Att vakna till livet.

12 02 2011

Gustaf Vasa och Tomt-Margit Målning av Johan F...

Image via Wikipedia

För mig är aldrig glaset halvfullt eller halvtomt. Det är fullt eller tomt. Punkt. Det är inget val jag gör för att det ska vara så. Det bara är sån jag är. Det är en del av min personlighet. Mellanlägen funkar inte. Hur jag än försöker spara lite av det jag fyller mig med. Fullt/tomt. Det där gäller det mesta. Sömn, vakenhet, alkohol, koffein, nikotin min ekonomi, mina relationer till andra människor.

Lycklig/olycklig.

Men jag börjar skönja en förändring i mig. Något växer fram. Eftertanke och kanske något litet mått av klokskap. Jag har börjat hejda mig när jag just ska till att välta omkull. Det är väl kemin i min hjärna som sakta börja ändra sig med hjälp av mina mediciner. Om det är så kan jag inte annat än tacka och ta emot. Buga och bocka och vara tacksam för de möjligheter det ger mig att kunna vara i ett mellanläge. Så som man borde var. Att slippa alla tankar som trängs. Känna hur de ställer sig prydligt på rad och vänta på sin tur. Slippa leta efter nycklar, plånbok, kalender, glasögon, boken jag läser eller mobilen. Kanske bli lite mindre tankspridd.

Det är små saker som gör att jag känner skillnaden. Saker som att jag kan hålla mig till tre koppar kaffe när jag gått upp på morgonen. Ciggen räcker helt plötsligt i två dagar. Jag kan sitta och kika på Tradera utan att lägga en massa bud på saker. Jag får mer gjort om dagarna. Jag kan läsa en bok utan att hela tiden behöva gå tillbaka för att läsa om det jag nyss läst. Titta på en film utan att ta en massa små raster. Som sagt, små saker, men de sker hela tiden.

Är det så här att vara ”normal”? I så fall gillar jag läget. Helt klart. Ångesten över livet har börjat lägga sig. Depressionerna, den svarta hunden, håller bara i sig en dag eller två. Om ens det. Jag ser fram mot dagen när jag går upp på morgonen. Mina papper är i ordning, för första gången på en evighet är de sorterade in i pärmar. Ett liv bakom en svart pärmrygg.

Så återigen. Jag tackar läkemedelsindustrin för möjligheten att fånga livet igen.

 


 





Ett riktigt brev

18 01 2011

1389-09-04, brev Iserlohn

Image via Wikipedia

Tidig morgon och jag skriver mail. Jag som bara skriver mail till myndigheter och sjukvårdsfolk skriver ett till kvinnan jag älskar. Hon är så långt borta. Men det börjar kännas ok. Det börjar landa i mig att det är så. Det känns lite romantiskt rent av. Lite 1800-tal, även om gåspennan är utbytt mot ett tangentbord. Om man nu skrev med gåspenna på 1800-talet? De kanske skrev med modernare don, vad vet jag om det?

Jag har skrivit ett riktigt brev med. Ett som man lägger i kuvert som man sedan sätter frimärken på. Posten kommer säkert fira detta med tårta, ett brev, någon som skickar ett brev. Hur vanligt är det nu för tiden? Det enda som skickas är väl paket människor emellan som fått kontakt på Tradera. Fast återigen, vad vet jag om det? Senare ska jag lägga det där brevet på en gul postlåda och hoppas och tro att det når hennes händer och ögon. Det finns en osäkerhet där som inte finns när man sitter och chattar eller skickar sms. Då vet man alltid att att det man skriver kommer fram. Oftast i alla fall. Men ett brev som man lägger i en gul brevlåda tappar man kontrollen över så fort man släpper taget.

På tv pratar man om Tunisien och elände och bedrövelse och vargar och cannabis. Jag orkar inte bry mig riktigt än. Det är för tidigt för det. Anledningen till att jag är uppe ligger och sover i soffan bredvid mig. Det är hunden Dipp som ivrigt väckte mig klockan halv 6. Varför vet jag inte riktigt, men nu är det min tur att väcka henne och dra ut henne i den morgondimmiga världen där ute. Slask och smutsig snö. Som det brukar vara på vintern. Den gnistrande vita snön är bara ett minne nu. Världen består av tusen fotspår som lagts på varandra tills allt blivit grått. Smutsiga skor och kalla människor.

Först en kopp kaffe, sedan ska jag ta tag i allt det där jag måste ta tag i. Idag är det mycket, i morgon ännu mer. Då ska jag till läkaren, efter det ska Dipp till veterinären för sin ettårs-spruta. Jag ska betala tillbaka lån och räkningar. Men det är i morgon. Jag måste lära mig att leva mer här och nu. Så jag gör väl det och här och nu vill jag ha kaffe.

 

 

Dipp med sin "ryggsäck" som hon har för att få arbeta lite hårdare.

 

 








%d bloggare gillar detta: