Ljudet från en man som reser sig.

27 12 2010

IMG_7987

Image by SBeggsMiller via Flickr

Solen skiner in rakt på mitt konterfej. Varm smeker den mina kinder och någonstans finner jag än en gång styrkan man får genom vinterljus. Den nyfallna snön glittrar och gnistrar, som en tvättmedelsreklam från naturen. När vi går ut, jag och hunden, spänner hon flexikopplet  till bristningsgränsen och studsar genom snömängderna för att skaka av sig den återhållna energin. Hon är nog rätt trött på att vara här hos mor nu. Så vi kommer återgå till vår lilla tillvaro i min lilla lägenhet, i vår lilla värld.

Askkoppen bevisar tydligt att jag röker för mycket. Fast man röker ju alltid för mycket så länge man röker överhuvudtaget. Så jag tar väl en kopp kaffe till, morsans snabbkaffe som smakar lite bittert, beskt. Tänker att jag ska dammsuga och torka golven innan jag åker hem. Dipp fäller mycket nu och det finns tecken på hennes existens över hela lägenheten. Det är inte som hemma där jag inte har mattor, där fastnar inte håret på samma sätt.

Tonartshöjning. Det är dags för ett värdigt slut på julen. I år undrar jag om det är värt det. Julens alla vedermödor alltså. Den går ju över redan innan den har börjat känns det som. Slipsen jag hade på julafton ligger på bordet av alla ställen. Jag får väl lägga den i resväskan innan jag glömmer bort det. Det är sådana tankar som upptar mig idag. Lite melankolisk kanske? Jo, jag är nog det. Vemodig och trött och har en förkylning som ligger och bubblar men inte vill visa sig ordentligt. Det är bara huvudet som värker så det flimrar för ögonen som vill komma fram från huvudvärkarnas gömstället.

Igår fick jag mig en tankeställare. På det mest märkliga sätt. Jag satt i köket och snaskade på lite kvarglömd skinka medan jag slötittade på filmen Professor Klump 2. Jag kan inte ens påminna mig om vad den handlade om, så illa var det med den filmen. Men helt plötsligt sade någon en sak som fastnade i skallen. En sådan där sak som man så klart vet men kanske inte tänker på. ”Om du finner en kvinna som älskar dig så ska du hålla hårt i henne”, fast det där lät bättre på engelska. Tanken är väl inte att man ska fängsla kvinnan, men att man ska göra vad man kan för att få behålla henne. Så klart.

Så jag sitter och saknar och blir illa berörd av den känslan. Men vad faen, jag ska ju vara glad för att jag funnit en vacker, klok, smart och rolig kvinna som säger att hon älskar mig. Istället för att sitta och gnälla för mig själv så ska jag för tusan vara glad över att hon överhuvudtaget finns. Det låter trivialt för många kanske, men jag var tvungen att sitta och tugga på sill och höra det där från en kass film för att riktigt ta åt mig det hela. Så märkligt.

Så jag får ro i hjärtat. Finner ny kraft i det jag har istället för att rasera mig själv genom det jag för stunden inte kan nå. Det är dags att resa sig upp och städa upp röran jag och min hund skapat hos morsan. Dra fram dammsugaren och moppen och rengöringsmedel. Sen ska jag stänga min resväska och åka hem till min egen Batcave.





I väntan på min drottning

16 12 2010

da: Kryptkirken under Vor Frue Kirke er den æl...

Image via Wikipedia

Sömnens land är en plats för återhämtning och läkande. Efter att ha sovit endast sporadiskt och aldrig mer än tre timmar i stöten i två veckor har jag inatt sovit som en gris. Djupt och drömlöst och när jag vaknade var jag pigg och utvilad. Sådär lagom trött att man längtade efter en kopp kaffe och en cigg. Förnöjd och glad. Så underbart. För dem som säger att sömntabletter är något dåligt kan jag bara säga att så länge man slipper dem ska man vara nöjd, men om man behöver dem så kan de rätta ut ett helt snett liv. Leve dem.

Redan klockan 7 var jag uppe och snurrade. Drack det där kaffet och sen var det promenad med en hund som fick upp ett spår i skogen och bara drog. Försvann. Där gick jag och ropade som en besatt. Hon har aldrig gjort så förut så jag blev mycket orolig. Men efter ca 20 minuter kom en mycket upprörd hund springande. Frågan är vem som blev mest rädd när hon försvann, hon eller jag. Mitt tips är att hon blev vettskrämd för hon blev så glad när hon såg mig att hon studsade runt som hon gör när jag kommer hem efter att ha varit i stan eller något. Gott så. Nu ligger hon i soffan bakom mig och stensover. Det tog nog på hundkrafterna tror jag.

Förövrigt så känns livet på topp. Efter att jag fått mina mediciner så mår jag så förbannat mycket bättre. Det visar bara på hur viktiga de är för mig fortfarande. De ger mig möjlighet att leva ett normalt liv. Utan dem så blir jag bara en ångestskugga som irrar mellan säng och stolen i köket för att röka och tillbaka igen. Men som sagt, nu mår jag bra igen.

I morgon kommer flickan. Kvinnan. Mitt syre. Mitt blod. Min livsnerv. Det känns helt fantastiskt att få träffa henne igen. Hon stannar över helgen och sedan tar det nog ett tag innan vi träffas igen. Hon har åtaganden hemma som hon måste stå upp för så det får vi bara ta. Att jag skulle åka dit, till kollektivet, är väl kanske inte riktigt realistiskt än. Vi väntar med det tills vi känner oss riktigt trygga med varandra och så att jag kan koncentrera mig på att lära känna de andra när jag väl åker dit. Sen är det ju det där med hundvakt med. Men vi får härda ut. Allt för kärleken som hon sade häromdagen. En vacker dag så flyttar jag väl kanske dit och då får vi träffas hela tiden. Så underbart. Men det är då det.

Så idag ska jag handla lite mat, jag har fått låna lite pengar av en väninna och i morgon ska jag låna lite till över helgen av kära mor. Så idag går tiden åt till att handla lite, städa och putsa så att det är fint i morgon när hon kommer. Jag är så glad så glad.

Just nu känner jag att det inte finns något vackert att skriva, inga fina ord, det räcker med de hederliga som man använder när man talar. Kanske kommer något senare men just nu så är det bara trivsamt att skriva. Jag älskar att skriva. Det är samma kick som folk får av att motionera eller spela musik eller tävla i en sport eller vad de nu får en kick av. Att skriva ger mig lugn och en känsla av att faktiskt behärska det jag gör. Att skriva ger mig liv. Att skriva ger mig allt jag behöver. Nästan. Kunde man bara komma på ett sätt att dra in lite pengar på det med vore det perfekt. Men jag har väldigt svårt att se varför någon skulle betala för det jag skriver. Finns det någon som tror det så säg gärna till och ge mig förslag på hur jag ska göra för att nå dit. För det är ju det jag vill. Skriva. Jag har inte längre några problem med att säga det. Det är så jag vill leva mitt liv. Skrivandes. Fotandes. Kanske börja måla lite. Dreja, det är Cecilija som vill jag ska prova det så varför inte?

Jag vill skapa. Jag är inte längre rädd att säga att jag är en konstnär. Kanske en meningslös och talanglös sådan, i alla fall vet jag att en del tycker det. Men det är vad jag är. Konstnär och bohem. Bipolär med trolig ADHD. En sådan person ska inte stå och jobba på fabrik eller skriva en massa meningslösa  rapporter vid ett skrivbord. Inte undra på att jag gick sönder när jag våldförde mig själv på min egen natur. Jag borde varit starkare tidigare i livet och stått upp för vem jag är. Jag borde lyssnat till mina engelsk och svenskalärare på gymnasiet som sade att jag borde byta linje och läsa mer teori och förberedande kurser, att jag borde ägna mitt liv åt att skriva. Men jag vågade inte. Det lät så pretantiöst att säga att man vill bli författare eller journalist. Jag kommer delvis från arbetarklass och där får man aldrig vara pretantiös. Min fot i medelklassen, genom min far som alltid uppmuntrade mitt läsande och som själv skrev väldigt vackra brev, hade nog ingen emot att jag var pretantiös, men den delen var inte så stark som den tillbakahållande arbetarklassen.

Men nu är jag vuxen och tar beslut utifrån mig själv och jag har bestämt mig för att skriva och skapa är min grej. Min livsuppgift. Cecilija och vår kärlek är så mycket baserat på att vi gör det så jag kan slappna av och faktiskt göra det jag vill. Släppa rädslan. Eller snarare, låta rädslan vara kvar som drivkraft.

Nog om det. Idag var det mycket pladder märker jag. Så jag ska dricka lite kaffe och sedan städa lite. Sen affären och sedan kanske en stund med en bok. Livet är fan underbart.

I morgon kommer hon och jag längtar efter dunket i rälsen.

En av mina absoluta favoritlåtar. Videon är underbar med. Precis så här känner jag nu för tiden.





Livet går vidare

7 06 2010

Livet går vidare. Det gör ju det vare sig man vill eller inte. Nog för att det känns eländigt men det finns tröst i eländet. För det första är jag inte slut och nere för räkning. Jag är ledsen och bedrövad och har varit så arg så arg. Men det är naturliga känslor har jag kommit på. De senaste veckornas kaos inom mig är bara tecken på att jag är sund nog att bli förvirrad. Så jag går vidare. Lägger den lilla pälstussen jag klippte från hennes päls i en liten plastpåse som jag sedan lägger ner i en prydnadskruka. Plockar ihop alla hennes saker, hänger upp halsbanden i hallen i väntan på att nästa hund blir min vän. Lägger den av henne så älskade pipleksaken bredvid ett nästan nytt tuggben på kattens klösbräda. Sätter ner Chips, kattens, matskålar på golvet igen. Där de stod före Kita blev en av oss på riktigt.

Så får det bli. Jag dammsuger, torkar golven. Röker och minns. En dag, rätt så snar dag, kommer en annan pälsvän bo med oss och den ska få vara en av oss. Jag kände Kita i blott ett och ett halvt år men vi blev vänner direkt. Sedan dess har vi varit vänner och tro mig, vi är det fortfarande, även om hon inte tar fysisk plats längre. Själen måste liksom tagit vägen någonstans.

Så jag torkar golvet en andra gång. Sätter mig ner och upptäcker att katten stryker sig mot mina ben där jag sitter, precis som hon gjorde före Kita flyttade in och började valla kattstackaren. Så där och då bestämmer jag mig för att livet får gå vidare.

Kita

Kita i full fart

—————-
Now playing: Deep Purple – Lalena
via FoxyTunes





Ur sängen i solen

23 05 2010

Vissa dagar vaknar man och är redan trött. Idag är helt klart en sådan dag. Igår var min yngsta son här och vi umgicks sådär som man önskar att man alltid gjorde. Lugn och ro och bara vara, käka pizza och dricka obscena mängder cola. Vi var ute med Kita i solen och svettades precis som man tarvar göra när sommaren kommit och man ännu inte vant sig vid värmen eller lärt sig hur man ska klä sig.

Dagen före gårdagen tillbringade jag på landet hos goda vänner, vi satt och pratade om allt och inget och jag ominstallerade min dator som börjat krångla allt mer. Det var ömsom sol, ömsom vräkte regnet ned. Åskan mullrade och blixtar slog ned. Kita sprang ut och in i huset och jag själv blev avslappnad och nöjd med livet.

Så att jag somnade som ett barn igår när sonen åkt hem var kanske inte helt oväntat. Med kläder och i största hast somnade jag på sängen och vaknade inte förrän i morse, i nästan samma ställning som jag somnat i. Men nu gäller det att sätta lite fart. Jag ska ha mina vänner över på middag och behöver både städa och handla mat innan det gått allt för mycket av dagen. Men så trött så trött. Fast det är inte alls en jobbig trötthet. Mer en nöjd och slapp sådan. Som när man lever ett gott liv och trivs med det.

Så nu är det dags att bryta sig ur sömnen på allvar och göra saker. Viktiga saker. Städa, duscha, gå till affären, njuta av livet och solen som skiner där ute, förvisso under grå himmel men likt förbannat skiner.





Som om allt hänt

19 05 2010

Jag är helt klart inne i någon sorts bra sväng. Har ett lugn som jag inte känner igen men som jag nog kan vänja mig vid. Har inte så förbannat bråttom bort. Är rätt så nöjd med sakers tillstånd och att vara inuti mig själv. Sommaren är här säger SMHI och jag kan bara gilla det. Öppen balkongdörr och öppet köksfönster och öppet hjärta. Dessutom fick jag min lilla skärv idag så jag kan köpa mat igen.

Igår var jag hos kära mor och stannade länge. Det var väldigt länge sedan jag stannade länge där. Jag brukar ha bråttom bort, ifrån, för att jag inte kan förhålla mig till hennes åldrande. Men igår så hjälpte jag till och med henne att färga håret. Vi pratade om ditten och datten medan Kita, hunden, mumsade kakor och blev allmänt bortskämd av mor. De kommer bra överens de där två.

I dag bär det ut till landet, till doftande gräs och öppna vidder. Vänskap och frihet och allmänt måbra-känslor. Men först så ska jag städa lite, bara lite lätt, ytterst lätt. Bara för att känna att jag gjort något vettigt.

—————-
Now playing: Kelis – 4th of July (Fireworks)
via FoxyTunes





När allt är klart och färdigt

14 05 2010

Då var det städat. Allt är på sin plats och jag på den platsen jag borde vara jag med. Ordning råder. Själen måhända vara i olag men den är i alla fall ren. Som nyfallen snö, för jag har bränt bort all synd med eld och svavel.

Mina goda vänner kommer om någon timma men före det ska jag ta hunden och mig själv ut i skogen. Bara lyssna och känna och veta att världen är så stor så stor att man inte får grepp på den hur man än gör. Det finns träd och mossa och stenar där som är äldre än jag orkar tänka.

Kort sagt, det ska bli underbart.

—————-
Now playing: Guns N’ Roses – Civil War
via FoxyTunes





Bortom solskenet

14 05 2010

Rostfria tankar. Ute är det som om vintern aldrig fanns. Värme och knoppar som brister med nästan hörbara plopp. Vi gick där ute i allt det varma sköna, jag och hunden. Vi gick och gick och jag ville aldrig gå in, aldrig mer frysa, aldrig mer ta på mig en tjock jacka och handskar.

Men vi gick in ändå. För man gör ju så mest hela tiden. Saker man inte vill göra. Gång på gång lyder man andra gudar än sig själv. Jag måste städa och det kan jag inte göra utifrån. Varför jag måste städa vet jag inte riktigt. Men jag känner att det är, blivit, viktigt. Något man ska göra för att passa in bland alla andra. Ett skitigt hem är det samma som en smutsig själ. Det gäller att dölja den där själen för allt och alla.

Så jag sitter här och dricker kaffe och funderar på vart jag ska börja städa. Vänster eller höger? Uppe eller nere? I vilket rum, i vilken tid?

Nä, det får bli nu, precis i detta nu!

—————-
Now playing: Blur – Death Of A Party
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: