En smörgåsätares bekännelser

5 03 2011

Solen skiner, jag har lämnat vad jag trodde var en livboj men som visade sig vara en sten som sänkte mig, därhän. I natt så måste jag ha gått i sömnen. Lite otäckt är det faktiskt. Att jag vet det är för att tidningarna inte hade kommit på morgonen. Trodde jag, tills jag fann dem på köksbordet. Ingen annan än jag själv kan ha lagt dem där, men jag har inget minne av att jag gjort det. Eller så är det mitt teflonminne som än en gång lurat mig. Det måste vara medicineringen som gör att jag glömmer så ofta och dessutom när jag borde komma ihåg saker.

Jaja, jag får väl ta upp det med läkaren kan jag tro. Ännu en grej att skriva upp på listan med saker jag ska göra. Just nu är jag kär i min filofax. Jag förstod nog inte hur mycket jag saknat den ordning i livet den skapar. I en tid när allt var kaos så hade den nog inte spelat någon roll men nu finns det tröst liksom i dess papper och fack. Den ger mig perspektiv på saker och ting. Kanske låter det snurrigt, men likt väl är det sant.

Nu väntar kaffet, promenade, solen, himlen och alla de möjligheter den här dagen skapar. Det är gott att leva.

 





Onsdag helt enkelt.

9 02 2011

1922 Chevrolet 490

Image via Wikipedia

Samma frågeställning som igår kvarstår. Vad ska jag göra med min tid? Igår blev det ju inget vettigt gjort kan jag ju erkänna med en gång. Det var det gamla vanliga och det gamla vanliga duger inte. Det är inte fint nog åt min enkla existens. Inte längre. Jag vill sväva och utgöra en enda stor kropp av godhet. Istället sitter jag i en sargad kropp och röker. Hur långt från målet är man inte då? Fast det hela beror nog mest på att min själ längtar efter utveckling men att min kropp än inte tillåter det. Den är hämmad av aminosyror och hormoner och nervers kopplingar. Kemin i min kropp är ännu inte där jag vill ha den. Den trilskas med mig.

Jag kan väl kanske jämföra det med hur det är när man börjar tillfriskna från en svår influensa. Hur man börjar känna sig bättre och börjar pyssla så småningom i lägenheten men omedelbart får gå och lägga sig igen eftersom febern återkommer och man blir yr och ostadig. Men det är i alla fall bättre än det där läget när man är som sjukast och nästan, men bara nästan, vill dö för att man har så ont och hostar och snorar och halsen bränner och huvudet hotar att dunka sönder. Så jag ska väl egentligen vara glad över att jag börjar må bättre. Men återigen, det vore kul om mål och möjlighet stämde överrens bättre.

Det får bli en promenad helt klart. Solen skiner och himlen är blå. Snön smälter som om den aldrig gjort annat och Viskans vatten ligger som en spegel och visar alla träd vid strandkanten upp och ner. Det enda som krävs för att jag ska orka ta på mig kläder och gå ut är en kopp kaffe till. Dagens tredje. Längre har jag inte kommit än. Jag väcktes av en ivrig hund som ville upp och ut ur sovrummet. Hon hade fått nog av sovande. 12 timmars sömn fick vara nog tyckte hon visst. Jag själv var väl inte lika övertygad om att jag hade fått nog med vila, men jycken bestämmer sådant utan att fråga om lov.

Så, istället för att sitta framför datorn och gå igenom den ständiga rundan mellan mail och tidningar och facebook och blogg och återigen mail så ska jag väl resa mig upp och klä på mig, ta den där koppen kaffe och sedan ska vi ut i friska luften. Något annat är inte att tänka på och jag vet ju att det gör mig gott.





Så nära kärlek man kan komma

22 12 2010

Hunden ved stranden

Image via Wikipedia

När människan är frisk har hon val. Man kan välja att se saker som är bra i livet, eller att bara se problemen. När man är sjuk, som jag varit, i depression, kan man inte finna något av det positiva. Det är som att vara partiellt blind. Nu när jag är frisk från den svarta hunden, till största del i alla fall, märker jag skillnaden. Även om livet bjuder på problem och elände har jag äntligen fått tillbaka möjligheten till att välja. Så jag väljer att försöka hitta det som är bra, solljuset i min livsträdgård.

Det är det där som människor som inte varit deprimerade på riktigt inte förstår och det blir som ett hån varje gång de säger att man ska försöka se det positiva. Man säger inte åt en blind att försöka se. Det anses ohyfsat!

Nu är jag så tacksam för att den svarta hunden bara besöker mig sporadiskt. Lite då och då. Men den bjuder aldrig in sig till min soffa och slår sig ner någon längre stund. Så jag tittar ut genom fönstret och ser det vackra  vinterlandskapet och bestämmer mig för att ta en promenad med hunden i allt det vita. Gå och tänka och klura ut någon form av lösning på alla mina nuvarande problem. En lösning på att den allra vackraste flickan med det allra sprödaste hjärta har lämnat mig. Finna ett svar på hur jag ska gå vidare. Sparka i snön och tyst humma en julmelodi för mig själv. Jag väljer det framför att ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men jag väljer för att jag nu för tiden har möjligheten.

Inget är över förrän den feta damen sjunger. Än så länge hör jag ingen sång. Så jag ska åter erbjuda mitt hjärta och min själ, på och under obestämd tid. Berätta att jag har allt tålamod i världen och vågar vänta och vågar vara rädd.

Men först ska jag sätta mig i köket och röka. Titta på mina långa fimpar och tänka vackra tankar om en kvinna som retade sig på just det, att jag lämnar långa fimpar. Bläddra i dagens avis och dricka en kopp kaffe. För att jag kan, för att jag kan välja. Jag hyllar den nyfunna valfriheten. Jag vet inte om jag har ork och möjlighet att välja i morgon eller ens i kväll. Men nu kan jag och jag väljer att våga vara rädd.

 

Bakom molnen väntar solen.

 

 





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.





Resan till solen

12 07 2010

Tropisk värme säger de som vet. Själv vet jag inte alls. Jag har aldrig varit i tropikerna och har inga planer att åka dit heller. Inte när den Svenska sommaren står i full blom, när solen steker som ett solarie och huden sakta blir allt brunare, det röda rodnade viker för att bli sommartorrt och segt.

Nätterna lever jag bland fläktar och oroliga drömmar. Dagarna tillbringer jag i en vacker dröm. En tid när vintern inte finns och aldrig kommer. En tid när kaffet är svalt fast det är nybryggt och jag funderar på varför man inte alltid kan uppleva samma lätta gaskänsla i själen. Som en vacker blå och gul luftballong flyter alla tankar fram, triviala känslor och ihågkomster.

Jag delar livet med mina djurvänner och mina människovänner. Gräset är lika torrt under allas våra fötter och vi delar ord om längtan efter förlösande åskväder och svalkande regn. Inte sker, inget kommer hända. Status quo i tillvaron. Som en dröm. Precis som en dröm.

Jag lever i en tid när inga räkningar eller terapisamtal eller läkemedel eller onda tankar finns. Längtar efter mina barn och deras skratt, längtar efter mina kläder, men man kan inte bära kläder nu. Bara nödtorftigt tyg kring höfterna. Alla modäna tankar om mode faller hårt i den heta asfalten. Vi är alla likadan under allt det där tyget vi skyler oss med när isen faller från våra tak. ¨

Så låt mig vara såhär resten av mitt långa liv. Lycklig och envis och farlig för ingen, inte ens längre för mig själv. Jag försöker sluta röka och den här gångerna ska jag lyckas. Slut på tobakens träldom. Slut på min fångenskap i dödens närhet. Kanske kommer snön aldrig mer. Kanske kommer jag lyckas. Bara för att solen finns.

Jag hoppas det.





Den sista promenaden

6 06 2010

Sorgen bor där inuti mig. Den skär och stampar och kräver utrymme. Jag sitter här och gör det jag alltid gör och tror att Kita, den svarta hunden, ska dyka upp från sin egna plats bakom sänggaveln. Stirra på katten och ge sig ut i köket för att se om det hänt något nytt spännande i matskålen. Förut när jag lade mig för att vila vaknade jag med ett ryck för jag kom på att jag måste ut med hunden. Men det behöver jag ju inte längre. Den där hundkvinnan som älskade mig för den jag är och inte krävde mer än lite mat och promenader i skogen är borta. Ingen fångar längre sommarens getingar. Ingen morrar längre lågt, nästan ohörbart, när någon går i trappan. Ingen hund gömmer sig längre när jag frågar henne om hon ska duscha. Ingen av allt som jag vant mig vid, som jag tog för givet finns längre. Allt är nytt igen. Katten ligger på fåtöljens fotpall. Hon finns kvar i mitt hem. Men hon är av en annan sort. Hon är inte min vän, hon är min bundsförvant. Min pälsiga vän är bränd till aska och jag kommer aldrig mer vakna i soffan av en glad hundtunga i ansiktet.

Nu måste jag ta tag i mitt liv. Inte sluta gå ut, även fast jag går ensam. Inte längre behöva ta med mig påsar ut. Åka buss ensam. Det finns inte längre någon anledning att gå upp i skogen och traska i sommarvärmen, sakta och stilla. Men jag får finna en anledning. Skogen och stigarna finns kvar, den lilla dammen där Kita brukade bada är inte uttorkad än. Jag får ge mig ut i allt det där och hoppas att Kita kanske går bredvid mig på ett eller annat sätt.

Men jag vet nu att jag aldrig mer ska leva utan hund. Djuren har givit mig så mycket och det vill jag inte förlora. En liten Chips som vilar bredvid mig i sängen, en stor Kita som studsar upp när jag går ut i köket. Den svarta hunden kommer aldrig åter men hennes arvtagare ska jag börja leta efter snart. När jag fått ordning på de demoner som återkommit i mig. De sista  veckorna har jag varit så arg, så desperat eftersom jag kände på mig att något skulle hända. Jag vill inte var arg längre. Jag vill inte vara förtvivlad. Jag vill bara sörja och gå vidare med mitt liv. Finna samma ro som jag upplevt den sista tiden, när jag och Kita var ute i snön eller solen.

Men det finns ljus i mörkret. Igår var vi ute på en sista promenad. Kita var trött och sjuk men knallade ändå omkring i skogen nedanför min mors hem. Vi gick där och jag kunde berätta för Kita om hur jag sprang omkring där som barn. Nu har de skövlat en stor del av skogen inför ett vägbygge men ändå fanns vissa saker kvar. De där märkliga gamla spikarna i ett träd, tågskylten som vi övade prickskytte på med luftgevär. Även fast det inte längre finns någon övergång där. Pumpabäcken där jag med flit en gång ramlade i och förstörde min nya klocka. Kita klafsade givetvis i vattnet och stod där och såg rätt så nöjd där i solskenet. Vi gick där precis som jag gjorde med Zinta, den norska buhunden vi hade när jag var liten. Samma stigar, samma träd, samma gräs och samma himmel. Bara värme och doften av varmt gräs och spirande sommar och jag trodde nog att Kita skulle bli frisk. Bara 12 timmar senare var hon död.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Assume The Perpendicular
via FoxyTunes





Livet i baktakt

3 06 2010

Sommardepression. Finns det något sådant? I så fall har den drabbat mig. Solen skiner men jag känner mest en obehaglig tomhet. Som om all sol i världen inte skulle kunna lysa upp mörkret i vrårna. Fast det är ju inte så egentligen. Det är bara jag som drabbats av ett av livets små bakslag och än en gång visat mig otillräcklig att hantera det. Det är ju ingen riktig depression, mest bara en smärtstillande nedstämdhet. Ett tillstånd av grov tycksyndommigsjälv-sjuka. Alltså inget sjukligt. Bara irriterande.

Men det blir gärna så när jag blivit riktigt arg över något och det har jag ju varit. Är jag ju. Igen. Någonstans inbillade jag mig att dagarna av oändlig frustration och ilska var över men det räckte med att världen återigen visat sig vara tokig för att jag skulle koka över. Jag vet inte om det var med rätta eller om jag har fel men faktum kvarstår. Det är vad jag känner.

Men mitt i allt det där vansinnet har jag levt mitt liv, sin gilla gång som det brukar heta. Förutom att Kita, hunden, är sjuk i något som veterinären inte riktigt visste vad det kunde vara, trots blod och urinprover, röntgen av buken och diverse klämmande på den bastanta hundkroppen. Men nu klämmer jag i mediciner i hunden, trots hennes bestämda uppfattning om att sådant inte alls behövs. Två gånger om dagen bråkar vi en stund och sedan dricker hon vatten, liter efter liter efter liter medan febern ligger och skvalpar strax över vad som kan sägas vara bra. Det där skrämd skiten ur mig. Helt fullt och fast.

Man kan nog inte riktigt förstå hur mycket ett sjukt husdjur påverkar ens egna sinne. Det är som att livet blir en enda skarp puls i öronen. Tankarna hänger inte riktig med och jag kan känna att jag vill skaka jycken tills hon börjar prata på männisors vis och kan berätta för mig vad det är som är fel. Men det gör sig ju inte så jag får väl lägga alla band på mig och göra det man gör om dagarna. Även fast vi bråkar om medicin två gånger om dagen.

Jag är trött och sliten, natten blev en enda vandringar i mardrömmar. Vad jag än skulle göra så blev det fel och jag fick vänta i evigheter på saker och allt trasslade. Jag skrek rakt ut i drömmen. Frustrerad till topplocket. Det säger väl kanske något om hur jag innerst inne mår, där inne dit jag om dagarna inte kommer åt känslorna.

Det är väl egentligen inte så illa med livet. Sommaren är här. Snart är det tid att bada och sola och finnas till i värme och ljus. Så en kopp kaffe till, i med mina och hennes mediciner och sedan ge sig ut i världen för att gå lite. Skaka av sig alla negativa känslor och låta hjärtat pumpa fort för att även jag rör mig fort. Så får det bli och så ska jag leva mitt liv idag. Även fast världen är totalt galen och tokig och tanken slår mig att om världen vore en hund skulle man avlivat den.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Island Life
via FoxyTunes





Underbart är kort, alldeles för kort.

30 05 2010

Dagarna har gått. Så fort de sprang fram. Så fort att jag nästan saknade dem innan de var över. Dagar av glädje och arbete, kvällar av prat och tjat och däremellan god mat och många skratt. Sådana där som nästan kväver en och som dödar alla spöken lika effektivt som en atombomb dödar en stad. Men vänligare, snällare, godare.

Vi har varit på landet jag och Kita. Nja, alltså inte hela tiden. Inte sedan jag sist skrev. Men det kändes inte lika febrigt viktigt att skriva. Inte sedan jag slutligen bestämde mig för att det är det jag på något sätt ska ägna mig åt. Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till, men det löser sig liksom. Så jag kan faktiskt unna mig åt att göra annat en stund. Min tid kommer, fan, den är nästan redan här.

Så jag har levt, sovit mycket, ätit, läst, pratat, gått promenader och låtit regn falla på min skult. Sen for vi till landet. Mitt ute i ingenstans var vi. Med mina goda vänner och en massa skog och gräs och hästar och syrsor och Kita sprang och sprang över ängarna, jagade brevbäraren, blev bekant med hästarna och lärde sig att hon inte ska valla dem. Själv så närmade jag mig hästarna med rädsla och skräck men kom till slut på att de inte äter upp mig, att de är rätt så trevliga varelser och att jag inte är så stadsaktigt stadig som jag trodde.

Vi drog en massa trådstängsel, jag slog ned nya stolpar med en stor slägga, nya stolpar som ersatte gamla murkna. Vi flyttade stängsel, drog tråd, var noga med att stänga av elen innan vi gjorde allt det där. Sådant som andra kan men som jag själv inte ens visste att man behöver göra. Allt medan Kita badade i ån eller sprang eller åt gräs eller höll koll på vart husse befann sig. Solen sken ibland föll regnet. Hela tiden var jag lugn och glad.

Dag två så gjorde vi inte så speciellt mycket. Kita, jag och den manliga delen av paret vänner var trötta. Ute brummade en grävskopa som grävde upp hela baksidan av tomten för att gräva ner ett nytt avlopp. Vi satt där inne i huset och tittade på tv medan damen i huset slet med att städa. Sådant är livet ibland. Fortfarande.

Bäst som vi satt och åt så tittade jag ut genom köksfönstret och såg hästarna springa på ängen och tänkte hur lyckligt lottad jag var som fick se sådant till maten. Sen kom jag på att hästarna inte alls skulle kunna springa där eftersom vi stängslat av den delen på grund av markarbetena. Så det blev till att ge sig ut i strilregnet. Men det kändes helt ok. Helt ok.

Efter att jag badat i deras bubbelbad så åkte jag slutligen hem och sedan dess har jag väl mest sovit, tittat på melodifestivalen och latat mig. (Hey Åsa, jag sade ju att Tyskland var bra hahah).

Vänner och ovänner. Jag är tillfreds. DET är stort för mig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Aclutti busch bosch bumpa Albertina
via FoxyTunes





Ur sängen i solen

23 05 2010

Vissa dagar vaknar man och är redan trött. Idag är helt klart en sådan dag. Igår var min yngsta son här och vi umgicks sådär som man önskar att man alltid gjorde. Lugn och ro och bara vara, käka pizza och dricka obscena mängder cola. Vi var ute med Kita i solen och svettades precis som man tarvar göra när sommaren kommit och man ännu inte vant sig vid värmen eller lärt sig hur man ska klä sig.

Dagen före gårdagen tillbringade jag på landet hos goda vänner, vi satt och pratade om allt och inget och jag ominstallerade min dator som börjat krångla allt mer. Det var ömsom sol, ömsom vräkte regnet ned. Åskan mullrade och blixtar slog ned. Kita sprang ut och in i huset och jag själv blev avslappnad och nöjd med livet.

Så att jag somnade som ett barn igår när sonen åkt hem var kanske inte helt oväntat. Med kläder och i största hast somnade jag på sängen och vaknade inte förrän i morse, i nästan samma ställning som jag somnat i. Men nu gäller det att sätta lite fart. Jag ska ha mina vänner över på middag och behöver både städa och handla mat innan det gått allt för mycket av dagen. Men så trött så trött. Fast det är inte alls en jobbig trötthet. Mer en nöjd och slapp sådan. Som när man lever ett gott liv och trivs med det.

Så nu är det dags att bryta sig ur sömnen på allvar och göra saker. Viktiga saker. Städa, duscha, gå till affären, njuta av livet och solen som skiner där ute, förvisso under grå himmel men likt förbannat skiner.





Som om allt hänt

19 05 2010

Jag är helt klart inne i någon sorts bra sväng. Har ett lugn som jag inte känner igen men som jag nog kan vänja mig vid. Har inte så förbannat bråttom bort. Är rätt så nöjd med sakers tillstånd och att vara inuti mig själv. Sommaren är här säger SMHI och jag kan bara gilla det. Öppen balkongdörr och öppet köksfönster och öppet hjärta. Dessutom fick jag min lilla skärv idag så jag kan köpa mat igen.

Igår var jag hos kära mor och stannade länge. Det var väldigt länge sedan jag stannade länge där. Jag brukar ha bråttom bort, ifrån, för att jag inte kan förhålla mig till hennes åldrande. Men igår så hjälpte jag till och med henne att färga håret. Vi pratade om ditten och datten medan Kita, hunden, mumsade kakor och blev allmänt bortskämd av mor. De kommer bra överens de där två.

I dag bär det ut till landet, till doftande gräs och öppna vidder. Vänskap och frihet och allmänt måbra-känslor. Men först så ska jag städa lite, bara lite lätt, ytterst lätt. Bara för att känna att jag gjort något vettigt.

—————-
Now playing: Kelis – 4th of July (Fireworks)
via FoxyTunes





Tidens gång och mitt sittande

17 05 2010

Dagen bara rullat på och jag hänger hjälpligt med. Det är en sådan där mellandag. En som inte gör så mycket väsen av sig, den är mest bara en massa tid som klumpat ihop sig och bestämt sig för att bilda en dag. Man äter och dricker kaffe och går ut med hunden och läser lite och glor på nätet som om det vore svaret på alla frågor man har om livet.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt blev det kväll. Även fast det är ljust ute. Det är märkligt. Det var ju inte länge sedan, inte länge sedan alls, som det var svart och kallt vid den här tiden på dygnet. Det var inte alls länge sedan det hade varit svart i en evighet. Man kan klaga på vädret och skänka djävulen en tanke när regnet faller och vinden viner. Men det är ljust medborgare. Det är ljust och det gröna börjar ta över hela universum. Så inte bryr jag mig så mycket om att det inte är 27 grader i skuggan. Inte än i alla fall. Vi är ju bara i början på den underbara resan som kallas sommar är.

Jag har sovit en stund på eftermiddagen. Det brukar jag inte göra nu för tiden. Men likaså sov jag som en sten på soffan i lugnet som skapas av de ljud som en hund och en katt ger ifrån sig i ett annars tyst hem. Jag övar mig på att leva i tystnad. Det går sådär. Lusten att sätta på något som låter, någon musik, nästan vilken som helst, tar ofta över. Men trägen vinner sägs det. Så jag trägar.

—————-
Now playing: Rage Against The Machine – Wake Up
via FoxyTunes





Tjosan hejsan!

17 05 2010

Jag har vaknat. För tusan jag vaknade redan halv 8 i morse. Men det var liksom bara kroppen som var uppe och rumpade. Resten av mig, det som bor inne i skallen, sov så gott, trots stora doser koffein och nikotin. På tv kunde jag se att vi män ska ha färgglada skärp och strumpor på oss och mörka plastbågar till solglasögonen. Bara en sådan sak som att jag faktiskt kommer ihåg det där från morgondimman tyder ju på att jag är oerhört fåfäng. Fast det är jag ju kom jag på. På ett bra sätt liksom.

Jag tror att jag kommer ligga rätt så lågt idag. Faktum är att jag nog ska formatera hårddisken och installera Win 7 64 eftersom min dator, min kära, kära dator, bråkar med mig. Fast orkar jag egentligen göra det? Att behöva peta in alla uppdateringar och småprogram igen? Tja, det märker jag väl kan jag tro.

Men först måste jag ut med en otålig hund och dessutom ta mig till en affär för att inhandla något att äta. Man blir så lätt hungrig annars har jag märkt. Det där är ytterligare en av alla saker som visar att alla kurvor pekar uppåt. Sömnen funkar. Aptiten funkar. Panikångesten lyser med sin frånvaro och även den vanliga generella ångesten håller sig rätt så låg. Visst så kan jag trigga igång ångesten genom att göra sådär livsfarliga saker som att till exempel åka hem till någon på besök men annars är det rätt ok även på den fronten. Livet är knepigt. Minst sagt.

Men nog känns det som att allt håller på att ordna upp sig. Att livet är gott. Jag hoppas på ett liv med vanliga dalar och bergstoppar. Ett liv där jag slipper tampas med skräck för något som aldrig kommer hända.

Så nog har man att göra.

Förövrigt kommer här lite bilder från helgens bravader.





En jäkla bra helg

16 05 2010

Det har varit en jäkla bra helg. En förbaskat bra helg. Mycket promenader, Elfsborg vann sin första bortamatch för säsongen, Tre kronor spöade Kanada. Min son var här idag och vi bara var tillsammans. Gick i skogen och åt makaroner och tittade på film och pratade om just ingenting. Så, helgen har varit totalt bra. Även om jag var tvungen att låna 300 spänn av min äldsta son tills på onsdag när mina skärvor till slantar ramlar ner på mitt torra konto.

Igår var jag och Kita ute rätt mycket. Även om solen inte sken så väldans mycket så var det varmt och kvalmigt. Vi vandrade över Viskan till skogen och gick omkring lite planlöst. Bara för att vi kunde och ville det. Vi hittade ett märkligt ställe, det måste ha varit en gammal bro eller något, men nu är det bara ett lite magiskt ställe där inget vatten längre rinner. Skogen doftade mossa och sommar och mina kläder skavde och klibbade mot min varma hud. Kita rann som kvicksilver där i skogen. Skuttade över fallna träd och nedför backar och upp igen. Tungan hängde som en skurtrasa ur munnen på henne men ändå så var hon tvungen att springa lite till. Hon levde hundliv som det ska levas och jag själv var mer människa än man någonsin kan bli bland sten och asfalt och betong och anlagda rabatter och tuktade buskar. Fria att tänka och fria att springa och fria att vila när lusten inföll sig.

Idag så var som sagt min son här. Vi gick även vi upp till skogen och det där märkliga stället och vi kom rätt överens om att det var ett ställe som hämtat från spelet Tomb raider. Sen gick vi hem och åt de där makaronerna och den där ketchupen och tittade på tv, eller han tittade på film medan jag lyssnade till hur Elfsborg vann mot Gais på bortaplan. När det var dags för honom att åka hem åkte jag med in till staden. Det är inte helt lätt att veta hur man ska göra med dessa bussar och deras konstiga betalsystem. Jag tror jag gjorde lite nytta i alla fall.

Så nu sitter jag här. Lite utpumpad och finner att Ronnie James Dio dött av den där magcancern som han hade. Märkligt att de där gamla hjältarna dör en efter en. Det är sådana tider nu misstänker jag. Några står på tur. Keefan, Ozzy och alla de som levt hårt på riktigt. Sen faller de andra undan en efter en och man kommer ner till min samtids hjältar, de som är i min ålder kommer även de att dö och ärligt talat, det känns alltid märkligt när en sådan person dör. Man känner dem ju inte, kanske har man inte ens sett männskan. Ändå sörjer man på något märkligt sätt.

Men återigen. Helgen har varit bra och jag önskar mig sådan helger i tusen och tusen åter.

—————-
Now playing: Creedence Clearwater Revival – Suzie Q
via FoxyTunes





Hemma efter semester

11 05 2010

Det är en vacker dag och jag är trött. Förrgårdagen blev gårdagen medan jag var hos mina vänner och blev lite lyckligare än jag var före jag åkte dit. Kita, hunden, knatade omkring i deras trädgård, försökte uppfostra hästarna, ,lärde sig varför man inte ska sticka in huvudet i ett elstängsel, skällde på de tre små dammtussarna till hundar som bor där, jagade boll och upptäckte världen. Själv så badade jag i bubbelbadet, åt gott, pratade och pratade och pratade och hade det alldeles fantastiskt.

Tanken var att vi skulle skala av Kita lite päls där det blivit alldeles tovigt men den tanken var inte hunden alls vän med. Så det fick bli blott en tanke. Jag får väl ta tova för tova istället. Dag efter dag.

Något som jag ofta tänkte på när jag var där var hur omöjligt det hade varit att göra något sådan för ett och ett halvt år sedan. Sova över borta. Hade inte funkat för tre sekunder. Jag hade blivit tokig, galen av ångest. Nu blev jag visserligen totalt slut av alla spänning, men det funkade ju. Utmärkt. Igår fick jag visserligen lägga mig en stund när ångesten hälsade på igen, men det gick rätt fort över så det var väl bara något som liksom skedde på nästanlåtsas.

Men följdaktiligen var jag helt slut när jag kom hem igår och somnade som en sten när lagt mig. Sen sov jag som ett barn hela natten och förmiddagen. Nu är jag redo att möta livet igen. Tror jag. Det känns lite som att jag varit på en trevlig semester i några veckor istället för bara en natt. Vederkvickad är väl ordet kan jag tro.





I väntan på solen

9 05 2010

Det är trivsamt att sitta inomhus och fundera en höstdag som den här. Eller vänta nu. Det är ju inte höst. Det är vår. Sägs det. På något sätt så har världen hamnat upp och ner och allt man trodde skulle komma blev något annat. Dagar i solen blev till regntunga skyar och nog känns det som att sommaren aldrig kommer.

Tid för att lyssna till klockan, till att läsa långa böcker om svåra saker, tid till att äta kålsoppa och dricka mustigt rödvin. För några solskenspromenader blir det då fan inte. Så jag brygger lite mer kaffe och slänger upp benen i soffan och vägrar titta åt fönstrens håll. Om man inte låtsas om att det regnar så gör det ju inte det. Enkel logik.

Fast jag undrar lite, för mig själv, lite hemligt sådär, om man inte skulle ta sig i kragen och se saker i vitögat? Inse att det faktiskt är ett eländigt skitväder där ute. Förstå att jag inte kommer drabbas av solsveda som det ser ut nu. Kanske skulle man låtsas att det är en regnig dag i New York och ta på sig promenadskor och ett glatt humör och ge sig ut och dansa i regnet. Promenadskor förresten? Vad fan är det egentligen? Kan man inte gå i vanliga skor?

Nä. Det får bli en kaffe och en cigarett och fortsätta läsa dagens avis. Det är de gamla vanliga nyheterna. I England har de svårt att bestämma sig för vem som ska få bestämma, I USA bestämmer de och här i Sverige har vi bestämt oss för att inte bestämma så mycket som vi gjort. Eller nått.

Så livet rullar på, även när det regnar.





Den här våren går mig på nerverna

8 05 2010

Nä fy fasen. Redan tio centimeter utanför porten började jag böna och be Kita, hunden, om att vi skulle in igen. Men eftersom hon är gjord av svenskt stål och jag bara rysk lera så fann jag mig snart på en miniminipromenad med en glad hund. Regnet skvalade, mina tårar brände bakom ögonlocken och jag darrade av den arktiska kylan som svept ned över vårt vackra land. En jävla månad före nationaldagen så ligger drivisen tjock på gatorna. Känns det som.

Men medan jag själv allvarligt funderade på att emigrera till Afganistan eller något liknande varmt och trivsamt och beräknade att en och annan bomb inte kunde vara värre än de små splitterbomber till regn som hela tiden exploderade mitt på min näsa så tuggade hunden stillsamt i sig vått gräs. Som om inget vore något annat än solsken och värmande värme.

Nä. Det räcker nu. Ge mig en sådan där värmebölja som gör att alla suckar och stönar och affärerna kan ta maxpris för en enkel bordsfläkt, hudcancern dansar på borden och svett är något som är en dagligvara. Ge mig skogsbränder och uttorkade gamlingar, hettande asfalt och öl som blir ljummen på tre minuter. Ge mig något annan än det här för tusan. En vulkan kanske vore på sin plats? Kan de på Island så kan väl vi för tusan. Vi är ju ändå världens allra bästa land om man frågar oss själva. Förutom då skatterna och uteliggarna och allt annat som stör vår frid.

Men idag blir en innedag och nästa gång hunden ska gå ut får hon fan gå själv.








%d bloggare gillar detta: