Den här dagen är fan BÄST!

17 12 2010

Wall moon rising horizon

Image by Snipps Whispers via Flickr

En riktigt bra dag. En sådan dag när man vaknar och mår som en liten kung och vet att känslan kommer hålla i sig. Hon kommer idag. Med tåget, till min station, den jag ser från köksfönstret. Så jag ska städa lite, inte för mycket, bara lite lagom. Jag ska tvätta mig kropp. Jag ska gå ut med hunden och jag ska klä mig i rena kläder. Allt medan jag ler fånigt. Det bara är en sådan dag.

Hanna Cecilija den Underbara

 

Igår hann vi med att både bli lite snea på varandra och hitta tillbaka till det goda samtalet. Även det är en sak som gör att jag älskar henne och som gör att jag tror på det här förhållandet. Vi är båda rätt hetlevrade men reder ut allt snart genom att prata igenom allt, hitta lösningar på att undvika problemet igen. Hon är klok som en uggla där jag är dum som en gås. Vi kommer givetvis få samma problem som alla andra. Men jag tror vi kommer reda ut alla gräl just genom att vi pratar om det, kommer fram till vettiga lösningar och det vi pratar om är grunderna, inte det ytliga, det synliga vid ett gräl. Vi rotar oss ner till grundproblemet. Min oerhörda rädsla för att bli övergiven och djupt sviken igen, som jag blev av min förra fru. Hennes rädsla för att jag ska vara som en av hennes x som utnyttjat henne på alla sätt. Vi pratar barndom och uppväxt och livet som barn i en vuxen värld då våra kroppar varit vuxna men vi båda uppfört oss som ungdomar. Hur vi är redo att bli vuxna tillsammans.

Det är sådant, förutom våra gemensamma planer på gemensamma utställningar och böcker och musik så har vi något jag aldrig haft förut. Någon som kan diskutera på min nivå, jag säger inte att den är högre än andras, men det är definitivt annorlunda har jag lärt mig. Men vi pratar samma språk, hon kan ge svar på tal och utveckla mig. Plus då att jag älskar henne och hon älskar mig. Det här blir bra.

Så nu ska jag som sagt resa mig ur soffan och dammsuga, torka golvet och städa toaletten. Mer blir det inte. Sen kommer hon med 12.09 tåget och då ska jag och Dipp, hunden, stå där och ta emot henne. Jag vet att Dipp kommer bli överlycklig, hon gillar Cecilija lika mycket som jag gör. Det blir en underbar helg men god mat, filmer, skapande, hånglande och samtal. Dessutom ska jag titta på henne precis hela tiden. För till nästa gång vi ses så dröjer det. Tyvärr är det ju så, men varken hon eller jag är rik så små utstickare kostar på och dessutom har hon fullt upp i kollektivet.

En bra dag, helt klart en bra dag.

 

Vacker, vacker, vacker

 

 

Annonser




Den blomstertid nu kommit

4 07 2010

Det var varmt igår. Det var så varmt att min älskade dator gång på gång lade av eftersom den blev överhettad. Först efter att jag lagt den i frysen (sic!) en stund så funkade den som den skulle. Idag är det bara varmt och gott. Inte den där kvävande hettan utan en svepande, mjuk, värme som lindar in tillvaron i glömska av vinter och snö och kalla känslor.

Ändå så orkar jag inte så mycket som jag skulle vilja. Den vid det här laget berömda förkylningen ligger och stör i bakgrunden som vitt brus. Jag försöker att negligera den men den kräver uppmärksamhet och närvaro. Den kittlar min näsa och river min hals, den dunkar i pulsarna i huvudet och kväver varje ansats till att vara pigg. Så jag kapitulerar och gör mitt bästa för att låta den ta så lite plats som möjligt utan att den får vinna hela kriget.

Kanske skulle man ta en promenad med hunden? Det brukar lösa rätt många problem har jag märkt. Jo, en kaffe och sedan ut i världen igen. Så får det allt bli.





När molnen blir en befrielse

4 07 2010

Jag vet att man enligt gällande doktrin inte får säga så här, men jag gör det ändå. Molnen har rullat in över himlen och jag drar en lättnadens suck. Äntligen lite svalare, äntligen luft som går att andas. Äntligen lite vila från solens obarmhärtigt skarpa strålar. Ljuset, det bedårande vackra ljuset, är kvar. Det mörka vilar fortfarande djupt instoppat inuti november. Men man kan återigen andas.

Jag har inget emot värme. Värme frälser en frusen själ och tinar isen i en ande som fastnat. Men måtta, måtta mina vänner. Måtta är aldrig fel. De två sista dagarna har det varit omåttligt varmt. För varmt. För mycket av det goda. Som att bli istoppad tårta även när man blivit mätt på allt det sockriga och smetiga.

Så nu när molnen tagit plats på himlavalvet så är jag mer än nöjd. Äntligen kan jag leva utan att vara rädd för att smälta bort. Gott så.

Nu väntar lite kaffe och sedan ska jag lägga mig på sängen och läsa dagens avis. Förkylningen bor kvar i min kropp men har gett upp den allra värsta kampen med mig. Den ligger bara och småputtrar, gör sig påmind genom en envis huvudvärk och lite lagom feber. Lagom för att jag med gott samvete kan göra precis ingenting hela dagen. Ingenting förutom att försöka aktivera min uttråkade hund. Hon far mellan rummen som en osalig ande, endast tröstad av att jag ger henne små uppgifter när jag orkar.

Livet som är är inte så illa.





Den sista promenaden

6 06 2010

Sorgen bor där inuti mig. Den skär och stampar och kräver utrymme. Jag sitter här och gör det jag alltid gör och tror att Kita, den svarta hunden, ska dyka upp från sin egna plats bakom sänggaveln. Stirra på katten och ge sig ut i köket för att se om det hänt något nytt spännande i matskålen. Förut när jag lade mig för att vila vaknade jag med ett ryck för jag kom på att jag måste ut med hunden. Men det behöver jag ju inte längre. Den där hundkvinnan som älskade mig för den jag är och inte krävde mer än lite mat och promenader i skogen är borta. Ingen fångar längre sommarens getingar. Ingen morrar längre lågt, nästan ohörbart, när någon går i trappan. Ingen hund gömmer sig längre när jag frågar henne om hon ska duscha. Ingen av allt som jag vant mig vid, som jag tog för givet finns längre. Allt är nytt igen. Katten ligger på fåtöljens fotpall. Hon finns kvar i mitt hem. Men hon är av en annan sort. Hon är inte min vän, hon är min bundsförvant. Min pälsiga vän är bränd till aska och jag kommer aldrig mer vakna i soffan av en glad hundtunga i ansiktet.

Nu måste jag ta tag i mitt liv. Inte sluta gå ut, även fast jag går ensam. Inte längre behöva ta med mig påsar ut. Åka buss ensam. Det finns inte längre någon anledning att gå upp i skogen och traska i sommarvärmen, sakta och stilla. Men jag får finna en anledning. Skogen och stigarna finns kvar, den lilla dammen där Kita brukade bada är inte uttorkad än. Jag får ge mig ut i allt det där och hoppas att Kita kanske går bredvid mig på ett eller annat sätt.

Men jag vet nu att jag aldrig mer ska leva utan hund. Djuren har givit mig så mycket och det vill jag inte förlora. En liten Chips som vilar bredvid mig i sängen, en stor Kita som studsar upp när jag går ut i köket. Den svarta hunden kommer aldrig åter men hennes arvtagare ska jag börja leta efter snart. När jag fått ordning på de demoner som återkommit i mig. De sista  veckorna har jag varit så arg, så desperat eftersom jag kände på mig att något skulle hända. Jag vill inte var arg längre. Jag vill inte vara förtvivlad. Jag vill bara sörja och gå vidare med mitt liv. Finna samma ro som jag upplevt den sista tiden, när jag och Kita var ute i snön eller solen.

Men det finns ljus i mörkret. Igår var vi ute på en sista promenad. Kita var trött och sjuk men knallade ändå omkring i skogen nedanför min mors hem. Vi gick där och jag kunde berätta för Kita om hur jag sprang omkring där som barn. Nu har de skövlat en stor del av skogen inför ett vägbygge men ändå fanns vissa saker kvar. De där märkliga gamla spikarna i ett träd, tågskylten som vi övade prickskytte på med luftgevär. Även fast det inte längre finns någon övergång där. Pumpabäcken där jag med flit en gång ramlade i och förstörde min nya klocka. Kita klafsade givetvis i vattnet och stod där och såg rätt så nöjd där i solskenet. Vi gick där precis som jag gjorde med Zinta, den norska buhunden vi hade när jag var liten. Samma stigar, samma träd, samma gräs och samma himmel. Bara värme och doften av varmt gräs och spirande sommar och jag trodde nog att Kita skulle bli frisk. Bara 12 timmar senare var hon död.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Assume The Perpendicular
via FoxyTunes





Underbart är kort, alldeles för kort.

30 05 2010

Dagarna har gått. Så fort de sprang fram. Så fort att jag nästan saknade dem innan de var över. Dagar av glädje och arbete, kvällar av prat och tjat och däremellan god mat och många skratt. Sådana där som nästan kväver en och som dödar alla spöken lika effektivt som en atombomb dödar en stad. Men vänligare, snällare, godare.

Vi har varit på landet jag och Kita. Nja, alltså inte hela tiden. Inte sedan jag sist skrev. Men det kändes inte lika febrigt viktigt att skriva. Inte sedan jag slutligen bestämde mig för att det är det jag på något sätt ska ägna mig åt. Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till, men det löser sig liksom. Så jag kan faktiskt unna mig åt att göra annat en stund. Min tid kommer, fan, den är nästan redan här.

Så jag har levt, sovit mycket, ätit, läst, pratat, gått promenader och låtit regn falla på min skult. Sen for vi till landet. Mitt ute i ingenstans var vi. Med mina goda vänner och en massa skog och gräs och hästar och syrsor och Kita sprang och sprang över ängarna, jagade brevbäraren, blev bekant med hästarna och lärde sig att hon inte ska valla dem. Själv så närmade jag mig hästarna med rädsla och skräck men kom till slut på att de inte äter upp mig, att de är rätt så trevliga varelser och att jag inte är så stadsaktigt stadig som jag trodde.

Vi drog en massa trådstängsel, jag slog ned nya stolpar med en stor slägga, nya stolpar som ersatte gamla murkna. Vi flyttade stängsel, drog tråd, var noga med att stänga av elen innan vi gjorde allt det där. Sådant som andra kan men som jag själv inte ens visste att man behöver göra. Allt medan Kita badade i ån eller sprang eller åt gräs eller höll koll på vart husse befann sig. Solen sken ibland föll regnet. Hela tiden var jag lugn och glad.

Dag två så gjorde vi inte så speciellt mycket. Kita, jag och den manliga delen av paret vänner var trötta. Ute brummade en grävskopa som grävde upp hela baksidan av tomten för att gräva ner ett nytt avlopp. Vi satt där inne i huset och tittade på tv medan damen i huset slet med att städa. Sådant är livet ibland. Fortfarande.

Bäst som vi satt och åt så tittade jag ut genom köksfönstret och såg hästarna springa på ängen och tänkte hur lyckligt lottad jag var som fick se sådant till maten. Sen kom jag på att hästarna inte alls skulle kunna springa där eftersom vi stängslat av den delen på grund av markarbetena. Så det blev till att ge sig ut i strilregnet. Men det kändes helt ok. Helt ok.

Efter att jag badat i deras bubbelbad så åkte jag slutligen hem och sedan dess har jag väl mest sovit, tittat på melodifestivalen och latat mig. (Hey Åsa, jag sade ju att Tyskland var bra hahah).

Vänner och ovänner. Jag är tillfreds. DET är stort för mig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Aclutti busch bosch bumpa Albertina
via FoxyTunes





Hemma efter semester

11 05 2010

Det är en vacker dag och jag är trött. Förrgårdagen blev gårdagen medan jag var hos mina vänner och blev lite lyckligare än jag var före jag åkte dit. Kita, hunden, knatade omkring i deras trädgård, försökte uppfostra hästarna, ,lärde sig varför man inte ska sticka in huvudet i ett elstängsel, skällde på de tre små dammtussarna till hundar som bor där, jagade boll och upptäckte världen. Själv så badade jag i bubbelbadet, åt gott, pratade och pratade och pratade och hade det alldeles fantastiskt.

Tanken var att vi skulle skala av Kita lite päls där det blivit alldeles tovigt men den tanken var inte hunden alls vän med. Så det fick bli blott en tanke. Jag får väl ta tova för tova istället. Dag efter dag.

Något som jag ofta tänkte på när jag var där var hur omöjligt det hade varit att göra något sådan för ett och ett halvt år sedan. Sova över borta. Hade inte funkat för tre sekunder. Jag hade blivit tokig, galen av ångest. Nu blev jag visserligen totalt slut av alla spänning, men det funkade ju. Utmärkt. Igår fick jag visserligen lägga mig en stund när ångesten hälsade på igen, men det gick rätt fort över så det var väl bara något som liksom skedde på nästanlåtsas.

Men följdaktiligen var jag helt slut när jag kom hem igår och somnade som en sten när lagt mig. Sen sov jag som ett barn hela natten och förmiddagen. Nu är jag redo att möta livet igen. Tror jag. Det känns lite som att jag varit på en trevlig semester i några veckor istället för bara en natt. Vederkvickad är väl ordet kan jag tro.





Åldern på mitt hjärta

8 05 2010

Min ömma moder var 19 år yngre än min oömma fader. Dessutom väntade de med att skaffa barn och när väl barnen dök upp visade det sig vara jag. Så nesligt. För mig. Att ha en far som var 48 och en moder på 29. Hur det spökade för mig i alla år. Hur det slog ned mina andar och min livsduglighet.

Men mina första år var bra. De spenderades med min oömma fader eftersom han var hemmavarande då hans nerver voro klena. Liksom hans sons skulle med åren visa sig vara. Mor arbetade och stretade medan jag och farsan gick promenader och letade fornminnen.

Men återigen. Som det hemsökte mig. Åldersskillnaden. Själv var jag 20 fyllda när min äldsta son gjorde entré och på den vägen är det. Fast ju mer jag funderar ju mindre spelar åren roll. Det handlar väl om det man bär i hjärtat och när jag lyssnar på min moders berättelser om hur de tillsammans satte kyrkklockan på stadsdelen de bodde på i klang en tidig nyårsdagsmorgon så finner jag att man kan vara ung i hjärtat tillsammans. Ett upptåg helt i min smak.

Så år är inte det viktiga. Det man bär i hjärtat är det som spelar roll. Ibland är en del äldre än sin kropp, ibland är de yngre. För det mesta bor det både en yngre och en äldre person i samma kropp.

Kroppen blir till mull till slut men sinnet dör nog aldrig tror jag.








%d bloggare gillar detta: