En smörgåsätares bekännelser

5 03 2011

Solen skiner, jag har lämnat vad jag trodde var en livboj men som visade sig vara en sten som sänkte mig, därhän. I natt så måste jag ha gått i sömnen. Lite otäckt är det faktiskt. Att jag vet det är för att tidningarna inte hade kommit på morgonen. Trodde jag, tills jag fann dem på köksbordet. Ingen annan än jag själv kan ha lagt dem där, men jag har inget minne av att jag gjort det. Eller så är det mitt teflonminne som än en gång lurat mig. Det måste vara medicineringen som gör att jag glömmer så ofta och dessutom när jag borde komma ihåg saker.

Jaja, jag får väl ta upp det med läkaren kan jag tro. Ännu en grej att skriva upp på listan med saker jag ska göra. Just nu är jag kär i min filofax. Jag förstod nog inte hur mycket jag saknat den ordning i livet den skapar. I en tid när allt var kaos så hade den nog inte spelat någon roll men nu finns det tröst liksom i dess papper och fack. Den ger mig perspektiv på saker och ting. Kanske låter det snurrigt, men likt väl är det sant.

Nu väntar kaffet, promenade, solen, himlen och alla de möjligheter den här dagen skapar. Det är gott att leva.

 

Annonser




Onsdag helt enkelt.

9 02 2011

1922 Chevrolet 490

Image via Wikipedia

Samma frågeställning som igår kvarstår. Vad ska jag göra med min tid? Igår blev det ju inget vettigt gjort kan jag ju erkänna med en gång. Det var det gamla vanliga och det gamla vanliga duger inte. Det är inte fint nog åt min enkla existens. Inte längre. Jag vill sväva och utgöra en enda stor kropp av godhet. Istället sitter jag i en sargad kropp och röker. Hur långt från målet är man inte då? Fast det hela beror nog mest på att min själ längtar efter utveckling men att min kropp än inte tillåter det. Den är hämmad av aminosyror och hormoner och nervers kopplingar. Kemin i min kropp är ännu inte där jag vill ha den. Den trilskas med mig.

Jag kan väl kanske jämföra det med hur det är när man börjar tillfriskna från en svår influensa. Hur man börjar känna sig bättre och börjar pyssla så småningom i lägenheten men omedelbart får gå och lägga sig igen eftersom febern återkommer och man blir yr och ostadig. Men det är i alla fall bättre än det där läget när man är som sjukast och nästan, men bara nästan, vill dö för att man har så ont och hostar och snorar och halsen bränner och huvudet hotar att dunka sönder. Så jag ska väl egentligen vara glad över att jag börjar må bättre. Men återigen, det vore kul om mål och möjlighet stämde överrens bättre.

Det får bli en promenad helt klart. Solen skiner och himlen är blå. Snön smälter som om den aldrig gjort annat och Viskans vatten ligger som en spegel och visar alla träd vid strandkanten upp och ner. Det enda som krävs för att jag ska orka ta på mig kläder och gå ut är en kopp kaffe till. Dagens tredje. Längre har jag inte kommit än. Jag väcktes av en ivrig hund som ville upp och ut ur sovrummet. Hon hade fått nog av sovande. 12 timmars sömn fick vara nog tyckte hon visst. Jag själv var väl inte lika övertygad om att jag hade fått nog med vila, men jycken bestämmer sådant utan att fråga om lov.

Så, istället för att sitta framför datorn och gå igenom den ständiga rundan mellan mail och tidningar och facebook och blogg och återigen mail så ska jag väl resa mig upp och klä på mig, ta den där koppen kaffe och sedan ska vi ut i friska luften. Något annat är inte att tänka på och jag vet ju att det gör mig gott.





Så nära kärlek man kan komma

22 12 2010

Hunden ved stranden

Image via Wikipedia

När människan är frisk har hon val. Man kan välja att se saker som är bra i livet, eller att bara se problemen. När man är sjuk, som jag varit, i depression, kan man inte finna något av det positiva. Det är som att vara partiellt blind. Nu när jag är frisk från den svarta hunden, till största del i alla fall, märker jag skillnaden. Även om livet bjuder på problem och elände har jag äntligen fått tillbaka möjligheten till att välja. Så jag väljer att försöka hitta det som är bra, solljuset i min livsträdgård.

Det är det där som människor som inte varit deprimerade på riktigt inte förstår och det blir som ett hån varje gång de säger att man ska försöka se det positiva. Man säger inte åt en blind att försöka se. Det anses ohyfsat!

Nu är jag så tacksam för att den svarta hunden bara besöker mig sporadiskt. Lite då och då. Men den bjuder aldrig in sig till min soffa och slår sig ner någon längre stund. Så jag tittar ut genom fönstret och ser det vackra  vinterlandskapet och bestämmer mig för att ta en promenad med hunden i allt det vita. Gå och tänka och klura ut någon form av lösning på alla mina nuvarande problem. En lösning på att den allra vackraste flickan med det allra sprödaste hjärta har lämnat mig. Finna ett svar på hur jag ska gå vidare. Sparka i snön och tyst humma en julmelodi för mig själv. Jag väljer det framför att ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men jag väljer för att jag nu för tiden har möjligheten.

Inget är över förrän den feta damen sjunger. Än så länge hör jag ingen sång. Så jag ska åter erbjuda mitt hjärta och min själ, på och under obestämd tid. Berätta att jag har allt tålamod i världen och vågar vänta och vågar vara rädd.

Men först ska jag sätta mig i köket och röka. Titta på mina långa fimpar och tänka vackra tankar om en kvinna som retade sig på just det, att jag lämnar långa fimpar. Bläddra i dagens avis och dricka en kopp kaffe. För att jag kan, för att jag kan välja. Jag hyllar den nyfunna valfriheten. Jag vet inte om jag har ork och möjlighet att välja i morgon eller ens i kväll. Men nu kan jag och jag väljer att våga vara rädd.

 

Bakom molnen väntar solen.

 

 





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.





Resan till solen

12 07 2010

Tropisk värme säger de som vet. Själv vet jag inte alls. Jag har aldrig varit i tropikerna och har inga planer att åka dit heller. Inte när den Svenska sommaren står i full blom, när solen steker som ett solarie och huden sakta blir allt brunare, det röda rodnade viker för att bli sommartorrt och segt.

Nätterna lever jag bland fläktar och oroliga drömmar. Dagarna tillbringer jag i en vacker dröm. En tid när vintern inte finns och aldrig kommer. En tid när kaffet är svalt fast det är nybryggt och jag funderar på varför man inte alltid kan uppleva samma lätta gaskänsla i själen. Som en vacker blå och gul luftballong flyter alla tankar fram, triviala känslor och ihågkomster.

Jag delar livet med mina djurvänner och mina människovänner. Gräset är lika torrt under allas våra fötter och vi delar ord om längtan efter förlösande åskväder och svalkande regn. Inte sker, inget kommer hända. Status quo i tillvaron. Som en dröm. Precis som en dröm.

Jag lever i en tid när inga räkningar eller terapisamtal eller läkemedel eller onda tankar finns. Längtar efter mina barn och deras skratt, längtar efter mina kläder, men man kan inte bära kläder nu. Bara nödtorftigt tyg kring höfterna. Alla modäna tankar om mode faller hårt i den heta asfalten. Vi är alla likadan under allt det där tyget vi skyler oss med när isen faller från våra tak. ¨

Så låt mig vara såhär resten av mitt långa liv. Lycklig och envis och farlig för ingen, inte ens längre för mig själv. Jag försöker sluta röka och den här gångerna ska jag lyckas. Slut på tobakens träldom. Slut på min fångenskap i dödens närhet. Kanske kommer snön aldrig mer. Kanske kommer jag lyckas. Bara för att solen finns.

Jag hoppas det.





Den sista promenaden

6 06 2010

Sorgen bor där inuti mig. Den skär och stampar och kräver utrymme. Jag sitter här och gör det jag alltid gör och tror att Kita, den svarta hunden, ska dyka upp från sin egna plats bakom sänggaveln. Stirra på katten och ge sig ut i köket för att se om det hänt något nytt spännande i matskålen. Förut när jag lade mig för att vila vaknade jag med ett ryck för jag kom på att jag måste ut med hunden. Men det behöver jag ju inte längre. Den där hundkvinnan som älskade mig för den jag är och inte krävde mer än lite mat och promenader i skogen är borta. Ingen fångar längre sommarens getingar. Ingen morrar längre lågt, nästan ohörbart, när någon går i trappan. Ingen hund gömmer sig längre när jag frågar henne om hon ska duscha. Ingen av allt som jag vant mig vid, som jag tog för givet finns längre. Allt är nytt igen. Katten ligger på fåtöljens fotpall. Hon finns kvar i mitt hem. Men hon är av en annan sort. Hon är inte min vän, hon är min bundsförvant. Min pälsiga vän är bränd till aska och jag kommer aldrig mer vakna i soffan av en glad hundtunga i ansiktet.

Nu måste jag ta tag i mitt liv. Inte sluta gå ut, även fast jag går ensam. Inte längre behöva ta med mig påsar ut. Åka buss ensam. Det finns inte längre någon anledning att gå upp i skogen och traska i sommarvärmen, sakta och stilla. Men jag får finna en anledning. Skogen och stigarna finns kvar, den lilla dammen där Kita brukade bada är inte uttorkad än. Jag får ge mig ut i allt det där och hoppas att Kita kanske går bredvid mig på ett eller annat sätt.

Men jag vet nu att jag aldrig mer ska leva utan hund. Djuren har givit mig så mycket och det vill jag inte förlora. En liten Chips som vilar bredvid mig i sängen, en stor Kita som studsar upp när jag går ut i köket. Den svarta hunden kommer aldrig åter men hennes arvtagare ska jag börja leta efter snart. När jag fått ordning på de demoner som återkommit i mig. De sista  veckorna har jag varit så arg, så desperat eftersom jag kände på mig att något skulle hända. Jag vill inte var arg längre. Jag vill inte vara förtvivlad. Jag vill bara sörja och gå vidare med mitt liv. Finna samma ro som jag upplevt den sista tiden, när jag och Kita var ute i snön eller solen.

Men det finns ljus i mörkret. Igår var vi ute på en sista promenad. Kita var trött och sjuk men knallade ändå omkring i skogen nedanför min mors hem. Vi gick där och jag kunde berätta för Kita om hur jag sprang omkring där som barn. Nu har de skövlat en stor del av skogen inför ett vägbygge men ändå fanns vissa saker kvar. De där märkliga gamla spikarna i ett träd, tågskylten som vi övade prickskytte på med luftgevär. Även fast det inte längre finns någon övergång där. Pumpabäcken där jag med flit en gång ramlade i och förstörde min nya klocka. Kita klafsade givetvis i vattnet och stod där och såg rätt så nöjd där i solskenet. Vi gick där precis som jag gjorde med Zinta, den norska buhunden vi hade när jag var liten. Samma stigar, samma träd, samma gräs och samma himmel. Bara värme och doften av varmt gräs och spirande sommar och jag trodde nog att Kita skulle bli frisk. Bara 12 timmar senare var hon död.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Assume The Perpendicular
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: