Huru vår hjälte får en uppenbarelse. Så sant och visst.

28 01 2011

Läckö Castle

Image by sekundo via Flickr

Det slår mig som en hammare i bakhuvudet där jag sitter på min stol vid spisen och röker under fläkten. Det slår mig så hårt att jag av ren stress släcker en halvrökt cigarett. Bara för att tända den igen. Det som slår mig är att ”jag är vuxen nu”. Stubinen är kaffe. Som alltid är stubinen kaffe. Min första panikattack var utlöst av mängder med kaffe vid ett slottskaffé 1991, sommaren när mitt liv tog paus. Sedan dess har jag druckit mängder med kaffe.

Men jag kom på, där jag satt, att jag återgått till de små kopparna. De riktiga kopparna. De som inte är muggar. Precis som de där kopparna vid Läckö slott. Skira och vackra och med guldkant. Inga fåniga ”världens bästa pappa” på kanten utan vackra blomster. Små koppar och stolta tankar. Jag är där nu. Det var för den här kvällen min mor skänkte bort sina koppar till mig. Jag som tyckte det var helt meningslöst med små koppar när man kan dricka ur en mugg. Nu vet jag bättre.

Så jag kommer så klar att dricka bryggkaffe ur muggar igen. Men när jag vill hitta hem så dricker jag ur tunna porslinskoppar. Spretar med lillfingret och låter smaken explodera i munnen på mig.

 

Vart tog 10 år vägen? Vart tog jag vägen?

 

 

Annonser




Bara väntar baby, bara väntar.

8 12 2010

An engraving of Nikola Tesla

Image via Wikipedia

En stilla dag. Lika stilla som gårkvällens tystnad var. Det enda jag kunde höra, förnimma, var hundens grymtanden när hon grävde i snön där vi stod i skogsdungen bredvid gatan som är min adress. Det var ett sådant där förunderligt ljus, fast det borde vara becksvart så såg man allt klart. Tystnaden var nästan monumental, på gränsen till skrämmande. Den moderna människan är inte van vid den. Inte jag i alla fall. Jag som inte ens kan sova om det är tyst.

Det slår mig, gång på gång, att jag inte skulle uppleva sådana stunder om jag inte hade hunden. Inte skulle jag bege mig över gatan och in i skogen om jag inte var ute med henne. Inte klockan sent på kvällen. Jag skulle sitta inne och bedöva mina sinnen med tv. Vilken tur jag har som har en kissnödig hund.

Idag är det lika tyst. Fast inom mig. Inte på något sätt obehagligt, men ovant. Kanske är det medicinen som börjat verka? Kanske är det så att jag börjat landa efter 40 års kullerbytta? I så fall så är det väl något bra kan jag tro. Tankarna trängs inte längre på samma sätt. De står fortfarande i kö, en lite orolig kö, som i ett köpcentrum inför jul, men de bråkar inte lika mycket med mig. Tanketrängsel. Vilket underbart ord. Det är en del i av att vara bipolär har jag lärt mig. Jag som alltid trott att det ska vara så och att felet legat hos mig som inte kunnat handskas med hur det ska vara. Men det ska inte vara så. Har jag lärt mig. Nu.

Det enda jag är rädd för nu, för jag är en sådan som alltid ska vara rädd för något, är att tankarna ska bli tröga. Att leden ska glesas ut så mycket att jag inte längre får kontakt med dem. Men jag får se. Det som blir är det som ska vara. Dessutom är jag lyckligt kär så fuck rädslor. De har ingen plats i mig, de får dra till någon annan.

Men det är ju så att livet inte ställer sig på paus för att man blir kär. Det rullar på fast i bakgrunden. Så många gånger jag har hakat upp hela min existens på någon annan att jag nu är livrädd för att göra det samma igen. Så jag får backa och pausa hela tiden för att inte rusa och rusa förbi. Det är en välsignelse att hon inte bor i närheten. Då hade vi nog bränt ut varandra på tre blossande sekunder.

Dumheter. Det är bara ett jävla försök att trösta mig själv, det där. Jag vill vakna med henne, vara med henne, leva med henne, prata med henne, titta på henne, lyssna på henne, skriva med henne, för henne, lukta på henne, knulla med henne och somna med henne. Dag ut och dag in och år ut och år in. Jag längtar till och med till den dag jag tröttnar på henne så att jag får upptäcka henne på nytt. Men nu är det som det är och jag försöker göra det bästa av det. VI försöker göra det bästa av det. Vi lyckas rätt bra tycker jag. Ordning och reda på livet först, sedan kyssas.

Så jag längtar och lyssnar på tystnaden. Funderar på att städa men det blir att jag sitter och tänker på saker jag måste komma ihåg att prata med henne om. Vända och vrida på livet sådär lyckat som vi gör. Förundras över att man funnit sig själv och kan vara till för någon annan. Jag klappar hunden, kelar med katten, dricker för mycket kaffe och känner hur hjärtat rusar. När jag tittar ut genom fönstren så ser världen annorlunda ut nu. Hon säger att jag bor vackert och jag ser det nu. Jag ser Viskan som flyter fram utanför mina väggar. Jag ser den på riktigt. Jag lever med en å. Den har alltid tröstat mig, men nu kan jag kanske trösta dess oroliga vatten.

Därför kanske jag kan finna ro i att det mörknar i mitt hem. Lägga mig och bara vara. Låta tiden rulla på. Frammana hennes doft och minnas hur hennes röst smeker mig.

 

 





Medan tiden går

28 08 2010

Dagen som är idag är kanske en god dag. Jag vet inte än. Det känns svårt att få grepp om timmarna som komma skall. De undslipper mina tankar, flyr mina planer. Varje sekund tänker jag mig vara annorlunda än den förra men det blir liksom bara samma samma. Dricker kaffe, funderar på att gå ut i skogen med hunden och sätta mig på en sten och bara finnas till men av allt blir det endast samma vardagsrum och samma kaffe och samma planer som faller på grund av min egna otillräcklighet. Jag kommer liksom ingenstans. Fast inuti mig själv.

Jag saknar damens jämna andetag bredvid mig. Saknar hennes blå ögon och saknar hennes tredskade blick på mig när jag smiter ut i köket och låtsas dricka kaffe när jag egentligen håller i mig en öl. Hon har sagt åt mig att det får bli ett slut på det där. Jo, jag vet. Bara jag visste vad jag ska ersätta det med. Men det löser jag väl på något sätt. Jag är ju redan på god väg. Men det är ju lördag för tusan. Känns det som. Även om det är fel slutsats så är ju tanken rätt. Fast så fel. Valet är ju egentligen oerhört lätt. Det var länge sedan någon verkligen ställde krav på mig och det skrämmer mig. När man har smitit från all form av ansvar i många månader och år så blir minsta suck om att man ska göra något man inte rakt direkt känner för som ett berg att bestiga, en vägg att slänga sig rakt in i. Fast ibland måste man ju slå sig.

Så jag längtar efter hennes hår och ögon och mjuka, mjuka händer. Längtar till och med efter hennes grå blick, den hon får när jag gjort bort mig. Igen.

Så kanske skulle jag ta en kaffe till? Röka en cigarett, duscha och ge mig ut på den där skogspromenaden. Jag tittar över min ekonomi och finner den vara näst intill icke existerande. En del räkningar får jag helt enkelt strunta i. Har man 4,50 skr på kontot och det är 3 veckor till nästan utbetalning så får man bara göra så. Det blir till att suga på ramarna den här månaden. Med. Fast det har slutat bekymra mig för länge, länge sedan. Det fanns en tid när jag fick panik kvar om jag bara hade sisådär 7000 spänn kvar när räkningarna var betalda. Nu har jag lärt mig att det där alltid löser sig. Man behöver sannerligen inte så mycket som jag en gång trodde. Man behöver bara lite käk och i mitt fall tobak. Resten av tiden får man finna andra njutningar än att handla saker.

Äsch, det här liknar ju bara ett enda sammelsurium av spridda tankar och det är nog en sådan dag. Splittrad. Lika bra att dricka det där kaffet jag mal på om och sedan gå ut i friska luften. Vänta på nästa kyss från min kärlek och nästa kram från hennes famn.

Så får det bli.





Tidens gång och mitt sittande

17 05 2010

Dagen bara rullat på och jag hänger hjälpligt med. Det är en sådan där mellandag. En som inte gör så mycket väsen av sig, den är mest bara en massa tid som klumpat ihop sig och bestämt sig för att bilda en dag. Man äter och dricker kaffe och går ut med hunden och läser lite och glor på nätet som om det vore svaret på alla frågor man har om livet.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt blev det kväll. Även fast det är ljust ute. Det är märkligt. Det var ju inte länge sedan, inte länge sedan alls, som det var svart och kallt vid den här tiden på dygnet. Det var inte alls länge sedan det hade varit svart i en evighet. Man kan klaga på vädret och skänka djävulen en tanke när regnet faller och vinden viner. Men det är ljust medborgare. Det är ljust och det gröna börjar ta över hela universum. Så inte bryr jag mig så mycket om att det inte är 27 grader i skuggan. Inte än i alla fall. Vi är ju bara i början på den underbara resan som kallas sommar är.

Jag har sovit en stund på eftermiddagen. Det brukar jag inte göra nu för tiden. Men likaså sov jag som en sten på soffan i lugnet som skapas av de ljud som en hund och en katt ger ifrån sig i ett annars tyst hem. Jag övar mig på att leva i tystnad. Det går sådär. Lusten att sätta på något som låter, någon musik, nästan vilken som helst, tar ofta över. Men trägen vinner sägs det. Så jag trägar.

—————-
Now playing: Rage Against The Machine – Wake Up
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: