Så nära kärlek man kan komma

22 12 2010

Hunden ved stranden

Image via Wikipedia

När människan är frisk har hon val. Man kan välja att se saker som är bra i livet, eller att bara se problemen. När man är sjuk, som jag varit, i depression, kan man inte finna något av det positiva. Det är som att vara partiellt blind. Nu när jag är frisk från den svarta hunden, till största del i alla fall, märker jag skillnaden. Även om livet bjuder på problem och elände har jag äntligen fått tillbaka möjligheten till att välja. Så jag väljer att försöka hitta det som är bra, solljuset i min livsträdgård.

Det är det där som människor som inte varit deprimerade på riktigt inte förstår och det blir som ett hån varje gång de säger att man ska försöka se det positiva. Man säger inte åt en blind att försöka se. Det anses ohyfsat!

Nu är jag så tacksam för att den svarta hunden bara besöker mig sporadiskt. Lite då och då. Men den bjuder aldrig in sig till min soffa och slår sig ner någon längre stund. Så jag tittar ut genom fönstret och ser det vackra  vinterlandskapet och bestämmer mig för att ta en promenad med hunden i allt det vita. Gå och tänka och klura ut någon form av lösning på alla mina nuvarande problem. En lösning på att den allra vackraste flickan med det allra sprödaste hjärta har lämnat mig. Finna ett svar på hur jag ska gå vidare. Sparka i snön och tyst humma en julmelodi för mig själv. Jag väljer det framför att ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men jag väljer för att jag nu för tiden har möjligheten.

Inget är över förrän den feta damen sjunger. Än så länge hör jag ingen sång. Så jag ska åter erbjuda mitt hjärta och min själ, på och under obestämd tid. Berätta att jag har allt tålamod i världen och vågar vänta och vågar vara rädd.

Men först ska jag sätta mig i köket och röka. Titta på mina långa fimpar och tänka vackra tankar om en kvinna som retade sig på just det, att jag lämnar långa fimpar. Bläddra i dagens avis och dricka en kopp kaffe. För att jag kan, för att jag kan välja. Jag hyllar den nyfunna valfriheten. Jag vet inte om jag har ork och möjlighet att välja i morgon eller ens i kväll. Men nu kan jag och jag väljer att våga vara rädd.

 

Bakom molnen väntar solen.

 

 





Nerfostran

16 08 2010

Är hela livet egentligen ett enda stort uppror?  Från trotsåldern till ålderdom. Är vi satta på denna jord för att alltid och i evighet hävda vår rätt. Rätten till ett eget liv, en egen vilja och ett eget sätt. Småbarnen kämpar förtvivlat för att göra sin röst hörd, högre och högre tills det hela slutar i ett illvrål. Vi vuxna kämpar envist på i andra änden av problemet, lägger bannor och förbud på barnet till det tystnar, vi lär barnen att knyta näven i fickan precis som vi själva.

Stå tyst i kön, prata inte så högt, sjung inte i affären, gå rakt i ledet, prata inte i mun, prata inte överhuvudtaget, säg inte emot, säg inte alls, gör inte så, gör som jag visar, inte som du vill, peta inte på allt, peta inte på nått, peta inte. Lär dig att tänka själv, tänk inte så mycket, tänk inte så.

En egen vilja är livsfarlig. En egen vilja leder till fördärv. Ju mer man tänker, gör, säger, som alla andra ju lättare blir det att glida undan, slippa ta ansvar, för man är ju inte den enda som tänker, tycker och gör på det sättet.

Det är en fin balansgång att lära barnen vad som är rätt och riktigt. Om vi låter dem få sin vilja igenom anses vi vara slappa, om vi ständigt stryr dem kväver vi deras kreativitet. Curlingförälder är ett skällsord. Diktator likaså. Någonstans mitt emellan dessa två skall vi gå, Vi skall lära barnen att tacka och ta emot, samtidigt som vi skall lära dem att hävda den egna viljan. Men hur skall vi lära dem att tycka och känna när vi ständigt säger åt dem att räta in sig i leden, ständigt anpassa sig?

Fortfarande fascinerad att man låter en idiot som mig skaffa barn överhuvud taget.





Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Strutsen som flydde

10 06 2010

Jag ligger lågt. Tar det så lugnt som jag kan utan att helt stanna upp. Det går förvånansvärt bra måste jag säga. Vi orienterar oss i den nya verklighet vi fått, jag och Chips, katten. Hon har funnit nya ställen att ligga på, nu när hon får. Ingen hund som vill leka längre. Inte än. Själv så tassar jag runt i min morgonrock och förbereder dagen på det sävlig sätt som blivit mitt. Tittar i hundböcker och på nätet i tankar om nästa medborgare i vårt WoBWorld. Igår var jag i full fart. Gjorde en massa saker på en och samma gång. Så olikt mig. Men så gott att det var så.

Jag var på terapi i går. Igen. Jag plägar ju göra det varannan vecka. Det var precis i rättan tid. En av de sakerna vijag kom fram till att jag ska göra är att leva i nuet. Det som sägs vara så bra. Fast det nog mest används i meningen att man ska njuta av de små sakerna och vara underbart lycklig hela hela tiden. Men i mitt fall handlar det visst om att jag måste lära mig att må dåligt ibland. Ta till mig olust för att kunna leva i det goda. Att jag inte ska skjuta upp allt i all oändlighet, inte gömma undan det som är jobbigt.

Så i full fart tog jag tag i en del av det som jag inte gjort på länge. Som att gå igenom posten som jag lagt i högar. Öppna de där kuverten som var jobbiga att öppna. Ringa de där samtalen som är jobbiga att tänka sig göra. Bland annat ringde jag till veterinären och bad att få ut Kitas journaler och röntenplåten för att kunna låta en annan veterinär titta på det och ge ett ytterligare utlåtande. Så att jag vet om det gått rätt till eller om jag ska ta tag i det hela och låta det gå vidare. Jag kände mig som världens jävla skurk när jag pratade med veterinären men jag vet att jag skulle må dåligt i alla framtid om jag inte tog tag i det hela.

Det är väl mycket sådant vi pratade om på terapin. Om att man ibland måste låta saker vara obehagliga för att det senare inte ska hemsöka en. För så har jag ju så ofta gjort. Låtit folk göra lite som de vill och sedan exploderat månader eller år efter mot någon helt annan i ett helt annat sammanhang. Eller mot mig själv i form av självdestruktivitet. Så jag ringde och jag öppnade kuvert. Onsdag ska hädanefter bli min ”görajobbigasakerdag”. Ett råd jag fick, att ta en eller flera dagar i veckan till att göra sådant så att man resten av tiden kan slappna av och veta att man kan strunta i det där för tillfället. Låter kanske snurrigt men inuti mitt huvud är det vattenklart.

Så idag är jag ”ledig” från allt det där. Förutom en del saker som jag nu känner att jag kan göra av rena farten liksom. Mina dagar som struts är förhoppningsvis över.

—————-
Now playing: Lena – Caterpillar In The Rain
via FoxyTunes





Som regn faller mina tankar

8 06 2010

Nu ska vi se.

  • Huvudvärk, check.
  • Förvirrad, check.
  • Superstressad över ingenting, check.
  • Nedstämd, check.
  • Behöver tvätta, check.
  • Trött, check.

Jag är helt enkelt helt kass på sorg. Jag kommer inte överens med den. Receptet för mig i alla år har varit att förtränga den, låtsas att den inte finns, vilket har fått den paradoxala effekten att jag fastnat i den. Så nu försöker jag bekanta mig med den. Göra den tillfredsställd så att jag kan lämna den bakom mig. Det går sådär. Igår så städade jag undan Kita, hunden. Sen gick jag ut i världen och tog mig till affären alldeles allena för första gången på länge. Varje steg var en påminnelse om våra gemensamma promenader. När jag kom fram till torget så var det banne mig nära att jag börjat lipa när jag såg lyktstolpen vid vilken hon brukade vänta på mig.

När jag kom hem så blev det ännu mer påtagligt att det nu är hundfritt då jag öppnade dörren och ingen hund rusade ut, när hallmattan låg kvar på sin plats. För den brukade Kita skvätta iväg när hon var ensam med katten hemma.

Idag var det tänkt att jag skulle först in till kära mor och sedan åka med mina vänner till Ullared av alla jäkla ställen. Morbesöket har jag redan ställt in. Ullared får vi se hur det blir med. Det vore skönt och underbart att komma iväg lite istället för att sitta här och tänka tankar. Men jag blev helstressad av bara tanken nu på morgonen. Det finns som sagt en anledning till att jag går och skräpar om dagarna istället för att göra nytta för världen. Min stresströskel ligger strax över, kanske bara 5 cm över den smältande magman långt inunder oss i jordens centrum.

I morgon ska det i alla fall teraperas. Det är helt klart läge för det känner jag. Vända och vrida lite på tankarna i en trygg miljö. Men idag får jag som sagt fundera noga på vad jag tar mig till.

På tv talar de i all oändlighet om det stundande rojalistiska spektakel som snart skall gå av stapeln. Stackars dessa två människor som befinner sig mitt i smeten. Själv hade jag väl bara lagt mig ned och skrikit av all uppståndelse. Själv vill jag göra det samma när det gäller det där men nog inte av samma anledning. Jag är bara förbannat trött på allt tjat om det. Det måste väl finnas viktigare saker att skriva spaltmeter efter spaltmeter om? Men det klart, om det samlar nationen som de säger så är det väl bra. Så länge då hela nationen får vara med och samlas alltså. Själv ser jag betydligt mer fram mot den dagen som väl egentligen är det verkliga nationaldagen, midsommarafton. Den har allt 6/6 inte har. är man förbaskat glad över att leva i landet.

Hur fasen kom jag in på allt detta tro? Inte vet jag. Min hjärna funkar väldigt annorlunda kan jag tro. Associationerna går sina egna vägar mest hela tiden känns det som. Fast det är kanske bara bra att jag inte fastnar i tankar och mal dem om och om igen. Ibland i alla fall.

I vilket fall så är det dags att ramla in i duschen, nu när jag ändå har lite tid över.

Sommaren är här

—————-
Now playing: Secret Service – Oh Susie
via FoxyTunes





Underbart är kort, alldeles för kort.

30 05 2010

Dagarna har gått. Så fort de sprang fram. Så fort att jag nästan saknade dem innan de var över. Dagar av glädje och arbete, kvällar av prat och tjat och däremellan god mat och många skratt. Sådana där som nästan kväver en och som dödar alla spöken lika effektivt som en atombomb dödar en stad. Men vänligare, snällare, godare.

Vi har varit på landet jag och Kita. Nja, alltså inte hela tiden. Inte sedan jag sist skrev. Men det kändes inte lika febrigt viktigt att skriva. Inte sedan jag slutligen bestämde mig för att det är det jag på något sätt ska ägna mig åt. Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till, men det löser sig liksom. Så jag kan faktiskt unna mig åt att göra annat en stund. Min tid kommer, fan, den är nästan redan här.

Så jag har levt, sovit mycket, ätit, läst, pratat, gått promenader och låtit regn falla på min skult. Sen for vi till landet. Mitt ute i ingenstans var vi. Med mina goda vänner och en massa skog och gräs och hästar och syrsor och Kita sprang och sprang över ängarna, jagade brevbäraren, blev bekant med hästarna och lärde sig att hon inte ska valla dem. Själv så närmade jag mig hästarna med rädsla och skräck men kom till slut på att de inte äter upp mig, att de är rätt så trevliga varelser och att jag inte är så stadsaktigt stadig som jag trodde.

Vi drog en massa trådstängsel, jag slog ned nya stolpar med en stor slägga, nya stolpar som ersatte gamla murkna. Vi flyttade stängsel, drog tråd, var noga med att stänga av elen innan vi gjorde allt det där. Sådant som andra kan men som jag själv inte ens visste att man behöver göra. Allt medan Kita badade i ån eller sprang eller åt gräs eller höll koll på vart husse befann sig. Solen sken ibland föll regnet. Hela tiden var jag lugn och glad.

Dag två så gjorde vi inte så speciellt mycket. Kita, jag och den manliga delen av paret vänner var trötta. Ute brummade en grävskopa som grävde upp hela baksidan av tomten för att gräva ner ett nytt avlopp. Vi satt där inne i huset och tittade på tv medan damen i huset slet med att städa. Sådant är livet ibland. Fortfarande.

Bäst som vi satt och åt så tittade jag ut genom köksfönstret och såg hästarna springa på ängen och tänkte hur lyckligt lottad jag var som fick se sådant till maten. Sen kom jag på att hästarna inte alls skulle kunna springa där eftersom vi stängslat av den delen på grund av markarbetena. Så det blev till att ge sig ut i strilregnet. Men det kändes helt ok. Helt ok.

Efter att jag badat i deras bubbelbad så åkte jag slutligen hem och sedan dess har jag väl mest sovit, tittat på melodifestivalen och latat mig. (Hey Åsa, jag sade ju att Tyskland var bra hahah).

Vänner och ovänner. Jag är tillfreds. DET är stort för mig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Aclutti busch bosch bumpa Albertina
via FoxyTunes





Konsten att resa sig

26 05 2010

Jag finner att jag då och då funderar på när det ska vända. När ska jag börja må dåligt igen? Alltså, jag inser ju att jag troligen kommer få dras med min hjärnas kemi resten av livet och att depressioner och ångest är en del av mig. En större del för mig än för andra, mindre än för vissa. Men ändock en del som jag får leva med.

Men det märkliga är att jag inte är rädd längre för den där vändningen. Kommer den så kommer den och då vet jag rätt så bra vad jag ska göra för att kravla mig upp igen. Jag ska INTE försöka ”ta mig i kragen”. Jag ska INTE försöka åka farten när den redan svindlar. Jag ska INTE undvika smärtan och ångesten. Däremot ska jag vila så mycket jag bara kan, jag ska odla mina intressen, jag ska leva livet utifrån mina egna önskningar och förväntningar.

Vi lever onekligen i en tid som hyllar ungdom och hälsa. Den som är gammal eller sjuk räknas som svag. Sorry, men så är det ju bara. Kraven är oändliga, även på oss män. Än värre för kvinnorna. Smal, aktiv, lycklig, beläst, bra förälder, uppmärksam och flitig anställd, åka på semester och även då förkovra sig. Inte konstigt att vi får det svårt att få ihop bilderna när arbetsgivaren tycker vi ska jobba över och dagis vill att vi hämtar barnen. Det går inte att vara perfekt. DET GÅR INTE.

Däremot kan man göra det som man önskar. Tycker man det är ljuvligt att springa i skogen så är det ju helt ok att göra det. Tycker man att det är lika ljuvligt att sitta och läsa en bok så ska man ju göra det. Vill man inte arbeta deltid ska man inte behöva göra det. Men man ska inte heller behöva arbeta heltid om man inte vill. Men allt det där går emot kraven. De rådande. De som vi alla sväljer utan att riktigt tänka efter om det är våra egna val eller omgivningens krav. Eller, återigen, våran egna bild av vad omgivningen kan tänkas kräva.

Kort sagt. Nästa gång jag faller ska jag komma ihåg att vara trogen mig själv. För hur slänger man ut en otrogen partner om det är en som bor i en själv?

—————-
Now playing: Kingdom Come – Perfect O
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: