Onsdag helt enkelt.

9 02 2011

1922 Chevrolet 490

Image via Wikipedia

Samma frågeställning som igår kvarstår. Vad ska jag göra med min tid? Igår blev det ju inget vettigt gjort kan jag ju erkänna med en gång. Det var det gamla vanliga och det gamla vanliga duger inte. Det är inte fint nog åt min enkla existens. Inte längre. Jag vill sväva och utgöra en enda stor kropp av godhet. Istället sitter jag i en sargad kropp och röker. Hur långt från målet är man inte då? Fast det hela beror nog mest på att min själ längtar efter utveckling men att min kropp än inte tillåter det. Den är hämmad av aminosyror och hormoner och nervers kopplingar. Kemin i min kropp är ännu inte där jag vill ha den. Den trilskas med mig.

Jag kan väl kanske jämföra det med hur det är när man börjar tillfriskna från en svår influensa. Hur man börjar känna sig bättre och börjar pyssla så småningom i lägenheten men omedelbart får gå och lägga sig igen eftersom febern återkommer och man blir yr och ostadig. Men det är i alla fall bättre än det där läget när man är som sjukast och nästan, men bara nästan, vill dö för att man har så ont och hostar och snorar och halsen bränner och huvudet hotar att dunka sönder. Så jag ska väl egentligen vara glad över att jag börjar må bättre. Men återigen, det vore kul om mål och möjlighet stämde överrens bättre.

Det får bli en promenad helt klart. Solen skiner och himlen är blå. Snön smälter som om den aldrig gjort annat och Viskans vatten ligger som en spegel och visar alla träd vid strandkanten upp och ner. Det enda som krävs för att jag ska orka ta på mig kläder och gå ut är en kopp kaffe till. Dagens tredje. Längre har jag inte kommit än. Jag väcktes av en ivrig hund som ville upp och ut ur sovrummet. Hon hade fått nog av sovande. 12 timmars sömn fick vara nog tyckte hon visst. Jag själv var väl inte lika övertygad om att jag hade fått nog med vila, men jycken bestämmer sådant utan att fråga om lov.

Så, istället för att sitta framför datorn och gå igenom den ständiga rundan mellan mail och tidningar och facebook och blogg och återigen mail så ska jag väl resa mig upp och klä på mig, ta den där koppen kaffe och sedan ska vi ut i friska luften. Något annat är inte att tänka på och jag vet ju att det gör mig gott.





Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 





När man vaknar lyckligare än man somnade.

28 01 2011

Hängbron över Hylströmmen

Image via Wikipedia

Om jag ska lista mina goda vänner i livet så kommer nog sömnen först. Den sveper med mig mot en bättre värld, oftast i alla fall, helar och svalkar. Så nu när jag vaknat till lite, druckit lite kaffe, så mår jag finfint igen. Alla dunkla tvivel är över och alla svarta tankar har ställt sig på rad i bokhyllan igen där de visserligen väntar på att kasta sig över mig igen men låt dom vänta då.

Jag har återvänt från min barndom och är åter närvarande i nuet. Här har jag det bra. Här trivs jag. Här är jag starkare och nästan hel. Så jag ser fram mot dagen. Låter den ta mig med storm. Dricker av livets källa, för att uttrycka sig en smula, en hel bit förresten, patetiskt. Men det bjuder jag mig själv på.

Hunden är morgontrött fortfarande. Vi var ute sent igår och då vill hon gärna vara lika stilla som mig på morgonen eller som nu förmiddagen. Men snart, om en liten stund, ska vi gå ut i världen och andas frisk luft och blåsa bort de allra sista minnena av gårdagens ”tycka synd om sig själv-party”.

 

En del VILL bara inte vakna till 🙂

 





Total waste of waste.

27 01 2011

Norrköping 1936

Image via Wikipedia

En promenad senare. Samma tillstånd. Inget har förändrats, inte jag själv heller. Allt är som det var innan. Före jag stängde dörren och gick ner för trapporna. Man kan tycka att någon liten endorfin skulle ha tagit sin in i mig men inte.

Fast när jag tänker närmare på saken, för det bör man göra då och då, så finner jag att jag känner mig lite lugnare. Inte så uppjagad och tyst. Några ord har ramlat ut från min mun. Några ord till grannen, några till hunden. Några är kvar i mig, ramlar runt, men de har fått lite mer plats nu. Lite andrum.

Jag svamlar. Förlåt mig. Jag känner själv igen svammel och det här är sådant. Onödiga bokstäver som inte leder någonstans. Tomma ord.

Så jag ska väl dricka lite kaffe och tystna. Det är nog bäst just nu, för jag vill inte slösa med vare sig min tid eller din.





Mitt i smeten.

27 01 2011

Zarah Leander

Image via Wikipedia

Jag vet inte. Just nu vet jag precis ingenting. Allt är krångligt och komplicerat och trassligt och eländigt och strålande. På en och samma gång. I en salig blandning. Som ett sammelsurium av ord som trängs inuti bröstet. Innanför pannbenet. I varje finger och varje centimeter hud. Det blir ju snart bättre. Det gäller bara att skaffa sig lite tålamod. Någonstans ifrån.

Jag tänder en cigg och lägger den ifrån mig och tänder en ny. Glömmer bort att jag redan har en tänd som ligger och ryker i askkoppen. Blir förvånad när jag ska aska den andra och finner att det ligger en till cigarett som sakta brinner till sitt oundvikliga slut. Det är så hela tiden med precis allt.

På msn ramlar det in mess som är skickade i förrgår från ♥kvinnans♥ fingrar. De kommer in nu som spöken från en dag på flykt undan tiden som går. Hur handskas man med sådant? Det är så ovanligt nu för tiden att man behöver ta ställning till gamla ord. Nu när alla ord som når en är friska och sunda och skinande rena och nya. De ord som kommer på mobilen i form av sms eller på msn eller mailen. Det var länge sedan breven ramlade ner från brevlådan och redan var gamla när de kom.

Jag vet inte. Jag svarar på de där msn-messen i samma andetag som jag svarar på den pågående konversationen. Det blandas ihop och blir kletigt och märkligt att svara på allt det är på samma gång. Till slut vet jag inte om jag pratar med en levande person eller med någon som försvann i förrgår.

Det är en sådan dag helt enkelt. En där man vaknar med en taskig känsla i maggropen efter drömmar som man absolut inte bjudit in till sin sömn. Inget blir som man vill en sådan morgon. Det finns inget att hålla tag i. Vad är det man känner egentligen? Baseras det på livet man lever eller drömmen man hade under natten? Bör jag ha lite ont i magen och den där sugande känslan i bröstet eller är det bara hjärnspöken? Jag vet inte och det är ett problem för mig.

Så jag sippar espresso och röker cigg som jag sedan glömmer att jag tänt och läser tidningen och kollar runt på nätet och tänker att jag nog borde ta på mig kläder och gå ut med hunden. Den tanken blandas med tankar på att ringa runt och reda ut alla saker jag glömt göra, renbädda sängen och kanske åka och kolla vad ett strykjärn kostar. Tänk om man kunde stryka själen. Så att alla rynkor försvinner. Men det gör sig inte.

Men så tar jag beslutet. Att inte låta nattens mardrömmar ersätta mina dagdrömmar om ett liv där kärlek finns och får plats och är önskvärd. Jag bestämmer mig för att låta mig längta. Jag bestämmer. Punkt. Ska jag låta mitt undermedvetna bestämma agendan för mitt liv så kommer jag fan ingenstans.

Beslut är till för att tas.





Tidiga tankar.

25 01 2011

Slussen, vykort tidigt 1900-tal

Image via Wikipedia

Vad gör jag uppe nu, tänker jag medan jag häller i kokande vatten över kaffet i pressokannan? Borde jag verkligen inte sova? Klockan är 05.20 och jag har vaknat och är rätt så ordentligt pigg. Det är helt enkelt en sådan period nu. En då jag vaknar tidigt och somnar tidigt och lever tidigt. Sen brukar det följa en period av sömn. En där jag knappt orkar ta mig ur sängen alls. Efter det blir det normalt igen.

Det har alltid varit så, men nu vet jag lite mer vad tusan det beror på. Bipoläritet. Om det nu är ett ord? Är det inte det så har jag precis upptäckt det. Uppfunnit ett ord. Men jag tror mig ha hört det förut så jag har nog inte gjort en speciellt stor upptäckt. Jag är faktiskt säker på att jag hört det tidigare.

Igår städade jag. Ordentligt. Putsade och fejade och jag kommer fortsätta idag. Överallt städade jag och överallt var hunden. Hon hängde över axeln på mig när jag låg och torkade lister, hon svansade efter när jag gick från rum till rum med dammsugaren och hon rumpade omkring när jag torkade golven. Det är alltid trevligt med sällskap, men kanske inte precis hela tiden och överallt.

Så, jag dricker kaffe och röker av en söndersmulad del av en cigarr. Tobaken är slut igen. Så jag får sätta mig på bussen bara jag har varit ute med jycken. Åka in till stan för att köpa ett paket cigg. Då kan jag passa på att köpa en croissant och en kaffe och sedan röka en cigarett. Jag ser fram mot det. Alla redan ser jag fram mot det.

Men först ska jag dricka lite av det där billiga kaffet jag köpte för att jag var snål. Euroshopper-kaffe. Så dumt. Kaffe ska man aldrig snåla på. Det smakar inte gott helt enkelt. Men det är inte så speciellt gott att röka söndersmulad cigarr i pipa heller. Så det passar väl bra kan jag tro.

Suck.





På andra sidan julen

26 12 2010

Ute på andra sidan nu. Julen darrar, skälver, sig själv sönder och samman. Matresterna börjar bli rätt så påfrestande att äta, men ändå, likt förbaskat, så går och och småäter lite då och då. Inget kvar snart. Det är lika bra det, för känslan av att bestå till 100% av protein är överväldigande. Det finns en lust efter en grönsakssoppa eller något liknande lättsmält. Hunden går omkring och letar efter något att göra, hon bryr sig inte speciellt om de leksaker och tuggben jag köpt till henne för att hon ska ha något att göra här hos mor. Själv ligger jag i soffan och tittar på SVT-play och lurar på att städa upp de sista resterna av julfirandet.

Kanske ska det vara så här? Den där känslan av övermättnad på livet. Eller så är jag bara lite deppig för att jag saknar flickan med det långa håret och levande ögonen. Troligen är det väl en blandning kan jag tro. Hon är hemma i sin stad och är sjuk. Jag är här. Det dröjer innan vi ses igen men då kommer jag nog finna någon sorts frid för några timmar. Det är inte så att det ligger på henne att göra mig lycklig. Men hon gör det i alla fall, med sina vindlande tankeinfall och anfall.

Som sagt, helgen var bra men mycket. Som det brukar vara vid jul. Allt händer liksom på en och samma gång. Så nu ska jag bara vila mig hel igen.

Jag, Dipp och min äldsta son på julafton.





Medan kudden svalnar

22 12 2010

Heart

Image via Wikipedia

Precis i samma sekund som jag somnar vaknar jag. Det blir några tiondels sekunders sömn, som kanske kan läka några tiondels millimeter av det kilometerlånga såret i min själ och stolthet. Mitt hjärta har rymt och jag kan inte finna det längre. Det är utom min räckhåll. Vänder mig och och söker sömnen igen. Hunden, denna varma kropp som ligger bredvid mig, vänder sig med. En varm kropp utan några som helst sexuella undertoner. Bara värme och trygghet och kärlek och vetskapen om att hon inte kommer överge mig för så länge jag behandlar henne väl.

Det är hundhår över hela lägenheten. Men bland dem finns långa blonda strån. De lägger jag undan, hoppas samla tillräckligt många för att skapa en fläta som minne. Vad annat kan jag göra? Vi tittar ut på världen och finner den vit och kall och jag lägger mig igen på min kudde. Hoppas kunna sova några minuter. Bara för att få lite ro i kroppen. Slippa den brännande känslan av nederlag i bröstet. Slippa höra rösten i huvudet som säger att jag ska smsa ännu en gång. Det går icke an. Jag vill inte tränga upp henne mot en vägg. Inte för annat än att älska henne hett.

Så jag vänder mig om och söker blunda och tränga bort de förvridna ansikten jag ser under mina ögonlock.

Saknar.

 

We’re really missing you
We’re really missing you
Oh, and you’ve only just gone

Oh, well, you punched and fell
Then you felt embarrassed
My heart goes out to you
So I offered love
And it was not required
Oh, what else can I do ?
What else can I do ?

We’re really missing you
We’re really missing you
And you’ve only just gone

So, Sunny, send at least one thoughtful letter
My heart goes out to you
Tell us all how things are so much better
My heart, it left with you
What else can I do ?

Oh, they’re not forgiving you
And you’re not even wrong

Oh, with your jean belt wrapped around your arm
Oh, Sunny, my heart goes out to you
And with a needle pressed onto tight skin
Sunny, I cry when I see where it’s taken you

Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I won’t move
Aah …
I’m here, I will not move
Aah …







Brev från en gaffelgrabb

22 12 2010

IMG_0203

Image by wrayckage via Flickr

Diskmaskinen sjunger på diskmaskiners vis sin melodi. Den tvättar bort de sista resterna av hennes läppar på mina glas och koppar. Jag skulle helst se att jag fick samla in hennes smak och lägga den i en vacker burk med lock av glänsande guld, men nu försvinner allt ner i mitt avlopp. Sådant är livet, sådan är tillvaron. Sådan är ibland, allt för ofta, kärleken. På så vis lever jag ett normalt liv. En liten prick bland andra på ett julstressigt torg i en julångestfylld stad. Om bara två dagar är det dags att byta ångest mot lugn och ro och samvaro. Röda nyanser och grangrönt. Mat och julmust och tvprogram och tid som förflyter.

Jag söker lugna mig. Stilla min oro och mina känslor. De tenderar att växa för varje sekund tills de brister som överfulla magar. De tar över allt och alla och inget och allt. Jag vet inte längre. Jag trodde ett tag att det var bra att känna mycket för henne men hon blev rädd och skrämd och kände sig fångad medan jag trodde att jag gav frihet. En sådan klasch. Så fel. Så rätt det skulle kunna bli.

Jag har städat lite. Ställt i ordning och rett ut tidningar och glas och gafflar. En gaffel kort. Hon såg skönheten i mina bestick medan jag bara blev irriterad över att alla är olika. Fan vad jag saknar henne. Men jag kan inte göra det. Har inte tid med det och dessutom, det viktigaste, hon blir rädd då. Så jag söker att ”osakna”.

Kanske finner jag det?

 





Hiding my love away

21 12 2010

Det finns så mycket jag måste lära mig. Men det allra första jag måste lära mig, få hjälp med att lära mig, är tålamod. Det är väl en del i det bipolära och ADHDn och det ställer till det för mig gång på gång. Jag börjar lära mig i ”livet” så att säga, men när det kommer till kärleken så har jag inget tålamod med att vänta på något alls. Jag vill ha allt med en gång. NU vill jag ha det och det skrämmer bort den jag älskar. Att rusa och kräva att den andra rusar med är ju bara dumt. Speciellt när det handlar om en kvinna som själv rusat genom livet men som har lärt sig att vänta. Så även jag måste lära mig konsten att vänta på det som kommer. Annars kommer inget alls.

Livet är en evig kamp för att göra det rätta. Att göra så att man utvecklas och inte invecklas. Just nu har mitt träd välts i en storm och jag har inget att luta mig mot, ingen att älska. Igen. Återigen. Det är som att varje gång jag finner något vackert så försvinner det och inför varje gång blir jag lite mer rädd för det där ensamma som blir när den man älskar sagt sig vara ovillig att älska mig tillbaka. Så jag trasslar in mig i resonemang i mitt hjärta om att det är lika bra att vara den som försvinner först. Så dumt. Så onödigt. Så förstörande. Så krävande.

Men. Inget har egentligen ändrat sig. Jag lever precis samma liv nu som innan jag träffade denna gudomliga kvinna. Det är bara det att det är ett hål i livet. En reva i verklighetens väv. Det jag sökte efter och fann är försvunnit igen. Bara för att jag fick panik över att inte ha kontrollen över vad som sker. Bara för att jag inte har tålamod. Bara för att jag älskade för mycket. Bara för att jag inte respekterade hennes önskningar. Bara för att jag fick allt att handla om mig igen. Mina önskningar och drömmar lät jag ta större plats inom mig än hennes i henne. Jag sade sneda saker, inte för att vara elak, för det vill jag inte. Men för att jag var så rädd. Slutet blev sorgligt och solkigt. Om det nu var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte var slutet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kan ändra sig, finna någon sorts förtroende i mig igen. Jag hoppas.

 





Min egen musa

15 12 2010

Kropotkin in Haparanda, 1917

Image via Wikipedia

En lugn hunger. En lust att sova. En påminnelse om att frid existerar. En varm känsla i magen av den där kärleken som är så annorlunda än alla andra kärlekar jag upplevt. Vi pratade just om det. Att många nog tittar på oss och tänker, är han/hon kär igen? Jaja, det går över.

Men det gör inte det. Vi pratar och har planer och projekt. Vi delar inte bara tv och säng. Vi ska skapa, stödja varandras skapande. Leva med varandra på alla sätt det går. Föutom nu i början när vi lever i en bubbla en gång i månaden. Men det komme ju ge sig det med. Men det handlar inte bara om att knulla och äta och skita och titta på tv. Det finns något annat, något jag sökt hela mitt liv. En lekkamrat. Någon att skapa och leva med. PÅ riktigt. Dela dikter och upplevelser av filmer och böcker och musik.

Så jag är lycklig igen. Tillfreds med livet. Känner förtröstan.

Att vi sedan är galna och impulsiva och tokiga båda två kan bara vara bra. Det låter som det kunde bli en katastrof men vi känner varandra redan så väl. Kanske inte på riktigt än. Men på allvar. Det känns som att jag känt henne hela livet och att jag bara väntat på att hon ska matrealiseras. Så gör hon det. På en jäkla datingsite. Tack Badoo.com för det. Tack och tack igen.

 

En av mina favoritbilder på Hanna Cecilija den Underbara. Min rockmodell, min kvinna. Så vacker. Så genomtänkt. Så vacker, vacker, vacker.

 

 

 





Oskärpa

15 12 2010

Theda bara

Image via Wikipedia

Jag har ställt livet på paus. Det är bara tid som förflyter. Så kan man givetvis inte leva i längden. Jag vet, för jag har försökt tidigare. Men då var anledningen tristess och letargi. Nu lider jag av lycka. Det är en sjukdom som drabbat mig med isklar skärpa. Visst inget att beklaga, bara vara tacksam över det virus som drabbat min organism. Jag är uppbragt. Förvånad och förvirrad. Men på paus.

Kylan som omger oss alla har även drabbat min enkla person. Ändå bränner huden. Ändå brinner hjärtat. Jag smälter isen på marken när jag går. Träden sprakar av lågor, himlen färgas röd. Sömnen jag så väl behöver når jag inte. Den undflyr mig, strax framför mina fingertoppar dansar den bort från mig. Längtan kan göra fysiskt ont. Det är som en mental infarkt. Bedövar och sjunger.

På fredag blir jag en bättre människa igen. Inte annorlunda, bara lite helare. När tåget rinner in på stationen kommer jag glänsa som nyputsat silver. Hon, Hanna Cecilija den Underbara är mitt putsmedel. Min musa. Min längtan och den del jag letat efter, behövt och slagit mig själv på käften så många gånger för att finna.

Vi river varandras murar, våra väggar raseras. Det är hon som sade det men jag vet att det är sant för det är så det känns. Jag har varit kär så många gånger. Kär i kärleken. Irrat runt och trott mig hittat allt i ett par ögon. Men något är annorlunda. Hon har drömmar jag kan känna igen som mina egna. Hon har allt det där jag letat efter men inte förstått. Eller snarare trott vara omöjligt att finna. Så jag har lagt min längtan vid sidan och skapat en värld där det är sant fast det hela tiden varit en lögn.

Men hon finns. En människa som vill, som kan skapa. Som har djup utan att vara trist. Som kan skratta och gråta i samma sekund. Som är så vacker att tiden stannar varje gång jag ser hennes bild. Hon är lika ointresserad av att fastna i livets fälla som mig, hon har fastnat i den lika mycket som jag. Vi slår oss fria tillsammans.





I väntan på dunket från skenorna

9 12 2010

The crossing of the Great Belt

Image via Wikipedia

Det är när vi pratar som det exploderar igen. Allt det som ligger och pyr som man måste behärska eftersom hon helt enkelt inte är här. En cam är en underbar sak. Jag kan se henne, hon kan se mig. Men det är en skärm mellan oss. En skärm och tusen millioner mil. Känns det som i alla fall. Det man känner är alltid sant så då är det väl så att hon är på mars och jag i en annan galax just nu. Ändå ses vi, ändå älskar vi varandra.

Hon frågar mig oroligt om jag verkligen är hennes och jag svarar att jag är hennes och ingen annan. Inte ens jag själv äger mig längre. Jag är hennes. För hennes skull och för min skull. För alla mina skulder och alla hjärtslag. Så vi tittar på varandra. Länge. Säger mest ingenting, bara tittar, ler. Slänger små kyssar åt varandra. Som två tonåringar. Men för mig är det första gången jag är kär på riktigt. Hon är min första kärlek. Kanske är jag hennes. Jag vet inte och jag bryr mig inte, bara jag vet att hon vill ha mig. Jag är hennes. Så enkelt är det.

Dagarna bara rullar på. Helst skulle jag sätta livet på paus, sova bredvid hunden och katten och hennes kvarglömda byxor till hon kommer med tåget igen. Men jag får vänta på just det där speciella tåget och under tiden måste jag rasta hunden, ge katten mat, äta själv och städa. Allt sådant som man bara måste göra för att livet inte ska gå åt helvete på riktigt. Så medan jag väntar på tåget så gör jag allt för att tiden ska gå och gå fort.

Men först ska vi fira jul och nyår. Först ska vi samlas på var sitt håll. Sedan kan jag börja lyssna efter tåget. Sedan kan jag släppa skurtrasan. Sedan kan bubblan vi skapar slutas igen. Sys igen. Svetsas fast. För några dagar tills vi börjar om med att längta. En evig cirkel av längtan och passion och stadig puls.

Det är därför det blir som en krasch och totalt kaos i skallen och en explosion i ryggmärgen när jag pratar med henne, ser henne, så nära men så långt bort. Det blir som att bubblan retas med mig, sluter sig på skoj för att omedelbart spricka som en såpbubbla i solskenet. Det är därför jag känner att jag lika gärna kan lägga mig för att sova klockan 20.00 på kvällen. Jag har ingen som helst anledning att vara vaken när jag kan låta tiden skena genom att sova bort den.

Så jag lägger mig.





Efter sömnen

4 12 2010

Peter Krapotkin 3

Image via Wikipedia

Jag befinner mig i ett hål i tiden. Jag måste se på sakernas tillstånd på det sättet. Ett hål i tiden, en reva i verkligheten. Igår försökte jag verkligen hålla ihop. Göra det jag sagt jag skulle göra. Tänka på att jag inte är ensam längre. Tänka på att det viktiga inte är att hon åkt hem utan att hon kommer tillbaka. Det gick sådär. Jag rökte och tänkte på att städa. Försökte läsa, titta på tv, lyssna på musik. Allt det där jag brukar göra. Stilla mitt oroliga hjärta. Stilla dess slag. Men hur jag än vände och vred och verkligheten fick jag inte det där rofyllda i mig jag lovat henne finna. Tårarna bröt fram och jag kände mig uselt självisk som satt och saknade henne när jag lovat att vörda henne.

Sängen och hunden och hennes kvarglömda byxor i handen bredvid kudden. Somna och drömma. Vakna och sakna. Det är väl så det blir nu ett tag framåt. Idag ska jag städa. Putsa och feja, allt det jag inte gjort under de 8 underbara dagarna jag var hel och total. Låta tiden rulla på, leva i revan. Gömma mig i sprickan som livet gett mig. Vänta på nästa gång hon kommer. Det kommer bli bra. Så klart.

Men ändå. Det är svårt att vara vuxen. Det är svårt att älska. Det är svårare att vara älskad. Men jag har saker att göra. Ting att sköta. Förbereda mig. Vara lycklig över vad jag faktiskt har och inte över vad jag vill ha. För vår kärlek är annorlunda och märklig, strange days indeed. Jag som alltid önskat ett förhållande där man lever i frid och samvaro men inte alltid nödvändigtvis på varandra hela tiden saknar hennes ord och kropp och att få titta på henne. Så jag tittar på korten, om och om igen. Längtar och lever och har ofridsam frid. Dricker kaffe och tänker och planerar hur jag ska ge henne vad hon behöver så att hon aldrig tröttnar på mig.

Så nu ska jag ta mig i kragen. Ställa mig och sortera disk och kanske tvätta. Ta hand om mina djur och mitt liv. I väntan på henne.





Kärlekens lov

27 11 2010

A 19th century Talar would be situated central...

Image via Wikipedia

Orden som faller blandas med stjärnornas missuppfattningar. Röster som talar förbi, själar som söker men är drabbade av känslan av att man inte är värd att älskas. Slår bort det som kallas förnuft och talar rakt in med tankar, känslor, hjärtan som blöder och kyssande munnar. Tårar som blandas med saliv och ivriga tungor. Kärlekens innersta hemligheter som vecklas ut, framkallande av fara för andens friskhet. Det är inte lätt att älska sådär hårt och brutalt. Smaken av mjölkdrinkar och svett. Den där desperata rädslan för vad man själv sagt och vad kvinnan just viskat i ens öra.

Kanske ska det vara så. Att eufori ska blandas med rädsla. Med höga tankar om att kärleken skall vara för evigt, kanske längre än då. Slipp då säger hon. Skit i det då säger jag. Dörrar som stängs och öppnas igen. Vakna vid trötthetens land, ändå fullt medveten. Medveten om och vara medveten igen. Hon är som eld och vatten och sjöars friskhet, ett barns tankar i en kvinnas kropp. En flickas kropp i en kvinnas liv. Så unga ögon, sån glimt i hjärtat. Sprudlande ord som faller och stiger. Hon gör iordning mitt badrum och jag blir fan nästan religiös av tacksamhet över att efter alla dessa år, i skuggan av livet, finna mig mitt i morgonsolen.

Jag älskar henne.





Aldrig utanför

28 10 2010

Det börjar tära på mig, reta mig. Göra mig obalanserad och ostabil. Alla dessa människor som säger åt mig att jag har kapacitet att ”bli något”. Eller ännu värre, de som säger att jag ”kan bli vad jag vill”. För helvete, är jag inte något då? Räknas inte det jag är? Finns jag ens?

Det är säkert välmenande, en del i alla fall, de där orden. Men ändå. Det är som att människor räknar med att jag inte är precis det jag vill vara. För att jag inte är som dem. För att jag inte delar deras drömmar, tankar, åsikter eller värderingar. Det känns förbannat kränkande att ständigt höra att jag borde bli något annat än det jag är. Att ständigt behöva försvara mig. Att alltid vara i något sorts mental krigsberedskap. Bara för att jag inte är vad andra tycker jag ska vara.

Jag är precis där jag vill vara, just nu. Vad jag vill bli är höljt i dunkel. Jag låter det vara så och gör vad jag vill under tiden.

Det mest irriterande är att jag inte kan vinna den där debatten. För de jag pratar med lyssnar inte, de har redan bestämt sig, bestämt sig för att jag borde vara något annat än jag är. Konstigt, det var ingen som tyckte att jag skulle ”bli något” när jag läste till sjuksköterska. För då gjorde jag ju något som de kunde greppa. Något som ”jag har kapacitet till”. Även om jag då gjorde något jag egentligen inte ville. Jag lyssnade till alla de där rösterna och gjorde vad jag hörde de ville jag skulle göra.

Nu när jag är närmare det jag vill göra, då har de fått för sig att jag inte ska göra det?

Nä, jag ruttnar på det där. Jag är vad jag vill vara. Lev med det.

 





Inga problem bara lösningar

15 10 2010

fireplace

Image by unsals via Flickr

Jag tittar på skuggorna på väggen och drömmer mig bort. Bort, bort så långt bort jag bara kan. Så trött. Så in i döden trött. Så förbannat trött att jag inte orkar ens tänka på hur trött jag är. Hösten, livet, tiden, tankarna och känslorna knockar mig och lämnar mig kvar som en urvriden disktrasa. Kanske borde jag städa eller tvätta eller diska eller något av alla de där sakerna man så motvilligt måste göra. Men jag blir sittande framför datorn och slösurfar medan tankarna när tristessen.

Daggen på gräset har frusit till skimrande vita stjärnor. Luften är hög och klar. På himlen flyter några slömoln omkring, lite planlöst ser det ut som men jag kan ha fel, ack så fel. Vad vet jag om moln? Intet. Men min kropp flyter på samma sätt genom tillvaron medan känslorna briserar, en efter en, innanför bröstbenet. En liten kris kan jag tro. Eller snarare fortsättningen på en liten kris. Inget jag inte klarar av, inget som knäcker min bräckliga självkänsla, men likt förbannat en kris.

I dagarna tre har jag varit behjälplig med att bära och fixa i min vän Samis förra boning. Hans ömma hustru har bestämt sig för att sälja huset och slå rot någon annan stans. Hon klarar inte rösterna i väggarna. Jag förstår henne. Så jag har burit och pladdrat och rökt och druckit kaffe och återigen burit. Sovit i det som förut var ett sovrum för ett slitsamt par men som nu är förvandlat till gästrum.

Häromkvällen, i förrgår tror jag bestämt det var blev mina tankar för känsliga och hårda. Där jag låg med ansiktet nerborrat i kudden rev ångesten mig hårt och brutalt. Hunden Dipp låg vid mina fötter medan Sami slog bo i mina tankar. Så många tankar. Snabb puls och små kramper i de små musklerna i ansiktet. Hyperventilering och svett. Huvudet tomt på tankar och hela kroppen full med känslor. Eller känslan, kanske jag ska säga. Känslan som heter ångest, min gode gamle vän. Till sist somnade jag.

Det ligger granris utanför deras trappa och när jag gick ut i skogen med hundarna så blev träden ömma och omslöt oss, tog hand om oss. Doften av fallna barr och löv, gräset som snart, allt för snart blivit till fjolårsgräs. När jag tittade uppåt såg jag stjärnor som lös, solar eoner av tid bort. Ånga från munnen och näsan. Mina egna hjärtslag. Skogen helar. Lägger balsam och omslag på febriga nerver.

Idag ska jag bara vara. Nu menar jag verkligen det jag säger. Bara vara. Ifred.

 

Min Dipp och Samis Stoija.

 





När man fryser

25 09 2010

Searching For Water

Sommaren är över. Hösten ligger som ett täcke över landet. Kylan går ända in i märgen, nu innan värmen kommer till elementen. För varmt för att värma upp, för kallt för att inte frys i. Den där tiden på året när inga kläder passar, när inga färger finns, inte syns. Mörkret i mig är totalt. Min gode vän den svarta hunden har återkommit. Slagit sig ned i mina möbler och äter upp min mat. Göder min lust att slockna.

Den är överallt, på en och samma gång äter den och skiter. Livet känns inte så spännande om man säger. Jag trodde nog att jag skulle klara mig, men finner mig själv sittande i köket och kedjeröker, dricker allt för många öl och funderar på att kanske äta. Jag sitter där, i min egen skit och funderar på vad som gick fel. Allt känns det som. Lusten att vara i världen är förbytt till lust att inte säga något, inte vara något. För allt jag gör blir fel, allt går bakåt. Lyckas med att misslyckas med allt.

Skräp ligger på golvet, hundmaten ligger kvar i skålen, för hunden att äta. Igår gick jag på bussen, där satt samhällets allmänna fyllo med sin fyllevän. ”Har han ingen hund med sig idag?” frågade det enda fyllot det andra. Jo, det hade jag, jag har alltid med mig min hund. Dipp delar mitt liv, men hon konkurerar med den svarta. Den som förmörkar allt jag gör. Även om traktens fyllon vet vem jag är. Hur nu det går till?

Det blir allt mer svårt att gå ut. Lusten att stänga dörren för evigt finns där. Blockera allt. Det svin som är jag har tröttnat på sig själv. Vad fan gör man då?





Man betackar sig.

25 09 2010

Det ruttnar. Inget är som jag vill det ska vara och just nu, idag, kan jag intet göra. SD har tystnat, har ni hört av dem de senaste dagarna? De är märkligt tysta, Åkesson syns inte. Han som sågs överallt förut är osynlig. De är inte rasister, så klart de inte är. De är främlingsfientliga, de ser ingen skillnad på ras, de ser skillnad på dem som kommer. Deras argument är tomma och märkliga. De pratar om att Islam är det största hotet mot vårt land. För helvete, tänk efter lite. Känner du dig Islamistiskt påverkad?

De räknar som de obildade människor de är. Plus blir minus, man klagar över att folk kommer och tar jobben, samtidigt som man klagar över att de lever på bidrag. Jösses. Man tar sig för pannan inför enfalden, man skakar på huvudet åt dem när de fylleskrålar på tv. En massa pojkar som fått makt och vill ta ansvar. De säger att de vill ta ansvar som att det i sig vore tillräckligt för att de ska få existera. Jösses. Voj voj.

Jag orkar fan inte ens tänka på skiten. Inte just nu.








%d bloggare gillar detta: