Tid att släppa ilskan och börja vårda

14 01 2011

Alexander Twilight, first African American ele...

Image via Wikipedia

I förrgår var jag starkare än den starkaste björn, av stål och granit var jag gjord och mitt blod flöt i allt det där stenhårda rött och varmt och pulserande. Idag är det en annan historia jag vill berätta. En om sårat kött och gnagande dåligt samvete och en känsla av att något håller på att vara över, en tid som går in i en annan.

Det är så svårt att se när föräldrar åldras. Jag tänker inte gå in på vad som händer, inte såhär, inte öppet. Det är en diskussion mellan mig själv och mina nära och kära. Men det är svårt. Jag tillbringade ytterligare ett dygn på min mors soffa. Den jag bodde på under ett år när jag skändligen blivit utslängd från mitt eget hem en tisdagkväll klockan 18.00 av en missnöjd kvinna och hennes bittra, fula sura mor.

Men det här dygnet sög allt det nyfunna livet ur mig. Det väckte varje tanke varje son som ser och märker hur hans mor krymper och åldras någonsin kan tänka. Igår åkte jag därifrån trött, så trött, så trött att jag knappt orkade gå in på de bussar som tog mig hem. Jag rasade ihop på soffan och låg där och önskade mig själv få bli liten och ha en stark mor som kom hem från arbetet på morgonen och gjorde varm choklad och väckte mig inför min skoldag. Jag önskade mig tillbaka till de dagar man inte var den som själv stod näst i kö till att bli gammal och orolig och glömsk och darrig och rädd.

Under natten drev mardrömmarna på mig att sova ytligt och oroligt. När jag vaknade var det med känslan av att aldrig vilja gå upp mer ur sängen. Att bara ligga och stänga ute hela världen. Igen. Som jag gjorde i något år när min värld bestod av en madrass på golvet och ett hyreskontrakt genom sociala nämnden.

Men det är andra tider nu. Jag är starkare och dessutom har jag ett liv att ta igen. Jag får från och med februari eget kontrakt på min lägenhet, det hänger gardiner i mina fönster och i sovrummet har jag en säng att vila i. Jag har en hund som kräver att jag går ur sängen, vare sig jag vill eller inte, jag har nya diagnoser, jag har förståelse för vem jag är. Det är dags nu. Nu är det min tur nästa gång. Att bli gammal. Inte än, inte på länge. Men om 29 år kanske jag är lika sliten och förgrämd och glädjelös och tom som min mor. Eller lika död som min far. Jag hoppas mitt slut blir annat. Att jag får uppleva ålderdomen och ta till vara varje dag med glädje, eller i alla fall inte sorg och saknad. Men man vet aldrig.

Man vet aldrig och det skänker mig tröst. Än så länge kan jag förtränga min egen kommande ålderdom. Men min mors kan jag inte göra något åt. Den fortgår, processen mot att jag en dag står i en lägenhet där hon en gång bodde och då står jag ensam och förgråten och ska ta hand om alla dessa saker och alla dessa minnen som hon och min far och vårt liv tillsammans skapat. Jag hoppas det dröjer i evigheter tills det sker, men jag inser att det kommer att ske och det gör mig så förbannat ledsen.

Jag ska tillbaka i dag, en kort sväng bara, för att kolla att allt är om inte väl så ok. I morgon är det tänkt att min äldsta son och jag ska städa lite hos tant mamma. Så helt ensam är jag inte i detta. Min äldsta son är vuxen nu, han är lika gammal som jag var när han föddes. Den lilla knodden som gick och skrotade och filufiderade har blivit en tänkande, kännande vuxen man. Utan hans stöd hade allt detta varit totalt omöjligt för mig att reda ut. Utan honom hade jag gått under igen känner jag. Han får bli min krycka, men ansvaret kan aldrig bli hans. Jag har det fulla ansvaret som son och är gudskelov stark att ta det. Bara jag får vila lite mellan attackerna. Jag har varit så arg på henne hela livet, varför vet jag inte, vi bara går inte ihop, ändå älskar vi varandra. Häromdagen lade hon sina händer på mina kinder och sade att hon älskar mig. Hon gör aldrig så. Varför gjorde hon så?

♥Vackra Hanna Cecilija den Underbara♥ sade en gång att man aldrig kan få det lätt i livet. Det är alltid något som gör ont och så rätt hon har. Nu när jag äntligen börjar känna igen mig, i alla fall vissa dagar, nu när jag inte längre skyggar för telefonen eller gömmer mig för brevbäraren så kommer en åldrad moder och ställer mitt liv på kant igen. Alltid detta balanserande mellan kaos och lugn. Som att försöka balansera en nål att stå upp med blotta blicken, helt utan händer eller hjälp.

Äh. Fuck it. Nu tar jag en cigg och en kaffe och tar tag i livet och dagen.

 

 

Mörkret i mitt hjärta och min själ.

 

 





Söka mening finna svaren

6 11 2010

Kyrkogårdarna flammar och gnistrar. Lågorna möter den svarta novemberhimlen och under himlavalvet går vi som är kvar, vi som överlevde alla kyrkogårdar i hela världen. För första gången, i vilket fall som jag kan minnas, så har jag inte varit på kyrkogården för att tända ljus. Jag tror väl att min faders grav är upplys av min moders låga. Själv så sitter jag i mitt hem och tänker på sakernas tillstånd. Hur det kommer sig att jag får leva och vara levande medan så många dött som barn eller unga. Jag grubblar medan en tand värker som ett samvetets påminnelse. Allt är förgängligt, tänder och liv. 

Jag kan undra om mina efterlevande kommer tända ljus på min grav. Jag föredrar att tro så. Vad annars ska man göra av sin ångest för att bli bortglömd än att välja att tro på det som ger lindring? Så jag kan för min inre blick se hur mina vuxna, åldrade, barn står vid min grav en gång om året och tänder varsitt ljus för mitt minne. Men det blir väl ett svart ljus kan jag tro.

På mitt vardagsrumsbord ligger ett chokladpapper min slarviga yngste son lämnat kvar efter sitt besök. Han var här i går kväll och sov över. Jag vaknade av att jag hörde honom kalla på hunden och gå ut med henne medan jag fick sova vidare. När jag stapplade ut i köket såg jag att både hund och katt fått mat av grabben. Kan man önska mer av livet än barn som tar ansvar, som är medkännande, som tar egna vettiga beslut? Trots chokladpappret så finner jag bara ljus inom mig när jag tänker på barnen som fått den otacksamma rollen av att vara mina ättelägg.

När jag reser mig och tittar ut genom fönstren ser jag bara min egna mörka spegelbild. En tjock kort man som bär livet i en ryggsäck som skär in och ger smärta i ländryggen. Orden faller från mina tankar. Gå ner i vikt, sluta dricka, börja leva. Annorlunda. Samtidigt som jag inte vet varför jag ska göra allt det där. Jag ser inte målet med sådant. Jag förstår inte vad det skulle ge mig som jag inte redan har.

Så kvällen blir väl som kvällar blir. Röka, titta på tv, dricka kaffe, fundera över livet och spy upp alla grå känslor.





Lufthunger

15 10 2010

Johan Wihlander vid några avläsningspaneler i ...

Image via Wikipedia

Jag somnade på soffan. Platt fall. Såsom klubbad av livet. När hunden Dipp började skälla som en galning på brevbäraren vaknade jag. Förvirrad och med en känsla av att blivit försmådd. Ensamhet och hunger. Knappt några pengar och med en aptit på mer sömn. Det finns inte nog med sömn i universum för att mätta min lust att sova, drömma, vara bortkopplad från er alla. Man kan snurra runt i staden på jakt efter något man inte vet vad det är. Eller så lägger man sig tillrätta i soffan och sover.

I hallen står min resväska kvar där jag lämnade den igår. Då när jag kom hem efter några dagar av tankemässigt kaos och kroppsarbete. Kanske borde jag packa upp ur väskan och lägga undan de kläder och saker som finns i den. Men jag orkar bara inte ens tänka längre än att just tänka på det. Ute skiner solen och nog känner jag att lite frisk luft skulle vara bra för mig. Så kanske ställer jag mig i skorna och går ut. Fast först ska jag bara sova lite till. Slumra och vaggas i världsdaltets famn. Titta på de bilder som hjärnan målar upp på insidan av mina ögonlock, då när inte synen stör.

Sedan, efter allt det där, ska jag leva.





Är jag allt för tom i själen?

11 10 2010

BMW M635CSi inte PL

Image via Wikipedia

Var ute med jycken i skogspartiet precis här bredvid och sparkade i löven medan Dipp åt sig mätt på fallna äpplen från ett träd som står mitt i skogen. Solen sken och fan om jag inte mådde riktigt riktigt bra. Tur man har hunden annars hade jag bar suttit här och väntat på livet. Jag avskyr hösten av hela mitt hjärta, för den brukar betyda djup depression och ångest och mörka sovrum där endast mina egna hjärtslag är det enda som hörs. Den brukar betyda regn och mörker och melankoli och svarta tankar om att ta sitt liv. Den betyder i sig död. Det händer alltid, säger alltid, något som kräver sorg och bearbetning och ensamhet.

I år var det min bästa väns död som störde minnena från sommarens värme. Sorgen bor innanför skallbenet och bröstbenet på mig. Den virvlar upp gamla minnen från skoltiden. Den sveper upp minnen från vårens spirande grönska. Men den når mig inte riktigt. Jag vet inte om det är medicinerna jag äter som håller allt lite på avstånd. Jag har ju inte så mycket ångest längre, nästan ingen alls faktiskt. Inte någon att prata om, bara den där surrande känslan som aldrig lämnar mig. Men jag känner inte heller något annat. Kanske är det medicinen som dövar alla känslor? I så fall undrar jag om det är värt det. Ärligt talat. Kan man inte gråta över sin väns bortgång, är det då inte en märklig väg man är ute på?

Men kanske lossnar det. Vid begravningen. Eller om ett halvår. Min kära fader sade alltid att sorgen kommer först efter ett halvår. För mig har det stämt än så länge. Det kanske återigen är ett arv från mina förfädrer, att allt kommer i efterhand. När man är som minst beredd.

Som sagt, jag avskyr hösten. Men ändå, när man står där och lyssnar till krasandet som blir när en glad hund käkar fallna äpplen från ett träd mitt i skogen, ett träd som skvallrar om tidigare boplats, så är det banne mig omöjligt att inte njuta av livet. Helt omöjligt.

Så jag passar på att njuta medan jag kan. Alla andra känslor står nog på rad och väntar på sin tur.

 

Min tröstare Dipp

 

 





Tonen för dagen.

8 10 2010

Min vän Samis dödsannons.

Vissa saker fattar man inte i första taget.

Sami Ellison, född Välimäki 1970-2010





Dom jävlarna tog oss

6 10 2010

Alla väggar står kvar, alla dofter dröjer sig vid textilier och trä. När man gör espresso låter maskinen precis likadant som den gjorde för 8 dagar sedan. Hundarna skäller på samma sätt, skogen har samma linjer. På tvn är det samma röster som pratar och min dator står på samma vita slitna träbord. Sömnen var den samma som den brukar vara här ute på landet. God. Brevbäraren åker förbi i samma gula lilla bil och gräset skriker samma budskap, bara med lite grått i skägget.

Jag och hunden är ute hos Sami och Åsa, fast Sami är död. Det är lite som att en del av husets, tomtens och omgivningarna har förlorat den del av sin själ. Eller är det så att det har tillkommit en själ till de fallande bladens dans genom luften? Jag får lite kläder som varit hans och jag tar emot dem med en sorts vördnad. En fleecetröja som jag redan burit, då när han levde. Som ett lån en kall dag när vi spikade brädor. Men just nu, precis just nu, kan jag inte förmå mig till att ikläda mig den. Inte här, inte nu. Jag ska ta med den till mitt egna hem, bära den med vördnad under vinterns kalla dagar.

På mitt högra pekfinger växer en brännblåsa. Smärtan från den överröstar för en stund rösterna i mitt huvud. Het vattenånga som jag kom  vägen för brände mitt skin.

I själen växer ännu en blåsa. Fylld av inget värt något för någon förutom för mig. Minnen.

I Hagnesta Hill
blinkar tv-ljusen
Jag gör vad jag kan
Drömmer mig bort
I Hagnesta Hill
bland de identiska husen
Rycker vi till
Reklamen avbryts för sport

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld





Skevt.

5 10 2010

Saker falcon.

Image via Wikipedia

Vissa saker i livet är svåra att förstå. Själv undrar jag över så jäkla mycket att det ibland blir överhettat och kaos. Ut kommer bara fula ord och fula tankar. Tillfällen när jag slår alla rekord i att hyckla genom att skälla på andra människor för att de gör saker och då jag glömmer att jag själv gör precis samma sak som de som jag skäller på.

Men nu så undrar jag mer över enkla saker. Som varför det kommer sig att min vän försvann bara ett halvår efter att vi återfunnit  vår vänskap och dessutom fördjupat den? Någonstans tickar en tanke på att det var mitt fel. Kanske hade karln klarat sig utmärkt och mått bättre utan mitt sällskap. Men det låter snurrigt även för mig. Trots det så finns tanken. Eller snarare känslan.

När mörkret faller så tidigt som det börjar göra nu så dyker det upp rätt så många konstiga känslor. Min själv flyr mörker. Den ryggar tillbaka och söker närmaste ljuskälla. Men återigen, jag är inte olycklig längre. Bara instabil.





När ingenting händer.

5 10 2010

Study in Black

Image by dragon762w via Flickr

I dag får jag sannerligen svårt att slå mig för bröstet och förklara att jag är viktig. För jag har gjort precis ingenting. Alls. Letargi. Det dröjde ända tills 16.30 innan jag ens drack kaffe. Det där lugnet jag talade om tidigare i veckan är nog på väg bort tror jag. Det börjar brusa i mig, en lätt bris som rör upp den lugna vattenytan som har varit min själ i några dagar. Små bubblor av oro som stiger upp mot himlen. Den välbekanta känslan av onödig muskelspänning i käkarna och tungan. Som om jag försöker hålla kvar luften jag andas.

Min vackra hund går oroligt fram och tillbaka i lägenheten. Vill att vi ska ut i solen tror jag. På en längre promenad än de vi varit ute på. Vi har hittat ett nytt ställe, precis bredvid där jag bor. Det är konstigt, jag har snart bott här i tre år men först nu hittar jag en skogsdunge som ligger bara tvärs över vägen. Ibland ser man inte det som ligger närmast.

Ikväll ska vi ut på landet igen. Jag har lite ont i magen eftersom det blir första gången jag åker dit utan att Sami väntar på verandan. Han brukade sitta där och se lagom pillemarig ut när man slog igen dörrarna till den röda Volvon. Men det är ännu en av alla de saker som vi som lever måste göra. Men att vi ska dit kan jag ju inte få Dipp att förstå. Så hon vankar fram och tillbaka lite lagom uttråkad. Hon vet ju inte att hon kommer få springa loss på ängarna. Det är mycket man inte vet i livet.

Förövrigt, som en ren passus, så roar det mig att SD-folket marscherade ut ur kyrkan idag när prästen började prata om människors lika värde. Ut från kyrka och övriga riksdagsledamöter och dessutom en troligen mycket snopen kung. Det blir nog inte lätt för Åkessons gäng om de ska känna sig ”kränkta” varje gång mänskliga rättigheter, människors lika värde och kampen mot rasism ska nämnas i Riskdagen. Blir inte många minuter närvaro då inte. Ytterst roande måste jag säga när ett parti som gjort det till sitt att kränka andra känner sig kränkta över att inte alla bara tiger och ger dem rätt. Men det som är positivt är att många kanske allt mer får upp ögonen för vad de har röstat fram. Att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att uppmana till att ta avstånd till alla människor och dela upp oss i olika värde. Då finns det annat att rösta på än SD.





Sorgens dilemma

30 09 2010

Något växer i mig men det är inte tårar. Det är inte sorg. Den kommer nog först senare har jag börjat förstå. Det är ilska. Det har tagit mig ett dygn att ta mig till det hela. Jag säger inte att jag förstår, men det börjar gå upp för mig att saker är som de är. Min vän är död. Nu börjar jag bli förbannad på honom för att han lämnade oss andra så tanklöst. Alla löften och förhoppningar och framtidstro som är förknippat med honom skar han rakt av från sig själv. Lämnade oss kvar med att reda ut all skit som ligger och bubblar. Det jävliga är att man inte kan vara arg på en död människa. Det är inte det att det inte passar sig, det är inte så jag tänker. Men på att det inte leder någon vart.

Så ikväll känner jag ilskan, frustrationen. Känner hur jag skulle vilja skaka om människan och säga åt honom att skärpa sig.

Men det är för sent.

Första kortet jag tog på Sami efter att vi återfunnet vår vänskap.





En dag till går alltid

30 09 2010

Luce a Notre Dame

Image by GriffinPeter via Flickr

Det är en ny dag. Ännu en gång gick solen upp, ännu en gång fick jag vara med. Åren går och grå hår börjar dyka upp i skägget. Det glänser lite av silver här och var på skulten på mig. Så underbart. På tv pratar man om sättet vi valt att leva, med det där hamsterhjulet de flesta av oss villigt går in i. Köpa saker som vi sedan måste lämna därhän för att vi aldrig har tid för dem, vi måste samla mer pengar för att köpa andra saker. Ett liv fullt med saker. Sen så ordnar vi loppis, för att bli av med de där sakerna som vi slitit så för. Så märkligt. Så ytterligt märkligt. Jag lägger ingen annan värdering i det hela än att det är märkligt.

Själv ska jag gå ut i solen, tvärs över vägen och upp över servicehemmets parkering till skogen. Släppa hunden lös, röka och gå och slänga med benen över tuvor och stenar. Andas allt det där som finns att andas. Bara för att jag kan, bara för att jag vill. Det är ett privilegium, en gåva från universum. Det kostar inte mer än kläderna på kroppen, tobaken och en billig tändare i plast.

Kanske borde jag vara lite mer ledsen idag. Troligen ska jag vara det. Men just nu så lever en känsla av att jag får se allt som min gode vän inte får se. Som att han överlämnat åt oss att ta hand om stjärnorna och värmen från solen, lämnat gryningar och solnedgångar och julaftnar och mängder med tråkiga dagar. Åt oss att handskas med, att leva i. Han gav oss det förtroendet. Han litar på att vi fixar det.

Det förtroendet kostar inte heller det något.





Vi som blev kvar

29 09 2010

jag vet inte längre. Det känns som att minnet av sommarens sol har fördunklats. Där vi satt i solen och karln klagade över att det var för jävla varmt. När solen äntligen sken. När vi åkte till Ullared och gick vilse bland alla gånger. Hur vi drog tråd, snackade bort tiden medan min förra hund, Kita, luffsade omkring. Hur vi slängde nefallna träd och hur han ledde hästen när jag för första gången som vuxen red på en häst.

Hur vi satt och nästan dog av skratt över minnet från den korkade minen man hade på kortet från lekskolan. När vi delade en halva whiskey i solen medan vi spolade av bilens hundbur som min Dipp hade spytt ner. När vi tillsammans formaterade våra datorer. Det tog en hel jävla dag. Hur vi stod och tittade på när Christian spikade panelen på huset medan vi stod nedanför och mätte och sågade bräder. Vi vågade inte ställa oss i korgen till den där lyften.

Hur vi satt och pratade och pratade och pratade om vår ångest, våra depressioner. Våra försök att sluta leva. Hur vi satt och pratade över lyckan över att överlevt och att leva. Över att vara tre musketörer, jag, Sami och Åsa. Eller, fan, ta det i vilken ordning du vill. Hur han alltid var så givmild att det nästan blev pinsamt. Kramarna. Allt. Hur jag saknar allt.

Jag väntar på tårarna. Jag hade återfunnit min vän. Han som stod upp för mig när jag var skolans hack-kyckling. Han som försvann. Han som återuppstod. Han som är död.

Den bästa whiskey jag druckit





I väntar på stormen

29 09 2010

Än så länge är det alldeles tyst i mig. Jag bara väntar på att det ska bryta fram. Sorgen, tårarna. Raseriet. Men än så länge finns det inget. Bara en enda stort hål. Jag vet att det kommer fyllas av allt det jag väntar på. Men än så länge dricker jag kaffe och röker och tittar på nätet. Det finns en liten notis i Bt att mannen som varit saknad sedan igår vid lunchtid och som man med helikopter och hundar letat efter är död. Inget mer. Bara det.

Min allra bästaste vän, min alldeles egna älskade Sami är död. Vi som alldeles nyss återfann varandra efter 20 år. Vi som satt i solen och pratade om gamla och nya tider. Vi som kunde förstå varandras ångest och depression. Vi som överlevt.

Nu är han borta. Valde att avsluta. Det sägs att man får frid i döden. Jag hoppas innerligt att han har frid. Äntligen efter 40 år.

Jag väntar på stormen.

Sami 1970-2010





Den tröstlösa jakten på kärleken.

12 09 2010

Det är en Weeping Willows-dag. Lite släpande, melankolisk, sorgsen nästan. Men inte hjärtskärande, huggande sorgsen. Mer bara lojt trött på tillvaron som den ser ut. Det tröstlösa letandet efter kärlek och kamratskap och nykterhet och ekonomisk framgång och medkänsla och hjärta. Trötta tankar som ringlar som en orm i solsken, mellan och över stenarna som själen bygger upp i livets landskap. Inget blir som man vill och när man slutar vilja blir det ändå något man inte vill ha.

Kanske skulle jag må bättre av en promenad. Eller sömn. Eller ett piller som skapar bedövning. Faller och faller in. Utfallet gör ont. Mobilen ligger på bordet bredvid mig. Urladdad och jag är nöjd med att det är så. Jag vill inte, tänker inte, ska inte, vara nåbar hela tiden. Kryper in i grottan som är min lägenhet och gömmer mig för världen och alla dessa krav som hela tiden laddar ur det egna batteriet. Laddar mig själv. I tystnaden som uppstår mellan melodierna som spelar i mina högtalare.

Hunden längtar ut, jag längtar in. Ändå är vi bara en meter ifrån varandra. Hon med nosen åt omvärlden, jag med näsan mot min egna insida.

Men jag får nog ge mig. Bevilja henne utgång. Följa med, där bakom, i flexikopplet. Några steg bakom. Låta henne visa vägen. Det är inte hunden som drar, det är jag som drar. Vrenskas och vägrar låta andra bestämma. Fast jag egentligen tycker det är så underbart att slippa ta beslut, slippa vara kapten för mitt egna liv. Jag är en dålig ledare, en dålig chef. Även för mig själv. Mina beslut är dunkla och oklara, dimmiga. Vart de leder vet jag aldrig. Ingen strategi, ingen tanke bakom dem.





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.





Kan man glömma att man lever?

16 06 2010

Jag blev vuxen idag. Det är i dag jag förstod att min barndom och ungdom har flytt, försvunnit, gått sin väg. Eller snarare sprungit iväg medan jag varit upptagen med att blunda hårt. Drömma och finnas och tro att allt ska vara som det var bara jag slutar, är färdig med min personliga resa.

Det finns personer som ställer samma fråga medan min gråt sätter sig i halsen som en enorm klump och får min tunga att svälla som om den vore en ballong. Samma fråga, samma svar, olika resultat. Är det fel på mig eller den andra? Jag vet fan snart varken ut eller in. Bara att den person som jag kom från glider och faller sakta in i något som jag inte kan nå henne i. En ny värld, en värld jag hoppats slippa möta. Men nu är den här. En helt ny värld.

Så vi satt där, tre generationer och en hund. Pratade om inget, för det fanns inget att prat om. Orden föll på hälleberget. Som att vattna metall. Allt faller undan och bort. Pengar blev till inget och inget blev till pengar igen. Utan att byta ägare en enda gång men ändå. Byta. Koncentration mot fara och illamående och diffusa signaler som gjorde oss alla osäkra. Vad säger man till någon som är fullt upptagen med att lyssna till sina egna röster?

Demens är inte vackert. Det är inte bara ett ord. Det är ett tillstånd som dödar mödrar och barn och barnbarn. För till slut finns ingen av oss i den där världen.

Önskar jag kunde gråta men det slutar väl som vanligt med att jag sparkar på något.

Vill bara gömma mig och vara liten igen





Som regn faller mina tankar

8 06 2010

Nu ska vi se.

  • Huvudvärk, check.
  • Förvirrad, check.
  • Superstressad över ingenting, check.
  • Nedstämd, check.
  • Behöver tvätta, check.
  • Trött, check.

Jag är helt enkelt helt kass på sorg. Jag kommer inte överens med den. Receptet för mig i alla år har varit att förtränga den, låtsas att den inte finns, vilket har fått den paradoxala effekten att jag fastnat i den. Så nu försöker jag bekanta mig med den. Göra den tillfredsställd så att jag kan lämna den bakom mig. Det går sådär. Igår så städade jag undan Kita, hunden. Sen gick jag ut i världen och tog mig till affären alldeles allena för första gången på länge. Varje steg var en påminnelse om våra gemensamma promenader. När jag kom fram till torget så var det banne mig nära att jag börjat lipa när jag såg lyktstolpen vid vilken hon brukade vänta på mig.

När jag kom hem så blev det ännu mer påtagligt att det nu är hundfritt då jag öppnade dörren och ingen hund rusade ut, när hallmattan låg kvar på sin plats. För den brukade Kita skvätta iväg när hon var ensam med katten hemma.

Idag var det tänkt att jag skulle först in till kära mor och sedan åka med mina vänner till Ullared av alla jäkla ställen. Morbesöket har jag redan ställt in. Ullared får vi se hur det blir med. Det vore skönt och underbart att komma iväg lite istället för att sitta här och tänka tankar. Men jag blev helstressad av bara tanken nu på morgonen. Det finns som sagt en anledning till att jag går och skräpar om dagarna istället för att göra nytta för världen. Min stresströskel ligger strax över, kanske bara 5 cm över den smältande magman långt inunder oss i jordens centrum.

I morgon ska det i alla fall teraperas. Det är helt klart läge för det känner jag. Vända och vrida lite på tankarna i en trygg miljö. Men idag får jag som sagt fundera noga på vad jag tar mig till.

På tv talar de i all oändlighet om det stundande rojalistiska spektakel som snart skall gå av stapeln. Stackars dessa två människor som befinner sig mitt i smeten. Själv hade jag väl bara lagt mig ned och skrikit av all uppståndelse. Själv vill jag göra det samma när det gäller det där men nog inte av samma anledning. Jag är bara förbannat trött på allt tjat om det. Det måste väl finnas viktigare saker att skriva spaltmeter efter spaltmeter om? Men det klart, om det samlar nationen som de säger så är det väl bra. Så länge då hela nationen får vara med och samlas alltså. Själv ser jag betydligt mer fram mot den dagen som väl egentligen är det verkliga nationaldagen, midsommarafton. Den har allt 6/6 inte har. är man förbaskat glad över att leva i landet.

Hur fasen kom jag in på allt detta tro? Inte vet jag. Min hjärna funkar väldigt annorlunda kan jag tro. Associationerna går sina egna vägar mest hela tiden känns det som. Fast det är kanske bara bra att jag inte fastnar i tankar och mal dem om och om igen. Ibland i alla fall.

I vilket fall så är det dags att ramla in i duschen, nu när jag ändå har lite tid över.

Sommaren är här

—————-
Now playing: Secret Service – Oh Susie
via FoxyTunes





Livet går vidare

7 06 2010

Livet går vidare. Det gör ju det vare sig man vill eller inte. Nog för att det känns eländigt men det finns tröst i eländet. För det första är jag inte slut och nere för räkning. Jag är ledsen och bedrövad och har varit så arg så arg. Men det är naturliga känslor har jag kommit på. De senaste veckornas kaos inom mig är bara tecken på att jag är sund nog att bli förvirrad. Så jag går vidare. Lägger den lilla pälstussen jag klippte från hennes päls i en liten plastpåse som jag sedan lägger ner i en prydnadskruka. Plockar ihop alla hennes saker, hänger upp halsbanden i hallen i väntan på att nästa hund blir min vän. Lägger den av henne så älskade pipleksaken bredvid ett nästan nytt tuggben på kattens klösbräda. Sätter ner Chips, kattens, matskålar på golvet igen. Där de stod före Kita blev en av oss på riktigt.

Så får det bli. Jag dammsuger, torkar golven. Röker och minns. En dag, rätt så snar dag, kommer en annan pälsvän bo med oss och den ska få vara en av oss. Jag kände Kita i blott ett och ett halvt år men vi blev vänner direkt. Sedan dess har vi varit vänner och tro mig, vi är det fortfarande, även om hon inte tar fysisk plats längre. Själen måste liksom tagit vägen någonstans.

Så jag torkar golvet en andra gång. Sätter mig ner och upptäcker att katten stryker sig mot mina ben där jag sitter, precis som hon gjorde före Kita flyttade in och började valla kattstackaren. Så där och då bestämmer jag mig för att livet får gå vidare.

Kita

Kita i full fart

—————-
Now playing: Deep Purple – Lalena
via FoxyTunes





När ensamheten blir bedövande

7 06 2010

Det är en så konstig dag. Det är första dagen av alla när jag inte klappat Kita. Chips, katten väckte mig genom att försiktigt klappa med tassen på min näsa och jag gick upp och det var inte förrän jag satt mig i köket för morgonciggen och tittade på klockan som jag kom på att jag inte längre behöver göra det. Jag behöver inte längre titta på klockan för att veta om jag ska gå ut med Kita eller om jag hinner dricka lite kaffe först. Jag kan sitta kvar där och röka och läsa tidningen och dricka kaffe utan att tänka på tiden. Den får gå som den vill, tiden. Ingen Kita kommer ändå upp ur sin gömma bakom sängen och tittar på mig för att sedan gå ut i hallen och komma tillbaka för att titta på mig igen. Signalen om att det faktiskt inte spelar någon roll vad klockan är eller hur länge sedan vi var ute senast. Det suger totalt att komma på allt det där och jag känner det som att jag ska losa det totalt. Tårar som liksom bränner långt inne under ögonlocken men de senaste tårarna jag fällde föll i Kitas päls innan de lyfte ur henne ur bilen och bar in henne, bort henne.

Ute är det grått och det är måndag och här inne är det grått och det är måndag här med. Inget rör sig, ingen snarkar. Rasslet från ett halsband hörs inte längre. Det ligger i min väska i hallen det där halsbandet. Fan också att det ska ligga där. Fan också. Lusten att supa bort alla tankar och tårar och smärta och längtan och sorg är överväldigande. Men jag vet bättre. Det räcker inte med all alkohol i hela vida världen för att må bättre, det gör bara den beska kalken än mer besk. Så jag håller mig till kaffe och cigg. Klappar katten och försöker att visa att allt är ok. Bara lite lugnare, lite tommare. Lite fel. Men vi finns kvar här i vår lilla värld. Jag och Chips. Två trogna varelser som har fått lära känna en underbar hund som hette Kita och som blev 7 år. Vit om nosen var hon, lurvig i pälsen. Hade utmärkta tänder och låg ibland med framtassarna i kors och såg oändligt vis ut.

Så vi sitter här. Jag och Chips, vår dörr är öppen och våra hjärtan likaså.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – The Complete Banker
via FoxyTunes





Mitt i sorgen

6 06 2010

Allt som nyss var så fint och vackert och bra har hamnat snett och ur spår. Jag själv har hamnat snett. Totalt ur det där spåret. Kita, den svarta hunden lade sig ner och somnade och dog. Nu är det bara jag och katten kvar igen. Som det alltid varit känns det som. Två själar i en lägenhet varav den ena själen ramlat ner i ett hål igen. Det som jag trodde var begynnande friskhet och livslust visade sig vara en skör chimär. När allt känns bra så visar sig livet alltid från sin fula otäcka sida verkar det som.

Jag sitter och försöker komma på hur jag ska fortsätta hålla mig uppe. Hur jag ska styra vidare utan att återigen ramla och falla och slå mig. Just nu vet jag fan inte. Alls. Jag har ingen som helst aning men Kitas tuggben ligger bredvid mig på golvet och inatt vilade jag bredvid den allt kallare hundkroppen i väntan på att få hjälp med att köra henne den allra sista gången till djursjukhuset. Hennes nos som de senaste dagarna varit torr och febervarm var kall och ögonen brustna. Hon tog sin självklara plats i mitt liv och nu är den platsen tom och ekande.

Förut, i ett annat liv, tyckte jag att människor som pratade om sorg efter djur svamlade. Nu är sorgen min och kanske svamlar jag men det som gör ont gör ont likväl. I allt det mörka så väntar jag på att hon ska komma och trösta mig, men så kommer jag på att det ju är henne jag sörjer. Katten gör sitt för att ta tillbaka sin plats i lägenheten men har nog inte heller hon förstått att den är hennes igen. Så jag låter tuggbenet ligga kvar på golvet, för att det känns bra att ha det där.

Det är nog dags att sova lite tror jag.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Can You Stand Upon One Leg
via FoxyTunes





När alla fanor slaknar

9 05 2010

Där fick man på näsan så att det skvätter om det. Elfsborg förlorade mot Mjällby och depressionen är nära nu. Fan, att ett geni och en gentleman som mig ska behöva leva med förlusten är banne mig ett enda elände. Men allt är inte fotboll. En del är musik med. Böcker och vackra solnedgångar och medgångar. Motgångar får jag ta i nästa liv känns det som.

Ikväll ska jag ut till mina vänner och bara vara. Njuta av livet, låta hunden gå fri i deras trädgård och dessutom ska jag bada. I varmt vatten som säkerligen  kommer mjuka upp mina muskler. Så livet är rätt ok ändå. Även fast eleganterna förlorade. Det kommer en ny match på onsdag. AIK hemma på arenan borde väl mest vara 90 minuters uppvisning. Hoppas jag.

Det finns tankar i mig som snart ska komma ut. Men de får vila lite. Mogna. Under tiden ska jag leva lite.








%d bloggare gillar detta: