Onsdag helt enkelt.

9 02 2011

1922 Chevrolet 490

Image via Wikipedia

Samma frågeställning som igår kvarstår. Vad ska jag göra med min tid? Igår blev det ju inget vettigt gjort kan jag ju erkänna med en gång. Det var det gamla vanliga och det gamla vanliga duger inte. Det är inte fint nog åt min enkla existens. Inte längre. Jag vill sväva och utgöra en enda stor kropp av godhet. Istället sitter jag i en sargad kropp och röker. Hur långt från målet är man inte då? Fast det hela beror nog mest på att min själ längtar efter utveckling men att min kropp än inte tillåter det. Den är hämmad av aminosyror och hormoner och nervers kopplingar. Kemin i min kropp är ännu inte där jag vill ha den. Den trilskas med mig.

Jag kan väl kanske jämföra det med hur det är när man börjar tillfriskna från en svår influensa. Hur man börjar känna sig bättre och börjar pyssla så småningom i lägenheten men omedelbart får gå och lägga sig igen eftersom febern återkommer och man blir yr och ostadig. Men det är i alla fall bättre än det där läget när man är som sjukast och nästan, men bara nästan, vill dö för att man har så ont och hostar och snorar och halsen bränner och huvudet hotar att dunka sönder. Så jag ska väl egentligen vara glad över att jag börjar må bättre. Men återigen, det vore kul om mål och möjlighet stämde överrens bättre.

Det får bli en promenad helt klart. Solen skiner och himlen är blå. Snön smälter som om den aldrig gjort annat och Viskans vatten ligger som en spegel och visar alla träd vid strandkanten upp och ner. Det enda som krävs för att jag ska orka ta på mig kläder och gå ut är en kopp kaffe till. Dagens tredje. Längre har jag inte kommit än. Jag väcktes av en ivrig hund som ville upp och ut ur sovrummet. Hon hade fått nog av sovande. 12 timmars sömn fick vara nog tyckte hon visst. Jag själv var väl inte lika övertygad om att jag hade fått nog med vila, men jycken bestämmer sådant utan att fråga om lov.

Så, istället för att sitta framför datorn och gå igenom den ständiga rundan mellan mail och tidningar och facebook och blogg och återigen mail så ska jag väl resa mig upp och klä på mig, ta den där koppen kaffe och sedan ska vi ut i friska luften. Något annat är inte att tänka på och jag vet ju att det gör mig gott.

Annonser




Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 





När man vaknar lyckligare än man somnade.

28 01 2011

Hängbron över Hylströmmen

Image via Wikipedia

Om jag ska lista mina goda vänner i livet så kommer nog sömnen först. Den sveper med mig mot en bättre värld, oftast i alla fall, helar och svalkar. Så nu när jag vaknat till lite, druckit lite kaffe, så mår jag finfint igen. Alla dunkla tvivel är över och alla svarta tankar har ställt sig på rad i bokhyllan igen där de visserligen väntar på att kasta sig över mig igen men låt dom vänta då.

Jag har återvänt från min barndom och är åter närvarande i nuet. Här har jag det bra. Här trivs jag. Här är jag starkare och nästan hel. Så jag ser fram mot dagen. Låter den ta mig med storm. Dricker av livets källa, för att uttrycka sig en smula, en hel bit förresten, patetiskt. Men det bjuder jag mig själv på.

Hunden är morgontrött fortfarande. Vi var ute sent igår och då vill hon gärna vara lika stilla som mig på morgonen eller som nu förmiddagen. Men snart, om en liten stund, ska vi gå ut i världen och andas frisk luft och blåsa bort de allra sista minnena av gårdagens ”tycka synd om sig själv-party”.

 

En del VILL bara inte vakna till 🙂

 





Total waste of waste.

27 01 2011

Norrköping 1936

Image via Wikipedia

En promenad senare. Samma tillstånd. Inget har förändrats, inte jag själv heller. Allt är som det var innan. Före jag stängde dörren och gick ner för trapporna. Man kan tycka att någon liten endorfin skulle ha tagit sin in i mig men inte.

Fast när jag tänker närmare på saken, för det bör man göra då och då, så finner jag att jag känner mig lite lugnare. Inte så uppjagad och tyst. Några ord har ramlat ut från min mun. Några ord till grannen, några till hunden. Några är kvar i mig, ramlar runt, men de har fått lite mer plats nu. Lite andrum.

Jag svamlar. Förlåt mig. Jag känner själv igen svammel och det här är sådant. Onödiga bokstäver som inte leder någonstans. Tomma ord.

Så jag ska väl dricka lite kaffe och tystna. Det är nog bäst just nu, för jag vill inte slösa med vare sig min tid eller din.





Mitt i smeten.

27 01 2011

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Jag vet inte. Just nu vet jag precis ingenting. Allt är krångligt och komplicerat och trassligt och eländigt och strålande. På en och samma gång. I en salig blandning. Som ett sammelsurium av ord som trängs inuti bröstet. Innanför pannbenet. I varje finger och varje centimeter hud. Det blir ju snart bättre. Det gäller bara att skaffa sig lite tålamod. Någonstans ifrån.

Jag tänder en cigg och lägger den ifrån mig och tänder en ny. Glömmer bort att jag redan har en tänd som ligger och ryker i askkoppen. Blir förvånad när jag ska aska den andra och finner att det ligger en till cigarett som sakta brinner till sitt oundvikliga slut. Det är så hela tiden med precis allt.

På msn ramlar det in mess som är skickade i förrgår från ♥kvinnans♥ fingrar. De kommer in nu som spöken från en dag på flykt undan tiden som går. Hur handskas man med sådant? Det är så ovanligt nu för tiden att man behöver ta ställning till gamla ord. Nu när alla ord som når en är friska och sunda och skinande rena och nya. De ord som kommer på mobilen i form av sms eller på msn eller mailen. Det var länge sedan breven ramlade ner från brevlådan och redan var gamla när de kom.

Jag vet inte. Jag svarar på de där msn-messen i samma andetag som jag svarar på den pågående konversationen. Det blandas ihop och blir kletigt och märkligt att svara på allt det är på samma gång. Till slut vet jag inte om jag pratar med en levande person eller med någon som försvann i förrgår.

Det är en sådan dag helt enkelt. En där man vaknar med en taskig känsla i maggropen efter drömmar som man absolut inte bjudit in till sin sömn. Inget blir som man vill en sådan morgon. Det finns inget att hålla tag i. Vad är det man känner egentligen? Baseras det på livet man lever eller drömmen man hade under natten? Bör jag ha lite ont i magen och den där sugande känslan i bröstet eller är det bara hjärnspöken? Jag vet inte och det är ett problem för mig.

Så jag sippar espresso och röker cigg som jag sedan glömmer att jag tänt och läser tidningen och kollar runt på nätet och tänker att jag nog borde ta på mig kläder och gå ut med hunden. Den tanken blandas med tankar på att ringa runt och reda ut alla saker jag glömt göra, renbädda sängen och kanske åka och kolla vad ett strykjärn kostar. Tänk om man kunde stryka själen. Så att alla rynkor försvinner. Men det gör sig inte.

Men så tar jag beslutet. Att inte låta nattens mardrömmar ersätta mina dagdrömmar om ett liv där kärlek finns och får plats och är önskvärd. Jag bestämmer mig för att låta mig längta. Jag bestämmer. Punkt. Ska jag låta mitt undermedvetna bestämma agendan för mitt liv så kommer jag fan ingenstans.

Beslut är till för att tas.





Tidiga tankar.

25 01 2011

Slussen, vykort tidigt 1900-tal

Image via Wikipedia

Vad gör jag uppe nu, tänker jag medan jag häller i kokande vatten över kaffet i pressokannan? Borde jag verkligen inte sova? Klockan är 05.20 och jag har vaknat och är rätt så ordentligt pigg. Det är helt enkelt en sådan period nu. En då jag vaknar tidigt och somnar tidigt och lever tidigt. Sen brukar det följa en period av sömn. En där jag knappt orkar ta mig ur sängen alls. Efter det blir det normalt igen.

Det har alltid varit så, men nu vet jag lite mer vad tusan det beror på. Bipoläritet. Om det nu är ett ord? Är det inte det så har jag precis upptäckt det. Uppfunnit ett ord. Men jag tror mig ha hört det förut så jag har nog inte gjort en speciellt stor upptäckt. Jag är faktiskt säker på att jag hört det tidigare.

Igår städade jag. Ordentligt. Putsade och fejade och jag kommer fortsätta idag. Överallt städade jag och överallt var hunden. Hon hängde över axeln på mig när jag låg och torkade lister, hon svansade efter när jag gick från rum till rum med dammsugaren och hon rumpade omkring när jag torkade golven. Det är alltid trevligt med sällskap, men kanske inte precis hela tiden och överallt.

Så, jag dricker kaffe och röker av en söndersmulad del av en cigarr. Tobaken är slut igen. Så jag får sätta mig på bussen bara jag har varit ute med jycken. Åka in till stan för att köpa ett paket cigg. Då kan jag passa på att köpa en croissant och en kaffe och sedan röka en cigarett. Jag ser fram mot det. Alla redan ser jag fram mot det.

Men först ska jag dricka lite av det där billiga kaffet jag köpte för att jag var snål. Euroshopper-kaffe. Så dumt. Kaffe ska man aldrig snåla på. Det smakar inte gott helt enkelt. Men det är inte så speciellt gott att röka söndersmulad cigarr i pipa heller. Så det passar väl bra kan jag tro.

Suck.








%d bloggare gillar detta: