Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.

Annonser




Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Livet på en pinne

2 08 2010

Det vilar en tystnad i mitt hem. En djup, dov, mjuk vilsam tystnad. Musik som smeker väggarna, ljudet från en sovande hund. Katten ligger på kökssoffan och verkar nöjd med att vi är hemma igen. Dagarna som gått har varit goda mot mig. Lantliga dofter och pratande röster. God mat och vilsamt umgänge. Min yngsta son vars skrattande röst jag hört från övervåningen på det lilla huset på prärien. Hundar, hundar, hundar som skuttat, lekt, sprungit som galna på gräsmattan.

Min nya kärlek som dök upp på lördagen med sin yngsta dotter. Tjatter och tjat om att få rida på hästen och strövande på ängen i varmt sommarregn. Hög puls av alla människor och djur och ljud och saker som ska göras och borde göras och som inte blir gjorda. Kaffe och cigg på trappan. Lågmälda samtal när alla andra lagt sig. Sova på en allt mer luftlös luftmadrass och vakna av att hunden gungar hela madrassen efter att tagit ett varv i rummet när klockan slagit 6.

Måla brädor blodröda i solsken och veta att man ska få vara med att sätta upp dem på väggen. Ihållande regn som faller bara för att retas. Barntv och samtal om inget och allt. En hund som badar i bäcken och en balja och i regnet. Tankar på att sätta sig i det stora badkaret och slappna av men finna sig sitta bättre i soffan. Vila på eftermiddagen och vakna till rösterna på undervåning. Bra tid, helt klart en bra tid och något att se tillbaka på när åldern slår till på allvar.

Men nu är vi hemma. Jag Dipp och Chips. Jag borde kanske städa lite men struntar i det. Väntar på att åka till ett möte med berörda myndighetspersoner för att sedan vända kosan till damen med det svallande håret och de leende ögonen. Sen vet jag inte. Alls. Vad som sker, det sker. Kanske där, kanske här.

Allt som händer sker väl av en anledning kan jag tro. En del saker som händer ser jag ingen logik i, ingen mening med. Alla åren med malande ångest och sällskap av den svarta hunden. Vad var de bra för? Kanske för att jag skulle få stå och måla brädor under solen med en vän? Kanske för att jag skulle finna Chips och Dipp? Kanske för att Carina skulle dyka upp? Jag vet inte och det är väl ingen idé att gå och fundera på allt det där. Det är som det är.

Något jag lärt mig av livet är att ta vara på det som är bra. Inte tänka för långt fram. Aldrig sikta på att något varar för evigt. Inte ens att det varar för kort. Bara att det finns. Det är bra så, det är nöjsamt så. Kärleken finns alltid kvar. Även om den tar pauser och försvinner ur sikte. Visst skulle jag någonstans önskat att jag fick fira guldbröllop, men det är inte för mig. För det tåget gick för många år sedan. Men kärleken har varit god mot mig, det måste jag säga. Nu skiner den än en gång i mig, värmer allt det som är jag och gör mig sådär förnöjd som man önskar att man alltid var. Ensamheten kommer jag alltid söka, men den är en boja, en black om foten, när den dyker upp oanmäld.

Så jag tänker leva utan att tänka allt för mycket på vad som skulle kunna hända om jag gick åt vänster eller åt höger eller bara stanna stilla och titta på molnen. Det som sker det sker.

Nu ska jag vandra in i duschen och bli ren och hel och avslappnad. Finna rena kläder och mätta magen med något att äta. Röka en cigarett och låta hund och katt sova. Längre än så sträcker sig inte mina planer.





Resan till solen

12 07 2010

Tropisk värme säger de som vet. Själv vet jag inte alls. Jag har aldrig varit i tropikerna och har inga planer att åka dit heller. Inte när den Svenska sommaren står i full blom, när solen steker som ett solarie och huden sakta blir allt brunare, det röda rodnade viker för att bli sommartorrt och segt.

Nätterna lever jag bland fläktar och oroliga drömmar. Dagarna tillbringer jag i en vacker dröm. En tid när vintern inte finns och aldrig kommer. En tid när kaffet är svalt fast det är nybryggt och jag funderar på varför man inte alltid kan uppleva samma lätta gaskänsla i själen. Som en vacker blå och gul luftballong flyter alla tankar fram, triviala känslor och ihågkomster.

Jag delar livet med mina djurvänner och mina människovänner. Gräset är lika torrt under allas våra fötter och vi delar ord om längtan efter förlösande åskväder och svalkande regn. Inte sker, inget kommer hända. Status quo i tillvaron. Som en dröm. Precis som en dröm.

Jag lever i en tid när inga räkningar eller terapisamtal eller läkemedel eller onda tankar finns. Längtar efter mina barn och deras skratt, längtar efter mina kläder, men man kan inte bära kläder nu. Bara nödtorftigt tyg kring höfterna. Alla modäna tankar om mode faller hårt i den heta asfalten. Vi är alla likadan under allt det där tyget vi skyler oss med när isen faller från våra tak. ¨

Så låt mig vara såhär resten av mitt långa liv. Lycklig och envis och farlig för ingen, inte ens längre för mig själv. Jag försöker sluta röka och den här gångerna ska jag lyckas. Slut på tobakens träldom. Slut på min fångenskap i dödens närhet. Kanske kommer snön aldrig mer. Kanske kommer jag lyckas. Bara för att solen finns.

Jag hoppas det.





Lusten till lusten

9 07 2010

Jag funderar och förundrats över hur livet kan ändra sig, mitt i farten, som en liten pil. Det var inte länge sedan, inte länge sedan alls, som jag inte fann något hopp om att överleva livet. Nu är allt annorlunda. Hoppet finns i mig varje mikrosekund, varje andetag, varje hjärtslag. Som att få ett nytt liv i gåva men behålla klokskapen från det förra. Precis som en belöning för det mentala och själsliga slitet. Märkligt och mäktigt och underbart.

Då satt jag i mörkret som föll omkring mig i lägenheten. För att överleva sekund för sekund. Aldrig tänka mer än precis det som fanns i mig och det jag fann var svärta och ångest och depression och ensamhet och rädsla. Inget annat. Blott dessa ting, dessa känslor.

Sen hände något. Jag vet inte vad det var och jag bryr mig inte om det. För så sade min terapeut åt mig att jag ska göra. Inte fundera så mycket, känna mer. Känna riktigt. Rätt. Känna det som är, inte det som kan ske. Kanske.

Då var min lägenhet och mitt liv kala. Tomma på allt förutom det viktigaste. En pinnstol i köket och en dator i vardagsrummet blev min värld. Det och madrassen som låg på golvet i mitt sovrum. Det och min katt. Det och cigaretter och alkohol och koffein och läkemedel. Inget annat.

Nu kliver jag in i mitt hem när jag öppnar dörren. Mina saker, min smak, min doft, mitt liv. Soffa och sängar och stolar och gardiner och tavlor och en hund och en katt får symbolisera mitt nya hopp om livet. Jag är annorlunda nu.

Annorlunda men bättre.

En bättre människa.

En lycklig människa, vad nu lycka kan tänkas vara. För mig handlar det om det lilla. Dagens första kaffe. Den sömninga känslan när man sovit gott. Känslan av regn innanför kragen. Lusten att leva. Det räcker med den. Lusten att finnas till.

Jag dricker mindre nu. Rökar mindre. Planerar sluta. Röka alltså. Jag behöver inte döva lika mycket, lika ofta. Jag vill inte döva. Alls. Lust!

Jag är som återfödd. PÅ nytt född.

Lust!





Sommar som sig bör

8 07 2010

Livet är rätt så förunderligt ändå. Just nu sitter jag på en farstukvist på landet, det regnar lite milt, Vivaldi spelas för mig, bara för mig och fåglar kvittrar som om de vore till just för att kvittra. Det är inte för varmt eller kallt, snarare är luften alldeles ljum och smiter åt kring kroppen som ett osynligt draperi. Smeker med känsliga fingrar min rakade kind. Allt är sådär juligrönt som det bara kan vara i Sverige på sommaren. Till och med markens stenar är svagt gröna och vackra. De ser nästan mjuka ut där de gömmer sig i gräs och bland blader.

Det där lugnet jag alltid, nästan alltid, får här ute bland mina vänner och hästarna och där hunden får ströva över tomten infinner sig. Magen säger att den är lite hungrig och själen viskar att den är mätt. Hur jag ska gå vidare med livet är en öppen fråga, en fråga som nästan inte vill ha ett svar. Som väjer för möjligheterna som finns i en oändlig tid. Just nu lever jag som i en film. Det känns som att allt som ska vara bra är det. Kanske är det bara musiken som talar för mig?

Det är skönt att finnas till, gott att leva och underbart att längta.

Då när jag var ung och oförstörd





Horoskop minsann

11 06 2010

Jag satt och slöläste a-bladet och fann mitt kärlekshoroskop för sommaren. Det löd som följer:

Oxen

Din sommar blir rik på upplevelser och trevliga överraskningar. Det blir gott om nöjen och äventyr, särskilt i början av varje månad. I augusti får du så många förslag att tiden inte räcker till. Som tur är har du gott om energi så du orkar hålla igång och njuta av alla nöjen och spännande aktiviteter. Ett extra plus får sommaren om du trots tempot lyckas pressa in lite andrum, lite utrymme för själen. Yoga eller naturpromenader kan vara helt rätt nu. På kärleksfronten blir det lite knepigt runt midsommar men i övrigt blir sommaren härlig, lekfull och inspirerande. Är du singel kan du lätt ändra på det, om du vill.

Dina turdatum:

Kärlek: 9/6
Familj: 3/8
Pengar: 7/7

Ok. Men den 9/6 har redan varit och inte fan hände det något speciellt kärleksaktigt då inte. Så jag suckar och stånkar och finner att jag nog får finna mig att vara alldeles allena i världen än så länge.








%d bloggare gillar detta: