Vald sist. Alltid sist.

27 01 2011

A photograph promoting the film Jailhouse Rock...

Image via Wikipedia

När ska det ta slut? Den där känslan av att vara ratad och utanför? Den som startar på en idrottlektion när ingen väljer en till det egna laget. Man står det och väntar men får inte höra sitt namn och till slut får man lomma iväg till det som blev sist, man får lyssna till suckarna från den som väljer och man vet redan att man kommer vara fruktansvärt dålig på vad det nu är man ska göra.

Själv blev jag alltid vald sist och min hämnd var att strunta i regler och det jag skulle göra. Jag lät bollen rulla förbi mig medan jag stod med händerna i fickorna och bara såg på när Jukka eller vad den tillfälliga stjärnan för dagen fick in bollen i mitt lags mål.

Det gick liksom runt det där. Då, för länge sedan hade jag ingen charm. Jag var bara tjock och gillade Elvis och kom till skolan i slips och slipover för att jag hade läst mig nästintill död på Richmal Cromptons Bill-böcker. Jag levde i en värld som fanns till när min far var ung.

Nu har jag lärt mig spelet och spelar det bättre än många andra som kan det på ”riktigt”. Jag skrattar högt och skämtar skumt och ingen vet riktig var de har mig så det låter mig hållas och dessutom, de tycker om mig. Vad jag tycker om dem spelar liksom ingen roll. Men jag bär fortfarande slips vissa dagar. Inte för att jag behöver men för att jag vill. Sinatra och Memphismaffian och Dean Martin och Beatles och alla som någonsin har haft något med mitt liv att göra och lämnat avtryck som jag älskar. Jag gillar att Lennon läste Bill-böckerna när han var ung. Det är de där böckerna som gör att jag tycker att Astrid Lindgren är synnerligen överskattad. Hon stal ju hela konceptet. Gång på gång. Skit samma.

Jag hämnas fortfarande på samma sätt. Skadar du mig, sviker du mig, lever du ett liv där jag är en bifigur trots att jag andas dig i nacken så räkna med att jag inte täcker några skott. Räkna med att du står ensam och räkna med att du i sista änden verkligen förstår.

Men huvudfrågan är ju, som jag började med, när tar det slut. Eller snarare, är det så att man själv väljer att stå utanför. Nej, inte utanförskap, det ordet betyder ju faktiskt inget annat än att man inte har ett jobb eller att man är så lat att man blev sjuk av det. Latmasken är återuppstånden och folk tror på den. Som om Jesus vandrat raka vägen in i våra TV-apparater. Skit samma.

Jag har valt kommer jag på. Jag kunde fjäskat och krälat och övat och försökt passa in men jag kunde inte för mitt liv välja den vägen. Det kan jag inte nu heller. Kalla det sjukdom eller tjurskallighet eller dåligt omdöme eller dumhet eller mod. Det är jag som tar besluten kring hur du ser på mig.

I alla fall i den här fiktiva världen. Eller är det bara mina drömmar? Eller är det sant?

 

 

Så ensam att det skriker om det. Men nöjd. Hela tiden nöjd.

 

 

Annonser




Första, fatta, första.

1 01 2011

Beham, (Hans) Sebald (1500-1550): Die Nacht (B...

Image via Wikipedia

Nytt år. Inget att bry sig om. Bara en timma som går över en annan. Inga ödesmättade symfonier. Ingen körsång. Inga snöbollar i bakhuvudet. Bara en sekundvisare som tar ytterligare ett steg. Vi kan inte förvänta oss mer, trots att många slagit in sig i kuvert bestående av kostym och flyga eller illasittande strumpbyxor och för kort kjol med en allt för tung doft av kockos. Vi andra sitter kvar på bussen hem med våra folköl och vårt Tjeckiska bubbel.

Jag vet inte. Jag säger det ofta, men just i kväll vet jag verkligen inte. Min kvinna är i en annan stad och jag saknar henne och hon säger sig bli generad när jag uttrycker min saknad. Hon säger att det inte få bli för lugna bitar på radio, för lökigt säger jag. Men för helvete, jag saknar henne. Jag vill verkligen berätta för henne att jag älskar henne. Så jag tiger, blir sur och inbunden och allt blir fel för att jag inte kan hantera vad hon begär. Men när ska hon ta emot vad jag begär? SÅ jag är romantisk, lev med det så kan jag leva med att du inte är det.

Gott nytt år kära vänner och blir det inte det så åt helvete med det 🙂

 

I live a life
I feel the pain
To sing this song
To tell the tale
I wish I never even heard the song
I see the world
It makes me puke
But then I look at you and know
That somewhere there’s a someone who can soothe me

To me you are a work of art
And I would give you my heart
That’s if I had one

I see the world
It makes me puke
But then I look at you and know
That somewhere there’s a someone who can soothe me

To me you are a work of art
And I would give you my heart
That’s if I had one, had one

To me you are a work of art
And I would give you my heart
That’s if I had one






Inifrån det blå

10 12 2010

Den blomstertid nu kommer

Image via Wikipedia

Därute är världen blå. Olika nyanser av blått, till och med granskogen på andra sidan Viskan är blåtonad. Det kommer bli en kall dag. Det är en kall morgon. Men jag jublar och glädjs. Om blott en vecka kommer min kvinna. Eller kvinnan som äger mitt hjärta om man vill se det på det sättet. Hon ringde igår och berättade och jag kände hur hela kroppen blev full av sodavatten. Det brusade och bubblade i mig. Blod som rusade, varmt och fylligt. Tankar som lade sig tillrätta och vilade en stund.

Så i en vecka vet jag vad jag väntar på. Andra må vänta på julen och dess glädjeämnen, jag skiter högaktningsfull i julen. Den kommer när den kommer, men först ska jag festa på kärlek. Äta av hennes ord. Samla på hennes doft. Vara närvarande och där. Det kommer bli bra. Helt klart väldigt bra.

Men givetvis finns det saker att bekymmra sig över. Jag har blivit allergisk mot den nya medicinen, den som skulle stadga upp mitt liv, den som skulle göra mig lite jämnare i tanke och handling. Så nu väntar jag på att någon ringer och berättar vad jag ska göra. Förutom att sluta med medicinen då förstås. Men det går det med, det är bara ett farthinder.

Jag märker inte farthinder längre. Jag är en raket.





När man tar ställning.

26 09 2010

Allting som ni gör kan jag göra bättre

Image via Wikipedia

Det är dags nu. Att göra något av alla mina antipatier och aggressioner. Något vettigt. Jag har ännu inte lyckats klura ut vad det är jag skulle kunna bidra med, men något måste jag göra.

Idag var jag med i den oerhört vackra tåget som gick genom staden och ropade: Inga rasister på våra gator!!! Äntligen kände jag lite mindre ensam i min besvikelse. Det gick upp för mig att jag inte är ensam över att bli förbannad när rasismen stiger in i riksdagen. Jag är inte ensam om att vilja göra något. Någon konstruktivt. Inte något som förstör och förtär utan som smälter bort det fula och kletiga sätt som en del människor har tagit till sig.

Det räcker att läsa partiprogrammet, SDs förklaring, där man finner att de inte vill tillåta att svenska människor gifter sig med ”andra etniska grupper”. De vill försvår det så mycket som möjligt. Är inte det rasism så vet jag inte. När man delar upp människor i olika etniska grupper och säger att vissa människor är på ett annat sätt bara för att de är födda i ett visst land.

Man kan kalla SD ett missnöjesparti och det är ju sant. Men man måste även se vad de egentligen har på agendan. Deras partiledare säger att han vill ansvar. Han kan tänka sig att medverka till de andra partiernas program så länge han får något tillbaka. Han säger alltså att han inte tänker något om något förutom att minska invandringen. Han är totalt opålitlig, hur friserad och glad han än ser ut.

Något måste hända. De andra paritierna måste börja ta ansvar och inte gömma sig i frågan. De kan inte ta över agendan. Något måste hända, något som inte baseras på våld och agression utan helt enkelt på politik och organisation.

Jag vill vara med där.

Det är dags att börja bygga broar!








%d bloggare gillar detta: