Ett riktigt brev

18 01 2011

1389-09-04, brev Iserlohn

Image via Wikipedia

Tidig morgon och jag skriver mail. Jag som bara skriver mail till myndigheter och sjukvårdsfolk skriver ett till kvinnan jag älskar. Hon är så långt borta. Men det börjar kännas ok. Det börjar landa i mig att det är så. Det känns lite romantiskt rent av. Lite 1800-tal, även om gåspennan är utbytt mot ett tangentbord. Om man nu skrev med gåspenna på 1800-talet? De kanske skrev med modernare don, vad vet jag om det?

Jag har skrivit ett riktigt brev med. Ett som man lägger i kuvert som man sedan sätter frimärken på. Posten kommer säkert fira detta med tårta, ett brev, någon som skickar ett brev. Hur vanligt är det nu för tiden? Det enda som skickas är väl paket människor emellan som fått kontakt på Tradera. Fast återigen, vad vet jag om det? Senare ska jag lägga det där brevet på en gul postlåda och hoppas och tro att det når hennes händer och ögon. Det finns en osäkerhet där som inte finns när man sitter och chattar eller skickar sms. Då vet man alltid att att det man skriver kommer fram. Oftast i alla fall. Men ett brev som man lägger i en gul brevlåda tappar man kontrollen över så fort man släpper taget.

På tv pratar man om Tunisien och elände och bedrövelse och vargar och cannabis. Jag orkar inte bry mig riktigt än. Det är för tidigt för det. Anledningen till att jag är uppe ligger och sover i soffan bredvid mig. Det är hunden Dipp som ivrigt väckte mig klockan halv 6. Varför vet jag inte riktigt, men nu är det min tur att väcka henne och dra ut henne i den morgondimmiga världen där ute. Slask och smutsig snö. Som det brukar vara på vintern. Den gnistrande vita snön är bara ett minne nu. Världen består av tusen fotspår som lagts på varandra tills allt blivit grått. Smutsiga skor och kalla människor.

Först en kopp kaffe, sedan ska jag ta tag i allt det där jag måste ta tag i. Idag är det mycket, i morgon ännu mer. Då ska jag till läkaren, efter det ska Dipp till veterinären för sin ettårs-spruta. Jag ska betala tillbaka lån och räkningar. Men det är i morgon. Jag måste lära mig att leva mer här och nu. Så jag gör väl det och här och nu vill jag ha kaffe.

 

 

Dipp med sin "ryggsäck" som hon har för att få arbeta lite hårdare.

 

 





Funderingar kring väder och vind

22 12 2010

El tablero

Väder. Överallt läser man om vädret. Som om det vore någon nyhet att det blir väder? Som om det vore en nästan omöjlighet att det kan vara snö i december. Eller att solen är varm i juli. Nu är det väder igen. Samma upphetsning över att det är temperatur och snö på vintern. Tåg ställs in. Flyg ställs in. Planer ställs in. Samma förvåning överallt. ”Va, snö i december? Vad faen är detta?

Dessutom kan man ju skarp ifrågasätta både SJ och banverket för att de blir lika förvånade varje år. När sådan någon yrhjärna av de som bestämmer säger att ”man får räkna med att bli lite försenad” så blir ju i alla fall jag lite brydd. För mig själv personligen spelar det ingen roll om så varje tåg i hela landet ställs in och aldrig mer går. Jag åker tåg kanske en gång i månaden och då i tio minuter. Annars tar jag bussen och förutom då att buss innebär att sitta lite trångt mellan varven så är det så trivsamt så. Konstigt att bussen kommer fram, den som går på oplogade vägar, medan tåg som går på räls inte kan åka för att någon evig växel har fryst.

Det är mycket som är märkligt i vår värld. Men att det är väder är faen inte så konstigt. Jag lovar, det blir väder även i morgon.

 

Ett exempel på väder.

 

 





Säljer mig dyrt

6 12 2010

Livet efterDoeden

Image via Wikipedia

Snörök och cigarettrök blandar sig där jag står i skogen. Hunden skuttar runt över pinnar och stenar, letar efter källan till hundlycka medan jag själv bara står kvar, stampar med kalla fötter i snön och tänker på absolut ingenting. Smaken av kaffe sitter kvar i munnen och luften jag andas doftar vedeld och vinter. Strax före jul, när världen springer som om det vore de sista dagarna.

Visst väntar jag på våren. Visst väntar jag på värme och färger. Men just nu är jag förnöjd med livet och tiden jag lever i. Låt det snöa, jag är kär. Hon pepprar mitt liv med små meddelande på msn, där hon skriver att hon saknar mig och det som är vi. Jag skriver tillbaka, väljer mina ord, försöker ge henne samma känsla av skönhet som hon själv ger mig. Undviker att bli pretantiös eller klyschig. Letar efter mitt eget språk, det jag äntligen fått, genom henne, av henne. En gåva att vara tacksam för resten av livet. Något att vårda och vörda.

Jag väntar på att hon ska komma tillbaka och stöka ner min tillvaro igen. Hennes stök är underbart. Det är samma stök som jag själv lämnar efter mig där jag drar fram. Tankar på litteratur och filmer och foton och konst och livet och kärleken och, ja, jag erkänner, sex, finns och bor i mig. De smälter ihop i tanken på henne. I hennes ansikte kan jag läsa allt det där, en hel livshistoria i ett par ögon. En svag, svag, svag antydan till böjning på näsan som ger henne ett aristokratiskt utseende utan att hon är sådär ful och intetsägande som aristokrater brukar vara. Snarare är hennes ansikte med allt som finns däri så vackert att jag inte kan beskriva ens för mina inre ögon hur det ser ut.

Men idag möts vi inte. Idag är det timmar mellan oss. Även fast hon finns här. Så jag får låta dagen gå och göra något bra av den. Något bra av den nya man jag blivit. Kanske borde jag tvätta lite? Så enkelt kan det vara. Hålla på med enkla saker, som inte kräver tanke eller känslor, bara att man gör dem. Bleka fläckar och gnugga bort spilld mjölk. Aldrig gråta över den, bara tvätta bort den.

Kanske ska jag åka in till stan för att gå på torg och gator och skrika ut min kärlek med hållning och ansikte. Eller bara ta en promenad med hunden. Vi får se, det blir som det blir. Under tiden så är jag väl egentligen någon annanstans, eller i alla fall i en annan tid. Just nu så skiter jag vansinnigt mycket i att ”leva i nuet”. Nuet är tråkigt och grått och framtiden och baktiden så mycket färgrikare och vackrare. Så förlåt mig alla ni som har tavlor eller tatueringar med ”carpe diem”, ni har bara gått på en myt. En saga om att man kan leva i nuet även när nuet inte ger något alls. Då drömmer jag hellre om annat.





Rösten från under snön som faller

18 11 2010

Sedan chair carried by two people

Image via Wikipedia

Det ligger små bollar med stoppning över hela lägenheten. Det är min galna hund, Dipp, som står för den distrubitionen. Det som tidigare var en Björne är nu ett tomt skal som slokar med huvudet. Även en Nalle Puh har gått ner kraftigt i vikt. Jag vet inte om Dipp har något emot mjukisdjur i form av björnar, men klart är i alla fall att hon älskar att bita sönder dem så att den där vita stoppningen sedan finns precis överallt.

Utanför mina fönster är marken vit av frost och ett tunt, tunt täcke med snö. Det ska bli mer av den varan har jag förstått. Inte mig emot. Jag älskar snön. Den ger mitt liv lite ljus när världen är som mörkast. Jag älskar ljudet av skoknarr, lukten av snö och den vita färgen. Snart är det jul. Jag vet inte vart alla sekunder tog vägen, det var ju inte länge sedan jag var tvungen att gå in för att ta på mig en extra tröja i den varma sommarkvällen, när vi firade midsommar. Någonstans har alla de där sekunderna försvunnit och jag kommer aldrig mer få dem tillbaka.

Igår frös jag. Ända in i själen frös jag. En frossa som gav mig kall svett på bröstet där jag låg under mitt tunna fåniga otillräckliga täcke. Även med Dipp på ena sidan och katten Chips på den andra frös jag. Feber. Det har äntligen nått fram till mig, varför jag får dessa eviga infektioner i kroppen, dessa eviga halsflussar och dessa eviga lunginflammationer. Tänderna. Jag måste gå till tandläkaren. Jag har inte varit hos en sådan sedan 2003 då jag reste mig upp ur stolen och gick. Mitt i behandlingen. En skräck som var starkare än smärtan i söndriga fyllningar. Så på måndag, när jag ändå är hos läkaren ska jag be om den där remissen till sjukhusets tandläkare så att de får söva mig och göra det som måste göras i munnen på mig. Det är enda sättet. Jag bara vägrar att sätta mig i en sådan där fasans stol och vara vaken medan en tandläkare våldtar min mun med sina intrument. Bättre då att sova och försvinna medan de gör vad de nu kommer göra. Men något måste ske, innan jag tappar alla mina tänder och blir till en gammal man.

Det är sådant jag funderar på en dag som den här. När alla väntar på snön. En del likt mig som ser fram mot det, en del som fasar inför insnöade bilar och brevlådor. Alla väntar och låter livet rulla på. Jag borde städa, fast jag har redan fuskstädat lite. Låtsas inte om dammlagren på möblerna, tar bara bort den vita stoppningen som ligger överallt i små bollar.

Häromdagen var min äldsta son här, sov över för första gången sedan jag flyttade ut hit. För första gången sedan 2006. Tiden går. Vi hjälptes åt med att sortera och slänga och fixa i mina förråd. Det blev mycket som slängdes. Troligen en hel släpkärra. Saker jag sparat fast utan att veta varför. 4 eller var det 5 skrivare. I en tid när det är billigare att köpa en ny skrivare än att köpa bläck så gick de gamla bort. Nu ligger de tillsammans med smutsiga gamla madrasser, tidningar, sladdar och ditten och datten i ett förråd i väntan på att jag kan frakta skiten till återvinningen. Det är skönt, så skönt att få lite ordning på saker. Lite luft i livet.

Under tiden tuggar Dipp på Nalle Puh.

Det är nog en bra dag idag. Ser jag när jag skriver. Jag har börjat göra det, eller, jag funderar på att börja göra det. Titta på vad jag skriver. I vanliga fall så skriver jag och lägger ut, helt utan att tänka på saken. Vill inte ändra på flödet, för det är ju sant, det där flödet. OM jag börjar pilla med texten, rätta och dona och tänka efter om man verkligen kan tycka som jag tycker, så blir det en lögn, känns det som. Men ändå. Om jag tittar på vad jag skrivit nu så är det en sorts hopp som visar sig. För mig i alla fall. Och det är ju faktiskt det viktigaste, att jag själv är nöjd.

Det är ju liksom bara en jävla blogg. En bland millioner, en med mycket liten röst. Mycket lite läsare och en mycket liten skapare.

Fast för mig är den viktig.

 





Inuti smutsen

5 09 2010

Wildlife photography, Wood Nuthatch (Sitta eur...

Image via Wikipedia

Det är något förunderligt med hösten. Om det är ljuset eller luften eller dofterna eller smaken av livet som blir annorlunda går inte att säga. Man kan trassla in sig i att kalla luften för krispig eller beskriva rökdoften som ligger över hela världen men det som är essentiellt går inte att gripa tag i. Bara att allt är annorlunda.

Jag har i så många år varit rädd för hösten. Den har skrämt mig. Mer än vinterns mörker har höstens löfte om kommande mörker skrämt vettet ur mig. Drivit mig till flaska och självförstörande leverne. Nu undrar jag vad faen jag varit så rädd för? Att gå ut i solen är ju fantastiskt. Att gå ut i regnet är lika fantastiskt det med. Mörkret betyder ju bara att man får sitta inne och läsa, inget annat. Man behöver inte känna det där sommartvånget om att gå ut titt som tätt. Man behöver inte förklara varför solbrännan lyser med sin frånvaro.  Man kan sitta inne och bara sitta inne och sitta inne. Lyssna på regnet mot fönstren eller kika på solen genom de samma.

Jag får inget dåligt samvete av att tycka att den här dagen gör sig bäst inomhus. Det bara är en sådan dag. När jag trivs i livet. Igår var ragnarök och förbannelse, idag är det mer småputtrigt. Läsa en bra bok (förresten, varför säger man att man läser en bra bok? Ingen läser väl en dålig bok?) sitta och titta på världen utanför fönstren och bara vara. Hunden är fortfarande trött efter gårdagen, hon är full av hormoner och konstiga känslor. Katten tjurar på fönsterbrädan i köket. Varför hon är sur vet jag inte. Hon gör så ibland. Idag är väl hennes sura dag kan jag tro.

Det enda jag behöver göra är att gå till affären och köpa kattmat. Resten av alla måsten kan jag skjuta på, dra i långbänk. Strunta i. Men katten måste ha mat. Annars slutar hon aldrig vara sur. Dessutom så behöver hunden gå ut en längre promenad med. Jag vet inte om hon själv vet om att hon behöver det. Det har hon mig till att hålla ordning på. Jag önskar att jag hade någon som hade ordning på mig. Lite som i lumpen. Livet var oerhört lätt då. Gå upp när man skulle, gå ut när man skulle, motionera när man skulle, sova när man skulle, tänka när man skulle och slippa tänka när man blev beordrad att göra så. Enda problemet med det där var att jag har så förbannat svårt att spela enligt reglerna.

Så kanske är det bra att bara jag och ingen annan har reda på mig? Kanske.





Strax innanför, strax före.

27 08 2010

Grattis världen. Hösten är här. Luften är hög och liksom krispig och värmen från solen inte stekande utan bara läkande. När jag och hunden Dipp var ute på morgonrundan förundrades jag över hur en höst kan ge mig sådan känsla av lycka. Det var länge sedan det var så. Hösten brukar betyda dystra tankar på vinter och mörker. Icke så nu. Jag har nog faen lärt mig att leva lite mer i nuet. Att inte tänka ett steg för långt utan faktiskt vara närvarande i det goda som sker. Ännu ett bevis på att kroppen och själen håller på att helas.

Igår var jag ju på det där mötet. Uppföljningssamtal tror jag titeln på mötet var. Jag, en söt tös från Försäkringskassan, min kontaktperson inom sjukvården och min chef plus personalsekreteraren. En liten samling som träffades på grund av mig och endast mig. Jag var så nervös att jag höll på att hoppa ur skinnet. Pladdrade osammanhängande och försökte på en och samma gång ta in vad som sades. Om mig. En ytterst obehaglig situation, jag lovar.

Jag har varit på sådana möten förut. Men det var på den där tiden när jag själv satt där som chef. Det var då fasen så mycket lättare, jag lovar. Nu fick jag då svart på vitt vad som gäller. När min sjukskrivning går ut i maj kan jag ansöka om ytterligare 18 månaders ersättning. Efter det måste jag vara frisk. Oavsett om jag är frisk eller inte måste jag vara frisk. Så underligt stelbent. Så märkligt stelbent. Så inhumant. Så jävla dumt. Som om jag eller personer i min situation blev friska bara för att någon tittar strängt på en. Som om livet går att pressa in i en mall.

Nu är jag själv rätt säker på att jag fixar det hela. Det går åt rätt håll hela tiden. Men det har tagit sin tid. Det har tagit mig 6 år snart. Det kommer ta längre tid än så. Men jag kommer nog bli det som kallas en fungerande samhällsmedborgare. En som ”gör rätt för sig”. Värre är det för alla andra, de som inte kan tvinga sig att bli hela bara för att socialbidrag är det som erbjuds. De som sägs upp från sina arbeten och får gå till Arbetsförmedlingen på darriga ben och fladdriga hjärtan. De som helt enkelt får bli inbillningsfriska.

Vad jag själv kommer syssla med resten av livet vet jag inte. Alls. Men det som står klart för mig är att jag har en förbannad tur som kommer undan så lätt. Som fick och får läka i fred. Som har saker i mig och kring mig som kommer bära mig fram i livet. En viss intelligens, empati, hjärta, en någorlunda hel kropp och en förmåga att blända min omvärld så att de inte ser det svarta i mig. Inte så klart i alla fall. Sådana som mig klarar sig alltid. PÅ ett eller annat sätt.

Jag har även tur som faktiskt kunde bryta det som malde sönder mig. Den dagen jag gick från mitt arbete är den allra viktigaste dagen i mitt liv, förutom den kväll jag föddes och den stund jag kommer dö. Det var på vägen hem från jobbet den där snöiga november-dagen 2004 jag började resan mot att bli en människa som faktiskt känner sig själv. Innan dess famlade jag och svamlade och låtsades, inför mig själv och inför alla andra, vara någon helt annan än den person jag idag känner som mig själv. Det var den stunden i livet jag upptäckte att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om gull och gods. Så på något sätt är jag bara snart 6 år och inte de 40 som står i passet.

Efter det där mötet så åkte jag hem till min mor, gick lite ärenden åt henne och efter det träffade jag min äldsta son. Jag förstår inte vart mina barn fått sin oerhörda klokskap från. De är som små energiverk av intelligens. Att umgås med dem är det bästa jag vet. De ger mer än de tar, de berikar mig och får mig till tankar jag annars aldrig tänkt. Nog låter det en smula ostigt kanske, men det är likt förbenat sant.

När vi gick där, Sonen och Fadern och den heliga Hunden kunde jag inte tänka på annat än vilken tur jag har som fått gåvan av sådana barn. Fast han är vuxen nu för tiden. Fyller 20 i november och själv var jag 20 fyllda när han föddes. Så ytterst märkligt. How peculiar!

Resten av gårdagen var en enda lång resa mot främmande land. Förhållande som sprack och lagades. Känslor som kom till ytan, ord som borde sagts men som först då sades. Fotboll. Mitt i allt fotboll. Så klart. Musik, ord, kärlek och fotboll. Så mycket mer behöver man inte känns det som.

Det man känner är oftast väldigt sant.





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.








%d bloggare gillar detta: