Tid att släppa ilskan och börja vårda

14 01 2011

Alexander Twilight, first African American ele...

Image via Wikipedia

I förrgår var jag starkare än den starkaste björn, av stål och granit var jag gjord och mitt blod flöt i allt det där stenhårda rött och varmt och pulserande. Idag är det en annan historia jag vill berätta. En om sårat kött och gnagande dåligt samvete och en känsla av att något håller på att vara över, en tid som går in i en annan.

Det är så svårt att se när föräldrar åldras. Jag tänker inte gå in på vad som händer, inte såhär, inte öppet. Det är en diskussion mellan mig själv och mina nära och kära. Men det är svårt. Jag tillbringade ytterligare ett dygn på min mors soffa. Den jag bodde på under ett år när jag skändligen blivit utslängd från mitt eget hem en tisdagkväll klockan 18.00 av en missnöjd kvinna och hennes bittra, fula sura mor.

Men det här dygnet sög allt det nyfunna livet ur mig. Det väckte varje tanke varje son som ser och märker hur hans mor krymper och åldras någonsin kan tänka. Igår åkte jag därifrån trött, så trött, så trött att jag knappt orkade gå in på de bussar som tog mig hem. Jag rasade ihop på soffan och låg där och önskade mig själv få bli liten och ha en stark mor som kom hem från arbetet på morgonen och gjorde varm choklad och väckte mig inför min skoldag. Jag önskade mig tillbaka till de dagar man inte var den som själv stod näst i kö till att bli gammal och orolig och glömsk och darrig och rädd.

Under natten drev mardrömmarna på mig att sova ytligt och oroligt. När jag vaknade var det med känslan av att aldrig vilja gå upp mer ur sängen. Att bara ligga och stänga ute hela världen. Igen. Som jag gjorde i något år när min värld bestod av en madrass på golvet och ett hyreskontrakt genom sociala nämnden.

Men det är andra tider nu. Jag är starkare och dessutom har jag ett liv att ta igen. Jag får från och med februari eget kontrakt på min lägenhet, det hänger gardiner i mina fönster och i sovrummet har jag en säng att vila i. Jag har en hund som kräver att jag går ur sängen, vare sig jag vill eller inte, jag har nya diagnoser, jag har förståelse för vem jag är. Det är dags nu. Nu är det min tur nästa gång. Att bli gammal. Inte än, inte på länge. Men om 29 år kanske jag är lika sliten och förgrämd och glädjelös och tom som min mor. Eller lika död som min far. Jag hoppas mitt slut blir annat. Att jag får uppleva ålderdomen och ta till vara varje dag med glädje, eller i alla fall inte sorg och saknad. Men man vet aldrig.

Man vet aldrig och det skänker mig tröst. Än så länge kan jag förtränga min egen kommande ålderdom. Men min mors kan jag inte göra något åt. Den fortgår, processen mot att jag en dag står i en lägenhet där hon en gång bodde och då står jag ensam och förgråten och ska ta hand om alla dessa saker och alla dessa minnen som hon och min far och vårt liv tillsammans skapat. Jag hoppas det dröjer i evigheter tills det sker, men jag inser att det kommer att ske och det gör mig så förbannat ledsen.

Jag ska tillbaka i dag, en kort sväng bara, för att kolla att allt är om inte väl så ok. I morgon är det tänkt att min äldsta son och jag ska städa lite hos tant mamma. Så helt ensam är jag inte i detta. Min äldsta son är vuxen nu, han är lika gammal som jag var när han föddes. Den lilla knodden som gick och skrotade och filufiderade har blivit en tänkande, kännande vuxen man. Utan hans stöd hade allt detta varit totalt omöjligt för mig att reda ut. Utan honom hade jag gått under igen känner jag. Han får bli min krycka, men ansvaret kan aldrig bli hans. Jag har det fulla ansvaret som son och är gudskelov stark att ta det. Bara jag får vila lite mellan attackerna. Jag har varit så arg på henne hela livet, varför vet jag inte, vi bara går inte ihop, ändå älskar vi varandra. Häromdagen lade hon sina händer på mina kinder och sade att hon älskar mig. Hon gör aldrig så. Varför gjorde hon så?

♥Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ sade en gång att man aldrig kan få det lätt i livet. Det är alltid något som gör ont och så rätt hon har. Nu när jag äntligen börjar känna igen mig, i alla fall vissa dagar, nu när jag inte längre skyggar för telefonen eller gömmer mig för brevbäraren så kommer en åldrad moder och ställer mitt liv på kant igen. Alltid detta balanserande mellan kaos och lugn. Som att försöka balansera en nål att stå upp med blotta blicken, helt utan händer eller hjälp.

Äh. Fuck it. Nu tar jag en cigg och en kaffe och tar tag i livet och dagen.

 

 

Mörkret i mitt hjärta och min själ.

 

 





Söka mening finna svaren

6 11 2010

Kyrkogårdarna flammar och gnistrar. Lågorna möter den svarta novemberhimlen och under himlavalvet går vi som är kvar, vi som överlevde alla kyrkogårdar i hela världen. För första gången, i vilket fall som jag kan minnas, så har jag inte varit på kyrkogården för att tända ljus. Jag tror väl att min faders grav är upplys av min moders låga. Själv så sitter jag i mitt hem och tänker på sakernas tillstånd. Hur det kommer sig att jag får leva och vara levande medan så många dött som barn eller unga. Jag grubblar medan en tand värker som ett samvetets påminnelse. Allt är förgängligt, tänder och liv. 

Jag kan undra om mina efterlevande kommer tända ljus på min grav. Jag föredrar att tro så. Vad annars ska man göra av sin ångest för att bli bortglömd än att välja att tro på det som ger lindring? Så jag kan för min inre blick se hur mina vuxna, åldrade, barn står vid min grav en gång om året och tänder varsitt ljus för mitt minne. Men det blir väl ett svart ljus kan jag tro.

På mitt vardagsrumsbord ligger ett chokladpapper min slarviga yngste son lämnat kvar efter sitt besök. Han var här i går kväll och sov över. Jag vaknade av att jag hörde honom kalla på hunden och gå ut med henne medan jag fick sova vidare. När jag stapplade ut i köket såg jag att både hund och katt fått mat av grabben. Kan man önska mer av livet än barn som tar ansvar, som är medkännande, som tar egna vettiga beslut? Trots chokladpappret så finner jag bara ljus inom mig när jag tänker på barnen som fått den otacksamma rollen av att vara mina ättelägg.

När jag reser mig och tittar ut genom fönstren ser jag bara min egna mörka spegelbild. En tjock kort man som bär livet i en ryggsäck som skär in och ger smärta i ländryggen. Orden faller från mina tankar. Gå ner i vikt, sluta dricka, börja leva. Annorlunda. Samtidigt som jag inte vet varför jag ska göra allt det där. Jag ser inte målet med sådant. Jag förstår inte vad det skulle ge mig som jag inte redan har.

Så kvällen blir väl som kvällar blir. Röka, titta på tv, dricka kaffe, fundera över livet och spy upp alla grå känslor.





Lufthunger

15 10 2010

Johan Wihlander vid några avläsningspaneler i ...

Image via Wikipedia

Jag somnade på soffan. Platt fall. Såsom klubbad av livet. När hunden Dipp började skälla som en galning på brevbäraren vaknade jag. Förvirrad och med en känsla av att blivit försmådd. Ensamhet och hunger. Knappt några pengar och med en aptit på mer sömn. Det finns inte nog med sömn i universum för att mätta min lust att sova, drömma, vara bortkopplad från er alla. Man kan snurra runt i staden på jakt efter något man inte vet vad det är. Eller så lägger man sig tillrätta i soffan och sover.

I hallen står min resväska kvar där jag lämnade den igår. Då när jag kom hem efter några dagar av tankemässigt kaos och kroppsarbete. Kanske borde jag packa upp ur väskan och lägga undan de kläder och saker som finns i den. Men jag orkar bara inte ens tänka längre än att just tänka på det. Ute skiner solen och nog känner jag att lite frisk luft skulle vara bra för mig. Så kanske ställer jag mig i skorna och går ut. Fast först ska jag bara sova lite till. Slumra och vaggas i världsdaltets famn. Titta på de bilder som hjärnan målar upp på insidan av mina ögonlock, då när inte synen stör.

Sedan, efter allt det där, ska jag leva.





Är jag allt för tom i själen?

11 10 2010

BMW M635CSi inte PL

Image via Wikipedia

Var ute med jycken i skogspartiet precis här bredvid och sparkade i löven medan Dipp åt sig mätt på fallna äpplen från ett träd som står mitt i skogen. Solen sken och fan om jag inte mådde riktigt riktigt bra. Tur man har hunden annars hade jag bar suttit här och väntat på livet. Jag avskyr hösten av hela mitt hjärta, för den brukar betyda djup depression och ångest och mörka sovrum där endast mina egna hjärtslag är det enda som hörs. Den brukar betyda regn och mörker och melankoli och svarta tankar om att ta sitt liv. Den betyder i sig död. Det händer alltid, säger alltid, något som kräver sorg och bearbetning och ensamhet.

I år var det min bästa väns död som störde minnena från sommarens värme. Sorgen bor innanför skallbenet och bröstbenet på mig. Den virvlar upp gamla minnen från skoltiden. Den sveper upp minnen från vårens spirande grönska. Men den når mig inte riktigt. Jag vet inte om det är medicinerna jag äter som håller allt lite på avstånd. Jag har ju inte så mycket ångest längre, nästan ingen alls faktiskt. Inte någon att prata om, bara den där surrande känslan som aldrig lämnar mig. Men jag känner inte heller något annat. Kanske är det medicinen som dövar alla känslor? I så fall undrar jag om det är värt det. Ärligt talat. Kan man inte gråta över sin väns bortgång, är det då inte en märklig väg man är ute på?

Men kanske lossnar det. Vid begravningen. Eller om ett halvår. Min kära fader sade alltid att sorgen kommer först efter ett halvår. För mig har det stämt än så länge. Det kanske återigen är ett arv från mina förfädrer, att allt kommer i efterhand. När man är som minst beredd.

Som sagt, jag avskyr hösten. Men ändå, när man står där och lyssnar till krasandet som blir när en glad hund käkar fallna äpplen från ett träd mitt i skogen, ett träd som skvallrar om tidigare boplats, så är det banne mig omöjligt att inte njuta av livet. Helt omöjligt.

Så jag passar på att njuta medan jag kan. Alla andra känslor står nog på rad och väntar på sin tur.

 

Min tröstare Dipp

 

 





Tonen för dagen.

8 10 2010

Min vän Samis dödsannons.

Vissa saker fattar man inte i första taget.

Sami Ellison, född Välimäki 1970-2010





Dom jävlarna tog oss

6 10 2010

Alla väggar står kvar, alla dofter dröjer sig vid textilier och trä. När man gör espresso låter maskinen precis likadant som den gjorde för 8 dagar sedan. Hundarna skäller på samma sätt, skogen har samma linjer. På tvn är det samma röster som pratar och min dator står på samma vita slitna träbord. Sömnen var den samma som den brukar vara här ute på landet. God. Brevbäraren åker förbi i samma gula lilla bil och gräset skriker samma budskap, bara med lite grått i skägget.

Jag och hunden är ute hos Sami och Åsa, fast Sami är död. Det är lite som att en del av husets, tomtens och omgivningarna har förlorat den del av sin själ. Eller är det så att det har tillkommit en själ till de fallande bladens dans genom luften? Jag får lite kläder som varit hans och jag tar emot dem med en sorts vördnad. En fleecetröja som jag redan burit, då när han levde. Som ett lån en kall dag när vi spikade brädor. Men just nu, precis just nu, kan jag inte förmå mig till att ikläda mig den. Inte här, inte nu. Jag ska ta med den till mitt egna hem, bära den med vördnad under vinterns kalla dagar.

På mitt högra pekfinger växer en brännblåsa. Smärtan från den överröstar för en stund rösterna i mitt huvud. Het vattenånga som jag kom  vägen för brände mitt skin.

I själen växer ännu en blåsa. Fylld av inget värt något för någon förutom för mig. Minnen.

I Hagnesta Hill
blinkar tv-ljusen
Jag gör vad jag kan
Drömmer mig bort
I Hagnesta Hill
bland de identiska husen
Rycker vi till
Reklamen avbryts för sport

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld





Skevt.

5 10 2010

Saker falcon.

Image via Wikipedia

Vissa saker i livet är svåra att förstå. Själv undrar jag över så jäkla mycket att det ibland blir överhettat och kaos. Ut kommer bara fula ord och fula tankar. Tillfällen när jag slår alla rekord i att hyckla genom att skälla på andra människor för att de gör saker och då jag glömmer att jag själv gör precis samma sak som de som jag skäller på.

Men nu så undrar jag mer över enkla saker. Som varför det kommer sig att min vän försvann bara ett halvår efter att vi återfunnit  vår vänskap och dessutom fördjupat den? Någonstans tickar en tanke på att det var mitt fel. Kanske hade karln klarat sig utmärkt och mått bättre utan mitt sällskap. Men det låter snurrigt även för mig. Trots det så finns tanken. Eller snarare känslan.

När mörkret faller så tidigt som det börjar göra nu så dyker det upp rätt så många konstiga känslor. Min själv flyr mörker. Den ryggar tillbaka och söker närmaste ljuskälla. Men återigen, jag är inte olycklig längre. Bara instabil.








%d bloggare gillar detta: