När ingenting händer.

5 10 2010

Study in Black

Image by dragon762w via Flickr

I dag får jag sannerligen svårt att slå mig för bröstet och förklara att jag är viktig. För jag har gjort precis ingenting. Alls. Letargi. Det dröjde ända tills 16.30 innan jag ens drack kaffe. Det där lugnet jag talade om tidigare i veckan är nog på väg bort tror jag. Det börjar brusa i mig, en lätt bris som rör upp den lugna vattenytan som har varit min själ i några dagar. Små bubblor av oro som stiger upp mot himlen. Den välbekanta känslan av onödig muskelspänning i käkarna och tungan. Som om jag försöker hålla kvar luften jag andas.

Min vackra hund går oroligt fram och tillbaka i lägenheten. Vill att vi ska ut i solen tror jag. På en längre promenad än de vi varit ute på. Vi har hittat ett nytt ställe, precis bredvid där jag bor. Det är konstigt, jag har snart bott här i tre år men först nu hittar jag en skogsdunge som ligger bara tvärs över vägen. Ibland ser man inte det som ligger närmast.

Ikväll ska vi ut på landet igen. Jag har lite ont i magen eftersom det blir första gången jag åker dit utan att Sami väntar på verandan. Han brukade sitta där och se lagom pillemarig ut när man slog igen dörrarna till den röda Volvon. Men det är ännu en av alla de saker som vi som lever måste göra. Men att vi ska dit kan jag ju inte få Dipp att förstå. Så hon vankar fram och tillbaka lite lagom uttråkad. Hon vet ju inte att hon kommer få springa loss på ängarna. Det är mycket man inte vet i livet.

Förövrigt, som en ren passus, så roar det mig att SD-folket marscherade ut ur kyrkan idag när prästen började prata om människors lika värde. Ut från kyrka och övriga riksdagsledamöter och dessutom en troligen mycket snopen kung. Det blir nog inte lätt för Åkessons gäng om de ska känna sig ”kränkta” varje gång mänskliga rättigheter, människors lika värde och kampen mot rasism ska nämnas i Riskdagen. Blir inte många minuter närvaro då inte. Ytterst roande måste jag säga när ett parti som gjort det till sitt att kränka andra känner sig kränkta över att inte alla bara tiger och ger dem rätt. Men det som är positivt är att många kanske allt mer får upp ögonen för vad de har röstat fram. Att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att uppmana till att ta avstånd till alla människor och dela upp oss i olika värde. Då finns det annat att rösta på än SD.





När man tar ställning.

26 09 2010

Allting som ni gör kan jag göra bättre

Image via Wikipedia

Det är dags nu. Att göra något av alla mina antipatier och aggressioner. Något vettigt. Jag har ännu inte lyckats klura ut vad det är jag skulle kunna bidra med, men något måste jag göra.

Idag var jag med i den oerhört vackra tåget som gick genom staden och ropade: Inga rasister på våra gator!!! Äntligen kände jag lite mindre ensam i min besvikelse. Det gick upp för mig att jag inte är ensam över att bli förbannad när rasismen stiger in i riksdagen. Jag är inte ensam om att vilja göra något. Någon konstruktivt. Inte något som förstör och förtär utan som smälter bort det fula och kletiga sätt som en del människor har tagit till sig.

Det räcker att läsa partiprogrammet, SDs förklaring, där man finner att de inte vill tillåta att svenska människor gifter sig med ”andra etniska grupper”. De vill försvår det så mycket som möjligt. Är inte det rasism så vet jag inte. När man delar upp människor i olika etniska grupper och säger att vissa människor är på ett annat sätt bara för att de är födda i ett visst land.

Man kan kalla SD ett missnöjesparti och det är ju sant. Men man måste även se vad de egentligen har på agendan. Deras partiledare säger att han vill ansvar. Han kan tänka sig att medverka till de andra partiernas program så länge han får något tillbaka. Han säger alltså att han inte tänker något om något förutom att minska invandringen. Han är totalt opålitlig, hur friserad och glad han än ser ut.

Något måste hända. De andra paritierna måste börja ta ansvar och inte gömma sig i frågan. De kan inte ta över agendan. Något måste hända, något som inte baseras på våld och agression utan helt enkelt på politik och organisation.

Jag vill vara med där.

Det är dags att börja bygga broar!





Lite klarare tankar

26 09 2010

En god sömn är bästa medicinen mot ett överhettat förstånd. Till slut somnande jag, vid 6 på morgonen. När jag vaknade vid 11 så kände jag direkt att något har lagt sig i mig. Den där känslan av totalt oförstånd så att säga. Nu när jag fått alla fula ord, alla dumma tankar, ur mig så kan jag se lite klarare på vad som hänt.

Jag blev helt enkelt förbannad chockad av att SD faktiskt kom in i riksdagen. Att leva i en tid när sådant sker trodde jag inte att jag skulle vara med om. Det retar mig, jag blir förbannad, när folk säger att vi kan vara vänner ändå. Som att man måste tycka samma, likadant. Så hur ska jag göra nu då? Rasa leder ingenstans. Det som gäller är att bemöta, bemöta, bemöta. Eftersom deras argument är så i grunden enfaldiga och enögda blir det inte så svårt. Arbetsamt måhända, men inte svårt.

Problemet är ofta att debatten blir så upphetsad och elak. Det är svårt att inte bli förbannad när människor skyller alla, precis alla, problem på en enda grupp människor och dessutom pekar ut en enda religion som ansvarig till haltande sjukvård, äldrevård, dåliga pensioner, växande socialbidragskostnader, bråk och brott. Det är ju så lätt att tänka på det sättet. Man slipper helt enkelt tänka speciellt mycket, dessutom så svär man sig själv fri som en del av problemet. Som jag ser det så är invandringspolitiken ett enda stort misslyckande. Vi tar emot människor och förvara dem sedan. Endast förvara dem. Ställer dem utanför samhället och sedan undrar vi varför de blir förbannade. Ilska är ofta rädsla. Att komma från krig och bli satt i förvar samtidigt som man säger att personen är misslyckad, oavsett vad det gör, är inget annat än en redig grogrund för problem.

Men lösningen kan väl ändå inte vara att sluta bjuda in människor? De behövs, de behövs desperat. Befolkningen blir äldre, behoven av arbetskraft kommer bli skriande. Man vet om det, inom äldreomsorgen där jag själv arbetat nästan hela mitt arbetsliv, har man pratat om pensionschocken i 20 år nu. Men inget händer. Lönerna är fortfarande låga, arbetet fortfarande organiserat på samma sätt. När man blir ensam är det rätt skönt att få hjälp, det vet alla. Ändå så tar vi inte emot den hjälp som finns i form av nyanlända människor. Istället så marginaliserar vi dem och när det går snett så är det deras problem. Hur tänker man då? Tänker man alls? Nä, då röstar man på den enkla lösningen. De som bor här ska ”med piska och morot lockas att flytta tillbaka till sina hemländer” sedan ska vi inte ta emot mer människor. När det brinner så avvisar vi brandkåren. Hur fan ska vi släcka elden då?

Det finns gott om invandrare jag inte tycker om. Det finns gott om Svenskar jag inte tycker om. Men jag kan ju liksom inte se på dem som en och samma grupp och tro att alla är likadana. Det finns inget land som heter invandrien. De som kommer kommer från hela världen. En del är vita, en del svarta, en del troende muslimer, en del är troende kristna, en del har bara religionen som något man anser sig vara utan att ens tänka på den i tre sekunder. Själv är jag agnostiker. Men om någon frågar som nog känner jag mig kristen. Men det betyder ju inte att jag tror på allt dumt som står i bibeln. Det samma gäller nog de flesta muslimer.

I Borås finns det en ung man som säger att ”det mångulturella experimentet har misslyckats” eller något åt det hållet. Så klart det har. Det finns ju inte. Det finns däremot en satans massa kulturer som inte blandas. För vi tillåter inte det. Hur ska invandrare kunna ta del av det som anses vara Svensk kultur om vi inte pratar med dem? När inte ens SD kan presentera vad som är svensk kultur även om de kramar om den hårt, hur ska då invandrare förstå den?

Det är så enkla lösningar på svåra problem som SD presenterar. Jag kan anse vad jag vill om deras utsprung, deras totala brist på ideologi, deras tankeförmåga och deras empati. Jag kan läsa vad de skriver och förstår inte hur de tänker. Men det betyder inte att de kommer lyssna på mig om jag gapar. Det är dags att läsa på riktigt ordentligt. För alla, för jag tror och hoppas att debatten blir både intensiv och långvarig.

Det är väl ändå det som är en stor del av den Svenska kulturen? Att diskutera. Tiga leder ingen vart. Skrika leder bara till att man möts av aggression. Så vi pratar väl, då tycker jag.

Läs mer på bland annat: Sydsvenskan, Technicolor, Aftonbladet debatt





Man betackar sig.

25 09 2010

Det ruttnar. Inget är som jag vill det ska vara och just nu, idag, kan jag intet göra. SD har tystnat, har ni hört av dem de senaste dagarna? De är märkligt tysta, Åkesson syns inte. Han som sågs överallt förut är osynlig. De är inte rasister, så klart de inte är. De är främlingsfientliga, de ser ingen skillnad på ras, de ser skillnad på dem som kommer. Deras argument är tomma och märkliga. De pratar om att Islam är det största hotet mot vårt land. För helvete, tänk efter lite. Känner du dig Islamistiskt påverkad?

De räknar som de obildade människor de är. Plus blir minus, man klagar över att folk kommer och tar jobben, samtidigt som man klagar över att de lever på bidrag. Jösses. Man tar sig för pannan inför enfalden, man skakar på huvudet åt dem när de fylleskrålar på tv. En massa pojkar som fått makt och vill ta ansvar. De säger att de vill ta ansvar som att det i sig vore tillräckligt för att de ska få existera. Jösses. Voj voj.

Jag orkar fan inte ens tänka på skiten. Inte just nu.





Början på klara tankar.

22 09 2010

Någon sade att jag är smittad av hatet. Helt korrekt. Det har slagit rot i mig som en cancersvulst. Förtär på samma sätt, förstör min aptit och eldar på min livslust. Nätterna är fulla av drömmar om hat, dagarna är fyllda av hat. Det finns omkring mig, i mig. SD har gjort mig illa och den som gör mig illa är fel ute. Allt för många har försökt, allt för många har lyckats, för att jag ska stillatigande ta emot.

Den exempellösa framgången skall visst tigas ihjäl. Alla ska vara vänner. Alla ska le och säga att vi får tycka olika. Så klart vi får, det är ju det som gör landet stort. Men jag behöver inte gilla det som mörka krafter tycker, jag behöver inte vara vän med den bruna byxans män. I avisen kan jag läsa att SD har fått upp mot 40% av skolrösterna. För helvete, barnen säger det som vuxna sagt vid middagsbordet men inte vågar yttra när de går ut i världen. Är detta framtiden? Att uppmuntra till avsky?

Jag tänker inte vara tyst. Jag tänker inte sluta känna. Du får tycka vad du vill, känna vad du vill. Men jag förbehåller hjärtat till mig och de som liksom mig fortfarande kan se grannarna i ögonen.

Jag kan inte uttrycka min sorg. Den kommer ut fel, skev. Min brinnande kärlek blir till glödgande hat och någonstans är jag lika ful som SD-väljarna. Men det finns en skillnad. En viktig skillnad. Jag avskyr dem för deras åsikter, de avskyr människor för deras ursprung. De avskyr människor för vart de är födda. De lämnar dem utanför och blir sedan förbannade när de som är utanför inte sköter sig, kammar sig och ställer in sig i leden.

En åsikt väljer man, sin födsloplats kan man inte välja hur man än försöker.

Invandringspolitiken är en katastrof. Jo, det vet vi nog alla. Men det är inte människorna som kommer vi ska sparka på, det är vår egna inställning till dem som är fel, sättet vi tar emot dem på. Att låta kirurger köra buss, att säga att ”du ska bo där och bara där” och sedan undra varför det går fel är fel i sig. Det handlar inte om religion, färg eller tillhörighet. Det handlar om att man är rädd och rädsla föder rädsla som föder hat som föder hat. Spiralen är total.

Jag är stolt över att vara Svensk, min mormor och morfar var stolta över att vara Svenska, de var tacksamma och visade stolt upp den svenska flaggan. Ändå fick de inte ta emot vatten från den gemensamma brunnen när de kom, utan fick gå i kilometer för att hämta vatten. De var inte muslimer, de var inte mörka. De var bara inte födda i landet. Det handlar inte om färg eller religion. Det handlar om ursprung och att vissa anser sig ha andra förmåner än andra.

Min hund är en salig blandning av raser, ändå så ser hon sig som hund. Ändå kunde hennes föräldrar para sig och ge henne liv. Vad är det då att vi människor ska ha så svårt att vara färgblinda?

Fy fan säger jag. FY fan.





Hotet från historiens glömska

12 09 2010

Coat of arms of the county of Västra Götaland,...

Image via Wikipedia

Om precis en vecka räknas min röst. För en gångs skull så får jag vara med och bestämma. Det är stort och viktigt. Ju mer jag tänker på det ju mer tacksam blir jag. Att få bo i ett land där frihet och demokrati ses som det primära. Ett land som är öppet och godmodigt, fritt och vackert. Ett land där även en bräcklig själ, en alkis som mig, får vara med och visa riktningen.

Det pratas om block och allianser hit och dit. Färger blandas och det är så en regnbåge skapas. Men så har vi det där som alla pratar om. Partiet som har landet i sitt partinamn. De som säger sig värna det Svenska, men som egentligen förkastar stora delar av det som gjort landet till stort. Människans lika värde, öppenheten, den välkomnande famnen, tanken på att vi alla ska hjälpas åt. De har pekat ut en fiende. En religion. De säger sig veta att fienden kommer ta över landet om vi inte bromsar, sätter stopp. Sluter armarna över bröstet och hatar.

Det har hänt tidigare. I 30-talets Tyskland var det judarna som var fienden. Det var Judendomen som var fienden. Man såg inga individer, bara en enda massa. Vi vet alla hur det gick. Nu är det Islam som är fienden. Återigen ser man inga individer, bara en enda massa av muslimer. Alla och alla igen är onda och vill just dig illa. Det är Islam som gör att inte människor får jobb. Det är Islam som gör att ekonomin inte blomstrar precis hela tiden. Det är Islam som hotar dig till livet.

Ser verkligen inte människor den uppenbara parallellen?

I ett land med 9 millioner innevånare, lika många, ungefär, som bor i London, säger man att vi inte har plats. Man kräver Lebensraum, fast man kallar det inte så. Man säger att vi inte har råd. Man säger, på en och samma gång, att invandrare tar våra jobb och lever på bidrag. Samtidigt tydligen. Man pekar på kulturella skillnader. Säger att de borgar för en katastrof. Att den Svenska kulturen kommer raderas. Även fast det enda stora hotet mot landets kultur kommer från de anlosaxiska länderna. Om det nu finns något hot. Själv ser jag andra kulturer som en möjlighet. Det hade varit förfärligt om inget kommit in i landet utifrån sedan stenåldern. De som påpekar att vi har mycket mer gemensamt med de närmaste Europeiska länderna och USA glömmer att vi har mycket gemensamt med dem just för att de har påverkat vår kultur, inget annat. Påverkan sker hela tiden. Landet lever inte i vakuum, även om SD-anhängare så gärna vill att det ska göra det.

Sen finns de dem som säger att de tänker rösta på SD för att ”röra om i grytan” lite. Är det verkligen värt det? Vore det inte då bättre att rösta på PP eller något som faktiskt inte kommer göra människor illa och som i förlängningen kan kosta liv? Men återigen verkar det som att folk inte ser den uppenbara parallellen, de ser på SD som ofarliga. Lite som Europa såg på Hitler en gång i tiden. Återigen, vi vet hur det slutade.

Så om en vecka räknas allas våra röster. Det vore trivsamt att kunna kalla sig stolt Svensk även efter det.








%d bloggare gillar detta: