Vita skuggor.

8 02 2011

Freedom

Image by afloden via Flickr

Jag älskar när snön faller i februari. När man vaknar upp på morgonen och världen är helt vit. För i februari vet jag ju att snön kommer smälta bort under dagen. Lämna spår i fjolårsgräset, bli till skimrande iskristaller. Snö i februari är vackert. Snö i november är ondskefullt och elakt. Det luktar vår där ute i världen. Vita tak och smältande ispölar. Hundskit som ligger i klickar mest överallt. Spirande, någonstans under allt, grönt gräs som tar sats, som funderar på om det vågar sig upp än. Det är vackert, det gör mig lycklig.

Igår natt regnade det. Där jag låg i min säng, med en snarkade hund bredvid mig, hörde jag smattret på mitt takfönster. Smatter på ett tak är fint när man ligger en hösteftermiddag och läser en bok. Hysteriskt vinterregn när man ska sova på natten är bara irriterande. Det vet jag nu. Jag suckade och vände mig, suckade igen och vände mig igen. Om. Och om. Tänkte djupa tankar om kärleken och livet och det jävla regnet. Det var därför jag blev så förvånad när det var dags att sömndrucken stappla upp ur sängen och jag tittade ut och fann världen vit.

Men vi gick ut, jag och hunden. Jag med magen full av kaffe och hon i sin tur med pellets. Det var en rofylld promenad. En sådan som ger hopp och lindring. En sådan som livet borde bjuda på varje dag. Om livet vore rättvist. Men det vet vi ju alla att det sällan är. Igår gick vi en sista promenad i regnet. Kallt regn som om det vore en halv grad kallare skulle vara snö. Vattnet i vattenpölarna visste inte om det skulle vara vatten eller bli till is. Det tvekade och famlade sig fram i sina små bassänger. Klaffs sade skorna. Regnet talade inte. Det bara föll, tyst och intensivt.

Det här är den dag jag inte riktigt vet vart jag ska göra av. Den är vidöppen som en kvinnas famn om hon älskar en. Den är min att klottra full med minnen. Jag vet bara inte vart jag ska börja och snart är den över. Allt är städat. Jag börjar förstå att jag städar väldigt ofta. Men vadfaen. Jag har ju inte mycket annat att göra. Jag har tid. Plus att jag mår både fysiskt oc psykiskt illa av oreda och dammtussar. De rispar mig i själen. Så jag dammsuger och putsar och sprayar och donar.

Men allt det där är gjort. Allt är rent. Det är här en dag när jag som så ofta får en vag panikkänsla. Förr fyllde jag alltid den tomma tiden med alkohol. Jag har inte råd att göra det längre. Nu pratar jag inte ekonomi. Nu pratar jag liv. Att fylla tom tid med alkohol gör den bara än mer tom. Det blir inget alls gjort. Förresen så vill jag inte dö. Jag har bara inte kommit på hur jag ska ducka. Vad jag ska göra istället. Så jag drabbas av handlingsförlamning. Dricker för mycket kaffe och röker för mycket och längtar efter en enda dag jag kan fylla med något vettigt. Istället sitter jag här. Fast det känns å andra sidan faen så mycket vettigare än väldigt mycket annat jag kunde göra.

Igår var jag beredd att se mig som ensam. Men jag kanske inte är det. Vad vet jag. Jag skaffar mig tålamod. Sätter mig själv på prov. Försöker stilla hjärtats ivriga slag, de som bestämmer sig för fort. En tandborste som jag skulle ta bort får var kvar ett tag till. Jag får komma igång saker och ting. Att andra människor har sin egna takt. Att min kanske ofta är i otakt med resten av de omkring mig. Att jag får lära mig att vänta in.

Ibland suddar man ut sig självt från kartor utan att det behövs. Bara för att man har så jävla bråttom och hela tiden måste till målet även fast man inte ens vet i vilken riktning man ska börja gå, springa, åt. Än mindre vart målet ligger.

Det är väl dags för lite kaffe. Ringa lite samtal. Kolla vad jag ligger efter med, vad jag måste göra och vad jag kan strunta i. Greppa tag i livet. Det förtjänar det, mitt liv.

 





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.





Sovdagarna i mitt liv

8 08 2010

När jag var liten fanns det i vår familj något som hette sovdagar. De brukade inträffa regniga sommarsöndagar. Det var dagar när det var helt ok att ligga i sängen och läsa Tintin och Kalle Anka-pocket hela dagen. Ibland somnade man till lite medan regnet smattrade mot fönstret. En filt över kroppen och en mugg med thé på sängbordet. Långsamma timmar och slöa minuter. Ett gott liv i en god värld.

Många av de där dagarna tillbringade jag med att dagdrömma. Om framtiden och det som varit och det som var precis då. Jag är fortfarande en drömmare. Har svårt att placera mig i verkligheten, den där tråkiga gråa verkligheten som vi alla lever i. Idag är helt klart en sovdag. Jag är trött, så in i märgen trött. Vartenda cell i min kropp skriker på vila och kontemplation. Springsteen sjunger om hungriga hjärtan för mig och hunden Dipp tuggar eftertänksamt på en tuggknut.

Så jag tänker lägga mig på soffan och flyta bort, uppströms. Allt medan regnet smattrar mot mina fönster och himlen är blyertsgrå och våt. Nog är mitt hjärta hungrigt, men en viss mättnad har börjat infinna sig. Inte en sådan mättnad som gör att man inte vill ha mer, men en sådan där som gör kroppen behagligt tung och tankarna behagligt tröga. Den som söker skall finna och nog har jag funnit. Goda vänner som står vid min sida och en kvinna som vet vart jag varit, barn som växer upp till goda människor och en katt och en hund som värmer mig på natten.

Jag månde vara skör så skör, men godset är gott och ytan blank. Handskas jag med mig varligt håller jag i generationer. Lite mer exklusiv för varje minut. Patina och glans.

Det är länge sedan jag var oändligt ensam nu. Länge sedan telefonen var tyst och död. Länge sedan jag föll och väntade på att ta mark med en duns och blodvite. Inte svävar jag fritt, inte står jag på någon topp, men jag är på väg uppåt. Kanske är det åldern, det sägs ju att man slutar frukta livet när man fyllt 40. Kanske är det så att jag slutat vara rädd för andras åsikter om min egna person? För nu vet jag ju vad jag vill, vart jag siktar och att jag kan säga nej.

Det är en sovdag idag och jag ska drömma mig hit.

Inte kan man begära mer?

Min tokiga hund.





Resan till solen

12 07 2010

Tropisk värme säger de som vet. Själv vet jag inte alls. Jag har aldrig varit i tropikerna och har inga planer att åka dit heller. Inte när den Svenska sommaren står i full blom, när solen steker som ett solarie och huden sakta blir allt brunare, det röda rodnade viker för att bli sommartorrt och segt.

Nätterna lever jag bland fläktar och oroliga drömmar. Dagarna tillbringer jag i en vacker dröm. En tid när vintern inte finns och aldrig kommer. En tid när kaffet är svalt fast det är nybryggt och jag funderar på varför man inte alltid kan uppleva samma lätta gaskänsla i själen. Som en vacker blå och gul luftballong flyter alla tankar fram, triviala känslor och ihågkomster.

Jag delar livet med mina djurvänner och mina människovänner. Gräset är lika torrt under allas våra fötter och vi delar ord om längtan efter förlösande åskväder och svalkande regn. Inte sker, inget kommer hända. Status quo i tillvaron. Som en dröm. Precis som en dröm.

Jag lever i en tid när inga räkningar eller terapisamtal eller läkemedel eller onda tankar finns. Längtar efter mina barn och deras skratt, längtar efter mina kläder, men man kan inte bära kläder nu. Bara nödtorftigt tyg kring höfterna. Alla modäna tankar om mode faller hårt i den heta asfalten. Vi är alla likadan under allt det där tyget vi skyler oss med när isen faller från våra tak. ¨

Så låt mig vara såhär resten av mitt långa liv. Lycklig och envis och farlig för ingen, inte ens längre för mig själv. Jag försöker sluta röka och den här gångerna ska jag lyckas. Slut på tobakens träldom. Slut på min fångenskap i dödens närhet. Kanske kommer snön aldrig mer. Kanske kommer jag lyckas. Bara för att solen finns.

Jag hoppas det.





Underbart är kort, alldeles för kort.

30 05 2010

Dagarna har gått. Så fort de sprang fram. Så fort att jag nästan saknade dem innan de var över. Dagar av glädje och arbete, kvällar av prat och tjat och däremellan god mat och många skratt. Sådana där som nästan kväver en och som dödar alla spöken lika effektivt som en atombomb dödar en stad. Men vänligare, snällare, godare.

Vi har varit på landet jag och Kita. Nja, alltså inte hela tiden. Inte sedan jag sist skrev. Men det kändes inte lika febrigt viktigt att skriva. Inte sedan jag slutligen bestämde mig för att det är det jag på något sätt ska ägna mig åt. Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till, men det löser sig liksom. Så jag kan faktiskt unna mig åt att göra annat en stund. Min tid kommer, fan, den är nästan redan här.

Så jag har levt, sovit mycket, ätit, läst, pratat, gått promenader och låtit regn falla på min skult. Sen for vi till landet. Mitt ute i ingenstans var vi. Med mina goda vänner och en massa skog och gräs och hästar och syrsor och Kita sprang och sprang över ängarna, jagade brevbäraren, blev bekant med hästarna och lärde sig att hon inte ska valla dem. Själv så närmade jag mig hästarna med rädsla och skräck men kom till slut på att de inte äter upp mig, att de är rätt så trevliga varelser och att jag inte är så stadsaktigt stadig som jag trodde.

Vi drog en massa trådstängsel, jag slog ned nya stolpar med en stor slägga, nya stolpar som ersatte gamla murkna. Vi flyttade stängsel, drog tråd, var noga med att stänga av elen innan vi gjorde allt det där. Sådant som andra kan men som jag själv inte ens visste att man behöver göra. Allt medan Kita badade i ån eller sprang eller åt gräs eller höll koll på vart husse befann sig. Solen sken ibland föll regnet. Hela tiden var jag lugn och glad.

Dag två så gjorde vi inte så speciellt mycket. Kita, jag och den manliga delen av paret vänner var trötta. Ute brummade en grävskopa som grävde upp hela baksidan av tomten för att gräva ner ett nytt avlopp. Vi satt där inne i huset och tittade på tv medan damen i huset slet med att städa. Sådant är livet ibland. Fortfarande.

Bäst som vi satt och åt så tittade jag ut genom köksfönstret och såg hästarna springa på ängen och tänkte hur lyckligt lottad jag var som fick se sådant till maten. Sen kom jag på att hästarna inte alls skulle kunna springa där eftersom vi stängslat av den delen på grund av markarbetena. Så det blev till att ge sig ut i strilregnet. Men det kändes helt ok. Helt ok.

Efter att jag badat i deras bubbelbad så åkte jag slutligen hem och sedan dess har jag väl mest sovit, tittat på melodifestivalen och latat mig. (Hey Åsa, jag sade ju att Tyskland var bra hahah).

Vänner och ovänner. Jag är tillfreds. DET är stort för mig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Aclutti busch bosch bumpa Albertina
via FoxyTunes





Ur sängen i solen

23 05 2010

Vissa dagar vaknar man och är redan trött. Idag är helt klart en sådan dag. Igår var min yngsta son här och vi umgicks sådär som man önskar att man alltid gjorde. Lugn och ro och bara vara, käka pizza och dricka obscena mängder cola. Vi var ute med Kita i solen och svettades precis som man tarvar göra när sommaren kommit och man ännu inte vant sig vid värmen eller lärt sig hur man ska klä sig.

Dagen före gårdagen tillbringade jag på landet hos goda vänner, vi satt och pratade om allt och inget och jag ominstallerade min dator som börjat krångla allt mer. Det var ömsom sol, ömsom vräkte regnet ned. Åskan mullrade och blixtar slog ned. Kita sprang ut och in i huset och jag själv blev avslappnad och nöjd med livet.

Så att jag somnade som ett barn igår när sonen åkt hem var kanske inte helt oväntat. Med kläder och i största hast somnade jag på sängen och vaknade inte förrän i morse, i nästan samma ställning som jag somnat i. Men nu gäller det att sätta lite fart. Jag ska ha mina vänner över på middag och behöver både städa och handla mat innan det gått allt för mycket av dagen. Men så trött så trött. Fast det är inte alls en jobbig trötthet. Mer en nöjd och slapp sådan. Som när man lever ett gott liv och trivs med det.

Så nu är det dags att bryta sig ur sömnen på allvar och göra saker. Viktiga saker. Städa, duscha, gå till affären, njuta av livet och solen som skiner där ute, förvisso under grå himmel men likt förbannat skiner.





Frusen i tiden

13 05 2010

Kita, hunden, ligger i hallen och morrar åt något eller någon. Inte högt, bara mest för sig själv. Det är väl lite på samma sätt här med. Jag sitter här och morrar åt världen. Mest för mig själv. En liten men jobbig spänning i skallen, en lika liten men lika jobbig i nacken. En smula glädjelös. I all glädjen.

Letar efter musik och människor som kan liva upp mig. Efter en buss som tar mig härifrån. Till… något annat. Trött men allt för pigg för att vila. En enda stor kontrast mot det jag en gång var men en lika stor kontrast till det jag kommer vara. Eller bli.

En vanlig jävla ensam torsdag mitt i livet, nästan mitt i året och nästan mitt i världen. I min värld.

Men allt är inte moll. Mycket är dur. I väntan på hon som blir mitt du så är dur mycket bra.

Vi var på en promenad jag och Kita. Över Viskan och in i skogen. Rakt in i allt det gröna och doftande gick vi. Hon i sina tankar och jag i mina. Mossa och gröna blader och tallar och granar och kottar och grenar och stenar och backar och dalar och under en stengrå himmel. Vi fann något som måste varit en gammal jordkällare och jag blev som vanligt full av gamla, urgamla, tankar om det som var innan vi fanns. Allas vi som finns nu.

Jag kastade pinnar, Kita sprang, jag gick och Kita gick. Kita sprang och jag stod stilla. Som fastfrusen i tiden. För att tiden var så underbar. Så fri. Vem vill inte stelna i frihet?

Nu är vi hemma igen. Båda på jakt efter den där stela känslan av att vara fria. Hon i hallen jag i vardagsrummet. Katten skiter i allt och är där hon vill.





Att skratta sig ryggen i krok

13 05 2010

Ligger lågt. Tar det lugnt. Chillar som ungdomarna säger. Eller förresten, säger de det fortfarande eller är jag som vanligt helt bortkollrad? Skit samma, innebörden i det hela är i alla fall att jag inte gör något alls. Vädret (återigen vädret) inbjuder inte till några längre promenader och det finns inget roligt på tv att titta på. Igår tittade jag färdigt på alla avsnitt av ”Full frys”, den gamla Stefan och Krister-serien. Jag veeeet. Det är måhända enkel humor men ärligt talat. Jag skrattar så att jag kiknar och nästan mår illa till slut. När Krister spelar Edvin så är det som att han inte kan säga något utan att jag nästan ramlar ur soffan av skrattparoxysmer.

Själv är jag övertygad om att människan behöver sådant där ibland. Lätt, enkel humor som talar direkt till ryggraden. Som man inte behöver fundera över utan som ramlar rakt in i örat och sedan bubblar ut genom strupen i form av skratt. För att dra en långtgående paralell kan jag nämna Woody Allen. Jag vet, vad har han med Stefan och Krister att göra tänker nu den bekymrade läsaren? Men när han är som roligast så använder han lite samma grepp. Grova generaliseringar och enkla karaktärer. Låt vara att platsen är Manhattan och att personerna är judiska världsmedborgare. Men i grunden är det samma sak. Sexskämt och lätt handling som mest är till för att bära fram orden. Behöver jag säga att jag älskar Woody Allen med?

Idag tänkte jag ta itu med Family guy. Min kära äldsta son han lånat mig alla säsonger och jag ska titta och skratta idag med. Där är skämten lika grovhuggna men betyder nästan hela tiden något. De utmanar ens fördomar och framförallt bilden USA har av sig själv. Eller förresten, det funkar lika bra på präktiga svenskar. Inget är för grovt för att skämta om och allt betyder något. Underbart.

Men först måste jag väl ge mig ut på en liten minipromenad med Kita, hunden. Chips, katten, ligger i kökssoffan och sover. I morse väckte hon mig genom att rätt så enträget peta mig på näsan med tassen. När hon är hungrig så är det ingen idé att försöka ligga och sova inte. Men hon är nog mest bara nöjd nu med att slippa ge sig ut i världen. Hennes värld är lägenheten och hon verkar helnöjd med det. Den lilla pälsbollen.

Det är märkligt vad djur kan ge människan. Jag kan inte tänka mig min lägenhet utan de där två figurerna. De skänker liv och rörelse, kärlek och omtanke utan att begära så mycket mer än mat, vatten och, i Kitas fall, lite promenader. De dömer mig aldrig, de har inga hårda ord eller vända ryggar när jag faller. De bara finns där och gör det där magiska som de gör.

Så på det hela taget så är livet banne mig totalt jävla underbart nu för tiden.





I väntan på solen

9 05 2010

Det är trivsamt att sitta inomhus och fundera en höstdag som den här. Eller vänta nu. Det är ju inte höst. Det är vår. Sägs det. På något sätt så har världen hamnat upp och ner och allt man trodde skulle komma blev något annat. Dagar i solen blev till regntunga skyar och nog känns det som att sommaren aldrig kommer.

Tid för att lyssna till klockan, till att läsa långa böcker om svåra saker, tid till att äta kålsoppa och dricka mustigt rödvin. För några solskenspromenader blir det då fan inte. Så jag brygger lite mer kaffe och slänger upp benen i soffan och vägrar titta åt fönstrens håll. Om man inte låtsas om att det regnar så gör det ju inte det. Enkel logik.

Fast jag undrar lite, för mig själv, lite hemligt sådär, om man inte skulle ta sig i kragen och se saker i vitögat? Inse att det faktiskt är ett eländigt skitväder där ute. Förstå att jag inte kommer drabbas av solsveda som det ser ut nu. Kanske skulle man låtsas att det är en regnig dag i New York och ta på sig promenadskor och ett glatt humör och ge sig ut och dansa i regnet. Promenadskor förresten? Vad fan är det egentligen? Kan man inte gå i vanliga skor?

Nä. Det får bli en kaffe och en cigarett och fortsätta läsa dagens avis. Det är de gamla vanliga nyheterna. I England har de svårt att bestämma sig för vem som ska få bestämma, I USA bestämmer de och här i Sverige har vi bestämt oss för att inte bestämma så mycket som vi gjort. Eller nått.

Så livet rullar på, även när det regnar.





Den här våren går mig på nerverna

8 05 2010

Nä fy fasen. Redan tio centimeter utanför porten började jag böna och be Kita, hunden, om att vi skulle in igen. Men eftersom hon är gjord av svenskt stål och jag bara rysk lera så fann jag mig snart på en miniminipromenad med en glad hund. Regnet skvalade, mina tårar brände bakom ögonlocken och jag darrade av den arktiska kylan som svept ned över vårt vackra land. En jävla månad före nationaldagen så ligger drivisen tjock på gatorna. Känns det som.

Men medan jag själv allvarligt funderade på att emigrera till Afganistan eller något liknande varmt och trivsamt och beräknade att en och annan bomb inte kunde vara värre än de små splitterbomber till regn som hela tiden exploderade mitt på min näsa så tuggade hunden stillsamt i sig vått gräs. Som om inget vore något annat än solsken och värmande värme.

Nä. Det räcker nu. Ge mig en sådan där värmebölja som gör att alla suckar och stönar och affärerna kan ta maxpris för en enkel bordsfläkt, hudcancern dansar på borden och svett är något som är en dagligvara. Ge mig skogsbränder och uttorkade gamlingar, hettande asfalt och öl som blir ljummen på tre minuter. Ge mig något annan än det här för tusan. En vulkan kanske vore på sin plats? Kan de på Island så kan väl vi för tusan. Vi är ju ändå världens allra bästa land om man frågar oss själva. Förutom då skatterna och uteliggarna och allt annat som stör vår frid.

Men idag blir en innedag och nästa gång hunden ska gå ut får hon fan gå själv.





Piggare än jag vill

8 05 2010

Vaknat efter några få timmars sömn. Till en värld som är så grå att granit verkar färgglad i jämförelse. Regnar gör det, blåser gör det. Men skit samma. Orka bry sig om att det faller lite vatten från himlen när man är mätt och nykaffad.

Städning kommer nog ske i mitt hem idag. Tror jag. Om jag orkar. Eller så ligger jag på soffan hela dagen och läser eller något sånt. Det luktar ju knappast långpromenad så något måste man ju ta sig för. Men det verkar som att även djuren känner av att det är en kass väderdag idag. De ligger utslängda på golvet respektive en fåtölj och verkar inte bry sig om något alls. De är smarta de där två.

Men först ska jag dricka en kopp kaffe till, ta med mig hunden ut i regnet och sedan ska jag ställa mig i duschen för att värma mig lite med varmt strilande vatten. Försöka lugna ned den där uppskruvade känslan som väckte mig i morse. Då jag vaknade på en sekund och sedan inte kunde somna om.

Så får det allt blir tycker jag.








%d bloggare gillar detta: