När man vaknat.

7 02 2011

You saw the world through mine eyes

Inatt sov jag så gott. Jag drömde att jag hade möjlighet att åka tillbaka till min barndom och rätta till saker i mig som gått fel. Berätta för den lilla pojken hur han skulle leva sitt liv utefter sina förutsättningar, utefter de misstag han annars skulle göra så ofta i sitt liv. I drömmen fanns alla hus kvar, de som är byggda nu fanns inte, endast i mitt medvetande. Det var ängar där fabriker nu finns, skog där nu vägar går. Jag var en liten palt i 70-tals kläder och fyll av drömmar och tro på sig själv.

Jag hade äntligen kommit till skott och lagt in en extra madrass. Det kanske är det som gjorde sömnen så stark? Jag kommer ihåg hur jag försökte prata i drömmen, men det var svårt, trögt. Troligen så pratade jag väl i sömnen och fick inte ut orden riktigt. Sovrummet, med förklistade fönster, är svart som natten även sedan solen gått upp. Allt för att helga min sömn. När jag vaknade försökte jag flera gånger somna och drömma vidare. Ibland kan man ju det. Då när drömmen blir som att titta på en film, en som man själv är med i. Alla murriga trappuppgångar var så verkliga. Skidbacken på den gård jag bodde på var sommargrön. På sluttningen fanns de två ekar som nu bara är en. Den ena tog de bort för några år sedan. Men i natt fanns de båda kvar. Med löv stora som handflatan på den vuxna man jag nu är.

Jag växlade mellan nutid och dåtid. Jag kommer ihåg hur jag grävde upp några gamla minnen som vuxen man, i drömmen alltså. Jag kommer även ihåg hur jag som barn grävde ner dom. Men hälften är sanning. Som barn, kanske 6-7 år, så grävde jag och en vän ner en plåtlåda med inplastade saker, ett litet brev och en krona. Jag undrar fortfarande om den där lådan ligger kvar. Det borde den göra, för det lilla skogspartiet vi grävde ner den i ligger kvar, orört av människan, bara av naturen.

När jag gick upp tog det en bra stund innan jag hade slappnat av. Jag fick massera mina käkmuskler, de var så spända att jag knappt fick in en cigarett mellan läpparna. Medan jag satt i köket och drack mitt morgonkaffe så levde den där tanken av möjligheter kvar i mig. Tänk över möjligheten att få backa alla band. Börja om från början men med den vuxnes erfarenheter. Fast sådan gör sig bara i drömmen.

Idag är en svår dag. Jag saknar ♥henne så det gör ont, men det har sjunkit in att det som var så bra bara var något som skedde en kort stund i mitt liv. Det är bara att försöka lära sig av det underbara som var och gå vidare. Inte för att jag vill, men för att jag måste. För som sagt. Jag har det ju rätt bra. Trots allt. Jag har rest mig, även om jag ramlar då och då så är själen frisk. Inte som då för länge sedan, känns det som, då när jag inte kunde glädja mig åt något alls i livet. Då när jag låg platt fall i min säng. Då när jag inte ens orkade duscha. Nu är allt annorlunda. Så nu ska jag bara hämta andan igen. Sedan vet jag ju att jag klarar detta, precis som jag levt mig igenom otaliga farväl förut.

Hon gav mig möjligheter inom mig. Det kan ingen ta ifrån henne. Eller mig. Sedan är människan sådan att man bara kan göra sitt bästa. Gör man det så brukar det mesta ordna sig. Troligen är det inte sista gången jag drömmer om min barndom. Om 40 år vill jag inte drömma att jag vill åka tillbaka till den här tiden och behöva berätta hur jag skulle gjort. Då vill jag drömma om att jag har gjort mitt allra bästa, att det blev rätt bra till slut.

En drömmare är jag. Jag har alltid drömt, natt som dag. Mina nätter är ivrigare, på dagen är det lugnare tankar som fyller mig. Vissa saker får jag acceptera om mig själv och drömmeriet är en sådan sak. Jag kommer nog alltid att kasta mig rakt ut i livet, jag kommer nog alltid bli lite bränd, då och då. Men återigen, jag står själv, på egna ben. Nu för tiden. Det har tagit tid, kraft, vilja och mod att komma hit. Misslyckande på misslyckande. Men hela tiden har jag växt. Jag bara såg det inte när jag var som minst på jorden. Dagarna i morgonrock är över. Det går att resa sig. Det går att finna tillbaka till livet. Men tålamod måste man finna vara en dygd och tålamod är inte min starka sida. Jag vill ha allt och jag vill ha det nu.

Så. Nu ska jag ta en kopp kaffe till. Eller snarare en espresso. Sätta mig ner i köket och försöka lugna pulsen. Försöka vara tacksam över vad jag fått och inte bitter över vad jag förlorat. Tänka goda tankar och så de elaka ifrån mig. Försöka bli en bättre människa och sedan ska jag resa mig från stolen och bege mig ut i världen igen. Ut med Dipp, min hund. Ut i den friska nästanvår-luften. Kanske tar jag bussen till stan. Kanske stannar jag kvar i Viskafors. Kanske går vi en promenad i stadsparken, nu när snön endast ligger kvar som spridda kalla smutsiga fläckar i världen. Vintern är snart över. Det är dags att, om bara några veckor, leta fram tunnare jackor och vända ansikte mot en värmande sol.

Jag får fortsätta leta efter lyckan och någonstans tror jag allt att den finns.

 





Mellan de olika parketterna.

21 01 2011

medical equipment at Kom Ombo temple wall

Image via Wikipedia

Hur gick det till? Hur gick jag från enstöring till mobbad till populär till rolig till galen till försupen till en ensligt galen suput till att vara hyggligt klok och precis sådär lagom av allt som jag behöver vara? Vem hittade på den resan liksom? En galen, försupen enslig Gud måste vara svaret. Sen är det ju en lögn att jag är lagom av allt nu med. Kom jag på. Jag är fortfarande alldeles för mycket eller för litet av det mesta. Men det är en mindre knölig madrass jag vilar på under nätterna.

Det var när jag, kraftigt försenad, tog mina mediciner och upptäckte att jag ska höja dosen av en av dem som jag började undra allt det där. Vad sjutton hände på vägen mellan den lilla pojken som parkerade sina leksaksbilar på parkettstavarna i vardagsrummet till den stora pojke som bekymrar sig över att det kan bli märken på den egna parketten?

Vad är det som skapar oss människor och våra drömmar och tankar och känslor och all förbannad skit som står mellan oss och evig lycka och fredagsmys hela veckan?

Jag tror jag ska lägga ner att fundera över vad som hänt och koncentrera mig på vad som händer. Det som kommer att ske får jag ta och fundera över en annan dag. Jag har det ju bra just nu. Det mörknar ute, hunden ligger alldeles varm och pälsig i soffan bredvid mig medan katten ligger uppe i köksfönstret och tittar ut. Min älskade är i sin stad och det finns egentligen inget som hindrar mig från att vara lycklig och fredagsmysig.

Inget förutom den som är jag då.

 

Ensamheten stör mig.

 






Så nära kärlek man kan komma

22 12 2010

Hunden ved stranden

Image via Wikipedia

När människan är frisk har hon val. Man kan välja att se saker som är bra i livet, eller att bara se problemen. När man är sjuk, som jag varit, i depression, kan man inte finna något av det positiva. Det är som att vara partiellt blind. Nu när jag är frisk från den svarta hunden, till största del i alla fall, märker jag skillnaden. Även om livet bjuder på problem och elände har jag äntligen fått tillbaka möjligheten till att välja. Så jag väljer att försöka hitta det som är bra, solljuset i min livsträdgård.

Det är det där som människor som inte varit deprimerade på riktigt inte förstår och det blir som ett hån varje gång de säger att man ska försöka se det positiva. Man säger inte åt en blind att försöka se. Det anses ohyfsat!

Nu är jag så tacksam för att den svarta hunden bara besöker mig sporadiskt. Lite då och då. Men den bjuder aldrig in sig till min soffa och slår sig ner någon längre stund. Så jag tittar ut genom fönstret och ser det vackra  vinterlandskapet och bestämmer mig för att ta en promenad med hunden i allt det vita. Gå och tänka och klura ut någon form av lösning på alla mina nuvarande problem. En lösning på att den allra vackraste flickan med det allra sprödaste hjärta har lämnat mig. Finna ett svar på hur jag ska gå vidare. Sparka i snön och tyst humma en julmelodi för mig själv. Jag väljer det framför att ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men jag väljer för att jag nu för tiden har möjligheten.

Inget är över förrän den feta damen sjunger. Än så länge hör jag ingen sång. Så jag ska åter erbjuda mitt hjärta och min själ, på och under obestämd tid. Berätta att jag har allt tålamod i världen och vågar vänta och vågar vara rädd.

Men först ska jag sätta mig i köket och röka. Titta på mina långa fimpar och tänka vackra tankar om en kvinna som retade sig på just det, att jag lämnar långa fimpar. Bläddra i dagens avis och dricka en kopp kaffe. För att jag kan, för att jag kan välja. Jag hyllar den nyfunna valfriheten. Jag vet inte om jag har ork och möjlighet att välja i morgon eller ens i kväll. Men nu kan jag och jag väljer att våga vara rädd.

 

Bakom molnen väntar solen.

 

 





Chans

21 12 2010

Kärleken är inte min specialitet. Jag blandar ihop saker som skett med andra med det som jag har. Det blir obegripligt för den jag älskar just nu. Cecilija säger att jag älskar för mycket. Det är i alla fall det jag tror hon säger. Kanske är det så. Kanske. Jag bad henne säga åt mig när jag blir för klistrig och det gjorde hon och då blev jag sårad. Sådan jävla dubbelmoral. Så dumt. Nu vill jag bara få vara hennes men hon säger att hon inte vill ha mig längre och inuti mig är det tomt och tyst. Ska det vara såhär, att när man funnit allt man letat efter ska man skrämma bort det bara för att man är så jävla rädd för att bli övergiven igen? Det verkar du helt snurrigt ju. Jag har bönat och bett om en chans till. En chans att visa att jag inte är sådär galet tokigt smetig som jag var nu i helgen när jag ville allt och allt på en gång. Jag kan bara hoppas men jag tror tyvärr inte. Det gör ont. Om det är så så slutar jag tro på kärleken. Att leva med någon är en konst och den konsten verkar inte jag kunna behärska.

Hennes benvärmare ligger i mitt sovrum. Jag får väl skicka dem med posten misstänker jag. Även fast jag vill att de aldrig ens ska lämna mitt sovrum och att när de gör det så är det på hennes ben, hennes ben som går ut med hunden på kvällen och sedan kommer in, varm och rödkindad och avslappnad. Ångest är ett troll som gör vad det vill med oss människor. Två människor kan missförstå varandra bara genom att ångesten sitter mellan dem oavsett hur nära de sitter. Den förvrider verkligheten och får orden som kommer ut att bli skeva och vinda och fula och elaka.

Nu säger nog många, ”vad var det jag sade. Han kan inte leva med någon. Han är dömd till ensamhet.” Jag har samma röst i mitt öra. Allt är mitt fel återigen. Men jag har nog aldrig fått ett förhållande att ta slut genom att älska för mycket. Det är så sorgligt. Men jag vet ju att jag kan lägga band på mig. Men vet hon om det? Hon litar inte på det. Vågar inte vara med någon som har något att ge, eftersom hon själv är skadad i sitt hjärta av andra som gett och sedan tagit. Så vi skrämde bort varandra just för att vi älskade, inte för att kärleken höll på att ta slut. Nu kanske hennes är det och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska göra med livet. Hur jag ska behärksa det. Ut i snön med hunden och bara gå och gå och gå. Bara vara hennes fast hon inte vill ha det jag erbjuder. Jag ville ge henne allt, månen och stjärnorna men det gjorde henne rädd. jag borde backat. Så som jag gjort flera gånger tidigare under våra veckor ihop. Men jag rusade på som ett ånglok. Frustande av kärlek och livslust. Medan hon satt och mådde dåligt och ville få vara, bara få vara.

Så jag kan bara hoppas att hon ger mig en chans till. En chans där jag kan visa att jag lärt mig av det som skedde. En chans där jag kan resa mig upp och vara det hon vill jag ska vara, mig. Bara mig och inget annat. Det var mig hon ville ha, inte hela världen eller presenter eller månen.

Så ledsen.





Oskärpa

15 12 2010

Theda bara

Image via Wikipedia

Jag har ställt livet på paus. Det är bara tid som förflyter. Så kan man givetvis inte leva i längden. Jag vet, för jag har försökt tidigare. Men då var anledningen tristess och letargi. Nu lider jag av lycka. Det är en sjukdom som drabbat mig med isklar skärpa. Visst inget att beklaga, bara vara tacksam över det virus som drabbat min organism. Jag är uppbragt. Förvånad och förvirrad. Men på paus.

Kylan som omger oss alla har även drabbat min enkla person. Ändå bränner huden. Ändå brinner hjärtat. Jag smälter isen på marken när jag går. Träden sprakar av lågor, himlen färgas röd. Sömnen jag så väl behöver når jag inte. Den undflyr mig, strax framför mina fingertoppar dansar den bort från mig. Längtan kan göra fysiskt ont. Det är som en mental infarkt. Bedövar och sjunger.

På fredag blir jag en bättre människa igen. Inte annorlunda, bara lite helare. När tåget rinner in på stationen kommer jag glänsa som nyputsat silver. Hon, Hanna Cecilija den Underbara är mitt putsmedel. Min musa. Min längtan och den del jag letat efter, behövt och slagit mig själv på käften så många gånger för att finna.

Vi river varandras murar, våra väggar raseras. Det är hon som sade det men jag vet att det är sant för det är så det känns. Jag har varit kär så många gånger. Kär i kärleken. Irrat runt och trott mig hittat allt i ett par ögon. Men något är annorlunda. Hon har drömmar jag kan känna igen som mina egna. Hon har allt det där jag letat efter men inte förstått. Eller snarare trott vara omöjligt att finna. Så jag har lagt min längtan vid sidan och skapat en värld där det är sant fast det hela tiden varit en lögn.

Men hon finns. En människa som vill, som kan skapa. Som har djup utan att vara trist. Som kan skratta och gråta i samma sekund. Som är så vacker att tiden stannar varje gång jag ser hennes bild. Hon är lika ointresserad av att fastna i livets fälla som mig, hon har fastnat i den lika mycket som jag. Vi slår oss fria tillsammans.





Hate it when You leave

9 12 2010

Jessie Wessel (1894-1948), Swedish actress.

Image via Wikipedia

Världen visar sig från sin allra vackraste sida. Snö som gnistrar, en vintergul sol som skiner, blå himmel och under allt det där går jag och hunden planlöst och letar tidsfördriv och värme. Benen går av sig själv, det är väl kroppen som berättar att blodet behöver få lite fart och fläkt för att jag inte ska frysa ihjäl i allt det vackra. Vinterskorna ger stadga åt varje steg och gör vintertillvaron lätt och ledig. Hunden skuttar och letar, borrar ner nosen, ja hela ansiktet, i snön för att finna vad det nu är hon kan känna finns där under. Hon är glad, svansen viftar som om den nyss fått pris som bästa svans i någon viktig tävling.

Två veckor och en ynka dag före jul och allt är väl i världen. Inom mig, där jag bor för det mesta, har jag en skön känsla i magen. Den berättar för mig att saker och ting är precis så som jag vill de ska vara, så som de borde vara. Som de borde varit för länge sedan. När kommer in så sätter jag på en kannan kaffe, rullar en cigarett i väntan på att kaffet bryggs och tittar mig omkring. Bestämmer att det behöver städas här hemma. Inte så att saker har fallit isär eller samman, men det är dags att dammsuga lite, plocka bland tidningarna och torka upp spilld tobak från köksbänken. Inte mer, inget som kommer dränera mig på kraft. Men det måste göras.

När mörkret faller så står jag kvar i ljuset. Det fanns en tid när det inte spelade mig någon som helst roll om solen eller månen ägde himlavalvet. En tid när jag var så vilsen i världen, så trasig och sönder och så övertygad om att mitt liv redan var över att jag slutade andas. Nu drar jag in varje gnutta syremolekyl jag kan finna för att njuta av livets mirakel. Man säger att varje födelse är ett mirakel men glömmer bort att livet i sig, alla de där dagarna som passerar och väntar är lika stora mirakel som den dag eller natt livet började. Att man kan se, höra, lukta, känna, förnimma, tänka, fundera, ta på andra människor och bli nådd av andra. Är inte det ett mirakel så säg?

Därför ska jag nu bara finnas och vara så förbannat tacksam för att jag får göra det. Att en sådan som mig kan få alla välsignelser i hela världsaltet, att en sådan som mig kan få vara med alla de människor jag mött i min dag, att en sådan som mig får äta mig mätt varje dag, bo i ett vackert hem, älskas av mina barn och dessutom världens genom tiderna vackraste kvinna.

Är inte det ett mirakel så vet inte jag vad som är ett sådant.

I’m on my way, it’s you I turn to
How many days have I to love you
I got to say this is inside me
I’ve got to have someone to guide me
Hate it when you leave, hate it when you leave
Hate it when you’re leaving me

You’re everywhere I go
Even though you’re miles away
But I see, see you face everyday
Ooh and I love, I love it
It’s a hard game you play
Hate it when you leave, hate it when you leave
Hate it when you’re leaving me

It’s killing me
No arms around me
Living this way, so underhanded
I gotta make you stay
I gonna habit
Hate it when you leave, hate it when you leave
Hate it when you’re leaving me





Längtan efter det som är

4 12 2010

grupo tholl na baronesa

Image by Festival Manuel Padeiro via Flickr

Låt oss räkna mina synder. Låt oss ta de livslängder det kommer ta. Låt mig stiga ut i kylan och ner från min tribun, den jag byggt åt mig själv. Låt värme skapa is och låt isen skapa svidande skinn. Låt haven rämna och, varför inte, låt mig dränkas i mitt ego. Det vore inte svårt. Jag har ingen flytväst. Jag kan inte simma men jag kastar mig gärna ut på det havet. Det finns inte nog sandkorn på månen för att täcka mina skulder. Luften jag vill andas är torr och smaklig men blir alltid till samma illamående på morgonen och samma tjärsmakande tunga för andra att mörda med.

Min Dipp, min hund, går fram och tillbaka som ett lejon i bur i vårt hem. Jagar katten, jagar mig, jagar frid och frihet och lite uppmärksamhet. Själv så går jag mellan skurtrasa och bekymmer om pengar och min sjuka mor och allt jävla dunderdumt och elakt jag gjort i mina dagar. Den där känslan av att allt håller på att ställa sig på sin spets och att det är upp till mig att balansera hela skiten så att inte allt faller ner i helvetets djup och jag själv faller med. Igen.

Illamåendet börjar gå över. Trots att jag fortsätter mörda mig själv med tobak. Kanske just därför. När allt tar slut går smärtan över. Det är svårt att gå rak när man är liten. Jag är så liten, så otillräcklig, så krävande så lycklig. Allt på en och samma gång. Lite som alltid fast ännu mer. Borde jag inte vara hel nu? Varför har jag ont? Varför kan jag aldrig vara nöjd? Måste man verkligen leva med sig själv hela jävla tiden? Kan man inte få en enda liten sekunds paus? Bara en gnutta semester från sin egna smärta och svärta. Jag borde vara hel. Jag trodde det. Men jag är lika trasig, lika sökande, lika behövande, lika svekfull, lika ful och lika oärlig. Även fast jag är så lycklig så lycklig så helad. Det går inte att hela mig. Jag är förtappad. En person som så gärna vill vara ett omslag av kärlek och omsorg men ändå bara är själva såret.








%d bloggare gillar detta: