You keep running away

3 02 2011

Picture of S/s Elfängen

Image via Wikipedia

Dom går. Dagarna. Tidens gång och allt det där. Jag har inte fått något vettigt gjort. Inte ens kommit ihåg att ta min medicin. Tid som bara försvinner. Det känns lite sorgligt när jag tänker på det. Så jag tänker inte på det. Vem vill känna sig sorgen liksom?

Allt rusar kring i mig. Allt jag borde göra, allt jag borde gjort. Gårdagens känslomässiga kaos och nederlag. En nesa att uppleva, en tarvlig historia. Övergiven och överseende. Jag låtsas inte om att saker hände men de hände ändå. Jag saknar så otroligt men känner att det får vara nog med att vara ensam när man ska vara två.

Jag lyssnar till musik och kedjeröker. Som vanligt alltså. Tanken slår mig, allt som oftast, att allt jag gör nu för tiden är att röka och dricka kaffe och lyssna till musik. Allt annat har jag slutat upp med.

Faen vad jag längtar efter blå himmel.

Men jag saknar.

Tro inte något annat. Tro aldrig annat. Men problemet var väl att jag började sakna redan innan det fanns något att sakna. Då när något, någon, skulle lyfta min själ men den blev tung som bly i vatten. Allt handlar om mig sade människan. Som om inte hela mitt liv handlar om just mig. Som om jag inte tagit alla omvägar jag kunnat ta från att hamna mitt i smeten. Hur mycket kan man hålla sig från någon man vill vara nära?

You keep running away
You come back to me
But still you won’t stay
Darlin you keep running away
Tear my heart apart every step of the way
You’re here today and gone tomorrow
Leave this heart of mine in sorrow
Then you come around every now and then
Long enough to hurt me then you’re gone again
Darlin you keep running away
Well I begged you not to leave but you never stay
Now you, you keep running away
Leavin me here to face another lonely day
To you all of this is just a game
Well each time you leave I feel the pain
But I’ve got so much love for you
I keep wanting you no matter what you do
All I want to do is take care of you
Everything I have in my life
I will share with you
This soul of mine has been processed by you
Darling my heart has been obsessed with you
Just look at me
I’m not the man I used to be
I used to be proud
I used to be strong
But all of that’s changed girl
Since you come along
Your lovin sweetness
Is my weakness
Boy I need you dear
I just can’t keep you near
Each time you go the hurt comes callin
My days become nights, darlin
My nights become so much longer
You’re in my life, you’re in my heart
But I can’t get you
Get you into my arms
Darlin, you keep runnin away
FADE

I understand just how you feel
Your love for me, why not be mine?
It’s over now but it was grand
I understand, I understand
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there, at your command
I understand, I understand
I miss you so, please believe me when I tell you
I just can’t stand to see you go
You know
If you ever change your mind
Come back to me and you will find
Me waiting there at your command
I understand, I understand

 






Trans-Europa express.

2 02 2011

Alone [Alcools]

När vi kommer in är vi båda två våta av regnet. Jag och hunden. Hon sprang och sprang och sprang. Jag stod och stod och stod. Bägge två i rörelse, men på olika sätt. Hon förflyttade sin spensliga kropp genom skogen medan jag gick igenom mig själv. Jag måste ta mig ur det här jag har försatt mig i. Ett tillstånd som inte leder någonstans utom till sängen och för många timmars sömn. En smula deprimerad igen. Det var länge sedan. Men jag känner igen tecknen.

Vad det är som gör mig sådan vet jag inte. Eller, jag vet så klart. För mycket jag tagit åt mig, för lite jag tagit itu med. Kanske är det den rådande kemin i min kropp som spökar. Kemisk ro kan lätt bli oro. Det handlar bara om milligram. Jag hade blivit en sällsamt dålig knarkare för jag hade hela tiden överdoserat. Ingen karriär där inte.

Egentligen, på riktigt så är det inget fel på mig. Men återigen. Jag har gått i mål. Efter tre år, egentligen fyra, så har jag eget kontrakt på en lägenhet och det borde göra mig lycklig. Så klart jag inte är lycklig. Det är man sällan. Så jag deppar för att jag inte är lycklig. Så dumt.

Tänker jag i sparsamma infall av klartänkthet.

Men på riktigt så är jag en smula blå. Inte värre än så. Tar dumma beslut, försöker äta för mycket av livet på tom mage. Då blir det trassligt. Om jag tänker bakåt så är jag frisk. Alltså, om jag jämför mig med var jag varit. Men jag är inte så frisk som jag själv vill vara, alltså sluter jag mig som en mussla i hett vatten.

Men jag öppnar mig inte när jag dör.

Nu hade det varit perfekt att åka ner till morsans stuga, stänga dörren, sätta igång en sprakade brasa i öppna spisen och sitta och läsa. Bara vara. Men stugan är såld och jag känner mig förrådd. Så jag blir hemma, dricker kaffe och ska väl kanske hitta en bok att läsa ändå. Sitta bredvid hunden i soffan och lyssna på musik och låta livet stå på paus.

För jag har det rätt bra, även som sluten mussla.

 

Jösses vad jag längtar efter den där stugan ibland.

 

 





Strax före gråten.

2 02 2011

Marquis de sade

Image via Wikipedia

Ensamheten. Den tär. Den förtär. Förstör och föröder. Föråder. Ger mig ingen ro. Andra dagen med egna nycklar sitter jag i köket och försöker förstå mig på mig själv och kommer fram till att ingen, inte ens jag själv, förstår mig. Så fånigt. ”Ingen förstår mig”. Så synd om mig då. Stackars lilla mig. Eller hur?

Hunden ligger på golvet och tuggar på sin tuggknut. Ett ord jag inte ens visste fanns före jag skaffade hund. Eget hem och egen hund och en katt som äger mig. Tre gitarrer och tankar på att jag borde vara någon annorlunda. Jag önskar att de där pillren jag äter ska börja verka. Men det tar tid. Jag har inget tålamod. Sade en mig kär person igår. Jag vet. Jag har inte det. Längre. Jag har inte tid att ha tålamod. Jag vill mer än vad jag har och då finns det inte tid för tålamod eller vänta eller ta det lugnt eller isa ner sig.

Men än så länge får jag vänta. På att pillren verkar. Det tar tid. Än så länge äter jag bara en bebisdos, det tar tid att trappa upp. Så inget händer i mig egentligen. Förutom att jag är hungrig hela tiden. Så jag köper ingen mat. Att ha mat hemma betyder att jag kommer äta hela tiden och till det har jag inte tid. Jag har annat att göra. Som att sova. Så innan medicinen verkar så får jag leva med att jag tar överilade beslut. Andra får leva med att jag gör det. Någon annat har jag inte att erbjuda och så kanske det får vara.

Därvid tänder jag en cigarett till.

Jag funderar på att stämma gitarren, spela så högt att jag försvinner in i en annan värld. Men så kommer jag på att jag inte längre kan spela. En hygglig kompgitarrist. Inget mer. Inget större. Trollar med rytmen. Inte tonerna.

Så jag väntar. På saker som skall hända men aldrig kommer ske. Ensamheten. Den som förtär och förstör. Förtrollar. Den som lockar med tårar och inget mer. Jag tänder en cigarett, jag har redan rökt slut på den första, tredje och tusende. Tändaren luktar svagt av bensin och eld. Jag luktar starkt av mig. Kanske är det så här jag ska framleva mina dagar? Kanske är det bäst så. Ett offer för framilade beslut och dåliga tankar. Kanske skulle jag äta mer medicin? Snälla doktorn, ge mig mer piller. Jag vill inte riktigt vara den jag är, så kan jag ändra på det vore jag tacksam. Med vänlig hälsning.

Men det är inte så farligt. Ensamheten är inte så farlig. Nu när ingen kan nå mig. När jag inte når någon. Nu när livet är som det alltid varit men jag själv är medveten om det.

 





När jag stjäl min egen tid.

29 01 2011

Avisen "Dagen", 24. juni 1830. Forsiden

Image via Wikipedia

Det är ingen idé att ens försöka. Jag ger upp. Den här dagen är förlorad och försvunnen och redan igår. Jag är trött och har ont i magen och lederna värker och jag tror att jag börjar bli gammal. Eller om det är vuxen jag tänker på? Jag är ju ändå en klassisk 70-talist i det att jag vägrar förstå att jag är både vuxen och uppväxt sedan många år. Man samlar vuxenpoäng fast man redan sprängt målfållan.

Dystra tankar, dyster min. Jag får försöka komma igen i morgon. Idag är redan borta. Det var den till och med före jag vaknade. Den bara försvann och om tre dagar kommer jag nog inte ihåg att den här dagen ens funnits. Det finns inget att hänga upp den på. Inget sprudlande samtal att minnas, ingen rolig film att förknippa den med. Inga personer som bränner in sig i livet. Ingen musik som etsar sig i den plåt som är min tillvaro. Bara ett enda stort ingenting.

Det är inte ens sorgligt. Det är inte heller patetiskt. Det är livet.

 

 

Men något att skratta åt och tänka på kan man väl ändå bjuda sig själv på?

 





Innan nått försvinner.

27 01 2011

Håkansson, Carl Reinhold F. 1854. D. 1892. Kap...

Image via Wikipedia

Vissa dagar känner jag mig modig. Stor och stolt och med nötter som stora stenbumlingar. Sen kommer jag på vem jag är. Kråkan. det dök upp igen när jag gjorde lumpen. Vi hade ett arsle till major eller kapten eller vad fan nu idioten var. Han röt och gapade och skrek om dålig rakning och taskigt knäppta knappar och dessutom hade den jäveln aldrig cigg utan tiggde av oss som var nyinryckta och ville lära oss växa upp. Men det där gav mig inget. Det gav mig bara känslan av att än en gång vara UTANFÖR.

En dag, mitt i skogen, man var alltid mitt i skogen när man gjorde lumpen, ställde arslet en fråga till mig, som som vanligt stod jag och dagdrömde. När jag inte svarade som han ville jag skulle svara hade han en lång utläggning.

-När är du född Carlzon?

-1970, major.

-du vet väl om att det var det året kråkor slank in på bb och hackade sönder skallen på alla nyfödda, åt av hjärnan och sedan sket de in det i skallen, det är det du tänker med nu Carlzon.

-”Tystnad”.

Återigen kråkan. Åter ensam. Ingen sade något, inget ville råka ut för samma död. Så jag stod där mitt i gruppen och tog emot. Det var då jag växte upp. Det var jag verkligen förstod att räddningen aldrig kommer åter. Det går inte att fuska sig feberfri från livet. Man får stå upp, vara den man är och aldrig låta något nudda själen. Inget som kan såra, inget som kan skada, inget som kan spela roll.

Det är så man skapar en manshora. Det är så man skapar en slarver, en morbror Frans. En som inte tar vare sig dig eller sig själv på allvar. En som mig.

Jag mötte en gammal arbetskamrat idag. Hon är en gammal kvinna nu. Går med rollator. Går stappligt och illa. Hennes råd till mig var ”gift dig inte en gång till”. ”Var särbo”. En klok kvinna. Hela mitt liv har bestått av kvinnors hjälp och kvinnors lust och kvinnors last. Den kvinnan jag nu betecknar mig soms (sic!) är långt ifrån och hennes svar kryptiska. Jag anar en klyfta som växer. Men jag ser den inte för jag blundar. Så min gamla arbetskamrats råd passar in på mitt liv. Jag lär inte gifta mig. Jag lär inte ens flytta. Kanske får jag äran och nöjet och njutningen att få älska den kvinna jag har nu. Jag vill inget annat.

Men kråkan vågar inte tro på att någon kan tycka om honom.

 

 

Kanske en vit duva som kan älska en kråka?

 

 





Total waste of waste.

27 01 2011

Norrköping 1936

Image via Wikipedia

En promenad senare. Samma tillstånd. Inget har förändrats, inte jag själv heller. Allt är som det var innan. Före jag stängde dörren och gick ner för trapporna. Man kan tycka att någon liten endorfin skulle ha tagit sin in i mig men inte.

Fast när jag tänker närmare på saken, för det bör man göra då och då, så finner jag att jag känner mig lite lugnare. Inte så uppjagad och tyst. Några ord har ramlat ut från min mun. Några ord till grannen, några till hunden. Några är kvar i mig, ramlar runt, men de har fått lite mer plats nu. Lite andrum.

Jag svamlar. Förlåt mig. Jag känner själv igen svammel och det här är sådant. Onödiga bokstäver som inte leder någonstans. Tomma ord.

Så jag ska väl dricka lite kaffe och tystna. Det är nog bäst just nu, för jag vill inte slösa med vare sig min tid eller din.





Saker som skrämmer mig.

27 01 2011

Andra klass Porla

Image via Wikipedia

Dipp, min hund, tröstar sig med att bita på ett ben som jag köpt för dyra pengar i en stor affär. Själv så tröstar jag mig med en kopp kaffe. Hon är olycklig för att det inte finns tillräckligt att göra för att stilla hennes rastlösa själ, jag själv är olycklig för att det finns för mycket att göra för att stilla min rastlösa själ. Ändå har jag rast hela tiden.

Det börjar oroa mig nu. Utförsäkringen som kommer i maj. Är jag redo? Jag vet inte. Vissa dagar tror jag mig vara en stålman som kan om inte flyga så åtminstone lyfta mitt liv över marknivå. Andra stunder så känner jag mig liten som en ärta. Liten och smutsig och fel och skev. Stavningskontrollen i webbläsaren känner inte igen ordet utförsäkring. Det är ett nytt ord. Ett okänt ord. Ett för mig farligt ord. Ett ord som jag ska hålla mig långt ifrån. Ändå närmar det sig för varje sekund. Någon har bestämt att jag är frisk. Oavsett vad läkare och sjuksköterskor eller jag själv säger om det hela. Jag är frisk, jag är helad.

Så jag slår ifrån mig tankarna. Tänker ändå. På att om jag är stark nog att åka buss och äta mat vid köksbordet och gå ut med hunden och stå i kö på affären och sitta i solen och njuta av livet så nog faen är jag stark nog att arbeta. Med något.

Vi får se helt enkelt. Det är en fråga om mitt liv så jag tar det inte så allvarligt. Har man som jag klättrat upp för den mentala stegen från det djupa hål jag befann mig i för 3 år sedan så nog ska jag klara att ramla igen. Jag kan ju varje steg på vägen både upp och ner. Känner igen varje kvist i stegens ramar.

Därmed stänger jag de tankarna för stunden. Sippar på kaffet och röker ännu en cigarett och oroar mig för annat. Ekonomi och kärlek och längtan och skrivande och musik och böcker och mat och stenar som jag trampar på i skogen. Allt, allt utom det jag borde tänka på.

Jag lever som alltid efter mottot att ”det bästa sättet att förbereda sig för något är att inte förbereda sig”. Slå undan varje tanke. Tryck ner varje känsla som klämmer åt strupen. Stilla hjärtat så att det slår lugnt och försiktigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och titta på bilderna som rullar förbi på den digitala skärmen på sideboarden framför mig. Fotografier på kvinnan som jag håller i mitt hjärta. Hon som kanske kan frälsa mig, kanske kan göra mitt liv lite bättre. Kvinnan som har mer makt än vad som är bra för henne. Hon kan få mig att stiga upp mot himlen eller rasa mot helvetet bara genom att prata eller inte prata. Kärleken är som alltid livsfarlig.

 






Drogerna i mitt liv.

21 01 2011

A few 100 kronor notes of Sweden.

Image via Wikipedia

Någon lagar mat i det hus jag bor i. Doften når mig där jag sitter i vardagsrummet och jag undrar om de känner stanken från mina billiga cigaretter. Om jag är en lukt i någon människas liv? Jag vet att jag spelar roll för andra, det grubbleriet har jag lämnat bakom mig. Men är jag en doft? En lukt eller en stank?

Jag förbereder mig för att åka in till staden för att köpa kaffe. Det är något jag bara måste ha. Nikotin och koffein. Alkoholen kan jag nu för tiden lämna därhän även om jag får kämpa med den demonen för varje sekund jag lämnar den. Men nikotin och koffein. Skit i mat. Skit i allt som gör livet vackert, skit i drömmarna man spann när man var en liten palt, skit i drömmarna man spinner för sekunden. Nikotin och koffein. Allt annat därutöver är bara något jag ser som en bonus. En del får millioner svenska kronor i bonus, jag är nöjd med mjölk i kaffet.

Hunden vet inte om det men vi ska strax ut i världen igen. Hon sover djupt, rycker lite. Muttrar i sömnen. Hon ska snart ut i världen, ut i den benhårda kylan. In i bussens värme och jag ska följa henne. Mina hörlurar till mobilen är sönder så jag får strunta i bonusen av att kunna lyssna till musik på resan. Det gör den en smula hårdare, lite skarpare i kanterna, men det är ok. Allt är ok, för jag ska köpa kaffe. Nikotin och koffein.

Det är dags att resa sig upp. Ställa sig och räta på den värkande ryggen. Greppa taget om resan mot mina tankars mål. Nikotin och koffein.

Mina mediciner har jag betalt för den här gången. 1600 kronor sedan november. Tack gode gud för högkostnadsbeloppet. Snart kan jag få vara sjuk i fred. Undrar om alla förstår hur mycket 1600 kronor är för en som lever på sjukersättning? Jag tror inte det. Då skulle nog våren möta det kalla samhällsklimatet en smula. Men som det är nu så är det evig vinter och kylan tätnar.

Dags att resa sig. Räta på den värkande ryggen. Ställa sig upp för sig själv.

För kaffe och en cigarett.

Och Kärleken.

 





En rubrik bland alla andra.

20 01 2011

Firefly glide att.

Image via Wikipedia

Gårdagen, gårkvällen blev fel. Allt blev fel, varje del. Jag sökte någon sorts landningsbana men fann bara tom luft. Att flyga är inte alltid något att vara glad över. Det gäller att våga lita på att luften bär och igår litade jag inte på något. Varje hopp jag någonsin byggt upp inom mig föll itu. Kvar blev bara mitt skelett av drömmar.

Det som började bra, blev dumt och snöpligt. Ett läkarbesök där jag fick två nya piller, en bussresa där jag satt och kände mig hel. Sen följde cigarett efter cigarett. Flytta filer härs och tvärs över datorn. Känna skräck inför livet och hat inför döden. Vara rädd men inte våga vara just det. Feg och annorlunda och fel och skev och trasig och så jävla värdelös att man, jag, lika gärna kunde göra slut på hela skiten för jag förtjänar inte mer.

Jag vet inte vad det var som gjorde att allt föll. Det var väl resultatet av de kemiska och elektriska impulserna i min hjärna som ständigt går fel. Ett felkopplat ställverk helt enkelt.

Någonstans utanför veterinären, vid busshållplatsen, gick saker och ting snett. Vi hade varit hos veterinären, jag och Dipp, för att hon skulle få sin ett-års vaccination. Först läkaren åt mig och sedan veterinären åt henne. Vi väntade på bussen och jag var fylld av det som läkaren sagt om min bipoläritet och allra mest troliga ADHD. Jag gjorde någon sorts självskattning kring ADHD och slog i taket på resultatet. Men än har jag inte fått diagnosen, men vad fan. Hostar man så är det troligt att något retar luftvägarna och är man som mig är det allra mest troligt att man har ADHD.

Så egentligen borde jag vara glad och trivsam där vi stod. Men något började gnaga i mig. Något började förstöra mig, störa mig. En rädsla för att ekonomin inte håller, att jag kommer bli utförsäkrad i maj och kanske inte är redo att gå tillbaka till min tjänst. Att tant mamma är krasslig. Att jag själv är skvatt galen. Att kvinnan jag älskar ska sluta älska mig. Rädslan för att det redan skett.  Sedan spann det bara på. Blev till en lavin av smältande isiga tankar.

När jag vaknade i morse var det med bävan. Varför måste just jag vara ett räddhågset fyllo? Den välbekanta känslan av orättvisa besökte mig där jag med tungt huvud satt och drack morgonkaffet och rökte den första av dagens alla dödens budbärare.

Jo, jag vet, jag måste ta mig ur det hela. Så jag gör den där kraftansträngningen som krävs för att jag ska komma på rätt köl igen. Men det som går automatiskt för en del är något jag hela tiden måste reflektera över. För att det ska bli rätt. För att jag inte ska skrubba knäna igen. ”Det krävs hårt arbete av dig” sade läkaren igår. Jo tjena. Jag är kraftigt medveten om det och nu är jag beredd att utföra det. Men likt en man i sjönöd som trampar vatten så orkar man inte till slut om man inte får en livboj. Hur mycket man än vill leva så tar krafterna slut. Jag lät dem göra det igår.

Men det är allt mer sällan det sker och för varje gång har jag tagit till mig det som sker och försöker lära av det. Det ligger en stor skillnad där i det. Förut såg jag varje misslyckande som något som föll på mig för att jag förtjänade det och att det inte fanns någon anledning att kämpa emot. Nu vet jag att jag kan bli bättre, större, mer mänsklig, genom att lära mig.

Det var som igår när läkaren analyserade mina provsvar, levervärden och allt vad det var, då när han sade att det inte fanns något att bli upprörd över. ”Då var det värre förr i tiden” som han sade. Jomen visst, det är ju så. Det var värre förr i tiden. Så jag är på rätt spår. Det gäller bara att kämpa och reflektera. Försöka hålla ordning på vad det är som sker i mig och utanför mig. Vad det är som jag kan påverka.

Fan vänner. Det är banne mig inte lätt att leva för någon.





En filmstjärna berättar.

27 12 2010

Opel Kadett B Automatic

Image via Wikipedia

Det är en annan värld här på mammas gata. Helt annorlunda än den tysta tillvaron på min egen gata. Det slår i dörrar, det spelas hög, riktigt hög, musik. Folk ringer på dörren och springer iväg. Någon har kastat ut en massa fimpar och ölburkar från sin balkong. Precis utanför går en tung genomfartsled där långtradare och bussar och bilar dundrar förbi. Jag som är van vid gammelmans-livet i min värld blir förvirrade och känner mig förrådd när jag ser hur gatan där jag växte upp har förändrats. Var det så här framtiden såg ut på riktigt?

Tvärs över gatan ligger en fabrik av något slag. När jag var liten var där bara en stod äng där gräset växte ohotat och stolt. Sedan kom lastbilar och traktorer och män i blå kläder och byggde ett bageri där. Det är länge sedan det bakades bröd där men byggnaden står kvar och ängen är blott ett minne. En gång, runt 1975-76, fann jag och mina vänner en man som låg i gräset och sov med en cykel över sig. Det såg ut som att han hade lagt sig under cykeln som i tron att den kunde värma honom som ett täcke. Vi blev lite skraja, vi trodde han var död eftersom han inte vaknade fast vi pratade till honom. Dessutom var det en stor våt fläck i skrevet på hans byxor. Vi hade aldrig sett en vuxen man som pissat ner sig tidigare.

När mina föräldrar fick reda på vårt fynd så gick min far ut på ängen och hjälpte den oerhört berusade mannen att resa på sig. Jag har ingen aning om vart mannen tog vägen sedan. Men i flera dagar efteråt brukade jag och mina vänner gå ut på ängen för att studera det nermejade gräset där karln hade legat. Som jag nu förstår så hade väl mannen varit full som en alika och ramlat av cykeln och sedan bara legat kvar där i sommarsolen. Egentligen inget man borde komma ihåg från sin tidiga barndom, men jag kommer på mig med att varje gång jag ser långt gräs som är nedtrampat komma ihåg den där mannen under cykeln. Han hade en brun hatt kommer jag ihåg nu. Att män hade hatt var inte så där vansinnigt ovanligt på den tiden. Nu får tiden så har ingen hatt längre. Synd egentligen måste jag säga. Det är stilfullt med hatt. Även om man ligger under en cykel på en äng så ser man rätt så stilig ut om man har hatt.

Men nu får jag inte sitta kvar längre. Mor kräver uppmärksamhet från mig. Hennes tålamod är ytterligt kort nu för tiden. Själv blir jag spänd och förbaskat så fort hon säger något. Minnen från barndomen sitter kvar i skallen, jag glömmer liksom bort att hon är gammal och sjuk. När hos sagt samma sak för tusende gången vill jag bara skrika rakt ut men håller det inom mig. Försöker vara tålmodig. Jag vet inte, när jag jobbade hade jag ett oändligt tålamod, alltså innan jag blev sjuk. Men nu kan jag inte ens reda ut när min egen mor säger samma jävla sak för millionte gången. Så jag får ta tag i dagen. Göra allt jag tänkt plus det hon tänkt och det hunden vill.

Kanske skulle man bara cykla ut på en äng och lägga sig. Ibland känns det som det allra lättaste att göra.





Brev från en gaffelgrabb

22 12 2010

IMG_0203

Image by wrayckage via Flickr

Diskmaskinen sjunger på diskmaskiners vis sin melodi. Den tvättar bort de sista resterna av hennes läppar på mina glas och koppar. Jag skulle helst se att jag fick samla in hennes smak och lägga den i en vacker burk med lock av glänsande guld, men nu försvinner allt ner i mitt avlopp. Sådant är livet, sådan är tillvaron. Sådan är ibland, allt för ofta, kärleken. På så vis lever jag ett normalt liv. En liten prick bland andra på ett julstressigt torg i en julångestfylld stad. Om bara två dagar är det dags att byta ångest mot lugn och ro och samvaro. Röda nyanser och grangrönt. Mat och julmust och tvprogram och tid som förflyter.

Jag söker lugna mig. Stilla min oro och mina känslor. De tenderar att växa för varje sekund tills de brister som överfulla magar. De tar över allt och alla och inget och allt. Jag vet inte längre. Jag trodde ett tag att det var bra att känna mycket för henne men hon blev rädd och skrämd och kände sig fångad medan jag trodde att jag gav frihet. En sådan klasch. Så fel. Så rätt det skulle kunna bli.

Jag har städat lite. Ställt i ordning och rett ut tidningar och glas och gafflar. En gaffel kort. Hon såg skönheten i mina bestick medan jag bara blev irriterad över att alla är olika. Fan vad jag saknar henne. Men jag kan inte göra det. Har inte tid med det och dessutom, det viktigaste, hon blir rädd då. Så jag söker att ”osakna”.

Kanske finner jag det?

 





I like you

21 12 2010

Kvar i min värld. Går in i den med böjt huvud och sorg i bröstet. Som inför bödelns yxa. Det är kaos och snurrade känslor. Ännu en gång. Som om allt bara går runt runt utan kontroll. Som att saker är till för att skrämma och förstöra. Förtärande eldar i bröstet. Ljudet av tystnad. Ingen som pratar i soffan. Ingen som dricker kaffe med mig. Ingen som talar om sina drömmar. Ingen, ingen, ingen. Är allt förstört och återstår bara ålderdomen eller finns det hopp? Jag vet inte. Starka känslor kan föda brådskade död i bröstet.

Ännu en gång har jag rusat och famlat, sprungit sönder något vackert. Kanske. Jag vet inte och att inte veta tar kål på mig. När hon reste var det i panik och brådska. Sådant jag inte kan hantera än. Sådant jag måste lära mig att hantera. Sådant som gör mig livrädd. Min gamla vän övergivenhet knackar och på talar sina förvridna ord i mitt öra. Utfall om att ingen vill ha mig och att alla vill lura mig. Paranoida känslor om att jag är född till ensamhet.

Just nu vet jag ingenting. Hon faller undan. Själv sitter jag och försöker lägga band på min känsla av att allt ska hända med en gång. Att hon ska förstå att det här bara var ett avbrott i linjen vi har med varandra. Hon sade saker, jag sade andra saker. Vi pratade förbi och till slut lyssnade ingen på något. Framför allt lyssnade jag inte på vad jag själv sade. Jag tror, men jag vet inte, att det var samma med henne. Vi bara lät. Tyst.

Kärleken är mig obegriplig. Men nu när jag äntligen hittat någon som kan ge mig allt jag behöver, fast det får ta sin tid tills det är dags, så vill jag inte, kan jag inte, bara låta det försvinna. Men kanske måste jag. Det går inte att tvinga sig på någon. Vill hon inte ha mig så får jag acceptera, krypa in under mina tak och inom mina väggar igen. Hitta det som var jag innan hon dök upp som en sommarvind i mitt liv. Livet är inte över. Men det har en bitter smak.

Springer förbi mig själv och rakt ut i svart skog. Kvar står alla andra och undrar vart jag tog vägen och varför jag springer hela tiden. På fredag är det julafton men just nu känns det mest som ett tvång att vara lycklig på en dag bara för att någon annan bestämt att det ska vara så. Jag, vi, visste det här skulle bli svårt. Att älska varandra i olika städer. Men att det skulle vara så svårt var jag helt klart inte beredd på. Jag visste inte hur det ska hanteras. Jag visste inte hur jag ska hantera mig själv. Jag misslyckades. Totalt och komplett. Allt som kunde gå fel gick fel. Två stora såriga hjärtan som ville så mycket men fick så lite gjort. Tid som passerade obönhörligt medan vi försökte böja den, bända den till vår fördel. Såklart går det inte. Så klart var det dömt att misslyckas.

Jag hoppas bara att det som är vi inte är totalt trasigt. Jag hoppas att med tiden blir det precis som vi båda vill. Jag hoppas att jag kan använda den tiden till positiva saker. Bli hel och lära mig tålamodets dygd och konst. Jag hoppas hon fortfarande vill ha mig.

För det är helt enkelt så lätt som att jag älskar henne och att det är annorlunda den här gången men att jag använt samma verktyg som när det inte var rätt. Så jag får finna verktygen till den här sagan istället.

Om jag har tur och gudarna är med mig.

Something in you caused me to
Take a new tact with you
You were going through something
I had just about scraped through
Why do you think I let you get away
With the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

No one I ever knew or have spoken to
Resembles you
This is good or bad, all depending on
My general mood
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

Magistrates who spend their lives
Hiding their mistakes
They look at you and I, and
Envy makes them cry, Envy makes them cry

Forces of containment
They shove their fat faces into mine
You and I just smile
Because we’re thinking the same lines
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It’s so shameful of me, I like you

You’re not right in the head and nor am I
And this is why
You’re not right in the head and nor am I
And this is why
This is why I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you
Because you’re not right in the head, and nor am I
And this is why, You’re not right in the head, and nor am I
And this is why, This is why I like you, I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you, I like you, This is why I like






Innan kemikalierna når hjärnan

24 11 2010

Dexamphetamine (photograph)

Image via Wikipedia

Något har skett i mig. Redan. Inga krav på att något ska hända ändå händer det. Sakta tydligen. Andra dagen på nya medicinen och kanske är det rätt då. Bipolär typ II med blandepisoder. Är det jag? Är det det som hindrat mig att nå världens topp, även fast viljan funnits. Är det det som skapat alla konstiga utbrott mot människor jag älskar? Är det anledningen till att jag är jag? I så fall, om så är, är glad för att den gjorde mig till mig, men lika glad, ja, jag jublar, om den försvinner.

Allt händer så fort. Så otroligt fort. Som en hand som ska ge en helt opåkallad örfil. Man ser den inte, det bara svider, helt plötsligt. Jag vet, min kind har tagit emot många sådana. När jag gjorde det man inte fick, när jag gjorde det man fick. Helt utan vänner, utan skydd tar jag emot den här livets örfil och upptäcker att pain is pleasure. Det som gör ont leder till gott. Salt och socker, sött och surt. Smågodis som man plockar ihop, värmd av många händer, kanske en smula bakterier och virus. Livet är en påse godis. Skriv ner det och vart du fått det från. Jag lovar att det betyder något för någon. För mig.

Så där satt jag. I ett litet kontor, en bokhylla, ett överbelamrat skrivbord. En karl som såg ut som jultomten utan skägg och min kontaktperson som som vanligt var snygg, Fan, jag borde inte ha en snygg kontaktperson. Men hennes tankar är så vackra, gör så gott i mig, även om hon inbillar sig att det skulle göra ont för mig att höra sanningen, den jag så väl behöver. SÅ vi satt där och pratade, jag pratade, för första gången om HELA mitt liv. Så nu är jag bipolär typ II med blandepisoder och en möjlig ADHD eller ADD. Dessutom är jag nog kanske, om agj tänker efter, om jag får ro, kär. I någon jag inte känner. Men hon säger att hon är kär i mig, så då är väl allt väl då. Hon kommer i morgon med tåget. Internet är konstigt. Som en helkväll på krogen men utan avslutande desperat dans. Man är redan överrens långt innan sista dansen är över.

Det går så fort, läkaren hade så rätt, kvinnan som kommer i morgon är så vansinnigt vacker. Själv knaprar jag mina piller och hoppas att en dag ska den lilla motorn i mig, det vita bruset, tystna och vila.

Då blir väl livet som jag vill?





Off white

2 11 2010

Swedish acting couple Olof and Frida Winnerstr...

Image via Wikipedia

Jag är här nu. Precis framför dig. Inuti och vid sidan. Som en häftklammer i din kind. Något som retar och vrider sig fel när du ler. Dårskap säger jag. Inget annat än dårskap styr alla de liv som omger oss. Människors tankar som virvlar som nyklippt fjolårsgräs årets första sommardag. Runt och omkring, virvlar och förstör. Ensamhet och förtärande vänskap. Det brinner i mig igen. Höga lågor som slickar himlens alla stjärnor.

Inga raka ord leder oss hem. Svart är själens färg, vitt tankens. Jag har ingen som helst aning om var jag hör hemma. Vart jag bör gå för att få gråta ifred. Allt sker mitt på torget, på bussen, i kön och på ändlösa fält. Aldrig gråta i ensamhet. Aldrig gråta alls. Aldrig, aldrig.

Där jag sitter på min soffa medan regnet piskar mina fönster, de som återkommer i mina texter allt som oftast, där sker inget. Den där motorn som ständigt surrar i mig varvar upp. Gasen fastnar snart och kvar blir bara en enda känsla. Utslocknande. Få sova. Fel. Få vila. Jag vilar aldrig när jag sover. Det är bara när jag druckit mitt sans och mitt vett överbord som jag kan slappna av. Precis i samma sekund som allt blir sådär svart som det bara blir då är jag trygg. I nästa sekund är allt som det brukar fast värre. Den vägen är inte min. Den får inte vara min. Jag vill inte välja den.

OM man bara ska leva tryggt i en enda sekund vill jag det ska vara en nykter sekund. Jag är så förbannat trött på att glömma minuter och dagar. Glömma vad jag sagt. Glömma vad jag gjort eller vem jag gjort det för eller mot. Men hjärtat slår i ostadiga 120bpm och blodet pulserar runt i min kropp. På allt för snabb tomgång. Jag visste nog att det skulle ske, men jag väjde väl undan för tanken.

Det är så. Allt är av eller på. Svart eller blodrött. Samtidigt som jag på en nivå tänker att allt är så jävla trist så tänker jag på en annan nivå inuti mig att jag vill ha det lite tråkigt någon enda jävla satans helvetes gång. Bara någon gång. På ett tredje plan tänker jag att mina tankar är korkade och på ett fjärde att jag borde sova. Nivåerna smälter samman till ett enda sammelsurium, en kakofoni av ljud och tankar och någonstans där finns det jag känner.

Jag visste det skulle bli så. Varje gång jag försöker göra det som normala människor gör så kan jag inte hitta volymratten. Ljudet stegrar sig till max direkt och sedan finns det inget sätt att skruva ner. Kroppen behöver vila men hjärnan vägrar ge mig någon nåd. Något att stilla bedja om. Nåd. När jag sedan gått ner på tystnad igen så är det lika omöjligt att skruva upp. Ens så att jag själv hör vad som händer i mig.

AV

Är jag bara ett experiment?

Vill jag?

Man kan inte skriva med vitt på en vit vägg. Det gör sig inte. Det blir inget av något. Även om jag själv vet vad jag skrev syns det inte, om det inte syns finns det inte. Om det inte finns görs det inte. Alltså har jag egentligen inte gjort något alls fast det tog mig så lång tid att skriva det jag skrev. År och födelsedagar gick men jag skrev och skrev. Snö föll och solen gick upp och ner medan jag skrev med vitt på en vit vägg. Så mycket tid till inget. Så mycket tid och kraft till att göra ingenting.


 





Aldrig utanför

28 10 2010

Det börjar tära på mig, reta mig. Göra mig obalanserad och ostabil. Alla dessa människor som säger åt mig att jag har kapacitet att ”bli något”. Eller ännu värre, de som säger att jag ”kan bli vad jag vill”. För helvete, är jag inte något då? Räknas inte det jag är? Finns jag ens?

Det är säkert välmenande, en del i alla fall, de där orden. Men ändå. Det är som att människor räknar med att jag inte är precis det jag vill vara. För att jag inte är som dem. För att jag inte delar deras drömmar, tankar, åsikter eller värderingar. Det känns förbannat kränkande att ständigt höra att jag borde bli något annat än det jag är. Att ständigt behöva försvara mig. Att alltid vara i något sorts mental krigsberedskap. Bara för att jag inte är vad andra tycker jag ska vara.

Jag är precis där jag vill vara, just nu. Vad jag vill bli är höljt i dunkel. Jag låter det vara så och gör vad jag vill under tiden.

Det mest irriterande är att jag inte kan vinna den där debatten. För de jag pratar med lyssnar inte, de har redan bestämt sig, bestämt sig för att jag borde vara något annat än jag är. Konstigt, det var ingen som tyckte att jag skulle ”bli något” när jag läste till sjuksköterska. För då gjorde jag ju något som de kunde greppa. Något som ”jag har kapacitet till”. Även om jag då gjorde något jag egentligen inte ville. Jag lyssnade till alla de där rösterna och gjorde vad jag hörde de ville jag skulle göra.

Nu när jag är närmare det jag vill göra, då har de fått för sig att jag inte ska göra det?

Nä, jag ruttnar på det där. Jag är vad jag vill vara. Lev med det.

 





Du får inte gå, snälla gå inte.

16 10 2010

Mirror image of Image:Gaius Cornelius Tacitus....

Image via Wikipedia

Egentligen händer inget alls. På riktigt. Jag sitter och röker i vardagsrummet fast jag lovat mig själv att aldrig göra det om jag är ensam. Jag kan inte ens hålla löften till mig själv. Det säger väl kanske något. Skit samma känner jag och röker på. Ute är det perfekt höstväder men jag orkar inte ta in allt det vackra. Det finns en spärr eller nått precis innanför halsen som gör att jag vägrar svälja livet. Det blir bara en klump att handskas med. Något som silar röken.

Tanken är väl att jag ska gå till affären för att köpa chips och lite dipp och cola eller fanta. Men jag kommer inte iväg. Blir sittande och förstör mina tapeter och mitt vita tak med mina cigg. Jo, jag har varit ute, men jycken. Vi har gått små promenader, men inget som mättar vare sig hennes eller min själ.

Igår var jag trött så trött. Men så kom min äldsta son på spontanbesök och jag blev pigg och sällskaplig. Det är förunderligt hur lika vi är. Hur olika vi är. Hur vi pratar i mun på varandra och på något sätt kommer in på samma tankespår gång på gång. Jag förstår det inte, hur jag fått sådana barn. Hur jag har blivit välsignad med tre underbara ungar trots mitt leverne och mina handlingar. Hur de fortfarande kan säga att de älskar mig trots att jag svikit både dem och mig själv gång på gång. Det är något att vara förundrad, tacksam och tårögd över. Märkligt.

Men idag kommer ingen på besök. Kanske är det ensamheten som sitter som en globus hystericus i halsen på mig. Ensamheten jag inte idag själv valt. Idag längtar jag efter en kropp och en själ och fria tankar att stångas, gnuggas mot. Ligga och titta på en film och sedan älska. Eller älska medan filmen fladdrar på tvn. Jag vet inte. Kanske, troligen, är det bättre så här. För alla sådana försök brukar sluta i katastrof och minnen av tidigare kärlekar. Varje gång tror jag att det är för lite längre än en evighet men varje gång är det bara för ett andetag. Felet måste nog ligga hos mig. I mig. Märkligt.

Nu är det dags att gå ut i köket och rulla en ny cigg. Fundera mera. Tänka på att tänka. Kanske blir det inget mer än en rykande fimp av allt. Men jag har i alla fall försökt.

Märkligt.

 

Efter alla dessa år.

 

 





När man fryser

25 09 2010

Searching For Water

Sommaren är över. Hösten ligger som ett täcke över landet. Kylan går ända in i märgen, nu innan värmen kommer till elementen. För varmt för att värma upp, för kallt för att inte frys i. Den där tiden på året när inga kläder passar, när inga färger finns, inte syns. Mörkret i mig är totalt. Min gode vän den svarta hunden har återkommit. Slagit sig ned i mina möbler och äter upp min mat. Göder min lust att slockna.

Den är överallt, på en och samma gång äter den och skiter. Livet känns inte så spännande om man säger. Jag trodde nog att jag skulle klara mig, men finner mig själv sittande i köket och kedjeröker, dricker allt för många öl och funderar på att kanske äta. Jag sitter där, i min egen skit och funderar på vad som gick fel. Allt känns det som. Lusten att vara i världen är förbytt till lust att inte säga något, inte vara något. För allt jag gör blir fel, allt går bakåt. Lyckas med att misslyckas med allt.

Skräp ligger på golvet, hundmaten ligger kvar i skålen, för hunden att äta. Igår gick jag på bussen, där satt samhällets allmänna fyllo med sin fyllevän. ”Har han ingen hund med sig idag?” frågade det enda fyllot det andra. Jo, det hade jag, jag har alltid med mig min hund. Dipp delar mitt liv, men hon konkurerar med den svarta. Den som förmörkar allt jag gör. Även om traktens fyllon vet vem jag är. Hur nu det går till?

Det blir allt mer svårt att gå ut. Lusten att stänga dörren för evigt finns där. Blockera allt. Det svin som är jag har tröttnat på sig själv. Vad fan gör man då?





Vi hatar när våra vänner vinner

22 09 2010

Jag försöker tänka på saker som är lätta. Som att Elfsborg spelar. Som att städa. Som att jag borde äta. Saker som ger näring och inte tar kraft. Men jag kan inte. Livet gick vidare i Tyskland på 20-talet när nazzarna gick fram i valet. Man sade åt sig själva att det inte var någon fara och att det gick att leva vidare. Nå, vi håller på att göra samma misstag igen. Vi protesterar genom att tänka, inte säga. Alla skakar på huvudet och säger att det är priset för demokrati.

Tyskland ångrar sig. Alla säger i efterhand att de inte visste. Att de inte förstod. Dumheten regerar. Folk dog, och folk kommer dö. För att alla ska vara vänner, för att ingen säger något.

Men det finns hopp.

Såklart finns det hopp. En del, några, lär av historien. Fackeltåget på söndag mot rasism och mot SD kommer gå. Lugnt och stilla. Vi är många som tycker att sakers tillstånd är åt helvete.

Men just nu känner jag mig ytterligt ensam.

Över eller förbi?





Dåren pladdrar på

5 09 2010

Ett tåg på Saltsjöbanan kommer ut ur Henriksda...

Image via Wikipedia

Jag är verkligen korkad. Rasar och är förbannad och tror liksom att det kommer från ingenstans. Återigen var en annan människa tvungen att förklara för mig varifrån det kommer från. Så klart känner jag en enorm frustration över min sjukskrivning. Fångad. Som en råtta. Det spelar liksom ingen roll hur sjuk jag är eller hur jag kämpar mot mig själv och alla mina fobier, rädslor och begär. Snart är jag utförsäkrad. Oavsett vad jag kan göra åt saken. För jag kan inte göra något åt det. Reglerna kommer inte ändra sig för bara mig. De är benfasta och hårda och klara. När jag dessutom inte ser hur i hela helvetet jag ska kunna bli arbetsför inom en nära framtid så återstår bara landets skräphög åt mig.

Det är den där känslan som gör att jag rasar och skäller och blir tvärilsk och obstinat. Lite som råttan i fällan. Men fällan slår likt förbannat till. Det finns absolut inget jag kan göra åt saken. Om de vill att jag ska hjälpa mig själv så har de just tagit bort allt hopp från mig.

Jag kommer klara mig. Sådana som mig gör det. Lagom stor i käften kan jag bluffa mig genom livet, få folk att tro på mig fast det inte finns något att tro på. Jag var inbillningsfrisk i många år och får väl bli det igen då. Ägna dagarna åt att försöka överleva medan jag ler och skrattar för att inte genomskådas. Men de som inte kan det då? De som faktiskt inte ser någon som helst mening med livet längre för att någon har bestämt att de ska rehabiliteras?

Det är märkligt för det man hör i debatten är oftast ordet ”cancersjuk”. Det är det allra värsta folk kan tänka sig att bli. Men vi som är ruttna i själen då? Att det inte syns på mig hur jag mår har jag fått många bevis på genom åren. Att hålla masken har blivit en specialitet. Likt förbannat är jag sjuk. Men det enda beviset jag har på det är mina egna ord. Det finns inga synliga ärr eller sår, inget blod rinner. Det luktar inte, syns inte, finns inte utanpå mig. Men inuti är jag en enda jävla härva av skrikande nerver. Det vore väl om någon trodde på mig. Bara någon, vem som helst.

Så istället för att må dåligt väljer jag att bli arg. Så förbannad på alla som inte förstår att mina ord om min smärta är lika verkliga som den som fått en cancerdiagnos.

Men det finns bättre sätt att få ur sig det där. Önskar jag bara hade manualen till det.





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.








%d bloggare gillar detta: