Så nära kärlek man kan komma

22 12 2010

Hunden ved stranden

Image via Wikipedia

När människan är frisk har hon val. Man kan välja att se saker som är bra i livet, eller att bara se problemen. När man är sjuk, som jag varit, i depression, kan man inte finna något av det positiva. Det är som att vara partiellt blind. Nu när jag är frisk från den svarta hunden, till största del i alla fall, märker jag skillnaden. Även om livet bjuder på problem och elände har jag äntligen fått tillbaka möjligheten till att välja. Så jag väljer att försöka hitta det som är bra, solljuset i min livsträdgård.

Det är det där som människor som inte varit deprimerade på riktigt inte förstår och det blir som ett hån varje gång de säger att man ska försöka se det positiva. Man säger inte åt en blind att försöka se. Det anses ohyfsat!

Nu är jag så tacksam för att den svarta hunden bara besöker mig sporadiskt. Lite då och då. Men den bjuder aldrig in sig till min soffa och slår sig ner någon längre stund. Så jag tittar ut genom fönstret och ser det vackra  vinterlandskapet och bestämmer mig för att ta en promenad med hunden i allt det vita. Gå och tänka och klura ut någon form av lösning på alla mina nuvarande problem. En lösning på att den allra vackraste flickan med det allra sprödaste hjärta har lämnat mig. Finna ett svar på hur jag ska gå vidare. Sparka i snön och tyst humma en julmelodi för mig själv. Jag väljer det framför att ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Men jag väljer för att jag nu för tiden har möjligheten.

Inget är över förrän den feta damen sjunger. Än så länge hör jag ingen sång. Så jag ska åter erbjuda mitt hjärta och min själ, på och under obestämd tid. Berätta att jag har allt tålamod i världen och vågar vänta och vågar vara rädd.

Men först ska jag sätta mig i köket och röka. Titta på mina långa fimpar och tänka vackra tankar om en kvinna som retade sig på just det, att jag lämnar långa fimpar. Bläddra i dagens avis och dricka en kopp kaffe. För att jag kan, för att jag kan välja. Jag hyllar den nyfunna valfriheten. Jag vet inte om jag har ork och möjlighet att välja i morgon eller ens i kväll. Men nu kan jag och jag väljer att våga vara rädd.

 

Bakom molnen väntar solen.

 

 





Nerfostran

16 08 2010

Är hela livet egentligen ett enda stort uppror?  Från trotsåldern till ålderdom. Är vi satta på denna jord för att alltid och i evighet hävda vår rätt. Rätten till ett eget liv, en egen vilja och ett eget sätt. Småbarnen kämpar förtvivlat för att göra sin röst hörd, högre och högre tills det hela slutar i ett illvrål. Vi vuxna kämpar envist på i andra änden av problemet, lägger bannor och förbud på barnet till det tystnar, vi lär barnen att knyta näven i fickan precis som vi själva.

Stå tyst i kön, prata inte så högt, sjung inte i affären, gå rakt i ledet, prata inte i mun, prata inte överhuvudtaget, säg inte emot, säg inte alls, gör inte så, gör som jag visar, inte som du vill, peta inte på allt, peta inte på nått, peta inte. Lär dig att tänka själv, tänk inte så mycket, tänk inte så.

En egen vilja är livsfarlig. En egen vilja leder till fördärv. Ju mer man tänker, gör, säger, som alla andra ju lättare blir det att glida undan, slippa ta ansvar, för man är ju inte den enda som tänker, tycker och gör på det sättet.

Det är en fin balansgång att lära barnen vad som är rätt och riktigt. Om vi låter dem få sin vilja igenom anses vi vara slappa, om vi ständigt stryr dem kväver vi deras kreativitet. Curlingförälder är ett skällsord. Diktator likaså. Någonstans mitt emellan dessa två skall vi gå, Vi skall lära barnen att tacka och ta emot, samtidigt som vi skall lära dem att hävda den egna viljan. Men hur skall vi lära dem att tycka och känna när vi ständigt säger åt dem att räta in sig i leden, ständigt anpassa sig?

Fortfarande fascinerad att man låter en idiot som mig skaffa barn överhuvud taget.





Pass the wine

12 08 2010

Jag lever i medelålderns tidevarv. Allt fler av mina bekanta faller över 40-strecket, själv föll jag redan i april. Idag fyller min vän 40 och det känns märkligt att tänka sig att det är 25 år sedan vi stod på skolan mellan ytter och innerdörr och smygrökte, vår egna lilla rökhörna. Det är 25 år sedan vi maskade oss igenom de eviga löp-passen på idrotten. Vi brukade gena i skogen och sätta oss tillrätta på en plätt och återigen röka. Nu är det bara jag av oss som röker. Men vi är 40 båda två. Hur nu det gick till. Det var nog inget vare sig han eller jag någonsin trodde vi skulle bli. Men här är vi. Världen, här är vi.

Det har varit 40 märkliga år. Fyllda av ångest och depression och skratt och glädje och dåligt föräldraskap och bristande omdöme. Impulshandling har avlöst impulshandling och mängden öl jag druckit kan fylla oceaner. Men här är jag. Glad över att vara vid liv och vid god vigör. Rätt så glad när jag vaknar och tämligen nöjd när jag somnar. En hund, en katt, en kvinna, goda vänner och helt plötsligt inser jag att jag inte behöver så farligt mycket mer.

Men visst, monstret bor kvar i mig, det ryar varje dag åt mig, hotar att klösa min rygg blodig och till slamsor. Men någonstans så har jag lärt mig att stå ut, att uthärda, att stå kvar och veta att det kommer lämna mig, lite svagare för varje gång jag stod kvar. Lusten, behovet, tvånget att gömma mig blir lite mindre för varje dag och jag tro att en dag så kommer jag att kunna le åt alla förlorade dagar, veckor, månader och år.

Det enda som jag inte kan le åt är känslan av att det är orättvist. Jag vet inte om den är orättfärdig, den där känslan, men den växer för varje minut. Att det är orättvist att jag i mitt DNA ska bära på de gener som skapat den fruktansvärda ångest som styrt mitt liv i så många år. Den som tagit från mig och mina barn de bästa åren av våra liv, de åren när de var barn. De är inte barn längre. Idag fyller min lilla prinsessa 17 år och är inte längre min prinsessa. Hennes prins heter David och jag är blott en skuggfigur i tamburen, en figur som vinkar adjö.

Så tankarna hur mitt och deras liv hade sett ut utan mina ständiga depressioner och den nattkalla ångesten finns där ständigt. Känslan av att det är orättvist. Att det är orättvist att vissa kan gå livet ut utan att vara rädda en enda sekund för att svälja tungan, den där märkliga rädslan jag haft i 20 år. Utan att vara rädda för att bli galna, att dö, att finnas till. Men så är livet och alla har något stort lass att bära på. En del är starkare i själen, en del svagare. Precis som att muskelmassan växer olika lätt på oss alla.

Bara det inte vore så ”fult” att vara svag i själen. Att förlora ett ben betyder sällan att människor kräver att man ska låta det växa ut igen. Men att förlora hoppet ger omedelbart reaktionen från omgivningen att man ska ta sig i kragen och sluta tjura. Som om det handlade om att det vore kul att ligga naken på toalettgolvet i mörkret timme ut och timma in i skräck för att ens röra sig. Som om det vore givande att inte kunna äta annat än i sängen, liggande på mage och svälja ner varje liten mikrotugga med mängder av vatten. Som om det vore trevligt att inte kunna gå på bio, restaurang, stå i kö, gå i stan, ta en promenad, bada på en varm sommarstrand, ha gäster hemma, åka hem till vänner på fika, fira jul med familjen, överhuvudtaget vara vaken utan att få enorma ångestattacker som kväver varje lust att leva.

Fast så har det gestaltat sig under mina år. Så jag är förbannat glad att jag lever, trots ett antal försöka att sluta upp med livet. Jag är förbannat glad över att vara kär. Jag är förbannat glad över att bli hungrig och äta med mina vänner. Jag är förbannat glad över att hosta, andas, dricka, äta, finnas, klappa hunden, katten, känna smaker och dofter och vindens smekningar, vinterns kyla och höra knarret under mina skosulor eller knastret under fötterna när man går på en sommarvarm grusväg.

Man behöver inte så mycket mer faktiskt.





Strutsen som flydde

10 06 2010

Jag ligger lågt. Tar det så lugnt som jag kan utan att helt stanna upp. Det går förvånansvärt bra måste jag säga. Vi orienterar oss i den nya verklighet vi fått, jag och Chips, katten. Hon har funnit nya ställen att ligga på, nu när hon får. Ingen hund som vill leka längre. Inte än. Själv så tassar jag runt i min morgonrock och förbereder dagen på det sävlig sätt som blivit mitt. Tittar i hundböcker och på nätet i tankar om nästa medborgare i vårt WoBWorld. Igår var jag i full fart. Gjorde en massa saker på en och samma gång. Så olikt mig. Men så gott att det var så.

Jag var på terapi i går. Igen. Jag plägar ju göra det varannan vecka. Det var precis i rättan tid. En av de sakerna vijag kom fram till att jag ska göra är att leva i nuet. Det som sägs vara så bra. Fast det nog mest används i meningen att man ska njuta av de små sakerna och vara underbart lycklig hela hela tiden. Men i mitt fall handlar det visst om att jag måste lära mig att må dåligt ibland. Ta till mig olust för att kunna leva i det goda. Att jag inte ska skjuta upp allt i all oändlighet, inte gömma undan det som är jobbigt.

Så i full fart tog jag tag i en del av det som jag inte gjort på länge. Som att gå igenom posten som jag lagt i högar. Öppna de där kuverten som var jobbiga att öppna. Ringa de där samtalen som är jobbiga att tänka sig göra. Bland annat ringde jag till veterinären och bad att få ut Kitas journaler och röntenplåten för att kunna låta en annan veterinär titta på det och ge ett ytterligare utlåtande. Så att jag vet om det gått rätt till eller om jag ska ta tag i det hela och låta det gå vidare. Jag kände mig som världens jävla skurk när jag pratade med veterinären men jag vet att jag skulle må dåligt i alla framtid om jag inte tog tag i det hela.

Det är väl mycket sådant vi pratade om på terapin. Om att man ibland måste låta saker vara obehagliga för att det senare inte ska hemsöka en. För så har jag ju så ofta gjort. Låtit folk göra lite som de vill och sedan exploderat månader eller år efter mot någon helt annan i ett helt annat sammanhang. Eller mot mig själv i form av självdestruktivitet. Så jag ringde och jag öppnade kuvert. Onsdag ska hädanefter bli min ”görajobbigasakerdag”. Ett råd jag fick, att ta en eller flera dagar i veckan till att göra sådant så att man resten av tiden kan slappna av och veta att man kan strunta i det där för tillfället. Låter kanske snurrigt men inuti mitt huvud är det vattenklart.

Så idag är jag ”ledig” från allt det där. Förutom en del saker som jag nu känner att jag kan göra av rena farten liksom. Mina dagar som struts är förhoppningsvis över.

—————-
Now playing: Lena – Caterpillar In The Rain
via FoxyTunes





Som regn faller mina tankar

8 06 2010

Nu ska vi se.

  • Huvudvärk, check.
  • Förvirrad, check.
  • Superstressad över ingenting, check.
  • Nedstämd, check.
  • Behöver tvätta, check.
  • Trött, check.

Jag är helt enkelt helt kass på sorg. Jag kommer inte överens med den. Receptet för mig i alla år har varit att förtränga den, låtsas att den inte finns, vilket har fått den paradoxala effekten att jag fastnat i den. Så nu försöker jag bekanta mig med den. Göra den tillfredsställd så att jag kan lämna den bakom mig. Det går sådär. Igår så städade jag undan Kita, hunden. Sen gick jag ut i världen och tog mig till affären alldeles allena för första gången på länge. Varje steg var en påminnelse om våra gemensamma promenader. När jag kom fram till torget så var det banne mig nära att jag börjat lipa när jag såg lyktstolpen vid vilken hon brukade vänta på mig.

När jag kom hem så blev det ännu mer påtagligt att det nu är hundfritt då jag öppnade dörren och ingen hund rusade ut, när hallmattan låg kvar på sin plats. För den brukade Kita skvätta iväg när hon var ensam med katten hemma.

Idag var det tänkt att jag skulle först in till kära mor och sedan åka med mina vänner till Ullared av alla jäkla ställen. Morbesöket har jag redan ställt in. Ullared får vi se hur det blir med. Det vore skönt och underbart att komma iväg lite istället för att sitta här och tänka tankar. Men jag blev helstressad av bara tanken nu på morgonen. Det finns som sagt en anledning till att jag går och skräpar om dagarna istället för att göra nytta för världen. Min stresströskel ligger strax över, kanske bara 5 cm över den smältande magman långt inunder oss i jordens centrum.

I morgon ska det i alla fall teraperas. Det är helt klart läge för det känner jag. Vända och vrida lite på tankarna i en trygg miljö. Men idag får jag som sagt fundera noga på vad jag tar mig till.

På tv talar de i all oändlighet om det stundande rojalistiska spektakel som snart skall gå av stapeln. Stackars dessa två människor som befinner sig mitt i smeten. Själv hade jag väl bara lagt mig ned och skrikit av all uppståndelse. Själv vill jag göra det samma när det gäller det där men nog inte av samma anledning. Jag är bara förbannat trött på allt tjat om det. Det måste väl finnas viktigare saker att skriva spaltmeter efter spaltmeter om? Men det klart, om det samlar nationen som de säger så är det väl bra. Så länge då hela nationen får vara med och samlas alltså. Själv ser jag betydligt mer fram mot den dagen som väl egentligen är det verkliga nationaldagen, midsommarafton. Den har allt 6/6 inte har. är man förbaskat glad över att leva i landet.

Hur fasen kom jag in på allt detta tro? Inte vet jag. Min hjärna funkar väldigt annorlunda kan jag tro. Associationerna går sina egna vägar mest hela tiden känns det som. Fast det är kanske bara bra att jag inte fastnar i tankar och mal dem om och om igen. Ibland i alla fall.

I vilket fall så är det dags att ramla in i duschen, nu när jag ändå har lite tid över.

Sommaren är här

—————-
Now playing: Secret Service – Oh Susie
via FoxyTunes





Underbart är kort, alldeles för kort.

30 05 2010

Dagarna har gått. Så fort de sprang fram. Så fort att jag nästan saknade dem innan de var över. Dagar av glädje och arbete, kvällar av prat och tjat och däremellan god mat och många skratt. Sådana där som nästan kväver en och som dödar alla spöken lika effektivt som en atombomb dödar en stad. Men vänligare, snällare, godare.

Vi har varit på landet jag och Kita. Nja, alltså inte hela tiden. Inte sedan jag sist skrev. Men det kändes inte lika febrigt viktigt att skriva. Inte sedan jag slutligen bestämde mig för att det är det jag på något sätt ska ägna mig åt. Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till, men det löser sig liksom. Så jag kan faktiskt unna mig åt att göra annat en stund. Min tid kommer, fan, den är nästan redan här.

Så jag har levt, sovit mycket, ätit, läst, pratat, gått promenader och låtit regn falla på min skult. Sen for vi till landet. Mitt ute i ingenstans var vi. Med mina goda vänner och en massa skog och gräs och hästar och syrsor och Kita sprang och sprang över ängarna, jagade brevbäraren, blev bekant med hästarna och lärde sig att hon inte ska valla dem. Själv så närmade jag mig hästarna med rädsla och skräck men kom till slut på att de inte äter upp mig, att de är rätt så trevliga varelser och att jag inte är så stadsaktigt stadig som jag trodde.

Vi drog en massa trådstängsel, jag slog ned nya stolpar med en stor slägga, nya stolpar som ersatte gamla murkna. Vi flyttade stängsel, drog tråd, var noga med att stänga av elen innan vi gjorde allt det där. Sådant som andra kan men som jag själv inte ens visste att man behöver göra. Allt medan Kita badade i ån eller sprang eller åt gräs eller höll koll på vart husse befann sig. Solen sken ibland föll regnet. Hela tiden var jag lugn och glad.

Dag två så gjorde vi inte så speciellt mycket. Kita, jag och den manliga delen av paret vänner var trötta. Ute brummade en grävskopa som grävde upp hela baksidan av tomten för att gräva ner ett nytt avlopp. Vi satt där inne i huset och tittade på tv medan damen i huset slet med att städa. Sådant är livet ibland. Fortfarande.

Bäst som vi satt och åt så tittade jag ut genom köksfönstret och såg hästarna springa på ängen och tänkte hur lyckligt lottad jag var som fick se sådant till maten. Sen kom jag på att hästarna inte alls skulle kunna springa där eftersom vi stängslat av den delen på grund av markarbetena. Så det blev till att ge sig ut i strilregnet. Men det kändes helt ok. Helt ok.

Efter att jag badat i deras bubbelbad så åkte jag slutligen hem och sedan dess har jag väl mest sovit, tittat på melodifestivalen och latat mig. (Hey Åsa, jag sade ju att Tyskland var bra hahah).

Vänner och ovänner. Jag är tillfreds. DET är stort för mig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Aclutti busch bosch bumpa Albertina
via FoxyTunes





Konsten att resa sig

26 05 2010

Jag finner att jag då och då funderar på när det ska vända. När ska jag börja må dåligt igen? Alltså, jag inser ju att jag troligen kommer få dras med min hjärnas kemi resten av livet och att depressioner och ångest är en del av mig. En större del för mig än för andra, mindre än för vissa. Men ändock en del som jag får leva med.

Men det märkliga är att jag inte är rädd längre för den där vändningen. Kommer den så kommer den och då vet jag rätt så bra vad jag ska göra för att kravla mig upp igen. Jag ska INTE försöka ”ta mig i kragen”. Jag ska INTE försöka åka farten när den redan svindlar. Jag ska INTE undvika smärtan och ångesten. Däremot ska jag vila så mycket jag bara kan, jag ska odla mina intressen, jag ska leva livet utifrån mina egna önskningar och förväntningar.

Vi lever onekligen i en tid som hyllar ungdom och hälsa. Den som är gammal eller sjuk räknas som svag. Sorry, men så är det ju bara. Kraven är oändliga, även på oss män. Än värre för kvinnorna. Smal, aktiv, lycklig, beläst, bra förälder, uppmärksam och flitig anställd, åka på semester och även då förkovra sig. Inte konstigt att vi får det svårt att få ihop bilderna när arbetsgivaren tycker vi ska jobba över och dagis vill att vi hämtar barnen. Det går inte att vara perfekt. DET GÅR INTE.

Däremot kan man göra det som man önskar. Tycker man det är ljuvligt att springa i skogen så är det ju helt ok att göra det. Tycker man att det är lika ljuvligt att sitta och läsa en bok så ska man ju göra det. Vill man inte arbeta deltid ska man inte behöva göra det. Men man ska inte heller behöva arbeta heltid om man inte vill. Men allt det där går emot kraven. De rådande. De som vi alla sväljer utan att riktigt tänka efter om det är våra egna val eller omgivningens krav. Eller, återigen, våran egna bild av vad omgivningen kan tänkas kräva.

Kort sagt. Nästa gång jag faller ska jag komma ihåg att vara trogen mig själv. För hur slänger man ut en otrogen partner om det är en som bor i en själv?

—————-
Now playing: Kingdom Come – Perfect O
via FoxyTunes





Vikten av att aldrig ge upp

26 05 2010

Är det årstiden som gör mig så trött? Är det frisk luft? Är det så att mitt ”nya” liv tar på mina stackars enbarmliga krafter som gör mig så benägen att lägga mig att sova på soffan på eftermiddagen och i sängen på natten? Vad det än är så påverkar det mig djupt. Hårt och brutalt. Mina ögon går i kors redan vid 15-tiden på eftermiddagen och sedan korsas de titt som tätt hela kvällen ända tills jag kan befria dem från vakenhetens ok på kvällen.

Men annars är livet gott. Igår var jag på terapi och satt där och hörde mig själv berätta saker som jag nog vet men inte tänker på. Hur jag allt fortare blir allt friskare, livligare, bättre. Det är som en propp gått ur något sorts mentalt gyttjebad. Jag fick rådet att inte överanalysera vad det är som hänt men jag kan inte sluta fundera på vad det är som sker i mig. Att överanalysera sitter i ryggmärgen och jag får verkligen anstränga mig för att inte göra det precis hela tiden kring allt, säger allt.

Vi pratade länge om det där med att leva ett liv efter sina egna önskemål och gränser och mål. Om hur jag i så många år lekt med utefter mina egna föreställningar kring vad andra önskar och kräver av mig. Hur det sliter ned själen. Troligen ligger en stor del i att jag upplever mig själv som friskare i att jag faktiskt erkänner vissa saker för både mig själv och för andra. När jag skrev på bloggen, den förra bloggen, att jag vill ägna mig huvudsakligen åt att skriva så var det som att en stor börda ramlade av mina axlar.

Jag har inget behov att skriva för många, jag har nog inte någon stor, viktig, text i mig, ingen bästsäljare, men jag vill skriva. På något sätt får jag väl lösa det där med mat på bordet och pengar till hyran. Men skriva är det jag vill. Så då ska jag helt enkelt göra det. Bättre att leva oändligt fattig och göra det man vill än att leva ett liv som är en illusion men i ett stort hus. Jag kan ju bara vara i ett rum åt taget ändå.

Det där med att ramla ner på botten har visat sig vara en välsignelse. När man förlorat det mesta i livet så får man andra prioriteringar. Min mormor som flytt sitt hem och sina vänner och sina saker sade att hon var rikast i världen för att hon hade sin stora familj. Det där kunde jag inte för mitt liv förstå då men nu verkar det mer vettigt.

Till saken hör ju givetvis att jag trots att jag räknas som fattig i Sverige ändå kan dricka rent vatten, äta mat varje dag, sitter i en underbar lägenhet och har råd att åka buss, röka, dricka ök, har mobil och dator och en renbäddad säng. Botten i Sverige är toppen för många andra i många andra länder.

Så på det hela stora är det inte längre svårt att vakna på morgonen. Jag upplever inte svårare ångest än vem som helst som vaknar. Jag är inte längre deprimerad. Sorger och bedrövelser finns i mitt liv precis som i alla andras men de lamslår mig inte längre. Jag äter varje dag, umgås med mina vänner, chattar med andra vänner, träffar mina barn och min mor. Går ner i vikt. Det är nog lite som terapeuten sade igår, ”Jonas, du håller på att bli frisk”.

—————-
Now playing: Eminem – Not Afraid – Explicit Version
via FoxyTunes





Tacksam

19 05 2010

Jag har fastnad i den där oändliga känslan av att livet är underbart. Det känns som så länge sedan alla minuter var en plåga. Fast egentligen är det väl mest ett hjärtslag sedan. I det stora hela. Men det ger ett perspektiv åt livet som är gott att ha. Att veta att man kan falla precis när som helst. Att sinnet kan spela spratt mot en precis i varje ögonblick. De nätterna när jag vaknade av en panikattack är inte borta, men de gömmer sig, rädda för de nya tankar jag tänker.

Ofta tänker jag på hur livet hade sett ut om jag varit född för hundra år sedan. Eller tusen. Eller tiotusen. Varje gång kommer jag fram till att livet hade tagit död på mig. Men nu lever vi i en tid när man kan få hjälp av läkemedel och terapi. Att få hjälp av en medmänniska som ledsagar en genom tanke, känsla, handling. En människa som inte bara säger att man ska skärpa sig utan som tar en på allvar och hjälper en att reda ut vad som är vad i allt det där som händer inuti kroppen. Utan allt det där hade jag varit död, jag vet det och det gör mig ytterst tacksam.

—————-
Now playing: May Qwinten – Hate S3X – Radio Edit
via FoxyTunes





Huru bloggen förändras

11 05 2010

Den lever sitt lilla egna liv, i sin egna kokong. WobWorld. Här där jag kan ösa ut mig en massa saker som egentligen bara angår mig själv. Ett enda stort hybrisexperiment. Fast det funkar märkligt nog. Det är som att särskilja sina aggressioner och nojor från det livet man lever utanför skärmen. För det är ju trots allt där jag spenderar mesta delen av min avsatta tid. Så det är skönt att kunna överlämna oro och elände till tangentbordet.

En del tror nog jag är knepigare än jag egentligen är. Även jag själv tar fel ibland. Men i grunden så är jag väl lika simpel som vem som helst. Eller lika komplicerad. Skillnaden är bara att jag skriver om det. Jag kunde välja att skriva glättigt och skojsamt. För att inte oroa, för att stryka medhårs. Men det ligger inte för mig. Jag trivs inte med att låtsas att livet är toppen när det är så förbannat svårt mest hela tiden. Det är väl med mig som med de flesta. Tillvaron är fan inte enkel för någon. Även om alla förväntar sig svaret bra på frågan hur det är. Det stör människor om man säger att det inte alls är bra, att man är ledsen för att man inte är på rätt plats i livet. Det funkar väl om man är 20 men inte längre.

Berättar man sedan att man har ett psykiatriskt handikapp och dessutom ett missbruk på det så blir det tilt i skallen hos många.

Så jag skriver och tvingar nog ingen att läsa. Hoppas jag. Någon kommentar genom åren har visat på annat. Människor som tycker att bara för att jag tycker om dem så får de tycka om mig. Även fast de inte får det. Inte här i min värld. Det får de ägna sig åt i vår gemensamma värld eller i sin egna. Här styr och ställer jag och tänker som så att någonstans är det skönt att ha och få ha kontroll. Det är gott att ha ett eget rike, med egna lagar och egna sätt att lösa allt som faller på en.

Fast å andra sidan så brukar de flesta som är sådär negativa vara rätt så ordentligt stumma i sin kritik. Det blir mest ord som svin och utsugare och bidragstagare och eländig typ som faller från deras klumpiga fingrar och det kan man ju tycka är lite roligt faktiskt. En låtsades en gång att den var läkare som höll på att skriva en uppsats till sin doktors/docentuppsats i psykologi och att han verkade på Ullevi. Han studerade bloggar för att leta efter uppblåsta människor och fann min blogg vara precis passande. Oerhört roligt måste jag säga med sådan uppfinningsrikedom. En färdig  läkare som ska bli psykolog, som arbetar på ett sjukhus som inte finns och som dessutom ska bli både doktor och docent på en och samma gång genom att läsa bloggar.

Så jag finner att världen är likadan här som den var på blogg.se, men ändå annorlunda. För där började jag skriva när jag just fallit till botten, jag skev i dur som blev till moll som blev till att jag mådde bättre och skrev i moll likt förbannat. Som en skiva som hakat upp sig, ett enda elände även de dagar solen sken. Därför tänker jag mig att försöka, om jag kan, skifta perspektiv lite nu när jag hamnat här.

Går det så går det eller så blir det som det blir ändå. Gott så liksom.





Musiken i mitt huvud

11 05 2010

Jag kan lätt säga att musik har förändrat mitt liv. Ingen annan kulturyttring har tagit samma självklara plats i mitt liv. Det finns ingen bok i världen som kan konkurrera i att förändra livsåskådning eller temperament eller humör på samma sätt. Musiken har ju den fördelen att man inte behöver anstränga sig det allra minsta för att drabbas av den rent mentalt. Man behöver inte tänka, bara känna rakt igenom. En bok behöver man reflektera över medan man läser för att lära sig något, en film måste man vara närvarande  i, ett konstverk studera och känna in. Musik bara sätter sig rakt i tanke och känsla. Uppfattar man det som ointressant så är det allra mest troligt ointressant för en, inte mer med det.

När jag var en liten parvel så var det myten kring Elvis och hans musik som gav mig styrka att överleva dagarna. Sen har det byggts på allt mer för att nu kunna vara lite vad som helst, bara det känns bra. Jag lever med musik näst intill dygnet runt. Den ger mig kraft, glädje, sorg och hopp. Allt jag behöver finns i MP3-filernas ettor och nollor.

Det är lika underbart varje gång jag finner något nytt som jag finner gott. Om det sedan är Holes nya skiva eller Snoop dog eller Stefan Sundström eller Lady Gaga. Eller när jag återvänder till mina rötter och lyssnar till Elvis och Lennon och Stones och Bucka White eller Johnny Casch. Depeche eller Ac/dc eller återupptäcker Ozzy eller Kraftwerk. Slappnar av till Vivaldi eller Chopin. Känner genom Kent eller Sinatra. Dansar till Timbaland eller är sur och tvär tillsammans med Oasis.

Allt det där bildar mitt liv på något sätt. När det är tyst så översvämmar mina egna tankar mig och det är som alla vet som tänkt en massa inte något vidare. Då är det skönt att kunna vända skutan med musik. Musik medan man äter, medan man åker buss eller går till affären eller sover eller duschar eller rökar eller vilar eller vaknar eller läser eller vad fan som helst egentligen.

Allt annat är bara utanpåverk.

Sen kan det ju bara vara förbannat skojsigt med musik med 🙂





Huru vår hjälte frågar sig vem han är

9 05 2010

Hon bad mig fundera på vem jag är, den goda terapettan. Faen vad jag funderar. Kommer fram till mest ingenting. Bilden jag har av mig själv stämmer föga med den jag ser i spegeln eller orden jag skriver. En glad skit. Fast så deppig att färgen ramlar av väggarna när jag går förbi. En som inte tar något som helst på allvar men som hela tiden är allvarsam. Skrattar när jag borde gråta och gråter när jag borde sova. Sover när jag borde ansluta mig i ett lydigt led till arbetslinjen och rullar hela tiden undan i tanken.

För böhvlelen, ska det vara så svårt att svara på en enkel fråga kring vem man är? Fast det är nog svårt för de flesta tror jag. Lever vi inte alla lite i det fördolda? Du vet, håller skenet uppe och allt det där. Men man väljer ju sitt egna sken så det är ju inte så pjåkigt att hålla det uppe då. Man har ju själv valt det. Det är något jag kommit på den sista tiden. Att vi blir vad vi vill bli. Kanske inte så att vi gör det vi vill göra, men vi är det vi vill. Vill man framstå som snäll fast man har ett smutsigt hjärta är det inte så svårt och då får man väl leva med att man anses snäll då. Eller obstinat eller vad man nu väljer för väg i livet. Stark. Kanske?

Den där jäkla fällan jag tyckte mig vara fången i, den som glad och trevlig och slarvig och artig och inte speciellt djupare än en fågeldamm var ju mitt egna val att gå in i. Så klart finns det mer i mig. Precis som det gör i alla. Här i min WoBWorld har jag valt att presentera mig som svår och deprimerad och ångestfylld och kärlekstörstande och en obotlig besserwisser. Men det är ju helt ett medvetet val. För att få de där bitarna av mig ur systemet liksom.

Så det är en trösterik tanke att man kan välja vem man vill vara. Någonstans är man nog rätt likadana alla vi som lever i världen just nu. Vissa bitar är bara förstärkta, av andra och främst av oss själva.

Man blir vad man gör sig.





Är jag tokig tro?

7 05 2010

Terapi-sessionen igår fyller mig fortfarande. Något vi diskuterade var känsla vs tankar. Jag har länge känt, anset, att jag tänker lite för mycket. Men då väckte min terapeut frågan om det verkligen är tänka jag gör för mycket. Vet jag verkligen själv skillnaden på tankar och känslor? Jadu. Faen vet. När jag tänker/känner närmare på frågan så blir jag osäker. Det är nog så att för mig är det mycket en och samma sak. Det är nog ett av alla de problem jag måste lösa. Att lära mig särskilja på dem. Att lära mig känna utan att nödvändigtvis se det som något jag omedelbart måste tänka och sedan omedelbart göra eller agera på. Att lära mig tänka utan att låta tanken bli en sann känsla.

Tusan vad allt ska bli svårt. Det skulle ju bli lättare att bli vuxen, trodde jag när jag var allt för ung för att veta något. Då när man visste allt. Men för varje år som går så ställs man allt mer mot sin egen oförmåga till allt. Medan jag allt mer får kontroll på min ohämmade vrede (därmed inte sagt att jag har kontroll på den, men jag börjar kunna trycka på rätt knappar) så upptäcker jag andra ting i mig som behöver korrigeras. Mitt sätt att bli överlägsen och besserwissig, mitt sätt att mala ner alla andras åsikter, mitt sätt att låtsas vara duktig när jag egentligen känner mig helt oviktig och smutsig och liten och ful och fet och dum och elak och alla de andra känslorna som bor i mig som säger åt mig att jag inte är värd något alls i världen.

Men det handlar väl om att korrigera. En känsla av att vara korkad korrigeras med att uppträda som att man tror sig vara ett geni. En känsla av att känna sig underlägsen korrigeras med att uppträda som att man tycker sig vara bättre än alla andra. Hur jag ska reda ut allt det där och finna vem jag egentligen är vet jag inte. För det är väl oftast det som blir tydligt när dammet lägger sig. Jag vet inte vem jag är. En svag jagkänsla. Hua, Det lät ju inget bra. Är jag personlighetsstörd? Kanske.

Nä. Om jag inte ska bli tokig på riktigt så får jag nog bryta allt och gå ut i friska luften med hunden i släp tåg och gå och gå och gå så att hjärnan och hjärtat rensas en smula. För tokig vill jag då rakt inte bli. Det verkar så obekvämt och ohyfsat måste jag få tycka.





En dag att börja med

7 05 2010

Man kunde ju tro att jag skulle ha svårt att sova när jag lade mig igår kväll men det var inte svårt alls. Jag somnade lika fort som en sten sjunker i en damm och vaknade lika trött efter 12 timmars djup sömn. Det är väl bara en sådan dag kan jag tro. En när man får ligga lågt och bara göra det som absolut måste göras. Ut men hunden, handla något att äta, läsa och finnas till. Det räcker bra känns det som. Städa får blir en annan dag, ett annat liv, en annan tillvaro.

I aviserna kan man läsa om att valet i England blev sisådär, att AIK är sopor och att saker händer hela tiden. Även medan man sover. Det är ju så det är ordnat i världen. Saker händer precis hela tiden. Viktiga som viktiga. Små som stora. Så jag låter dem hända och ser till att det händer så lite det bara kan här i min lilla bubbla. För min egen skull. Att jaga ligger inte för mig.

Men saker är som saker är. Vissa saker måste man göra, vare sig man vill eller inte. Så jag ska sätta mig och göra min ”läxa” från terapin. Fundera ut viktiga saker på viktiga frågor. Det känns lite som att jag inte kommer att komma så långt just idag med det där, men att det är viktigt att sätta bollen i rullning. Annars blir det liksom inga mål.

Först en kopp kaffe. Till.





Funderingar på vem jag egentligen är

6 05 2010

Jag får inte ihop det. Att leva normalt, en dag fylld med göromål. Det tar andan ur mig, fyller mig med oändlig trötthet. Som om jag sprungit i tusen och tusen mil utan att stanna en enda gång. Fast jag bara gjort en sådan enkel sak som att stiga ur sängen och åka till terapi. Så störigt. Tröttheten fyller mitt huvud med bomull och leda och söndriga tankar. Den leder ingenstans. Den leder bara bort.

Så jag gick upp tidigt idag. Klockan 6 stod jag i duschen och tvagade mig medan kaffet puttrade i köket. Även fast jag lade mig tidigt i går så var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Det blir så när man, slutligen, vant sig vid att sova i 12 timmar per dygn. En snabb promenad med hunden och sedan bussen in till staden där jag gick och slog dank, tittade in till apoteket och slutligen vandrade iväg till terapin.

Det var en bra terapi i dag. En sådan som ger studs i stegen och glimt i ögat. Nya tankar och nya infallsvinklar. Men det tar på krafterna. Jag är medveten om att man kanske kan tycka att det inte borde göra det men det är, för mig, ytterst arbetsamt. Men efter det hela så avledde jag mina tankar med ett besök hos tant mamma, gick lite ärenden åt henne och vände sedan hem.

När jag kom hem så somnade jag på soffan. Fortfarande med skor och jacka på mig. Så jävla trött. Så förbannat trött. Hur i hela fridens namn ska jag få ett normalt liv när minsta ansträngning tar knäcken på hela min organism? Det går ann att skrota omkring och göra mest ingenting, men så fort jag försöker göra något sådant där som normala människor gör så suger det musten ur mig. Idag fick jag igen ångest, inte mer än vanligt. Men tröttheten! Denna enorma trötthet!

Som sagt så var terapin bra. Jag fick äntligen, efter alla dessa år, sagt vad den handlar om. Att alla dessa fobier jag samlat på mig, för att äta, för att ha gäster, för att gå bort till andra, för att äta på restaurang, med andra, för hissar, för bussar, för bilar, för teater, för biografer, för torg, för köer, för rödljus, för att det ska knacka på dörren, för att telefonen ska ringa, för allt och allt igen egentligen handlar om en enda sak. Det handlar om den där irrationella skräcken för att svälja tungan. För att kvävas. För att få kramp i tungan och stendö.

Allt annat handlar bara om skräcken för skräcken. Att vara rädd för att få ångest. Ångesten finns i flera dimensioner. Men hela hela tiden, varje vaken sekund så präglar den där totalt fånga skräcken för munnen mig. Allt jag gör, från att dricka en kopp kaffe till att gå till affären till att somna planeras utifrån tungan. Från hur jag förväntar mig må om jag tar en kopp kaffe till eller går till affären eller äter en smörgås. Det andra är bara utanpåverk. Symtom och inget annat. Sjukan är munnen.

Det var så skönt att börja nästla i den där härvan. Att tänka tanken på vem jag vore om jag inte vore min ångest. För det är ju så det är. I juni har jag levt med skräcken dygnet runt i 19 år. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten av en ångestattack. Jag har verkligen försökt att utmana ångesten. Gång på gång på gång på gång. Som man säger att man ska. Men grundproblemet finns hela tiden kvar. Skräcken, den vettlösa skräcken för att kvävas.

Så nu har vi börjat rangordna mina fobier och tvångstankar. Det känns bra. Helt klart. För den dagen jag känner mig trygg i mig själv, när jag kan känna att jag själv har styrkan att bära mig, när jag litar på mig själv, då behöver jag inte min krycka alkoholen längre. För det är ju så jag använder den. Inte för att festa eller för att det är kul att vara full. Men för att slappna av i några timmar, inte tänka på tungan hela, hela, hela tiden. För det är ju det jag gör annars. Känner efter vart i munnen den är. Det räcker med att en brödsmula eller ett pepparkorn hamnar under tungan för att jag ska få en fullständig panik attack. Det behövs inte mer. Oftast behövs inte ens det heller.

Men, jag kan inte säga att livet inte är vänligt mot mig. För nu för tiden mår jag ju så mycket bättre. Depressionen har hållit sig borta i över ett år. Ångesten är mindre. Jag dricker mindre än på många, många år, även om jag fortfarande självmedicinerar. För att orka ta mig ut i världen. Men allt oftare gör jag saker som vore otänkbara för bara ett år sedan och jag gör dem nykter. Åker buss, går på promenad, går till affären. Lever en hel dag. Det går åt rätt håll.

Förutom då att jag ständigt, ständigt måste känna efter vart tungan är. Genom att pressa den mot undertänder eller gom. Genom att röra den i munnen. I bland röra dem med fingrarna, när ingen ser.

Fast dagen kommer när jag släpper tanken tror jag. Jag känner hopp inför att det kan bli en sådan dag. Problemet är bara: vem är jag då? Vem är jag utan ångesten? Utan att ångesten för tungan hela tiden ligger framför alla andra tankar jag tänker, framför alla andra känslor, framför alla mina planer. Jag vet inte. Men jag ska ta reda på det tänkte jag.








%d bloggare gillar detta: