Rösten från under snön som faller

18 11 2010

Sedan chair carried by two people

Image via Wikipedia

Det ligger små bollar med stoppning över hela lägenheten. Det är min galna hund, Dipp, som står för den distrubitionen. Det som tidigare var en Björne är nu ett tomt skal som slokar med huvudet. Även en Nalle Puh har gått ner kraftigt i vikt. Jag vet inte om Dipp har något emot mjukisdjur i form av björnar, men klart är i alla fall att hon älskar att bita sönder dem så att den där vita stoppningen sedan finns precis överallt.

Utanför mina fönster är marken vit av frost och ett tunt, tunt täcke med snö. Det ska bli mer av den varan har jag förstått. Inte mig emot. Jag älskar snön. Den ger mitt liv lite ljus när världen är som mörkast. Jag älskar ljudet av skoknarr, lukten av snö och den vita färgen. Snart är det jul. Jag vet inte vart alla sekunder tog vägen, det var ju inte länge sedan jag var tvungen att gå in för att ta på mig en extra tröja i den varma sommarkvällen, när vi firade midsommar. Någonstans har alla de där sekunderna försvunnit och jag kommer aldrig mer få dem tillbaka.

Igår frös jag. Ända in i själen frös jag. En frossa som gav mig kall svett på bröstet där jag låg under mitt tunna fåniga otillräckliga täcke. Även med Dipp på ena sidan och katten Chips på den andra frös jag. Feber. Det har äntligen nått fram till mig, varför jag får dessa eviga infektioner i kroppen, dessa eviga halsflussar och dessa eviga lunginflammationer. Tänderna. Jag måste gå till tandläkaren. Jag har inte varit hos en sådan sedan 2003 då jag reste mig upp ur stolen och gick. Mitt i behandlingen. En skräck som var starkare än smärtan i söndriga fyllningar. Så på måndag, när jag ändå är hos läkaren ska jag be om den där remissen till sjukhusets tandläkare så att de får söva mig och göra det som måste göras i munnen på mig. Det är enda sättet. Jag bara vägrar att sätta mig i en sådan där fasans stol och vara vaken medan en tandläkare våldtar min mun med sina intrument. Bättre då att sova och försvinna medan de gör vad de nu kommer göra. Men något måste ske, innan jag tappar alla mina tänder och blir till en gammal man.

Det är sådant jag funderar på en dag som den här. När alla väntar på snön. En del likt mig som ser fram mot det, en del som fasar inför insnöade bilar och brevlådor. Alla väntar och låter livet rulla på. Jag borde städa, fast jag har redan fuskstädat lite. Låtsas inte om dammlagren på möblerna, tar bara bort den vita stoppningen som ligger överallt i små bollar.

Häromdagen var min äldsta son här, sov över för första gången sedan jag flyttade ut hit. För första gången sedan 2006. Tiden går. Vi hjälptes åt med att sortera och slänga och fixa i mina förråd. Det blev mycket som slängdes. Troligen en hel släpkärra. Saker jag sparat fast utan att veta varför. 4 eller var det 5 skrivare. I en tid när det är billigare att köpa en ny skrivare än att köpa bläck så gick de gamla bort. Nu ligger de tillsammans med smutsiga gamla madrasser, tidningar, sladdar och ditten och datten i ett förråd i väntan på att jag kan frakta skiten till återvinningen. Det är skönt, så skönt att få lite ordning på saker. Lite luft i livet.

Under tiden tuggar Dipp på Nalle Puh.

Det är nog en bra dag idag. Ser jag när jag skriver. Jag har börjat göra det, eller, jag funderar på att börja göra det. Titta på vad jag skriver. I vanliga fall så skriver jag och lägger ut, helt utan att tänka på saken. Vill inte ändra på flödet, för det är ju sant, det där flödet. OM jag börjar pilla med texten, rätta och dona och tänka efter om man verkligen kan tycka som jag tycker, så blir det en lögn, känns det som. Men ändå. Om jag tittar på vad jag skrivit nu så är det en sorts hopp som visar sig. För mig i alla fall. Och det är ju faktiskt det viktigaste, att jag själv är nöjd.

Det är ju liksom bara en jävla blogg. En bland millioner, en med mycket liten röst. Mycket lite läsare och en mycket liten skapare.

Fast för mig är den viktig.

 





Att springa på vatten

29 08 2010

Ensamheten ger mig ro. Alltså, den som jag får förmånen att välja själv. Den som jag kan få mellan alla dessa möten med andra människor, med djur och med världens alla atomer. Ensamheten som rogivare är större och mäktigare än vilken drog som helst. Fast jag måste erkänna att det ibland verkar som att jag är en av de få som anser detta. De flesta verkar klamra sig vid varandra som för att söka skydd mot någon sorts mental storm.

Men återigen, det är skillnad på ensamhet som man väljer och ensamhet som klibbar sig fast som förra veckans svett. Jag har blivit välsignad med att åter möta kärleken till och av en kvinna. en småtrasig och stolt varelse som tittar på mig med mild, blå, blick. Då är det lätt att lägga sig i soffan och hela tiden veta att jag kan möta hennes omfamning vilken stund som helst. Då är ensamheten en stund för kontemplation och återhämtning.

Men idag ska jag åka till henne. Vara med henne. För att jag vill, för att jag mest måste. Ta med mig hunden och det goda humöret. Medelst buss ska vi besöka min bättre hälft. För att jag vill, för att jag bara måste.

Jag ska först städa min lägenhet. Så att återinförandet i den samma blir något att se fram mot. Dammsuga och damma och moppa. Ordning i rummet ger mig en smula ro i själen. Stökighet stökar till mina tankar. Ständigt på gränsen till att vara pedant. Jag aktar mig noga för att återfalla i gamla mönster där jag inte kan sluta städa. Mönster där jag aldrig kan njuta av vetskapen att det är rent utan hela tiden letar smuts. Så jag låter det stökas till en aning för att sedan kunna städa det till ordning och reda.

Har man dessutom en löpande hund och en fällande katt så måste man likt förbannat ta tag i det där. Vare sig man vill eller inte. På golvet prickas ytan av små blodfläckar, fläckar som blandas med damm och katthår tills det ser ut som ett smutsigt mord har skett. Jag funderar varje minut på att köpa tikskydd men det blir inget av tanken. Bara ännu en sväng med moppen. De små blodfläckarna flyter ihop, binds samman av damm tills parketten ser sliten och gammal ut. Tills jag byter vatten i hinken och smeker bort all gammal lort. En märklig tillvaro när jag tänker på det.

Först blir det en kopp kaffe till. Rulla en cigarett. Duscha. Klä mig i min vackraste skrud, för att hennes, hon den jag håller av, ögon inte ska behöva bry sig om trådars slitenhet eller fibrers fläckar. Raka mina kinder så att de smeker hennes när vi kysser varandras själar. Nogsamt applicera väldoftande droppar på min kropp. För hennes njutning. För min egna förnöjsamhet. För att jag vill. För att jag måste.





Rapport från viruskriget

3 07 2010

Det är lite senare nu. Senare än det var tidigt i morse, då när jag låg och vred mig i svettvåta lakan och med dunkade huvudvärk. Gott så. Jag sitter och lyssnar till Dire straits och lurar på att göra hunden och katten sällskap i det enda svala rummet i lägenheten, sovrummet. Dessutom är jag trött ändå in i döden så det skulle sitta gott med lite sömn. Kanske kan jag få något vettigt gjort när jag sedan vaknar. Vardagsrummet ser ut som om en valp hade dragit fram. Ja just det ja, det har en liten valp gjort ja. Där ute, i världen är det stekande varmt och doften av asfalt och gräsmattor och Viskan som flyter fram blandar sig till en sommardoft.

Trött.

Dipp på besök i Svenljunga av alla ställen 🙂





Ny dag, nya möjligheter

18 05 2010

Det är underbart att vakna vederkvickad och glad. Men si idag blev det icke något sådant uppvaknande. Jag kan snarare likna min morgon med kvicksand. Det gick trögt och svårt. Väntan innan kaffet runnit ner i kaffebryggaren kändes som en evighets evighet. Men allt går om man ger sig tusan på det och här sitter jag nu. Kanske inte direkt pigg men levande. Inte illa, inte illa alls.

Mina djur, den famösa katten Chips och den voluminösa hunden Kita studsar runt i lägenheten och ägnar sig åt den berömda leken ”jage”, även kallad ta-fatt. Själv så är jag väl mest lite tafatt och försöker finna kraft i kroppen till att åka in till la stada för att ägna kära mor en stund. Hon behöver lite hjälp med ärenden och sådant. Som enda son får man göra sin plikt. Jag är glad att jag själv har tre barn som kan alternera den dagen deras kära fader, eder undertecknad alltså, blir gammal och skröplig och behöver hjälp och sällskap.

Fasen, det behövs städas här hemma med. I all fall ett drag eller fyrahundra med dammsugaren. Men det får allt vänta känner jag. Lösningen ligger liksom i att aldrig låta blicken vandra nedanför midjehöjd så slipper man se eländet som täcker mina golv. Så jag gör och och stapplar väl in i duschen kan jag tro. Jag har saker att göra ju.

—————-
Now playing: UB40 – Red Red Wine (Edit)
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: