Ett liv som passar mig.

21 03 2011

Jolly etiketter gennem tiden

Image via Wikipedia

Det är morgon nu och nattens mörker ger upp allt mer inför ljusets ankomst. Jag gillar den här tiden på dygnet. Nu för tiden vaknar jag tidigt på morgonen. Vem kunde någonsin tro att jag skulle vara uppe den här tiden? Vem trodde tro att jag dessutom vaknar glad, går ut i köket och visslar för mig själv medan jag mäter upp kaffe i kaffebryggaren?

Idag har jag lite ditten och lite datten att göra. Redan börjar jag tänka igenom hur jag ska göra med allt det där. Ringa samtal, städa, leta upp en tvättid och betala mina räkningar. Jag ser inte fram mot det där sista, förutom den sköna känslan jag får när det inte längre finns några papper kvar i brevstället där jag förvarar de där vidriga bladen.

Det blir nog ännu en bra dag tror jag. De börjar likna bitar av ett bra liv. Jag gillar ett bra liv. Det passar mig liksom. Det är allt dags att jag kan njuta lite av livet. Att jag inte ska behöva avsky att vakna.

Helt klart bra.

Mor och far Dipp 🙂

Annonser




Mitt härskämda jag.

19 03 2011

Triticum vulgare Vill.

Image via Wikipedia

Hela världen syns mig stå i lågor. Själv så släcker jag min osynliga törst med kaffe och juice. Röker mina cigaretter, oroar mig för min ekonomi, för att barnen eller min mor eller mina djur ska bli sjuka. För att jag själv är sjuk. Jag oroar mig när jag mår bra och jag oroar mig när jag mår dålig. Jag är en orolig själ som tröstar mig med alla de saken en människa kan trösta sig med.

Just nu oroar jag mig för att jag mår för bra. Det låter kanhända som något som är fånigt att oroa sig för. Men ärligt talat, jag mår bättre nu än jag gjort på 20 år. Det känns som att jag inte skulle orka med att falla igen. Att singla ner mot bottenlös ångest igen. Även i att må bra finner jag något att oroa mig för. Snacka om sjuk i skallen. Det är lite som att ha vunnit på lotto och hela tiden oroa sig för att pengarna ska ta slut. Även fast man inte hade några till att börja med.

Jag sover mina 8 timmar per dygn. Får saker gjorda mest hela tiden. Saker som jag inte fick gjorda på flera år fixar jag på en timma nu för tiden. Att blicka bakåt verkar vansinne, det jag ser är så svart och sörjigt att jag inte vågar ändå ser jag bakåt hela tiden för att lära mig hur jag kom hit. Frågorna dansar i mig. Varför kunde ingen läkare se vad som var fel förrän nu? Varför gick så mycket tid. 20 år, halva mitt liv för helvete. Så många år som gick åt till att vakna olycklig och söva mig full.

Men det är väl helt enkelt så att jag behövde den där erfarenheten. Ett älskat ensambarn som var bortskämt och klemat med. En människa som trodde sig vara fantastisk har blivit lite vuxnare, lite mognare, lite bättre. Av och bara för att jag gick den där mörka vägen i så många år.

Jag vill verkligen inte att det ska ta slut nu. Jag vill inte, vill inte, vill inte, falla igen.

Men jag är livrädd för att ens tappa taget med ett ynka finger. Jag håller mig kvar med ren lycka som vapen.





En smörgåsätares bekännelser

5 03 2011

Solen skiner, jag har lämnat vad jag trodde var en livboj men som visade sig vara en sten som sänkte mig, därhän. I natt så måste jag ha gått i sömnen. Lite otäckt är det faktiskt. Att jag vet det är för att tidningarna inte hade kommit på morgonen. Trodde jag, tills jag fann dem på köksbordet. Ingen annan än jag själv kan ha lagt dem där, men jag har inget minne av att jag gjort det. Eller så är det mitt teflonminne som än en gång lurat mig. Det måste vara medicineringen som gör att jag glömmer så ofta och dessutom när jag borde komma ihåg saker.

Jaja, jag får väl ta upp det med läkaren kan jag tro. Ännu en grej att skriva upp på listan med saker jag ska göra. Just nu är jag kär i min filofax. Jag förstod nog inte hur mycket jag saknat den ordning i livet den skapar. I en tid när allt var kaos så hade den nog inte spelat någon roll men nu finns det tröst liksom i dess papper och fack. Den ger mig perspektiv på saker och ting. Kanske låter det snurrigt, men likt väl är det sant.

Nu väntar kaffet, promenade, solen, himlen och alla de möjligheter den här dagen skapar. Det är gott att leva.

 





Mitt i stormen som är jag.

19 02 2011

Runt fast fönster

Image via Wikipedia

Hunden och katten är som… hund och katt. De rusar runt i min lilla lägenhet som i en yster dans. De tumlar runt och byter riktning. Själv blir jag sittande i soffan och tittar på. Letar efter en öppning. Söker lugna med smekande ord och hårda utfall.  När vi var ute i friska luften föreföll den mig kall och avvisande. Bitande kyla och nariga händer. Läppar som står precis vid gränsen till att frysa ihop. Det är en ”kaffe och cigarett till frukost” dag. Jag bryr mig inte om konsekvenser eller att söka laga min själ. Jag bara är. Det ligger någon gott i det.

Snart ska jag in i duschen. In och ut igen. Söka svaret på livets alla sammanlagda gåtor. Sätta mig på bussen för att åka in till staden och köpa ett täcke och en kudde. Det slår mig att jag släpat runt samma täcken och kuddar sedan jag en gång flyttade hemifrån. Samma täcke i 22 år. Söndertvättat och blekt. Det är dags att lägga det till handlingarna. Köpa nytt, köpa fräscht.

Så det är så jag lever mitt liv just idag. I morgon är en annan dag.





Inte klar än.

18 02 2011

All makes and models

Image by Gino via Flickr

Inget är som väntans tider sägs det. Världen finner mig i soffan, framför datorns bleka ljus. Där utanför fönstren befinner sig resten av världen. Jag låter den vara ett tag till. Väntar på posten. Viktigt viktigt.

Vi har redan hunnit med en runda till Viskafors torg. Jag handlade cigaretter till mig själv och ett tuggben till jycken Dipp. Katten fick specialmat. Alla är glada, alla är nöjda. Bara nu posten kunde komma med. Jag väntar på att de ska komma med en datorskärm jag köpt på rea. Något får man unna sig. Eftersom jag sitter vid datorn mest hela tiden så underlättar det om jag kan ha en del program på en annan skärm. Jag unnar mig mer att göra.

Dipp, jycken, står vid vardagsrumsfönstret och tittar ut medan katten ligger vid köksfönstret och tittar ut i en annan riktning. Jag sitter och tittar på väggen. Det är allt jag orkar. Det blir för mycket att titt ut. Det blir kaos i skallen jag är usel på att vänta. Jag har inte det i mig liksom. Inget är som väntans tider. Precis. Inget är lika nedbrytande och nästan farligt.

Sedan skall jag sätta mig på bussen till staden för att hjälpa min mor till frisören. Det är så man gör som ensambarn. Som enda sonen. Man hjälper kvinnan som burit en, som matat ens motvilliga mun, som köpt presenter och julklappar även fast pengarna även fast trutit. Man hjälper för allt man kan, när man kan.

Fast när jag tänker tillbaka så hade vi det nog rätt bra ställt , pengamässigt alltså. Ingen guldsked i munnen men väl en silversked. Det är sådant man måste komma ihåg, inte villa bort minnen som inte finns.

Inget är som väntans tider och jag får väl vänta lite till då.

 

 

Känner mig lite ofärdig.

 

 





Onsdag helt enkelt.

9 02 2011

1922 Chevrolet 490

Image via Wikipedia

Samma frågeställning som igår kvarstår. Vad ska jag göra med min tid? Igår blev det ju inget vettigt gjort kan jag ju erkänna med en gång. Det var det gamla vanliga och det gamla vanliga duger inte. Det är inte fint nog åt min enkla existens. Inte längre. Jag vill sväva och utgöra en enda stor kropp av godhet. Istället sitter jag i en sargad kropp och röker. Hur långt från målet är man inte då? Fast det hela beror nog mest på att min själ längtar efter utveckling men att min kropp än inte tillåter det. Den är hämmad av aminosyror och hormoner och nervers kopplingar. Kemin i min kropp är ännu inte där jag vill ha den. Den trilskas med mig.

Jag kan väl kanske jämföra det med hur det är när man börjar tillfriskna från en svår influensa. Hur man börjar känna sig bättre och börjar pyssla så småningom i lägenheten men omedelbart får gå och lägga sig igen eftersom febern återkommer och man blir yr och ostadig. Men det är i alla fall bättre än det där läget när man är som sjukast och nästan, men bara nästan, vill dö för att man har så ont och hostar och snorar och halsen bränner och huvudet hotar att dunka sönder. Så jag ska väl egentligen vara glad över att jag börjar må bättre. Men återigen, det vore kul om mål och möjlighet stämde överrens bättre.

Det får bli en promenad helt klart. Solen skiner och himlen är blå. Snön smälter som om den aldrig gjort annat och Viskans vatten ligger som en spegel och visar alla träd vid strandkanten upp och ner. Det enda som krävs för att jag ska orka ta på mig kläder och gå ut är en kopp kaffe till. Dagens tredje. Längre har jag inte kommit än. Jag väcktes av en ivrig hund som ville upp och ut ur sovrummet. Hon hade fått nog av sovande. 12 timmars sömn fick vara nog tyckte hon visst. Jag själv var väl inte lika övertygad om att jag hade fått nog med vila, men jycken bestämmer sådant utan att fråga om lov.

Så, istället för att sitta framför datorn och gå igenom den ständiga rundan mellan mail och tidningar och facebook och blogg och återigen mail så ska jag väl resa mig upp och klä på mig, ta den där koppen kaffe och sedan ska vi ut i friska luften. Något annat är inte att tänka på och jag vet ju att det gör mig gott.





Tvätta bort en skugga.

7 02 2011

Description unavailable

Jag blandar högt och lågt. Har druckit för mycket kaffe och känner mig som en duracell-kanin. Tyvärr så står jag bara och hoppar på samma ställe hela tiden. Kommer inte en meter varken fram eller tillbaka. Funderar på att tända en cigg till men ärligt talat så svettas jag redan tillräckligt i handflatorna för att behöva utsätta kroppen för mer stresshormoner. Borde nog lägga mig och vila mig lite. Varva ner. Men jag har ingen ro till att söka ron. Som vanligt är jag en vandrande motsats.

Jag tror jag ska städa toaletten. Skaffa mig något att göra liksom. Något som lämnar spår. Eller snarare suddar ut spår. Det hänger en tandborste där inne. Eller, det hänger två. En ska bort. Gissa vilken. Kattlådan ska rengöras och duschhandtaget putsas. Allt annat i lägenheten är rent och prydligt. Förutom filten jag sitter på i soffan. Där trängs tusen hundhårstrån. Det ligger en kudde kvar i soffan. Det är dags att bära ut den till sängen nu. Glömma att någon kommer vila sitt huvud på den igen. Någon som sov på den en natt när jag snarkade för mycket. Någon som behövde få ro i kroppen och sova lugnt. Gissa vem.

Jag skrapar slantar och försöker finna ork att ta mig till apoteket för att hämta ut mina mediciner. Gudskelov för högkostnadsskyddet. Det möjliggör för en som mig, en med små ekonomiska resurser, att kunna ta sin medicin som den ska tas. Jag tror jag ska ta en promenad med hunden, aktivera henne så att hon sedan kan vara hemma med katten medan jag åker till stan. Det känns som att jag behöver en ensam bussresa. En där jag kan sitta och tänka och fundera. Nu för tiden blir jag alltid, nästan alltid, behagligt sömnig på bussen. Tiden när det var kopplat till enorm ångest att ens titta på en buss är över. Visst, det dyker upp då och då. Snabb puls, muskler som drar ihop sig. Ökentorr mun och ren och skär panik. Men oftast så går det bra.

Jag har ett block i väskan, ett block och en penna. Jag sitter där i lugn och ro och skriver ner sådant jag inte hamrar ner här på bloggen. Det som är totalt privat. Det som är bara för mig. För det finns sådant. Tro det eller ej.

Mina tankar är spridda och oklara. Dimmiga. Jag kastar mig mellan planer hela tiden. Jag ska göra si, jag ska göra så. Inget blir gjort. Den här dagen är liksom… svår. Krånglig och ond. En del dagar är ju så. Men det är ok. Livet är sådant för var och en. Jag är som sagt så väldigt tacksam över att bara behöva bekymra mig om saker som var och en bekymrar sig för. Det är millioner bättre än att ligga och vara livrädd för livet självt.

Så jag börjar väl med det där badrummet.








%d bloggare gillar detta: