När man vaknar lyckligare än man somnade.

28 01 2011

Hängbron över Hylströmmen

Image via Wikipedia

Om jag ska lista mina goda vänner i livet så kommer nog sömnen först. Den sveper med mig mot en bättre värld, oftast i alla fall, helar och svalkar. Så nu när jag vaknat till lite, druckit lite kaffe, så mår jag finfint igen. Alla dunkla tvivel är över och alla svarta tankar har ställt sig på rad i bokhyllan igen där de visserligen väntar på att kasta sig över mig igen men låt dom vänta då.

Jag har återvänt från min barndom och är åter närvarande i nuet. Här har jag det bra. Här trivs jag. Här är jag starkare och nästan hel. Så jag ser fram mot dagen. Låter den ta mig med storm. Dricker av livets källa, för att uttrycka sig en smula, en hel bit förresten, patetiskt. Men det bjuder jag mig själv på.

Hunden är morgontrött fortfarande. Vi var ute sent igår och då vill hon gärna vara lika stilla som mig på morgonen eller som nu förmiddagen. Men snart, om en liten stund, ska vi gå ut i världen och andas frisk luft och blåsa bort de allra sista minnena av gårdagens ”tycka synd om sig själv-party”.

 

En del VILL bara inte vakna till 🙂

 





Mitt i smeten.

27 01 2011

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Jag vet inte. Just nu vet jag precis ingenting. Allt är krångligt och komplicerat och trassligt och eländigt och strålande. På en och samma gång. I en salig blandning. Som ett sammelsurium av ord som trängs inuti bröstet. Innanför pannbenet. I varje finger och varje centimeter hud. Det blir ju snart bättre. Det gäller bara att skaffa sig lite tålamod. Någonstans ifrån.

Jag tänder en cigg och lägger den ifrån mig och tänder en ny. Glömmer bort att jag redan har en tänd som ligger och ryker i askkoppen. Blir förvånad när jag ska aska den andra och finner att det ligger en till cigarett som sakta brinner till sitt oundvikliga slut. Det är så hela tiden med precis allt.

På msn ramlar det in mess som är skickade i förrgår från ♥kvinnans♥ fingrar. De kommer in nu som spöken från en dag på flykt undan tiden som går. Hur handskas man med sådant? Det är så ovanligt nu för tiden att man behöver ta ställning till gamla ord. Nu när alla ord som når en är friska och sunda och skinande rena och nya. De ord som kommer på mobilen i form av sms eller på msn eller mailen. Det var länge sedan breven ramlade ner från brevlådan och redan var gamla när de kom.

Jag vet inte. Jag svarar på de där msn-messen i samma andetag som jag svarar på den pågående konversationen. Det blandas ihop och blir kletigt och märkligt att svara på allt det är på samma gång. Till slut vet jag inte om jag pratar med en levande person eller med någon som försvann i förrgår.

Det är en sådan dag helt enkelt. En där man vaknar med en taskig känsla i maggropen efter drömmar som man absolut inte bjudit in till sin sömn. Inget blir som man vill en sådan morgon. Det finns inget att hålla tag i. Vad är det man känner egentligen? Baseras det på livet man lever eller drömmen man hade under natten? Bör jag ha lite ont i magen och den där sugande känslan i bröstet eller är det bara hjärnspöken? Jag vet inte och det är ett problem för mig.

Så jag sippar espresso och röker cigg som jag sedan glömmer att jag tänt och läser tidningen och kollar runt på nätet och tänker att jag nog borde ta på mig kläder och gå ut med hunden. Den tanken blandas med tankar på att ringa runt och reda ut alla saker jag glömt göra, renbädda sängen och kanske åka och kolla vad ett strykjärn kostar. Tänk om man kunde stryka själen. Så att alla rynkor försvinner. Men det gör sig inte.

Men så tar jag beslutet. Att inte låta nattens mardrömmar ersätta mina dagdrömmar om ett liv där kärlek finns och får plats och är önskvärd. Jag bestämmer mig för att låta mig längta. Jag bestämmer. Punkt. Ska jag låta mitt undermedvetna bestämma agendan för mitt liv så kommer jag fan ingenstans.

Beslut är till för att tas.





Lovely

24 01 2011

Windows kan inte hitta

Image via Wikipedia

En bra dag. Helt klart luktar det bra dag lång väg. Den har bara börjat, jo jag vet det. Men ändå. Att vakna av sig själv klockan kvart i 6 och känna sig pigg och utvilad är en lyx. Dessutom känner jag mig full av kraft idag. Inte alls sådär tunn och liten som jag känt mig allt för många dagar de senaste… typ 40 åren.

Så jag känner mig förundrad över känslan att inte känna sig dålig. En massa känslor som egentligen är samma känsla. Glädje. Smaka på den. Glädje. Inte lycka eller så, men glädje. Fan, det är ju så det ska kännas när man vaknar. Jag behöver inte må kanon och hoppa ur sängen och rakt upp till moln nummer 9. Men glad. Kanske är den där glädjen borta om en timma. Kanske finner jag något att gråta över på min väg mot kväll. Men just nu?

Hur jävla trivsamt som helst.

 

Den enda som fattas för en perfekt dag.

 





En nyans av grått talar

17 01 2011

Juliamängden vid koordinaten (-1.404289, 0)

Image via Wikipedia

Någon ro infinner sig inte. Däremot heller inte något kraft. Det är bara ett enda grått regnande, lite som det är ute. Men det oroar mig inte det allra minsta. Alla har vi sådana dagar. Så medan kroppen skriker efter något att göra så plockar jag fram dammsugaren, medan själen skriker efter något annat plockar jag fram några väl tummade tankar.

Sovit har jag gjort nog och tillräckligt och allt annat som kan sägas vara mer än vad som behövs. Jag var visserligen uppe och snurrade vid 6 tiden, men fann världen tämligen tråkig så jag återvände till mörket i sovrummet och låg och lyssnade till pratet från tv 4 och alla nyheter som sköljer över oss varje morgon. Sedan, mörkret.

När jag vaknade igen var det andra röster från tvn men jag själv var precis den samma som somnat några timmar tidigare. Ingen stålmannen-förvandling här inte. Det är bara att fatta och förstå, jag blir inte lycklig idag. Det är en totalt meningslös dag bland många andra meningslösa dagar, bara för att vissa dagar ska få sticka upp och glänsa. Helt ok för mig. Tror jag. Jag är fortfarande av den personlighet som har svårt för att låta tiden gå till ingen som helst nytta bara för att det ska vara så. Då sover jag hellre. Men jag övar mig på att låta en hel dag gå och bara vara tråkig. Det ska visst vara bra för karaktären säger de.

Men jag spelar ju ingen roll?





Medan kudden svalnar

22 12 2010

Heart

Image via Wikipedia

Precis i samma sekund som jag somnar vaknar jag. Det blir några tiondels sekunders sömn, som kanske kan läka några tiondels millimeter av det kilometerlånga såret i min själ och stolthet. Mitt hjärta har rymt och jag kan inte finna det längre. Det är utom min räckhåll. Vänder mig och och söker sömnen igen. Hunden, denna varma kropp som ligger bredvid mig, vänder sig med. En varm kropp utan några som helst sexuella undertoner. Bara värme och trygghet och kärlek och vetskapen om att hon inte kommer överge mig för så länge jag behandlar henne väl.

Det är hundhår över hela lägenheten. Men bland dem finns långa blonda strån. De lägger jag undan, hoppas samla tillräckligt många för att skapa en fläta som minne. Vad annat kan jag göra? Vi tittar ut på världen och finner den vit och kall och jag lägger mig igen på min kudde. Hoppas kunna sova några minuter. Bara för att få lite ro i kroppen. Slippa den brännande känslan av nederlag i bröstet. Slippa höra rösten i huvudet som säger att jag ska smsa ännu en gång. Det går icke an. Jag vill inte tränga upp henne mot en vägg. Inte för annat än att älska henne hett.

Så jag vänder mig om och söker blunda och tränga bort de förvridna ansikten jag ser under mina ögonlock.

Saknar.

 

We’re really missing you
We’re really missing you
Oh, and you’ve only just gone

Oh, well, you punched and fell
Then you felt embarrassed
My heart goes out to you
So I offered love
And it was not required
Oh, what else can I do ?
What else can I do ?

We’re really missing you
We’re really missing you
And you’ve only just gone

So, Sunny, send at least one thoughtful letter
My heart goes out to you
Tell us all how things are so much better
My heart, it left with you
What else can I do ?

Oh, they’re not forgiving you
And you’re not even wrong

Oh, with your jean belt wrapped around your arm
Oh, Sunny, my heart goes out to you
And with a needle pressed onto tight skin
Sunny, I cry when I see where it’s taken you

Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I will not move
Aah …







The more you ignore me the closer I get

22 12 2010

Mörkret dröjer sig kvar. Sömnen har varit drömlös och bitter. Jag vet inte, men det känns inte som att jag vill vara vaken alls. Skulle helst vilja sova och bara vara i det där tillståndet av ickeexistens man är i då. Men världen pockar på. Räkningar skall betalas, julklappar köpas, mat ätas och hunden behöver gå ut. Man kan inte smita undan livet, hur gärna man än vill. Så jag sitter och röker dagens första cigarett och dricker kallt kaffe från gårdagen. Tänker på orden som rullar runt i min skalle och försöker puzzla ihop dom till en begriplig bild. Tänker om och om igen, ”nej”. Det är en puzzelbit som man inte kan göra speciellt mycket med. Den passar liksom inte in någonstans. Den ger inget. En bit som är tom.

Bara dagar före jul. Hur ska jag kunna koppla av och njuta av julen? Jag vet inte men vet lika väl att det är nödvändigt. Inte för min egen skull men för andras. Så jag stålsätter mig och drar på mig en mental tomtedräkt.

Jag sitter på filten hon gav mig. Den ligger i soffan och bredvid mig ligger kudden hon använde när hon låg och tittade på film. Jag vill inte röra den, rubba den. Så länge den ligger där den ligger är det som att hon bara är ute i köket och strax kommer in igen. Hennes fimpar är kvar i askkoppen och hennes doft kvar i mitt minne. Jag rör inget av det. Låter det vara. Hoppas med hela mitt hjärta och medvetande att hon återkommer. Att allt kommer bli bra. Att jag får den där chansen jag bett om. Leva låta leva.

Dagen knackar mig på axeln och vill att jag reser mig upp ur mina drömmar. Jag vill bara sudda ut hela helgen. Eller förresten, inte hela. Första dagen var underbar. Precis så underbar som jag visste den skulle vara. Men sedan kom tiden och förstörde allt. Eller snarare bristen på tid. Det som gjorde varje andetag febrigt. Men det som skett har onekligen skett. Det går inte att sudda ut eller ta bort eller glömma. Jag kan bara hoppas att hon kan se det som något som inte skulle ske men som vi kan lära av och bli bättre av.

Den värsta otåligheten har gett med sig. Det går inte att leva ett liv där man ständigt tar av livets alla frukter redan innan de har blivit mogna. Men det är lite så jag har gjort. Ätit omogen frukt och sedan blivit förvånad när jag fått ont i magen. Jag måste lära mig den stora och vackra konsten av tålamod. Vänta tills allt mognat och fallit på plats innan jag skördar. Jag hoppas att jag kan göra det. Annars är jag dömd till ständig magont.

Så låt dagen börja. Låt dagen bli vad jag vill den ska bli. Låt mig vara med och skapa en vacker dag, väl värd att minnas. Det ligger på mig att göra det. Ingen annan kan måla på min livsduk.

 





Oskärpa

15 12 2010

Theda bara

Image via Wikipedia

Jag har ställt livet på paus. Det är bara tid som förflyter. Så kan man givetvis inte leva i längden. Jag vet, för jag har försökt tidigare. Men då var anledningen tristess och letargi. Nu lider jag av lycka. Det är en sjukdom som drabbat mig med isklar skärpa. Visst inget att beklaga, bara vara tacksam över det virus som drabbat min organism. Jag är uppbragt. Förvånad och förvirrad. Men på paus.

Kylan som omger oss alla har även drabbat min enkla person. Ändå bränner huden. Ändå brinner hjärtat. Jag smälter isen på marken när jag går. Träden sprakar av lågor, himlen färgas röd. Sömnen jag så väl behöver når jag inte. Den undflyr mig, strax framför mina fingertoppar dansar den bort från mig. Längtan kan göra fysiskt ont. Det är som en mental infarkt. Bedövar och sjunger.

På fredag blir jag en bättre människa igen. Inte annorlunda, bara lite helare. När tåget rinner in på stationen kommer jag glänsa som nyputsat silver. Hon, Hanna Cecilija den Underbara är mitt putsmedel. Min musa. Min längtan och den del jag letat efter, behövt och slagit mig själv på käften så många gånger för att finna.

Vi river varandras murar, våra väggar raseras. Det är hon som sade det men jag vet att det är sant för det är så det känns. Jag har varit kär så många gånger. Kär i kärleken. Irrat runt och trott mig hittat allt i ett par ögon. Men något är annorlunda. Hon har drömmar jag kan känna igen som mina egna. Hon har allt det där jag letat efter men inte förstått. Eller snarare trott vara omöjligt att finna. Så jag har lagt min längtan vid sidan och skapat en värld där det är sant fast det hela tiden varit en lögn.

Men hon finns. En människa som vill, som kan skapa. Som har djup utan att vara trist. Som kan skratta och gråta i samma sekund. Som är så vacker att tiden stannar varje gång jag ser hennes bild. Hon är lika ointresserad av att fastna i livets fälla som mig, hon har fastnat i den lika mycket som jag. Vi slår oss fria tillsammans.





I väntan på dunket från skenorna

9 12 2010

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Det är när vi pratar som det exploderar igen. Allt det som ligger och pyr som man måste behärska eftersom hon helt enkelt inte är här. En cam är en underbar sak. Jag kan se henne, hon kan se mig. Men det är en skärm mellan oss. En skärm och tusen millioner mil. Känns det som i alla fall. Det man känner är alltid sant så då är det väl så att hon är på mars och jag i en annan galax just nu. Ändå ses vi, ändå älskar vi varandra.

Hon frågar mig oroligt om jag verkligen är hennes och jag svarar att jag är hennes och ingen annan. Inte ens jag själv äger mig längre. Jag är hennes. För hennes skull och för min skull. För alla mina skulder och alla hjärtslag. Så vi tittar på varandra. Länge. Säger mest ingenting, bara tittar, ler. Slänger små kyssar åt varandra. Som två tonåringar. Men för mig är det första gången jag är kär på riktigt. Hon är min första kärlek. Kanske är jag hennes. Jag vet inte och jag bryr mig inte, bara jag vet att hon vill ha mig. Jag är hennes. Så enkelt är det.

Dagarna bara rullar på. Helst skulle jag sätta livet på paus, sova bredvid hunden och katten och hennes kvarglömda byxor till hon kommer med tåget igen. Men jag får vänta på just det där speciella tåget och under tiden måste jag rasta hunden, ge katten mat, äta själv och städa. Allt sådant som man bara måste göra för att livet inte ska gå åt helvete på riktigt. Så medan jag väntar på tåget så gör jag allt för att tiden ska gå och gå fort.

Men först ska vi fira jul och nyår. Först ska vi samlas på var sitt håll. Sedan kan jag börja lyssna efter tåget. Sedan kan jag släppa skurtrasan. Sedan kan bubblan vi skapar slutas igen. Sys igen. Svetsas fast. För några dagar tills vi börjar om med att längta. En evig cirkel av längtan och passion och stadig puls.

Det är därför det blir som en krasch och totalt kaos i skallen och en explosion i ryggmärgen när jag pratar med henne, ser henne, så nära men så långt bort. Det blir som att bubblan retas med mig, sluter sig på skoj för att omedelbart spricka som en såpbubbla i solskenet. Det är därför jag känner att jag lika gärna kan lägga mig för att sova klockan 20.00 på kvällen. Jag har ingen som helst anledning att vara vaken när jag kan låta tiden skena genom att sova bort den.

Så jag lägger mig.





Lufthunger

15 10 2010

Johan Wihlander vid några avläsningspaneler i ...

Image via Wikipedia

Jag somnade på soffan. Platt fall. Såsom klubbad av livet. När hunden Dipp började skälla som en galning på brevbäraren vaknade jag. Förvirrad och med en känsla av att blivit försmådd. Ensamhet och hunger. Knappt några pengar och med en aptit på mer sömn. Det finns inte nog med sömn i universum för att mätta min lust att sova, drömma, vara bortkopplad från er alla. Man kan snurra runt i staden på jakt efter något man inte vet vad det är. Eller så lägger man sig tillrätta i soffan och sover.

I hallen står min resväska kvar där jag lämnade den igår. Då när jag kom hem efter några dagar av tankemässigt kaos och kroppsarbete. Kanske borde jag packa upp ur väskan och lägga undan de kläder och saker som finns i den. Men jag orkar bara inte ens tänka längre än att just tänka på det. Ute skiner solen och nog känner jag att lite frisk luft skulle vara bra för mig. Så kanske ställer jag mig i skorna och går ut. Fast först ska jag bara sova lite till. Slumra och vaggas i världsdaltets famn. Titta på de bilder som hjärnan målar upp på insidan av mina ögonlock, då när inte synen stör.

Sedan, efter allt det där, ska jag leva.





Mardrömmar om mardrömmar

8 09 2010

The Abandoned Farmhouse

Håphåjhaja. Att läsa mycket nyheter kan få den bäste att få mardrömmar. Nu läser jag i dagens avis att mina mardrömmar och viftande i sömnen kan tyda på en begynnande neurologisk sjukdom eller demens. Kul.

Själva beskrivningen på det som kallas för REM sleep behavior disorder faller i mig som ett regn på torr mark. De kunde lika gärna skriva om mig när det gäller det där. Så inte nog med att man är allmänt tokig, man kommer bli ännu sjukare bara åren går.

Nu ska man ju inte tro allt man läser, man ska knappt tro på ens det man själv skriver. Men det här gör mig en smula jätteorolig. Så klart det gör. Det skulle inte förvåna mig om jag får mardrömmar om det hela.





Så märkligt trött

7 09 2010

Jag är så trött att jag skulle vilja gråta. Men jag orkar inte. En lampa lyser i mitt vardagsrum, även fast solen faller in genom fönstren och det redan är alldeles ljust. Lampan lyser fast den inte behövs, för jag orkar banne mig inte släcka den. Tankar på energikriser, global uppvärmning och dåligt samvete fyller mig. Men släcka orkar jag icke. Det verkar enklare att skriva om det hela än att de facto göra något som liknar en vettig åtgärd.

När jag skriver att jag skulle vilja gråta överdriver jag så klart. Humöret är det inget fel på. Inte i dag. Men det känns en smula sorgesamt att tiden bara går och jag själv har fastnat i någon sorts kroppens tröttfälla. Det verkar underbart märkligt att fundera på att tiden kommer stanna någon gång medan jag själv sitter i vagnen bakom och liksom inte kom i mål. Energikrig i själen. Ett krig jag misstänker jag kommer förlora.

Så jag dricker kaffe, ligger på sängen och läser. Tänker duscha. Men inte riktig än. Bara blunda lite. En liten, liten stund. Även om jag vet av erfarenhet att den där lilla stunden så ofta blir en lång sträcka av små stunder. Mikro blir makro.

Jag förstår inte alla dessa människor som är fyllda av energi titt som tätt. Som vaknar på morgonen och faktiskt tycker det är lockade att ramla ur sängen och ta tag i saker. Själv så vaknar jag alltid, ofelbart, för tidigt. Oavsett när jag vaknar så känns det alltid som att det krävs en smula mer sömn innan jag ens orkar ta mig upp ur drömmarnas land. Det är inte det att jag vaknar deprimerad eller ledsen eller less. Bara så trött.

Fast nu ska jag nog göra något. Jag ska ta tag i saker och ting. I sömnen ska jag ta tag i.





Tankar om att inte tänka

10 08 2010

Livet består av mer än mitt mörka sovrum, min kudde och mina tankar. Jag visste väl allt det där under mina år som frivilligt ofrivillig erimit. De dagar när jag vandrade mellan köket och sängen iklädd morgonrock och min kropps smuts. Depression gör så med människan. Man förfaller, förtvinar, förtvivlar. Inget spelar längre någon som helst roll. Inte för att man inte bryr sig utan för att man bara inte känner igen empati och kärlek och glädje och sorg och rädslor. Tomheten är total. Den enda känslan som är komplett. Tomhet och apati. Bara äta för att överleva, röka för att känna att man lever och dricka för att slippa känna.

Det känns som ett annat liv nu. Det känns som något jag sett på film och förfasats över. Jag kan inte ens själv förstå det och jag förstår de som inte vill förstå. De som kallar de sjuka för lata. För det svindlar i tanken att man kan bli så utan vilja eller önskan eller känslor. Jag vet att det hände mig, det kom smygande. Som en tjuv om natten tog den svarta hunden mitt liv och vände det mot mig. Hade bädden jag vilade på börjat brinna undrar jag om jag orkat ta mig ur. På allvar undrar jag det. Kanske hade jag sett det som en välsignelse?

Så nu när jag med hjälp av mediciner fått tillbaka mina känslor och min glädje och med hjälp av terapi börjat förstå det mysterium som är jag själv så är jag så tacksam för att ha fått de där åren. De har gett mig mer än de tog.  På något skruvat märkligt sätt har de gjort mig till en lyckligare människa. Hur det där fungerar förstår jag mig inte på, men jag låter det vara så. Man ska nog inte förstå allt här i universum.

Just nu lever jag och lever väl. Med allt en människa kan begära av livet. Visst finns det svarta stunder, dagar, men de är fåtal numera. För sedan jag kläddes av allt prål och guld har jag funnit att det som fanns under var värt mer än allt det jag tappade. Man behöver inte så mycket här i världen. Mat och några få utvalda nöjen, goda vänner som finns där även när man själv kanske inte är så närvarande, kärlek och promenader i skogen med sin hund. Klappa sin katt och prata med sina barn. Några dagar om året när man far ut i världen och finner den vacker.

Det är rätt så underbart att leva.

Min kära katt





Tidens ström

10 08 2010

Tiden droppar ner över mig. Väter ner mitt liv med hågkomster av dagar i solen och nätter i snö. Allt medan min hud blir allt mer stel och förtvinad. Men det är ok. Det är som det ska vara. För varje dag blir jag allt visare och klokare och lite vackrare. Precis som vi alla blir. Mitt hår visar upp grå strån och jag vet att en dag kommer det falla av och försvinna. Men än så länge är jag ung och har funnit någon sorts ro i mig. Det är nog så att jag aldrig kommer bli en lugn person, men allt annat än rå ångest och oro är bra.

På mina golv har hunden lämnat sina leksaker medan hon själv ligger i soffan och vilar sin hundsjäl. Katten sitter i fönstret och tittar ut och längtar någonstans. Som katter plägar göra när de är uttråkade. Som vi alla gör när vi är uttråkade. Kvinnan ligger i mitt sovrum och sover. Det blev sent och glatt igår. Prat och diskussioner och småskratt. Vi duschade hunden och rökade hemrullade cigaretter. Jag drack några öl och hon drack vatten. För sån är vår uppdelning i nöjen.

Idag väntar ännu en dag i den ekonomiska privata krisens skugga. Men kylen är full med mat och alltid blir man mätt. Det pratas om att panta en dator, vi får se hur det blir med det där. Idag hinner vi nog inte göra det i alla fall. Jag borde städa mina golv. Fast det är rätt så trivsamt med ostädade golv ibland. När det är hundens leksaker som ligger över det. Men jag borde nog rädda mina strumpor och kalsonger som hon har hämtat ur tvättkorgen. Innan jag får bitmärken över mina mest privata delar.

Så dagen som på något märkligt sätt knappt har börjat ser ut att bli bra. Ännu en bra dag. Den förlamande trötthet som jag upplevt i några dagar börjar ge med sig. Det är bara att inse, jag är inte stark än. Det behövs inte mycket för att välta mitt lass. Bara att bli kär och arbeta med att hjälpa till att byta fasad på ett hus i några dagar. Mer krävs inte för att jag ska slockna som en tändsticka som brunnit färdigt. På mina handflator finns det där stressexemet som brukar dyka upp när världen varit lite överväldigande. Det kräver salvor och krämer. Själv kräver jag kaffe och cigg och kyssar.

Så rinner tiden förbi, bort. Men den tidsström jag befinner mig i är god mot mig just nu. Den smeker mina tankar och känslorna jag upplever är starka och vackra. Allt för att jag stannade upp en sekund och tittade upp från marken.

Som ett ställverk är mitt hjärta.





När tröttheten ger sig av

9 08 2010

Tröttheten, den förlamande tröttheten som drabbat mig de senaste dagarna, börjar ge sig. Den har inte gett sig av, men den står i hallen och letar efter skohornet. Ögonlocken som täcker mina melerade ögon när jag sover faller lätt så lätt ihop. Varje rörelse känns som den går i slowmotion, som att leva i en film. Som att vara en film.

Det går lätt att somna men är så svårt att vakna. Jag vill inte vakna. Jag vill fortsätta sova, drömma de där oändligt märkliga drömmarna som man drömmer när man sovit allt för länge. Kunna flyga men inte våga. Vara 7 meter hög men ändå se upp på en myra. Färger som är svartvita även fast man vet att de finns där.

Så jag blundar där jag sitter och dricker morgonkaffet. Det allra sista kaffet. Sen är det slut och lägger sig tillrätta vid allt annat som är slut. Pengar och tålamod och vakenhet. Kaffet är nödvändigt så jag får lösa det där på något sätt. Jag vet bara inte hur. Men än så länge finns det svart guld i min kaffebryggares kanna. Än så länge behöver jag inte lösa det kommande problemet. Än så länge kan jag sitta och blunda, där vid spisen, medan jag dricker kaffe och röker på en söndersmulad cigarr i pipa.

Tankarna vandrar fritt och naket. På vad jag borde göra och vad jag vill göra och vad jag faktiskt gör. Trötta, sega tankar som försöker rusa men bara inte orkar. Så de lunkar på, lite som när man gjorde lumpen och gick och gick och gick i kilometer efter kilometer. En fot framför den andra och sedan tvärtom.

Det blir nog till att sova lite till. Försöka finna kraft att ge livet någon sorts mening, en annan mening än att bara sova. Nu har jag sovit så hårt i några dagar. Varit uppe för att äta och röka och dricka kaffe och gå ut med hunden. Hon är trött hon med. Ligger på golvet och snarkar hundlätt. Katten har fått frid på köksbordet. Ligger där och blinkar lite åt mig när jag kommer in i köket för att dricka kaffe. De bor mitt i mitt hjärta de där två.

Att vara min hund måste vara ytterst svårt. Hon följer mig vart jag än går. Förutom när jag går in i en affär för att handla kaffe och mjölk och cigg. Då får hon sitta utanför och vänta. Hon är bra på att vänta. Sätter sig ner och väntar helt enkelt. Det behöver inte vara svårare än så. Själv är jag usel på att vänta. Jag studsar och hoppar och skäller i mitt koppel. Försöker dra med mig stolpen som jag är bunden vid. Kastar mig fram och tillbaka i frustration. Men min hund, Dipp, sitter i lugn och ro och tänker kloka hundtankar. Hon bor mitt i mitt hjärta.

Men nu ska vi inte gå någonstans. Vi ska vila mig trött på att vila.

Ibland finns inga rosor, bara blader.





Sovdagarna i mitt liv

8 08 2010

När jag var liten fanns det i vår familj något som hette sovdagar. De brukade inträffa regniga sommarsöndagar. Det var dagar när det var helt ok att ligga i sängen och läsa Tintin och Kalle Anka-pocket hela dagen. Ibland somnade man till lite medan regnet smattrade mot fönstret. En filt över kroppen och en mugg med thé på sängbordet. Långsamma timmar och slöa minuter. Ett gott liv i en god värld.

Många av de där dagarna tillbringade jag med att dagdrömma. Om framtiden och det som varit och det som var precis då. Jag är fortfarande en drömmare. Har svårt att placera mig i verkligheten, den där tråkiga gråa verkligheten som vi alla lever i. Idag är helt klart en sovdag. Jag är trött, så in i märgen trött. Vartenda cell i min kropp skriker på vila och kontemplation. Springsteen sjunger om hungriga hjärtan för mig och hunden Dipp tuggar eftertänksamt på en tuggknut.

Så jag tänker lägga mig på soffan och flyta bort, uppströms. Allt medan regnet smattrar mot mina fönster och himlen är blyertsgrå och våt. Nog är mitt hjärta hungrigt, men en viss mättnad har börjat infinna sig. Inte en sådan mättnad som gör att man inte vill ha mer, men en sådan där som gör kroppen behagligt tung och tankarna behagligt tröga. Den som söker skall finna och nog har jag funnit. Goda vänner som står vid min sida och en kvinna som vet vart jag varit, barn som växer upp till goda människor och en katt och en hund som värmer mig på natten.

Jag månde vara skör så skör, men godset är gott och ytan blank. Handskas jag med mig varligt håller jag i generationer. Lite mer exklusiv för varje minut. Patina och glans.

Det är länge sedan jag var oändligt ensam nu. Länge sedan telefonen var tyst och död. Länge sedan jag föll och väntade på att ta mark med en duns och blodvite. Inte svävar jag fritt, inte står jag på någon topp, men jag är på väg uppåt. Kanske är det åldern, det sägs ju att man slutar frukta livet när man fyllt 40. Kanske är det så att jag slutat vara rädd för andras åsikter om min egna person? För nu vet jag ju vad jag vill, vart jag siktar och att jag kan säga nej.

Det är en sovdag idag och jag ska drömma mig hit.

Inte kan man begära mer?

Min tokiga hund.





När kärleken kom till världen

26 07 2010

Jag skulle kunna berätta en massa. Strunt och sant och lögn och dikt och förbannat poesi. Men jag har bara sanningen kvar att berätta. Alla lögner har jag lagt bakom mig, som en tvätthög med kläder som man växt ur och inte tänker tvätta, inte tänker lappa, inte laga eller ens bry sig om. Jag har samlat hela den där högen och kärleksfullt skvätt bensin på den och sedan släppt en tändsticka och vänt mig och och gått.

Det som är kvar är sanningen. Den obehagliga fula skeva sanningen om mig och det jag gjort och det jag tänkt och det jag känt. Men den är min och jag delar den med er, för jag har inte längre något att vara rädd för. Ångesten finns alltid kvar i mig. Jag är övertygad om att jag inte kan döda den med ett svärdshugg. Men kanske kan jag tiga ihjäl den. Inte låtsas om att den dyker upp, inte rygga när hjärtat slår så hårt att det vill brista. Kanske kommer jag att lyckas. Troligen har jag redan dödat varje egg på den så att den endast är uddlös och svag.

Det sista steget är taget. Jag har klivit rakt ut i kärleken igen. Finner den som en söt dryck att njuta av. Vaknar bredvid en levande människa av kött och blod. Ge henne mina drömmar och mardrömmar och be henne ta mig för och som jag är. Vi är ett udda par, men så passande då. Udda kort skall sorteras med andra udda. Vår kortlek är hel och ger mig vinst varje minut. Jag vet inte någon om framtiden, men den tycks mig ljus och vacker. Hösten skrämmer inte, november är redan död, fast den är svart och kall och jag brukar falla så hårt att det tar mig månader att resa mig igen. Någonstans har livet gett mig styrka igen och jag njuter av den. Den ger mig stadga nog att stödja. Det jag så gärna vill, stödja och stärka och ansa en själ som kanske inte alltid varit på ett lyckligt ställe.

Så vi sitter tillsammans i soffan och var och en för sig är vi rätt så förbannat trasiga, men när vi sitter där så blir vi en helhet som jag nog inte räknat med skulle bli mig förunnad. Det är inte sådär desperat krampaktigt svindlande, snarare en känsla av oerhörd lugn. Som att ha varit höjdrädd hela livet och helt plötsligt finna det vackra i att vara på höga höjder, bergets topp, dalens motsats.

Så nu kära vänner, kära kära vänner, har jag just inte så mycket mer att säga. Just nu har alla märkliga skeva tankar tystnat och ersatts av lusten till att se henne äta frysta ärtor och hundens glädje över att få en ärta eller två. Själv äter jag inga ärtor. Men det gör mig inte så mycket att jag inte kan dela just den passionen. För det är ju inte ärtor det handlar om utan kärlek och den får jag bara genom att se hennes blå ögon vara lite lagom grumligt trötta på morgonen.

Det är väl så det ska vara på sommaren.

 





Resan till solen

12 07 2010

Tropisk värme säger de som vet. Själv vet jag inte alls. Jag har aldrig varit i tropikerna och har inga planer att åka dit heller. Inte när den Svenska sommaren står i full blom, när solen steker som ett solarie och huden sakta blir allt brunare, det röda rodnade viker för att bli sommartorrt och segt.

Nätterna lever jag bland fläktar och oroliga drömmar. Dagarna tillbringer jag i en vacker dröm. En tid när vintern inte finns och aldrig kommer. En tid när kaffet är svalt fast det är nybryggt och jag funderar på varför man inte alltid kan uppleva samma lätta gaskänsla i själen. Som en vacker blå och gul luftballong flyter alla tankar fram, triviala känslor och ihågkomster.

Jag delar livet med mina djurvänner och mina människovänner. Gräset är lika torrt under allas våra fötter och vi delar ord om längtan efter förlösande åskväder och svalkande regn. Inte sker, inget kommer hända. Status quo i tillvaron. Som en dröm. Precis som en dröm.

Jag lever i en tid när inga räkningar eller terapisamtal eller läkemedel eller onda tankar finns. Längtar efter mina barn och deras skratt, längtar efter mina kläder, men man kan inte bära kläder nu. Bara nödtorftigt tyg kring höfterna. Alla modäna tankar om mode faller hårt i den heta asfalten. Vi är alla likadan under allt det där tyget vi skyler oss med när isen faller från våra tak. ¨

Så låt mig vara såhär resten av mitt långa liv. Lycklig och envis och farlig för ingen, inte ens längre för mig själv. Jag försöker sluta röka och den här gångerna ska jag lyckas. Slut på tobakens träldom. Slut på min fångenskap i dödens närhet. Kanske kommer snön aldrig mer. Kanske kommer jag lyckas. Bara för att solen finns.

Jag hoppas det.





Rapport från viruskriget

3 07 2010

Det är lite senare nu. Senare än det var tidigt i morse, då när jag låg och vred mig i svettvåta lakan och med dunkade huvudvärk. Gott så. Jag sitter och lyssnar till Dire straits och lurar på att göra hunden och katten sällskap i det enda svala rummet i lägenheten, sovrummet. Dessutom är jag trött ändå in i döden så det skulle sitta gott med lite sömn. Kanske kan jag få något vettigt gjort när jag sedan vaknar. Vardagsrummet ser ut som om en valp hade dragit fram. Ja just det ja, det har en liten valp gjort ja. Där ute, i världen är det stekande varmt och doften av asfalt och gräsmattor och Viskan som flyter fram blandar sig till en sommardoft.

Trött.

Dipp på besök i Svenljunga av alla ställen 🙂





I väntan på Kalle Anka

3 07 2010

En förkylning är aldrig rolig. En riktig förkylning som nästan är som en influensa, eller kanske rakt av är det, är ännu tråkigare. En sådan när termometern visat på 21 grader celsius klockan 8 där ute och 39 grader i kroppen är ännu värre. Jag lovar, jag vet att det är så. För jag har just genomlidit en natt full av frossa och muskel och ledvärk och svettningar. Roligare kan man ha liksom. Det pyr i mig, känslorna av att livet är oändligt orättvist. Men så kommer jag på att det faktiskt bara är en förkylning och att det kommer andra varma dagar. Inget att hänga upp sig på. Så jag kryper tillbaka till mitt sovrum, fullproppad med paracetamol och vatten och dystra tankar. Kanske lite mer sömn kan lösa alla världens I-landsproblem?

Jag vet ju att någon gång under dagen måste jag ta en riktig promenad med Dipp, hunden. Det går inte att smita undan, för försöker jag det så kommer hon vända upp och ner på lägenheten. Håhåjaja. Fast lite roligt är det att katten även hon märker att det är en valp vi har att göra med. Hon som aldrig brukade komma ens in i sovrummet förut om min förra hund, Kita, var där inne, hon lägger sig nu på sängen och blänger lite på Dipp och sedan är det lugna gatan. Märkligt.

Nä, sängen var det. Paracetamol och vatten och en Kalle Anka att läsa. Ögonen värker så det får bli lite lättare lektyr i dag helt klart. Att sedan good ol´ Kalle aldrig kan missyckas är ju bara en bonus.

Night!





Tankar inför dagen

17 06 2010

Morgonen kom fortare än jag trott. Igår så satt jag i soffan och funderade över livets oändlighet för att sedan byta de tankarna mot sömn i samma soffa. Någon gång under natten stapplade jag in till sängen och somnade fortare än jag hann känna kuddens svalka mot kinden.

I morse så slog den mig rakt i veka livet, just morgonen. Trött så att jag hade svårt att se ordentligt och trött så att jag snubblade fram på vägen till kaffebryggaren. Men allt ordnar sig, allt blir bra. Nu sitter jag och väntar på att livet ska börja igen. Hunden Dipp ligger bredvid mig i soffan och katten Chips som tillbringat natten instängd i en garderob ligger på fönsterbrädan på balkongen och njuter av livet.

Idag ska jag nog introducera Dipp för Viskafors skogar. Knata över järnvägen och upp i skogen och ut i livet. För att vi kan och för att vi vill. Låta Chips äga lägenheten ett slag. Kanske ska jag åka in till la stada med. Åka buss är något som Dipp fixar alldeles utmärkt förutom att hon blir en smula åksjuk, men det vänjer hon sig nog av med snart. Det med.

Så även om livet erbjuder sin vackra hand och ofta har ett rakblad i handflatan så struntar jag i blodet som faller som röda droppar. En hand är skön att hålla i ibland.

En trött WoB








%d bloggare gillar detta: