På väg

25 07 2010

Är jag kär? Jag vet inte, det är allt för tidigt att svara sig själv och andra på den frågan. Är jag förälskad? Samma svar. Är jag förtrollad? Helt klart. Oerhört och oreserverat. Den där känslan av att ångesten aldrig mer kan komma ikapp. Blyga tankar och fräcka tankar. Funderingar på hur man ska behaga. Tillfredställa. Vara till lags. Göra sig själv förtrollande och fängslande. Hon vilar i min bädd igen. I det mörka rum jag skapat för mig själv och djuren. Dörren är stängd och jag drar mig för att låta mig själv tala. Men jag måste. Tänker på dig och känner saker som jag trodde var bortglömda, bortgömda och förglömda. Tänker på att tänka kloka tankar att berätta om men finner mest bara ett hjärta som slår alldeles jämt och hårt.

In till la stada ska jag. För att förtrolla och göra mig påmind. Väcka henne med häpnad. Slå henne med min värme, få henne att vilja.

Med hunden vid min sida kommer jag ta bussen och gå på stadens regnvåta gator, för den kära lekens skull. För min skull och andras skuld. En resa in till det som skrämt mig men som lockar med röster jag kan höra om jag bara lyssnar. In dit för att kunna återkomma med gåvor av myrra och gyldene blod. In för att återkomma.

Med tankarna på drömmar höga som hus





Den sista promenaden

6 06 2010

Sorgen bor där inuti mig. Den skär och stampar och kräver utrymme. Jag sitter här och gör det jag alltid gör och tror att Kita, den svarta hunden, ska dyka upp från sin egna plats bakom sänggaveln. Stirra på katten och ge sig ut i köket för att se om det hänt något nytt spännande i matskålen. Förut när jag lade mig för att vila vaknade jag med ett ryck för jag kom på att jag måste ut med hunden. Men det behöver jag ju inte längre. Den där hundkvinnan som älskade mig för den jag är och inte krävde mer än lite mat och promenader i skogen är borta. Ingen fångar längre sommarens getingar. Ingen morrar längre lågt, nästan ohörbart, när någon går i trappan. Ingen hund gömmer sig längre när jag frågar henne om hon ska duscha. Ingen av allt som jag vant mig vid, som jag tog för givet finns längre. Allt är nytt igen. Katten ligger på fåtöljens fotpall. Hon finns kvar i mitt hem. Men hon är av en annan sort. Hon är inte min vän, hon är min bundsförvant. Min pälsiga vän är bränd till aska och jag kommer aldrig mer vakna i soffan av en glad hundtunga i ansiktet.

Nu måste jag ta tag i mitt liv. Inte sluta gå ut, även fast jag går ensam. Inte längre behöva ta med mig påsar ut. Åka buss ensam. Det finns inte längre någon anledning att gå upp i skogen och traska i sommarvärmen, sakta och stilla. Men jag får finna en anledning. Skogen och stigarna finns kvar, den lilla dammen där Kita brukade bada är inte uttorkad än. Jag får ge mig ut i allt det där och hoppas att Kita kanske går bredvid mig på ett eller annat sätt.

Men jag vet nu att jag aldrig mer ska leva utan hund. Djuren har givit mig så mycket och det vill jag inte förlora. En liten Chips som vilar bredvid mig i sängen, en stor Kita som studsar upp när jag går ut i köket. Den svarta hunden kommer aldrig åter men hennes arvtagare ska jag börja leta efter snart. När jag fått ordning på de demoner som återkommit i mig. De sista  veckorna har jag varit så arg, så desperat eftersom jag kände på mig att något skulle hända. Jag vill inte var arg längre. Jag vill inte vara förtvivlad. Jag vill bara sörja och gå vidare med mitt liv. Finna samma ro som jag upplevt den sista tiden, när jag och Kita var ute i snön eller solen.

Men det finns ljus i mörkret. Igår var vi ute på en sista promenad. Kita var trött och sjuk men knallade ändå omkring i skogen nedanför min mors hem. Vi gick där och jag kunde berätta för Kita om hur jag sprang omkring där som barn. Nu har de skövlat en stor del av skogen inför ett vägbygge men ändå fanns vissa saker kvar. De där märkliga gamla spikarna i ett träd, tågskylten som vi övade prickskytte på med luftgevär. Även fast det inte längre finns någon övergång där. Pumpabäcken där jag med flit en gång ramlade i och förstörde min nya klocka. Kita klafsade givetvis i vattnet och stod där och såg rätt så nöjd där i solskenet. Vi gick där precis som jag gjorde med Zinta, den norska buhunden vi hade när jag var liten. Samma stigar, samma träd, samma gräs och samma himmel. Bara värme och doften av varmt gräs och spirande sommar och jag trodde nog att Kita skulle bli frisk. Bara 12 timmar senare var hon död.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Assume The Perpendicular
via FoxyTunes





Åldern på mitt hjärta

8 05 2010

Min ömma moder var 19 år yngre än min oömma fader. Dessutom väntade de med att skaffa barn och när väl barnen dök upp visade det sig vara jag. Så nesligt. För mig. Att ha en far som var 48 och en moder på 29. Hur det spökade för mig i alla år. Hur det slog ned mina andar och min livsduglighet.

Men mina första år var bra. De spenderades med min oömma fader eftersom han var hemmavarande då hans nerver voro klena. Liksom hans sons skulle med åren visa sig vara. Mor arbetade och stretade medan jag och farsan gick promenader och letade fornminnen.

Men återigen. Som det hemsökte mig. Åldersskillnaden. Själv var jag 20 fyllda när min äldsta son gjorde entré och på den vägen är det. Fast ju mer jag funderar ju mindre spelar åren roll. Det handlar väl om det man bär i hjärtat och när jag lyssnar på min moders berättelser om hur de tillsammans satte kyrkklockan på stadsdelen de bodde på i klang en tidig nyårsdagsmorgon så finner jag att man kan vara ung i hjärtat tillsammans. Ett upptåg helt i min smak.

Så år är inte det viktiga. Det man bär i hjärtat är det som spelar roll. Ibland är en del äldre än sin kropp, ibland är de yngre. För det mesta bor det både en yngre och en äldre person i samma kropp.

Kroppen blir till mull till slut men sinnet dör nog aldrig tror jag.





Ett försök att förstå

7 05 2010

Jag tänker på att jag inte känner några missbrukare alls. Alltså, inga ”bänkmänniskor”. Inga utslagna. Jag känner till en del som tror att de har koll men som obevekligt kommer finna sig inte ha det men det är inte för mig att predika om. Varje gång en alkis öppnar käften om sådant så tycker folk bara att man ser spöken på ljusan dag för att göra sig själv lite finare. Så de får väl snubbla själva.

Men förövrigt känner jag inga alls. Jag känner till några. Men det beror mest på att jag sett dem på stan och gått förbi precis som alla andra med en klump i magen. Kanske, hoppas jag, är min klump mest här rörande från att jag vet att jag själv kunde vara utslagen och borta istället för att vara rädd för att bli slagen eller vad nu man är rädd för när man går förbi en alkis som pissat ner sig. Eller att jag vet att livet inte är över än och att allt kan ändra sig på en sekund. Att jag själv kanske sitter där en dag. Även om jag absolut inte vill.

Men Cattis skrev ett inlägg väl värt att tänka på. Om hur det finns en person bakom varje missbrukare, bakom varje utslagen, bakom varje siffra i statistiken och bakom varje dödsannons, bakom varje gravsten och bakom allt det som vi andra kan bläddra förbli i vår livs webbläsare. Jag känner ingen sådan. Eller, det gör jag ju. Det gör nog alla. Någon man gått i skolan med som man bara inte orkar prata med fast de överfaller en på torget. Någon som man delat buss med allt för många gånger. Någon man lekte med som barn. Någon som man är släkt med.

Så nästa gång man går förbi en sådan där utslagen skrälande skrikande smutsig varelse så ska man nog vara förbannat noga med att komma ihåg att även den har varit någon som hade drömmar och tankar och att de där drömmarna och tankarna finns kvar i den. Bara längre in.





We are the nobodies

7 05 2010

Det har varit en lång dag fast den började sent. En promenad med Kita, hunden, blev en busstur in till La stada, en promenad genom staden blev en promenad till Knalleland och handla lite mjölk blev att handla lite mer. Vi hann med att leka lite i skogen med. Allt var helt oplanerat och det känns skönt att låta livet vara sånt ibland. Helt utan att tänka en enda tanke innan man beger sig och bara se vart man hamnar. Men vi hamnade hemma till slut och det är så det måste få bli. Något annat vore en katastrof. Känns det som.

Nu när mitt hem verkligen är det. Ett hem. Men saker, dofter, gardiner, soffa, mikro, kaffebryggare, sängar och ljud. Med platser som mina djur har utsett till sina och med gitarrerna på platser som jag bestämt är deras. Med vetskapen om att solen går ner åt det hållet och upp åt det andra. Med vetskapen om vilket rum som är varmast och vilket som är kallast. Med plats för mina kläder och en plats för gårdagens tröja.

Det är väl så att jag inte är speciellt klok, inte så vacker, inte smal och lyckad. Inte rik eller framgångsrik, knappt lycklig vissa dagar. Men jag är som jag är. Vem skulle jag annars vara? Så många masker har passerat framför mitt ansikte, så många röster från min strupe. Nu är jag så naken jag kan vara. För dig. Tar jag av mig mer lager så återstår inget annat än det jag vill ha för mig själv. Det jag behöver hålla för mig själv, som håller min själ på plats och mitt blod rött. Något måste en man få ha för sig själv.

Today I’m dirty
I want to to be pretty
Tomorrow I know, I’m just dirt
Today I’m dirty
I want to to be pretty
Tomorrow I know, I’m just dirt

We are the nobodies
Wanna be somebodies
We’re dead, we know just who we are
We are the nobodies
Wanna be somebodies
We’re dead, we know just who we are

Yesterday I was dirty
Wanted to be pretty
I know now that I’m forever dirt
Yesterday I was dirty
Wanted to be pretty
I know now that I’m forever dirt

We are the nobodies
Wanna be somebodies
We’re dead, we know just who we are
We are the nobodies
Wanna be somebodies
We’re dead, we know just who we are

Some children died the other day
We feed machines and then we pray
Look up and down mortified
You should have seen the ratings that day
Some children died the other day
We feed machines and then we pray
Look up and down mortified
You should have seen the ratings that day

We are the nobodies
Wanna be somebodies
We’re dead, we know just who we are
We are the nobodies
Wanna be somebodies
We’re dead, we know just who we are
We are the nobodies
Wanna be somebodies
We’re dead, we know just who we are
We are the nobodies
Wanna be somebodies
We’re dead, we know just who we are








%d bloggare gillar detta: