Huru vår hjälte förlorade sin barndom till en glödlampa.

27 01 2011

Self-portrait of Swedish writer August Strindberg.

Image via Wikipedia

Dom kallade mig kråkan kommer jag ihåg. För att jag valde tennisracket istället för slagträ när vi spelade brännboll. Det finns de som kommer ihåg det och tycker jag ska skratt med dem åt det. Fortfarande. Som om min barndom var ett jävla skämt för någon annan att våldta.

Jag kommer ihåg hur jag fuskade till mig feber för att kunna vara hemma från skolan. Termometern, den min mor troligen stulit från sitt jobb som undersköterska på lasaretter. Den tunna, med kvicksilver som en liten knopp i ena änden, under tungan medan mor tittade på och sedan på med sänglampan och trycka knoppen mot glödlampan. 38.3 brukade vara lagom. Sen fick jag sova ut, sen fick jag choklad på sängen och en mor som var oroad för att jag hade förkylning så ofta.

Jag satt på den lurviga heltäckningsmattan i mitt stora rum och lekte att jag var Tintin. Ensambarn. Läste i böckerna om de fem eller de sex eller Bill eller Lucky Luke eller Strindberg. I min låtsas-sjuka värld fanns det ingen skillnad. Det var flykt allt.

Det var möten i skolan när jag inte var där. Jag var borta lite för ofta. Lite för tätt. Så det var möten där man pratade om att jag måste få plats och allt någon måste välja mig på rasternas fotboll. Som om jag brydde mig om fotboll. Som om jag inte förstod att det varit möte. Så när jag kom tillbaka ställde sig den största hycklaren av dem alla, Jörgen eller vad han nu hette, och talade om att det var jobbigt att alla inte tyckte om honom. Som om någon tyckte någon om honom alls. Han bara fanns där. Helt utan spår. Helt utan identitet. Jag var jag och han var en amöba och jag skulle förmås att känna igen mig i honom?

Sen i några veckor valde alla mig först i skolan. Tills intresset för att vara snäll gick över till intresset att bli bäst tog över. Då stod jag alltid sist igen. Så en dag, många dagar, brast det och jag slängde bänkar omkring mig, slog folk i skallen. Men sen fuskade jag till mig feber igen och allt började om.

Den där Jörgen försökte få igång en mobb mot mig på gymnasiet kommer jag ihåg. Men då var tiderna annorlunda. Jag var annorlunda. Mina vänner var annorlunda. De bjäbbade emot, jag sade ifrån och sedan stod vi i en klunga och mina vänner sade åt mig att Jörgen var en idiot och att jag inte skulle bry mig. Men jag hade slutat bry mig för många år sedan redan då. Jag var mig. Jörgen var fortfarande bara en amöba.

Ps, Jörgen heter egentligen Jörgen.

 

Ett annat mobbingbarn.

 

 

Annonser




Vald sist. Alltid sist.

27 01 2011

A photograph promoting the film Jailhouse Rock...

Image via Wikipedia

När ska det ta slut? Den där känslan av att vara ratad och utanför? Den som startar på en idrottlektion när ingen väljer en till det egna laget. Man står det och väntar men får inte höra sitt namn och till slut får man lomma iväg till det som blev sist, man får lyssna till suckarna från den som väljer och man vet redan att man kommer vara fruktansvärt dålig på vad det nu är man ska göra.

Själv blev jag alltid vald sist och min hämnd var att strunta i regler och det jag skulle göra. Jag lät bollen rulla förbi mig medan jag stod med händerna i fickorna och bara såg på när Jukka eller vad den tillfälliga stjärnan för dagen fick in bollen i mitt lags mål.

Det gick liksom runt det där. Då, för länge sedan hade jag ingen charm. Jag var bara tjock och gillade Elvis och kom till skolan i slips och slipover för att jag hade läst mig nästintill död på Richmal Cromptons Bill-böcker. Jag levde i en värld som fanns till när min far var ung.

Nu har jag lärt mig spelet och spelar det bättre än många andra som kan det på ”riktigt”. Jag skrattar högt och skämtar skumt och ingen vet riktig var de har mig så det låter mig hållas och dessutom, de tycker om mig. Vad jag tycker om dem spelar liksom ingen roll. Men jag bär fortfarande slips vissa dagar. Inte för att jag behöver men för att jag vill. Sinatra och Memphismaffian och Dean Martin och Beatles och alla som någonsin har haft något med mitt liv att göra och lämnat avtryck som jag älskar. Jag gillar att Lennon läste Bill-böckerna när han var ung. Det är de där böckerna som gör att jag tycker att Astrid Lindgren är synnerligen överskattad. Hon stal ju hela konceptet. Gång på gång. Skit samma.

Jag hämnas fortfarande på samma sätt. Skadar du mig, sviker du mig, lever du ett liv där jag är en bifigur trots att jag andas dig i nacken så räkna med att jag inte täcker några skott. Räkna med att du står ensam och räkna med att du i sista änden verkligen förstår.

Men huvudfrågan är ju, som jag började med, när tar det slut. Eller snarare, är det så att man själv väljer att stå utanför. Nej, inte utanförskap, det ordet betyder ju faktiskt inget annat än att man inte har ett jobb eller att man är så lat att man blev sjuk av det. Latmasken är återuppstånden och folk tror på den. Som om Jesus vandrat raka vägen in i våra TV-apparater. Skit samma.

Jag har valt kommer jag på. Jag kunde fjäskat och krälat och övat och försökt passa in men jag kunde inte för mitt liv välja den vägen. Det kan jag inte nu heller. Kalla det sjukdom eller tjurskallighet eller dåligt omdöme eller dumhet eller mod. Det är jag som tar besluten kring hur du ser på mig.

I alla fall i den här fiktiva världen. Eller är det bara mina drömmar? Eller är det sant?

 

 

Så ensam att det skriker om det. Men nöjd. Hela tiden nöjd.

 

 





När ilskan tar över

8 05 2010

Varje gång jag är till att skratta så känns det som att jag vill slå någon, något hårt. Hårt så att knogarna spricker och blöder, hårt så att polisen kommer och låser in mig, hårt så att jag får lida för min ilska. För mina dystra tankar. Slå någon som ser ut precis som, luktar precis som, är precis som, min far. Sätta mig upp mot honom på samma sätt som jag en gång gjorde. Men den här gången på riktigt. Mördande tankar. Som att döda en mardröm. Byt ut min far mot arslena som plågade mig och andra i skolan så är vi hemma. Byt ut dem mot lärarna som inget såg så är vi hemma. Byt ut dem mot arslena i skolan som lever ordnade liv så är vi hemma.

Men jag skrattar och låtsas som inget. Hänger medaljen runt min hals och gömmer den bakom halsen. Sväljer hårt och stumt och dövar mig med allt jag hittar som kan gömma mig från tankar och känslor och människor och djur och stenar och träd och vatten och himmel. Dövar allt som finns med allt jag finner. Recept och ICA. Bolaget och sömn. Inget som ger något mer än glömska.

Saint Anger ‘round my neck
Saint Anger ‘round my neck
He never gets respect
Saint Anger ‘round my neck

(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(you flush it out, you flush it out)
He never gets respect
(you flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and Fucking no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Medallion noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you

Saint Anger ‘round my neck
Saint Anger ‘round my neck
He never gets respect
Saint Anger ‘round my neck

(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect
(You flush it out, you flush it out)
Saint Anger ‘round my neck
(You flush it out, you flush it out)
He never gets respect

(oohh)

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and fuckin’ no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Let down your noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you

and I want my anger to be healthy
and I want my anger just for me
and I need my anger not to control
yeah, and I want my anger to be me

and I need to set my anger free
and I need to set my anger free
and I need to set my anger free
and I need to set my anger free

SET IT FREE!

Fuck it all and no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
I need a voice to let myself
To let myself go free.
Fuck it all and fuckin’ no regrets,
I hit the lights on these dark sets.
Medallion noose, I’ll hang myself.
Saint Anger ‘round my neck

I feel my world shake
Like an earthquake
Hard to see clear
Is it me? Is it fear?

I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you
I’m madly in anger with you








%d bloggare gillar detta: