förinta sin själ.

Det skymmer och i mig ljusnar tankarna. Övergår till andra saker. Som vad jag ska äta, vad jag ska dricka, vad jag ska göra. Enkla saker, helt utan pretantioner sätter jag mig ner och betraktar världen genom min dator.

Det är så det måste vara just nu,

Det är någons hem, under bron, vid Viskan.





I rastlöshetens tecken

10 09 2010

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Tredje dagens förkylning. Eller är det redan på fjärde dagen nu? Tiden tycks krympa och bli ett enda block av sekunder. Natt blir till dag som blir till natt utan att jag har något att hänga upp det på. Samma samma. Vaknar och hostar och nyser och skrämmer hundstackaren som rusar upp ur den andra sängen med samma panik i ögonen. ”Vad gör husse? Är han arg?”.

Sen somnar vi igen. Jag trött och utmattad och hon rastlös och pigg. Men somnar på samma sätt gör vi. Hon skäller tyst i sömnen, jag sparkar ner sängbordet för tusende gången.

Sotarna har varit här och rengjort mina ventiler och köksfläkten. Kanske borde jag fått sån där smörja som de använder för att lösa upp matflott med. Något att snorta in i näsan för att rengöra mina näshålor och andningsvägar med. Fast det vore nog dumt. Det enda jag nu undrar över är hur i hela fridens namn man egentligen ska ställa in köksfläkten? Öppet eller stängt spjäll? Vilken hastighet när? Glömde fråga, fast jag klurat på det i flera år. Jag får väl fortsätta undra kan jag tro.

Mina planer är vilda och vackra. Men jag tror inte det blir något av något. Fryser och öppnar fönstren. Svettas och stänger. Allt blir fel, allt blir konstigt. Den där flygande känslan man har när man har feber. Alvedon och ljummet kaffe. Cigg och inhalationer för luftvägarna. Orkar fan inte med en lungpaj igen. Pneumoni. Fast när jag tänker på saken så kommer jag på att det har jag inte haft sedan jag fick mina inhalationer. Kanske borde sluta röka? Igen!

Hunden är rastlös. Katten irriterad. Jag är trött och pigg. Allt flyter ihop till ett enda grått snor i tiden. Plockar lite med gitarren. Fundera på de där böckerna jag alltid säger jag ska skriva men aldrig vet vad de ska handla om. Plockar ur diskmaskinen. Funderar på att sätta upp en tvättid. Gör ingenting.

Jag vet att jag måste ut med Dipp, hunden, i skogen idag. Hon kommer bli tokig om jag inte låter henne rasa lite. Hon är inte gjord för att ligga och bita på ben. Hon är som ett enda nerknippe nu. Vaknar fram och tillbaka. Puffar med nosen på mig. Vill ut, vill iväg. Som en nojig tjackpundare. Själv orkar jag inte ens in i duschen, även fast kroppen luktar surt av gammal förkylningssvett och unket av väl använda kläder.

Du märker, jag är en smula dyster. Inte farligt, inte sjukt. Men moloken. Får inte nog av att tänka knepiga tankar.

Än så länge håller jag ihop.

En dam som verkligen vill ut i livet.








%d bloggare gillar detta: