Ett riktigt brev

18 01 2011

1389-09-04, brev Iserlohn

Image via Wikipedia

Tidig morgon och jag skriver mail. Jag som bara skriver mail till myndigheter och sjukvårdsfolk skriver ett till kvinnan jag älskar. Hon är så långt borta. Men det börjar kännas ok. Det börjar landa i mig att det är så. Det känns lite romantiskt rent av. Lite 1800-tal, även om gåspennan är utbytt mot ett tangentbord. Om man nu skrev med gåspenna på 1800-talet? De kanske skrev med modernare don, vad vet jag om det?

Jag har skrivit ett riktigt brev med. Ett som man lägger i kuvert som man sedan sätter frimärken på. Posten kommer säkert fira detta med tårta, ett brev, någon som skickar ett brev. Hur vanligt är det nu för tiden? Det enda som skickas är väl paket människor emellan som fått kontakt på Tradera. Fast återigen, vad vet jag om det? Senare ska jag lägga det där brevet på en gul postlåda och hoppas och tro att det når hennes händer och ögon. Det finns en osäkerhet där som inte finns när man sitter och chattar eller skickar sms. Då vet man alltid att att det man skriver kommer fram. Oftast i alla fall. Men ett brev som man lägger i en gul brevlåda tappar man kontrollen över så fort man släpper taget.

På tv pratar man om Tunisien och elände och bedrövelse och vargar och cannabis. Jag orkar inte bry mig riktigt än. Det är för tidigt för det. Anledningen till att jag är uppe ligger och sover i soffan bredvid mig. Det är hunden Dipp som ivrigt väckte mig klockan halv 6. Varför vet jag inte riktigt, men nu är det min tur att väcka henne och dra ut henne i den morgondimmiga världen där ute. Slask och smutsig snö. Som det brukar vara på vintern. Den gnistrande vita snön är bara ett minne nu. Världen består av tusen fotspår som lagts på varandra tills allt blivit grått. Smutsiga skor och kalla människor.

Först en kopp kaffe, sedan ska jag ta tag i allt det där jag måste ta tag i. Idag är det mycket, i morgon ännu mer. Då ska jag till läkaren, efter det ska Dipp till veterinären för sin ettårs-spruta. Jag ska betala tillbaka lån och räkningar. Men det är i morgon. Jag måste lära mig att leva mer här och nu. Så jag gör väl det och här och nu vill jag ha kaffe.

 

 

Dipp med sin "ryggsäck" som hon har för att få arbeta lite hårdare.

 

 





Kärlekens lov

27 11 2010

A 19th century Talar would be situated central...

Image via Wikipedia

Orden som faller blandas med stjärnornas missuppfattningar. Röster som talar förbi, själar som söker men är drabbade av känslan av att man inte är värd att älskas. Slår bort det som kallas förnuft och talar rakt in med tankar, känslor, hjärtan som blöder och kyssande munnar. Tårar som blandas med saliv och ivriga tungor. Kärlekens innersta hemligheter som vecklas ut, framkallande av fara för andens friskhet. Det är inte lätt att älska sådär hårt och brutalt. Smaken av mjölkdrinkar och svett. Den där desperata rädslan för vad man själv sagt och vad kvinnan just viskat i ens öra.

Kanske ska det vara så. Att eufori ska blandas med rädsla. Med höga tankar om att kärleken skall vara för evigt, kanske längre än då. Slipp då säger hon. Skit i det då säger jag. Dörrar som stängs och öppnas igen. Vakna vid trötthetens land, ändå fullt medveten. Medveten om och vara medveten igen. Hon är som eld och vatten och sjöars friskhet, ett barns tankar i en kvinnas kropp. En flickas kropp i en kvinnas liv. Så unga ögon, sån glimt i hjärtat. Sprudlande ord som faller och stiger. Hon gör iordning mitt badrum och jag blir fan nästan religiös av tacksamhet över att efter alla dessa år, i skuggan av livet, finna mig mitt i morgonsolen.

Jag älskar henne.





Inga problem bara lösningar

15 10 2010

fireplace

Image by unsals via Flickr

Jag tittar på skuggorna på väggen och drömmer mig bort. Bort, bort så långt bort jag bara kan. Så trött. Så in i döden trött. Så förbannat trött att jag inte orkar ens tänka på hur trött jag är. Hösten, livet, tiden, tankarna och känslorna knockar mig och lämnar mig kvar som en urvriden disktrasa. Kanske borde jag städa eller tvätta eller diska eller något av alla de där sakerna man så motvilligt måste göra. Men jag blir sittande framför datorn och slösurfar medan tankarna när tristessen.

Daggen på gräset har frusit till skimrande vita stjärnor. Luften är hög och klar. På himlen flyter några slömoln omkring, lite planlöst ser det ut som men jag kan ha fel, ack så fel. Vad vet jag om moln? Intet. Men min kropp flyter på samma sätt genom tillvaron medan känslorna briserar, en efter en, innanför bröstbenet. En liten kris kan jag tro. Eller snarare fortsättningen på en liten kris. Inget jag inte klarar av, inget som knäcker min bräckliga självkänsla, men likt förbannat en kris.

I dagarna tre har jag varit behjälplig med att bära och fixa i min vän Samis förra boning. Hans ömma hustru har bestämt sig för att sälja huset och slå rot någon annan stans. Hon klarar inte rösterna i väggarna. Jag förstår henne. Så jag har burit och pladdrat och rökt och druckit kaffe och återigen burit. Sovit i det som förut var ett sovrum för ett slitsamt par men som nu är förvandlat till gästrum.

Häromkvällen, i förrgår tror jag bestämt det var blev mina tankar för känsliga och hårda. Där jag låg med ansiktet nerborrat i kudden rev ångesten mig hårt och brutalt. Hunden Dipp låg vid mina fötter medan Sami slog bo i mina tankar. Så många tankar. Snabb puls och små kramper i de små musklerna i ansiktet. Hyperventilering och svett. Huvudet tomt på tankar och hela kroppen full med känslor. Eller känslan, kanske jag ska säga. Känslan som heter ångest, min gode gamle vän. Till sist somnade jag.

Det ligger granris utanför deras trappa och när jag gick ut i skogen med hundarna så blev träden ömma och omslöt oss, tog hand om oss. Doften av fallna barr och löv, gräset som snart, allt för snart blivit till fjolårsgräs. När jag tittade uppåt såg jag stjärnor som lös, solar eoner av tid bort. Ånga från munnen och näsan. Mina egna hjärtslag. Skogen helar. Lägger balsam och omslag på febriga nerver.

Idag ska jag bara vara. Nu menar jag verkligen det jag säger. Bara vara. Ifred.

 

Min Dipp och Samis Stoija.

 





Ismael

7 07 2010

Den är slut nu. Jakten. Det finns ingen helig Graal och om den funnits så är den borta för länge sedan. Någon annan har den nu. Sitter med den i sitt slott och räknar penningar och byk. Tvättar de samma. Själv lägger jag mig ner i gräset och drar en suck.

Alla brunetter och blondiner och pengar och cigaretter och tv-apparater och bilar och arbetstitlar och fuck you offs är lagda till gamla tiders skuld. Gräset luktar sommar och nyklippt och kittlar min kind om jag vänder mig om och letar bakåt. Stråkar och pukor i det samma som är en stund då ingen finner något.

Vi har letat så länge nu. Letat efter det som var, det som fanns, det som skulle bli och det som… fanns.

Inget fann vi. Bara samma stenar och snö och granar och varm asfalt. Som knogjärn mot nyrättade tänder. 20 månaders pina blir en blixtrande sekunds pina. Så lätt kan det vara. Ligg ner, tänk på allt som är gott och låt det ske. Du vet, du vet inget. Det borde du veta om du inte vet något. Men det är något jag vet och du får leta reda på.

Ärligt talat så här nära mitt liv har aldrig Kent varit. Men allt stämmer, från min födelse i en snöstorm till allt det andra

Jag föddes i en snöstorm
Jag antar det var kallt
Det finns inga vittnen från den dagen

Och jag växte upp snabbt
från min barndom var det allt
Jag föddes redan slagen

Det fanns ingenstans att springa
man vågade inte gå
Man tog betäckning, höll sig gömd

Det finns ingenting här som kan få dig att förstå
Låt det förflutna vara glömt

Jag ljög med luften det är ett inbyggt fel
Man kan inte sätta eder som inte finns på spel

Jag ser en framtid där
Jag kunde bli något stort
Så blås en kyss och fyll min kvot
Då tänker du högt
och skriker tyst
Och håller andan genom monologen
som skrevs för din inre röst
Du lät exakt som Ismael
Minns du Ismael
Jag är din Ismael

Du sa ”Jag längtar tillbaks till 1997″
Jag sa ”Vill du ge upp är det är ditt val”

Jag föddes på ett sjukhus
dit folk mest kom för att dö
Vem bryr sig om ditt 90-tal?

Det tog 25 år av missförstånd
Det tog 25 år att ens komma så här långt

Jag ser en framtid där
Jag kunde bli något stort
Så blås en kyss och fyll min kvot
Då tänker du tyst och skriker högt
Memorerar hela jälva monologen
som skrevs för din inre röst
Du lät exakt som Ismael
Minns du Ismael
Jag är din Ismael




Kan man glömma att man lever?

16 06 2010

Jag blev vuxen idag. Det är i dag jag förstod att min barndom och ungdom har flytt, försvunnit, gått sin väg. Eller snarare sprungit iväg medan jag varit upptagen med att blunda hårt. Drömma och finnas och tro att allt ska vara som det var bara jag slutar, är färdig med min personliga resa.

Det finns personer som ställer samma fråga medan min gråt sätter sig i halsen som en enorm klump och får min tunga att svälla som om den vore en ballong. Samma fråga, samma svar, olika resultat. Är det fel på mig eller den andra? Jag vet fan snart varken ut eller in. Bara att den person som jag kom från glider och faller sakta in i något som jag inte kan nå henne i. En ny värld, en värld jag hoppats slippa möta. Men nu är den här. En helt ny värld.

Så vi satt där, tre generationer och en hund. Pratade om inget, för det fanns inget att prat om. Orden föll på hälleberget. Som att vattna metall. Allt faller undan och bort. Pengar blev till inget och inget blev till pengar igen. Utan att byta ägare en enda gång men ändå. Byta. Koncentration mot fara och illamående och diffusa signaler som gjorde oss alla osäkra. Vad säger man till någon som är fullt upptagen med att lyssna till sina egna röster?

Demens är inte vackert. Det är inte bara ett ord. Det är ett tillstånd som dödar mödrar och barn och barnbarn. För till slut finns ingen av oss i den där världen.

Önskar jag kunde gråta men det slutar väl som vanligt med att jag sparkar på något.

Vill bara gömma mig och vara liten igen





Lång färd mot ingenting

11 06 2010

Någon har en stor skuld just nu. Någon, jag vet inte vem eller vad, har stulit sommaren. Den är bara inte här. Det regnar och blåser och mina nyinköpta vita skor blir allt mer missfärgade och smutsiga som jag går omkring i den värld som är mig tilldelad. När jag öppnar mina fönster och min balkongdörr så faller regnet på fönsterbräden och parkettgolv. Luften är sval och fuktig och himlen blyertsgrå. Jag suckar lite för mig själv när jag står och mal morgonens kaffe och tittar ut genom fönstret. Det är icke en suck av välbehag. Snarare en av tillbakahållen livslust och leda.

Men allt är inte fel eller olustigt. För jag tar min kopp med varmt nybryggt kaffe och sätter mig tillrätta i soffan framför datorn och letar hund. Sveper över det internationella nätet efter den som ska vara mitt sällskap på många, många promenader. Det vimlar av hundar och jag blir kär i var enda en. Men det finns alltid ett men. Priset, storleken, rasen eller att det verkar vara något skumt med jycken. Jag måste välja med måtta, sans och omdöme. Magkänsla, hjärtkänsla och vett. I en kombination som jag är osäker på om jag bemästrar. Efter att ha gett vika för närmsta impuls så måste jag sansa mig och faen vet hur jag ska lära mig det innan mitt tålamod är över.

Igår så drog jag iväg mina vänner på en vild biltur ut i djupaste skogen där jag skulle titta på en hund. En på bilden bedårande långhårig schäfer som var 19 veckor. Efter en tur som varade i evigheter kom vi fram till ett fallfärdigt hus bland andra fallfärdiga hus och när vi öppnade bildörrarna så ramlade det ut en dam som minst sagt kan kallas chanserad. Tre raggiga hundar slog följe med damen. Det var hundskall högt och lågt och ingen av hundarna uppförde sig som hundar ska. Jag hade inte blivit det minsta förvånad om det hade suttit en lite mänska med tre ögon och spelat banjo på en veranda. Hela stället andades inavel och droger och utanförskap och socialt förfall. Stämningen var en smula klaustrofobisk och hotfull.

Vi steg in i huset som nog endast stod kvar på grund av alla lort, in i ett kök där de enda kokmöjligheterna jag såg var en gammal smutsig vedspis. Inte ens en AGA utan en gammal, gammal sak. Toalettdörren var söndrig och förklaringen blev att damens pojkvän sparkat sönder den med sin stålhätta och sedan hade hundarna tuggat på resterna. Det luktade inte bara illa utan mycket märkligt. En lukt som inte kan beskrivas men som jag hoppas slippa känna någon gång mer i livet. Allt inramades av två enorma hundar och den lilla hunden som var föremålet för dagen.

Den lilla skällde och skällde och skällde, mest bara för att den nog lärt sig att det är så man gör. Liten och rädd vad den. Nervös som en gråsparv och hoppig som en liten loppa.

Vi åkte därifrån. Utan hund.

I bilen satt vi stundom stumma, stundom babblande och funderade på vad tusan vi sett. Var det verkligen i Sverige vi var? Förfallet, sjukdomen och det missanpassade lös som en glödhet eld i minnet. Hur skulle det någonsin kunna bli en välfungerande hund av den nerviga varelse med de enorma öronen och stora tassarna vi sett? Jag visste i alla fall att jag inte var mannen som kunde mäkta med att omvända varelsen.

Så nu sitter jag då. Igen. Snokar runt på nätet efter min hund. Chips, katten, ligger tyst och sover i snurrfåtöljen bredvid mig. Hon bryr sig inte ett smack. Det kommer hon inte göra förrän dörren slås upp och in stormar det en ny medlem i vår WoBWorld. Under tiden dricker jag väl en kopp kaffe till.

—————-
Now playing: The Chemical Brothers – Electronic Battle Weapon 3
via FoxyTunes





Dekadens

9 05 2010

Det råder dekadans i mitt hem. Jag vaknade slokörad och ärligt talat en smula bakis. Det finns bättre sätt att vakna på än att känna att man inte kan sova mer. Det var bara att bege sig upp ur bädden och leta upp mobilen som jag av någon outgrundlig anledning placerat på badrumsgolvet, koka starkt kaffe och försöka hitta sig själv igen. Men denna röra som råder. Denna röra. Säger bara röra. Väldelig röra. Som om en storm farit fram i min lilla ungkarlslya. En sovande katt, en sovande hund, kläder lite här och var, dammtussar som lusteligt jagar varandra i kölvattnet efter mina fötter. Liderliga tankar och fula känslor. Kaffe och återigen kaffe i strupen, cigg som jag nästintill smular ner och inhalerar och en tom lasagnekartong på köksbordet.

Lusten att ta upp en av gitarrerna och sätta förstärkaren på högsta volym leker i mig. Men det gör sig nog inte. Det är ju söndag gubevars. Hela världen sover eller går på underbara söndagspromenader med bultande bakfulla hjärtan eller sitter och umgås på det där sättet som bara kan beskrivas som motbjudande av en ensam man. Jag längtar efter mina barn och den där kvinnan jag inte mött än. Hon som ska ge mig lusten att leva ett annat liv. Hon som redan har så stora krav på sig att hon undflyr mig.

Det borde vara lätt att vara mig, kan jag själv tycka. Men det ter sig tämligen problematiskt eftersom jag hela tiden är min största fiende. Att vakna går väl an, men att leva sig igenom dagen känns svårare. Men det är nog så för alla på en söndag. Så jag skruvar upp volymen på datorn och skjuter in mig själv i toner och ord. Injicerar mig själv i världens blodomlopp som en drog för alla att ta.

Kanske skulle jag ta och brygga lite mer kaffe? Kanske skulle jag äta något? Kanske skulle jag kanske tänka att kanske jag skulle kanske kan. Ske. Men man är väl fast i det liv man lever. Visst går det att ändra men till sist så återstår bara den tillvaro man lever mitt i och fan, jag orkar inte ändra på något just nu. Nu får ta mig som jag är. Eller inte alls.

I am not a wise man neither am I a fool
But what I am the way the good Lord made me
Though I need you more than you may ever understand
I can’t wear a face that will betray me

Oh, If you’re gonna love me, love the life I lead
Need the things I need, don’t try to change me
If you’re gonna take me, take me for what I am
I can’t be another man, I can’t be free
‘Cos The life I lead is the life I lead

Money in my pocket never seems to last too long
I’ve gambled on the way and drowned my sorrows
Though God knows I can’t pretend it’s better on my own
I can’t promise you a new tomorrow

Oh, If you’re gonna love me, love the life I lead
Need the things I need, don’t try to change me
If you’re gonna take me, take me for what I am
I can’t be another man, I can’t be free
‘Cos The life I lead is the life I lead









%d bloggare gillar detta: