När man vaknar lyckligare än man somnade.

28 01 2011

Hängbron över Hylströmmen

Image via Wikipedia

Om jag ska lista mina goda vänner i livet så kommer nog sömnen först. Den sveper med mig mot en bättre värld, oftast i alla fall, helar och svalkar. Så nu när jag vaknat till lite, druckit lite kaffe, så mår jag finfint igen. Alla dunkla tvivel är över och alla svarta tankar har ställt sig på rad i bokhyllan igen där de visserligen väntar på att kasta sig över mig igen men låt dom vänta då.

Jag har återvänt från min barndom och är åter närvarande i nuet. Här har jag det bra. Här trivs jag. Här är jag starkare och nästan hel. Så jag ser fram mot dagen. Låter den ta mig med storm. Dricker av livets källa, för att uttrycka sig en smula, en hel bit förresten, patetiskt. Men det bjuder jag mig själv på.

Hunden är morgontrött fortfarande. Vi var ute sent igår och då vill hon gärna vara lika stilla som mig på morgonen eller som nu förmiddagen. Men snart, om en liten stund, ska vi gå ut i världen och andas frisk luft och blåsa bort de allra sista minnena av gårdagens ”tycka synd om sig själv-party”.

 

En del VILL bara inte vakna till 🙂

 





Mitt i smeten.

27 01 2011

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Jag vet inte. Just nu vet jag precis ingenting. Allt är krångligt och komplicerat och trassligt och eländigt och strålande. På en och samma gång. I en salig blandning. Som ett sammelsurium av ord som trängs inuti bröstet. Innanför pannbenet. I varje finger och varje centimeter hud. Det blir ju snart bättre. Det gäller bara att skaffa sig lite tålamod. Någonstans ifrån.

Jag tänder en cigg och lägger den ifrån mig och tänder en ny. Glömmer bort att jag redan har en tänd som ligger och ryker i askkoppen. Blir förvånad när jag ska aska den andra och finner att det ligger en till cigarett som sakta brinner till sitt oundvikliga slut. Det är så hela tiden med precis allt.

På msn ramlar det in mess som är skickade i förrgår från ♥kvinnans♥ fingrar. De kommer in nu som spöken från en dag på flykt undan tiden som går. Hur handskas man med sådant? Det är så ovanligt nu för tiden att man behöver ta ställning till gamla ord. Nu när alla ord som når en är friska och sunda och skinande rena och nya. De ord som kommer på mobilen i form av sms eller på msn eller mailen. Det var länge sedan breven ramlade ner från brevlådan och redan var gamla när de kom.

Jag vet inte. Jag svarar på de där msn-messen i samma andetag som jag svarar på den pågående konversationen. Det blandas ihop och blir kletigt och märkligt att svara på allt det är på samma gång. Till slut vet jag inte om jag pratar med en levande person eller med någon som försvann i förrgår.

Det är en sådan dag helt enkelt. En där man vaknar med en taskig känsla i maggropen efter drömmar som man absolut inte bjudit in till sin sömn. Inget blir som man vill en sådan morgon. Det finns inget att hålla tag i. Vad är det man känner egentligen? Baseras det på livet man lever eller drömmen man hade under natten? Bör jag ha lite ont i magen och den där sugande känslan i bröstet eller är det bara hjärnspöken? Jag vet inte och det är ett problem för mig.

Så jag sippar espresso och röker cigg som jag sedan glömmer att jag tänt och läser tidningen och kollar runt på nätet och tänker att jag nog borde ta på mig kläder och gå ut med hunden. Den tanken blandas med tankar på att ringa runt och reda ut alla saker jag glömt göra, renbädda sängen och kanske åka och kolla vad ett strykjärn kostar. Tänk om man kunde stryka själen. Så att alla rynkor försvinner. Men det gör sig inte.

Men så tar jag beslutet. Att inte låta nattens mardrömmar ersätta mina dagdrömmar om ett liv där kärlek finns och får plats och är önskvärd. Jag bestämmer mig för att låta mig längta. Jag bestämmer. Punkt. Ska jag låta mitt undermedvetna bestämma agendan för mitt liv så kommer jag fan ingenstans.

Beslut är till för att tas.





Lovely

24 01 2011

Windows kan inte hitta

Image via Wikipedia

En bra dag. Helt klart luktar det bra dag lång väg. Den har bara börjat, jo jag vet det. Men ändå. Att vakna av sig själv klockan kvart i 6 och känna sig pigg och utvilad är en lyx. Dessutom känner jag mig full av kraft idag. Inte alls sådär tunn och liten som jag känt mig allt för många dagar de senaste… typ 40 åren.

Så jag känner mig förundrad över känslan att inte känna sig dålig. En massa känslor som egentligen är samma känsla. Glädje. Smaka på den. Glädje. Inte lycka eller så, men glädje. Fan, det är ju så det ska kännas när man vaknar. Jag behöver inte må kanon och hoppa ur sängen och rakt upp till moln nummer 9. Men glad. Kanske är den där glädjen borta om en timma. Kanske finner jag något att gråta över på min väg mot kväll. Men just nu?

Hur jävla trivsamt som helst.

 

Den enda som fattas för en perfekt dag.

 





En nyans av grått talar

17 01 2011

Juliamängden vid koordinaten (-1.404289, 0)

Image via Wikipedia

Någon ro infinner sig inte. Däremot heller inte något kraft. Det är bara ett enda grått regnande, lite som det är ute. Men det oroar mig inte det allra minsta. Alla har vi sådana dagar. Så medan kroppen skriker efter något att göra så plockar jag fram dammsugaren, medan själen skriker efter något annat plockar jag fram några väl tummade tankar.

Sovit har jag gjort nog och tillräckligt och allt annat som kan sägas vara mer än vad som behövs. Jag var visserligen uppe och snurrade vid 6 tiden, men fann världen tämligen tråkig så jag återvände till mörket i sovrummet och låg och lyssnade till pratet från tv 4 och alla nyheter som sköljer över oss varje morgon. Sedan, mörkret.

När jag vaknade igen var det andra röster från tvn men jag själv var precis den samma som somnat några timmar tidigare. Ingen stålmannen-förvandling här inte. Det är bara att fatta och förstå, jag blir inte lycklig idag. Det är en totalt meningslös dag bland många andra meningslösa dagar, bara för att vissa dagar ska få sticka upp och glänsa. Helt ok för mig. Tror jag. Jag är fortfarande av den personlighet som har svårt för att låta tiden gå till ingen som helst nytta bara för att det ska vara så. Då sover jag hellre. Men jag övar mig på att låta en hel dag gå och bara vara tråkig. Det ska visst vara bra för karaktären säger de.

Men jag spelar ju ingen roll?





Medan kudden svalnar

22 12 2010

Heart

Image via Wikipedia

Precis i samma sekund som jag somnar vaknar jag. Det blir några tiondels sekunders sömn, som kanske kan läka några tiondels millimeter av det kilometerlånga såret i min själ och stolthet. Mitt hjärta har rymt och jag kan inte finna det längre. Det är utom min räckhåll. Vänder mig och och söker sömnen igen. Hunden, denna varma kropp som ligger bredvid mig, vänder sig med. En varm kropp utan några som helst sexuella undertoner. Bara värme och trygghet och kärlek och vetskapen om att hon inte kommer överge mig för så länge jag behandlar henne väl.

Det är hundhår över hela lägenheten. Men bland dem finns långa blonda strån. De lägger jag undan, hoppas samla tillräckligt många för att skapa en fläta som minne. Vad annat kan jag göra? Vi tittar ut på världen och finner den vit och kall och jag lägger mig igen på min kudde. Hoppas kunna sova några minuter. Bara för att få lite ro i kroppen. Slippa den brännande känslan av nederlag i bröstet. Slippa höra rösten i huvudet som säger att jag ska smsa ännu en gång. Det går icke an. Jag vill inte tränga upp henne mot en vägg. Inte för annat än att älska henne hett.

Så jag vänder mig om och söker blunda och tränga bort de förvridna ansikten jag ser under mina ögonlock.

Saknar.

 

We’re really missing you
We’re really missing you
Oh, and you’ve only just gone

Oh, well, you punched and fell
Then you felt embarrassed
My heart goes out to you
So I offered love
And it was not required
Oh, what else can I do ?
What else can I do ?

We’re really missing you
We’re really missing you
And you’ve only just gone

So, Sunny, send at least one thoughtful letter
My heart goes out to you
Tell us all how things are so much better
My heart, it left with you
What else can I do ?

Oh, they’re not forgiving you
And you’re not even wrong

Oh, with your jean belt wrapped around your arm
Oh, Sunny, my heart goes out to you
And with a needle pressed onto tight skin
Sunny, I cry when I see where it’s taken you

Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I will not move
Aah …







The more you ignore me the closer I get

22 12 2010

Mörkret dröjer sig kvar. Sömnen har varit drömlös och bitter. Jag vet inte, men det känns inte som att jag vill vara vaken alls. Skulle helst vilja sova och bara vara i det där tillståndet av ickeexistens man är i då. Men världen pockar på. Räkningar skall betalas, julklappar köpas, mat ätas och hunden behöver gå ut. Man kan inte smita undan livet, hur gärna man än vill. Så jag sitter och röker dagens första cigarett och dricker kallt kaffe från gårdagen. Tänker på orden som rullar runt i min skalle och försöker puzzla ihop dom till en begriplig bild. Tänker om och om igen, ”nej”. Det är en puzzelbit som man inte kan göra speciellt mycket med. Den passar liksom inte in någonstans. Den ger inget. En bit som är tom.

Bara dagar före jul. Hur ska jag kunna koppla av och njuta av julen? Jag vet inte men vet lika väl att det är nödvändigt. Inte för min egen skull men för andras. Så jag stålsätter mig och drar på mig en mental tomtedräkt.

Jag sitter på filten hon gav mig. Den ligger i soffan och bredvid mig ligger kudden hon använde när hon låg och tittade på film. Jag vill inte röra den, rubba den. Så länge den ligger där den ligger är det som att hon bara är ute i köket och strax kommer in igen. Hennes fimpar är kvar i askkoppen och hennes doft kvar i mitt minne. Jag rör inget av det. Låter det vara. Hoppas med hela mitt hjärta och medvetande att hon återkommer. Att allt kommer bli bra. Att jag får den där chansen jag bett om. Leva låta leva.

Dagen knackar mig på axeln och vill att jag reser mig upp ur mina drömmar. Jag vill bara sudda ut hela helgen. Eller förresten, inte hela. Första dagen var underbar. Precis så underbar som jag visste den skulle vara. Men sedan kom tiden och förstörde allt. Eller snarare bristen på tid. Det som gjorde varje andetag febrigt. Men det som skett har onekligen skett. Det går inte att sudda ut eller ta bort eller glömma. Jag kan bara hoppas att hon kan se det som något som inte skulle ske men som vi kan lära av och bli bättre av.

Den värsta otåligheten har gett med sig. Det går inte att leva ett liv där man ständigt tar av livets alla frukter redan innan de har blivit mogna. Men det är lite så jag har gjort. Ätit omogen frukt och sedan blivit förvånad när jag fått ont i magen. Jag måste lära mig den stora och vackra konsten av tålamod. Vänta tills allt mognat och fallit på plats innan jag skördar. Jag hoppas att jag kan göra det. Annars är jag dömd till ständig magont.

Så låt dagen börja. Låt dagen bli vad jag vill den ska bli. Låt mig vara med och skapa en vacker dag, väl värd att minnas. Det ligger på mig att göra det. Ingen annan kan måla på min livsduk.

 





Oskärpa

15 12 2010

Theda bara

Image via Wikipedia

Jag har ställt livet på paus. Det är bara tid som förflyter. Så kan man givetvis inte leva i längden. Jag vet, för jag har försökt tidigare. Men då var anledningen tristess och letargi. Nu lider jag av lycka. Det är en sjukdom som drabbat mig med isklar skärpa. Visst inget att beklaga, bara vara tacksam över det virus som drabbat min organism. Jag är uppbragt. Förvånad och förvirrad. Men på paus.

Kylan som omger oss alla har även drabbat min enkla person. Ändå bränner huden. Ändå brinner hjärtat. Jag smälter isen på marken när jag går. Träden sprakar av lågor, himlen färgas röd. Sömnen jag så väl behöver når jag inte. Den undflyr mig, strax framför mina fingertoppar dansar den bort från mig. Längtan kan göra fysiskt ont. Det är som en mental infarkt. Bedövar och sjunger.

På fredag blir jag en bättre människa igen. Inte annorlunda, bara lite helare. När tåget rinner in på stationen kommer jag glänsa som nyputsat silver. Hon, Hanna Cecilija den Underbara är mitt putsmedel. Min musa. Min längtan och den del jag letat efter, behövt och slagit mig själv på käften så många gånger för att finna.

Vi river varandras murar, våra väggar raseras. Det är hon som sade det men jag vet att det är sant för det är så det känns. Jag har varit kär så många gånger. Kär i kärleken. Irrat runt och trott mig hittat allt i ett par ögon. Men något är annorlunda. Hon har drömmar jag kan känna igen som mina egna. Hon har allt det där jag letat efter men inte förstått. Eller snarare trott vara omöjligt att finna. Så jag har lagt min längtan vid sidan och skapat en värld där det är sant fast det hela tiden varit en lögn.

Men hon finns. En människa som vill, som kan skapa. Som har djup utan att vara trist. Som kan skratta och gråta i samma sekund. Som är så vacker att tiden stannar varje gång jag ser hennes bild. Hon är lika ointresserad av att fastna i livets fälla som mig, hon har fastnat i den lika mycket som jag. Vi slår oss fria tillsammans.








%d bloggare gillar detta: