Att ducka för tredje dagen.

5 02 2011

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Sådär ja. Då var ännu en av de där tvådagars-förkylningarna över. Natten blev lång, lakanen korvade sig och jag svettades som om jag hade sprungit över en kontinent. Lyfte jag på täcket så frös jag som en nakenhund i en isbox. Förkyld med feber som sjön alltså. Inget mer med det. Över och borta. Det blir till att bädda rent och duscha och gå ut i snålblåsten med hunden. Låtsas som att allt är som det alltid varit. Fast det är det ju med. Bara lite bättre.

Jag har den där känslan i mig, den där jag inte vet vad jag vill ha men jag vill ha det väldigt mycket. Den som jag någon gång tidigare har jämfört med hur det är när man drömmer att man är riktigt törstig och i drömmen dricker och dricker liter efter liter av vatten men törsten är kvar lika brännande som den var innan man började dricka.

Det känns som att inget duger. Det är, om jag förstått läkaren och alla dessa sidor på nätet som jag läst igenom, en del i min bipolära problematik. Det skapar en irritation, men man vet inte på vad man är irriterad. Det är som att jag bara längtar efter att någon ska börja tjaffsa om något så jag kan få börja råskälla.

Att jag nu vet vad den där känslan beror på gör det lite lättare att stå ut med den. Att tygla den. Om några veckor är jag uppe i en sådan dos av mitt Lamotrigin att mina humörsvängingar borde stabiliseras. Så det är bara att stå ut och försöka att inte göra bort sig under tiden. Det är ju en sådan oerhört långsam upptrappning på det där läkemedlet att det är rena ramal tortyren för en som lider av världens sämsta tålamod. Men även mitt tålamod ska ju bli bättre ju mer tiden går så som sagt. Bara att bita ihop.

Därför måste jag hitta på något som mättar den där törsten i mig. Frossa i något. Inte alkohol. Oh nej. Den vägen vet jag vart den slutar. Jag har ingen som helst lust att leva i tredje dagen på väldigt länge. För den som undrar jag berätta att tredje dagen är när man har druckit i tre dagar. Första dagen har man det hur trivsamt som helst. Man blir glad och trivsam och snäll mot både hundar och barn. Dag två så har man fullt upp med att bota ångesten och det går sådär. Hyggligt. Tredje dagen hjälper ingenting. Man är hopplöst förlorad för världen och sig själv. Det spelar ingen roll om man stjälper i sig alkohol som om det vore luft, den botar inte, hjälper inte. Hjärtat hamrar och blodet rusar, man har sovit dåligt i två dygn och är så trött att man knappt vet vad man heter ändå så kan man för sitt liv inte sova.

Nä, tredje dagen klarar jag mig utan.

Så då återstår att frossa i mat. Det brukar vara trivsamt. Dumt men trivsamt.

Eller bara gå ut och gå. Kilometer efter kilometer tills man är så trött att man knappt orkar ta sig hem igen.

Eller så försöker jag tygla törsten. Finna ett sätt att koppla av på. Det verkar rätt vettigt va?

Vad jag gör nu är ytterst ointressant för någon annan. Det är bara jag som försöker reda ut hur jag ska leva mitt liv i dag. Inget annat. Plus och minus ska helst bli något positivt. Men jag är ju så dåligt på matematik.

Jag finner att jag längtar och saknar. Även fast jag försöker slå bort allt sådant. Det river och sliter i mig och jag har svårt att hantera det. Att en enda person kan ställa till det i min kemiska balans på det sättet. Otroligt. Vissa krafter i livet förstår man inte sig på. Inte jag i alla fall. De kvarstår som mysterium för mig.


 

Annonser




Vald sist. Alltid sist.

27 01 2011

A photograph promoting the film Jailhouse Rock...

Image via Wikipedia

När ska det ta slut? Den där känslan av att vara ratad och utanför? Den som startar på en idrottlektion när ingen väljer en till det egna laget. Man står det och väntar men får inte höra sitt namn och till slut får man lomma iväg till det som blev sist, man får lyssna till suckarna från den som väljer och man vet redan att man kommer vara fruktansvärt dålig på vad det nu är man ska göra.

Själv blev jag alltid vald sist och min hämnd var att strunta i regler och det jag skulle göra. Jag lät bollen rulla förbi mig medan jag stod med händerna i fickorna och bara såg på när Jukka eller vad den tillfälliga stjärnan för dagen fick in bollen i mitt lags mål.

Det gick liksom runt det där. Då, för länge sedan hade jag ingen charm. Jag var bara tjock och gillade Elvis och kom till skolan i slips och slipover för att jag hade läst mig nästintill död på Richmal Cromptons Bill-böcker. Jag levde i en värld som fanns till när min far var ung.

Nu har jag lärt mig spelet och spelar det bättre än många andra som kan det på ”riktigt”. Jag skrattar högt och skämtar skumt och ingen vet riktig var de har mig så det låter mig hållas och dessutom, de tycker om mig. Vad jag tycker om dem spelar liksom ingen roll. Men jag bär fortfarande slips vissa dagar. Inte för att jag behöver men för att jag vill. Sinatra och Memphismaffian och Dean Martin och Beatles och alla som någonsin har haft något med mitt liv att göra och lämnat avtryck som jag älskar. Jag gillar att Lennon läste Bill-böckerna när han var ung. Det är de där böckerna som gör att jag tycker att Astrid Lindgren är synnerligen överskattad. Hon stal ju hela konceptet. Gång på gång. Skit samma.

Jag hämnas fortfarande på samma sätt. Skadar du mig, sviker du mig, lever du ett liv där jag är en bifigur trots att jag andas dig i nacken så räkna med att jag inte täcker några skott. Räkna med att du står ensam och räkna med att du i sista änden verkligen förstår.

Men huvudfrågan är ju, som jag började med, när tar det slut. Eller snarare, är det så att man själv väljer att stå utanför. Nej, inte utanförskap, det ordet betyder ju faktiskt inget annat än att man inte har ett jobb eller att man är så lat att man blev sjuk av det. Latmasken är återuppstånden och folk tror på den. Som om Jesus vandrat raka vägen in i våra TV-apparater. Skit samma.

Jag har valt kommer jag på. Jag kunde fjäskat och krälat och övat och försökt passa in men jag kunde inte för mitt liv välja den vägen. Det kan jag inte nu heller. Kalla det sjukdom eller tjurskallighet eller dåligt omdöme eller dumhet eller mod. Det är jag som tar besluten kring hur du ser på mig.

I alla fall i den här fiktiva världen. Eller är det bara mina drömmar? Eller är det sant?

 

 

Så ensam att det skriker om det. Men nöjd. Hela tiden nöjd.

 

 





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





Sjuk nog att behandla

12 11 2010

Liberiet.

Image via Wikipedia

Jag kan inte bestämma mig. Är jag klok eller galen? De lockar mig, bägge alternativen. Att vara klok är att sitta i svartvit tv med glasögon som har en båge mitt i glasen och svara från Lund. Att vara galen är att leva mitt bland alla färger, explodera och implodera när man så finner svaret vara att göra det. Bli avsugen och strunta i att säga till innan det går. Snusk och rikedom.

Jag säger alltid till innan det går och blir uppskattad för det. Men innan jag bränner av allt agressionskrut jag har så säger jag intet. För jag vet inte ens om det själv. Att själen blir avsugen och att jag snart kommer finna mig själv slå nävar i väggar, sparka på alla som kommer i min väg och rusa ut i svarta mörkret. Det har lugnat ner sig, det där. Men det finns i mig, det bubblar och osar svavel. Så jag vacklar hela tiden vid kanten av den vulkan som är mig. Hoppas.

Inte falla i.

Du som läser finner inget sammanhängande i det jag skrivit just nu. Du saknar epilogen. En stund satt jag på dagens terapi och fann alla luckor öppna, rätt lucka på rätt plats. Som att komma hem. Som att aldrig vilja lämna rummet där tankarna flödar fritt och träffar någon.

Läxan jag fick, för jag får läxor, är att läsa min egen blogg, egna bloggar, för att se om jag finner hur jag mått när jag skrivit, en prydlig kurva att se. Så klart jag ska. Även om jag aldrig läser det jag skriver, för helvete, varför skulle jag, ingen annan läser ju så varför skulle jag själv plåga mig med det? Men jag ska läsa och finna. För så ser mitt liv ut. Jag läser och finner. Kanske kan jag få ett mönster även i min egna blogg? Kanske kan jag bli mitt egna fan?

Startar fanclub.

Sjuk nog att behandla.





I språnget

16 09 2010

Det här är ingen bra dag. Inte en  bra dag alls. Fast samtidigt en väldigt bra dag. En enda röra som den uppmärksamma läsaren förstår. Febern i min kropp är tyvärr icke kärleksbetingad utan kommer sig väl av någon av de otaliga infektioner jag dras med titt som tätt. Fasen, det var ju bara en vecka sedan jag var sjuk förra gången. Den här gången funderar jag dock på Borrelia. För det är en skum känsla jag har i kroppen. Att jag skulle fått en eller annan fästing på mig som jag inte upptäckt är inte helt omöjligt eftersom jag knatar omkring i skog och högt gräs allt som oftast. Man gör det om man har hund liksom.

Nog om det. Vad det än är så går det väl över och gör det inte det får jag väl traska till farbror eller tant doktorn då.

Skafferi och kylskåp och frys är med eller mindre tomma. Gudskelov har jag en vän som sträcker ut en hand och delar med sig av lite av sin mat. Tack Lotta!

Nu ska jag lägga mig för att vila lite innan jag åker in till staden.





I rastlöshetens tecken

10 09 2010

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Tredje dagens förkylning. Eller är det redan på fjärde dagen nu? Tiden tycks krympa och bli ett enda block av sekunder. Natt blir till dag som blir till natt utan att jag har något att hänga upp det på. Samma samma. Vaknar och hostar och nyser och skrämmer hundstackaren som rusar upp ur den andra sängen med samma panik i ögonen. ”Vad gör husse? Är han arg?”.

Sen somnar vi igen. Jag trött och utmattad och hon rastlös och pigg. Men somnar på samma sätt gör vi. Hon skäller tyst i sömnen, jag sparkar ner sängbordet för tusende gången.

Sotarna har varit här och rengjort mina ventiler och köksfläkten. Kanske borde jag fått sån där smörja som de använder för att lösa upp matflott med. Något att snorta in i näsan för att rengöra mina näshålor och andningsvägar med. Fast det vore nog dumt. Det enda jag nu undrar över är hur i hela fridens namn man egentligen ska ställa in köksfläkten? Öppet eller stängt spjäll? Vilken hastighet när? Glömde fråga, fast jag klurat på det i flera år. Jag får väl fortsätta undra kan jag tro.

Mina planer är vilda och vackra. Men jag tror inte det blir något av något. Fryser och öppnar fönstren. Svettas och stänger. Allt blir fel, allt blir konstigt. Den där flygande känslan man har när man har feber. Alvedon och ljummet kaffe. Cigg och inhalationer för luftvägarna. Orkar fan inte med en lungpaj igen. Pneumoni. Fast när jag tänker på saken så kommer jag på att det har jag inte haft sedan jag fick mina inhalationer. Kanske borde sluta röka? Igen!

Hunden är rastlös. Katten irriterad. Jag är trött och pigg. Allt flyter ihop till ett enda grått snor i tiden. Plockar lite med gitarren. Fundera på de där böckerna jag alltid säger jag ska skriva men aldrig vet vad de ska handla om. Plockar ur diskmaskinen. Funderar på att sätta upp en tvättid. Gör ingenting.

Jag vet att jag måste ut med Dipp, hunden, i skogen idag. Hon kommer bli tokig om jag inte låter henne rasa lite. Hon är inte gjord för att ligga och bita på ben. Hon är som ett enda nerknippe nu. Vaknar fram och tillbaka. Puffar med nosen på mig. Vill ut, vill iväg. Som en nojig tjackpundare. Själv orkar jag inte ens in i duschen, även fast kroppen luktar surt av gammal förkylningssvett och unket av väl använda kläder.

Du märker, jag är en smula dyster. Inte farligt, inte sjukt. Men moloken. Får inte nog av att tänka knepiga tankar.

Än så länge håller jag ihop.

En dam som verkligen vill ut i livet.





När jag tänkt närmare på saken

8 09 2010

Suffragio inte

Image via Wikipedia

När man befinner sig i underläge är det lätt att man blir förbannad på allt och alla som man antingen tycker, eller som verkligen trycker ner en. Den uppmärksamma läsaren fann häromdagen ännu en av alla dessa kommentarer som säger att jag är värd ingenting, jag tror uttrycket WT användes. Dessutom skrev denna allra mest troliga SD sympatisör att det hela hade något med lyxinvandring att göra. Oklart vad det ena har med det andra att göra. Som alla vet så står W i WT för white. Märkligt resonemang, men människan är väl kanske grön eller nått.

I vilket fulla fall. Det hela handlade, så vitt jag med min ringa begåvning kunde utröna, om att en del får slita för att försörja andra. Fast jag kom på att det är ju så. Jag själv har aldrig haft det allra minsta svårt för att betala skatt. Jag har liksom hela tiden vetat att jag ju liksom får tillbaka det i form av begränsad kostnad för sjukvård, hyggliga vägar, billig medicin, fri skolmat åt mig och mina barn, fri skola för helvete. Barnbidrag och allt vad det är. Plus att jag har känt mig stolt över att bo i ett land där vi hjälps åt. Där de som orkar ger en skärv åt de som inte klarar av livet lika väl. Där vi tänker på varandra, där vi ger varandra en hand.

Men alla tänker inte så. Det är ärligt talat allt mindre som tänker så. Vi lever inte i en empatisk tid. Det alla frågar sig är ”vad kostar du mig?”

Själv kostar jag andra en massa pengar just nu. Men det känns faktiskt inte ärligt talat som att det finns någon som svälter för att jag har råd att äta. Min förhoppning och min tro är att jag relativt snart ska kunna börja jobba igen. Med det jag kan bäst. Vara sjuksköterska. Men så klart bor det en lite röst i mig som säger ”hoppas jag möter någon av alla de som tryckt ner mig, som förringat mig, i arbetet och då ska jag ta hämnd”. Men den rösten har jag vett nog att tysta. För det är en uråldrig röst, en röst som stammar från djurriket. Inte från en som är människa.

Så svaret på figurens fråga om det är så att andra borde ta åt sig för min lycka är ja. Så klart. Istället för att vara missklädsamt avundsjuk och kall borde människor vara förbannat stolta över att leva i ett land där en sådan som mig kan få en chans till, få läka, växa. För en dag, hoppas jag, är det jag som betalar andras lycka.








%d bloggare gillar detta: