Svaret på en fråga

11 01 2011

Pre-PET Headgear (Positron Emission Tomography)

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Catten har gett mig utmaning, eller snarare en fråga. Vad är det som driver mig att blogga? Svaret trodde jag först var enkelt och klart som porlande vatten ur en nyinköpt Ramlösaflaska. Men det blir komplicerat. För det första, jag måste skriva. Det handlar inte om att jag tycker mig eller tror mig vara bra på att skriva. Inte i början. Jag bara skrev. Så fort jag kunde alfabetet och ljuda mig genom de allra första barnböckerna har jag skrivit. Om allt och inget. Om inget och allt. Bara fogat ihop mina älskade bokstäver till ord. Så där började jag. John Lennons ”In his own wright” betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod att man kan skriva om precis vad som helst och att man kan skriva på sitt egna sätt, inte det som skolan lärde oss att skriva.

Sen betydde min engelska och svenska-lärare på gymnasiet fantastiskt mycket, de som höll ett enskilt möte med mig och sade åt mig i klarspråk att jag valt fel linje och att jag måste ägna mitt liv åt att skriva. Ändå gjorde jag inte det, för jag vågade inte.

Men varför bloggar jag? Alltså, vad är det som gör att jag under helt eget namn bloggar och lägger ut hela min privata och personliga sfär för världen att beskåda. Inte för att det är så många som läser, det är väl 30 läsare om dagen i genomsnitt, så en bra bloggare är jag alltså inte. Men jag skriver bra. Det är väl en rätt ordentlig skillnad därmellan. En bra bloggare skriver om sådant som andra vill läsa om, jag skriver om sådant jag vill berätta.

Sen är det ju så att jag har hittat något jag är bra på. Jag vill säga att när jag skriver bra skriver jag förbannat bra. Jag har ett eget språk, som bara är mitt. Jag älskar att vända och vrida på orden tills de blir mina och bara mina. Precis som en schackspelare som är duktig vill spela schack eller en duktig försäljare vill sälja eller en duktig svaravare vill svarva vill jag skriva.

Men återigen, varför i en blogg? Varför inte privat på egna filer i min egna dator? DET svaret är enkelt. Under några svarta, kolsvarta, år valde jag bort mänskligheten. Jag valde bort att umgås med människor för att jag inte fixade att göra det. Det gav mig ångest och fobier och jag var så besviken på mänskligheten efter min skillsmässa där jag blev mer eller mindre rövknullad hela vägen. Så jag satt i min lägenhet och darrade av skräck bara brevbäraren kom. Det var några år när jag vägrade öppna min post, vad det än kunde vara som jag slängde iväg. För post betydde krav och jag kunde inte klara krav. Kalla mig svag eller vad tusan du vill, men så var det. Jag vågade ju inte ens svara i telefonen utan gömde den avstängd under madrassen i veckor.

Då hade jag bara ett enda fönster ut mot världen och det var min dator. Bloggen blev min vän.  Någon att prata med. Efterhand började bloggen prata med mig. Jag fick kommentarer på det jag skrev. En del positiva, en del negativa, en del riktigt jävla elaka och en del bara tomhet. Men precis som i riktiga livet kunde jag umgås och dessutom, jag fick vänner. För en del räknar jag som vänner. Som Catten, Junie och Gwen och Puffan. Jag har säkert glömt att nämna tusen och tusen igen men faktum kvarstår, jag följer deras liv och ibland följer de mitt. Det kallar jag vänner.

Nu för tiden har jag ett liv igen. En kreativ söndrig själv till flickvän, jag skriver flickvän för hon är trots sina 38 år och sina mörka erfarenhet som en flicka som insuper livet på ett sätt som ibland ger henne lyskraft och ibland trasigt mörker. Jag har fått kontakt med mina barn, min mor och börjar så sakta treva mig fram mot mina gamla vänner. Det går sakta och det går hackigt och ibland går det inte alls, men det går framåt. Jag har fått diagnoser som faktiskt stämmer överens med det som är jag. Som är mig.

Jag röker för mycket, dricker för mycket kaffe, dricker allt för mycket alkohol fortfarande för att det ska vara bra för mig. Jag har blivit 40 och överviktig. Håret glesnar på ett sätt som ger mig panik, jag är ytterst fåfäng. Men jag har ett liv. Ändå skriver jag. Varför?

Svaret är att jag banne mig inte vet. Förutom att det finns ett driv i mig att skriva. Kanske är det ron det ger mig. Kanske är det ett försöka att reda ut min ADHD och bipolära hjärna som lever ett eget liv vad jag än gör. Kanske är det för att fördriva tid.

Troligast är väl att jag övar. Övar inför det stora, drömmen, att en gång skriva något som kan bli publicerat. Något som någon anser kunna säljas. Att kunna vända mitt gamla liv ryggen och leva ett annat liv. Det jag borde gjort redan för 25 år sedan. Ett kreativt liv där jag ägnar mig åt att skriva vackra eller fula sagor om tingen och platserna i livet.

Eller så är jag bara dum i huvudet och skriver just därför.

Välj själv.

 

Kanske vill jag bra sätta ett enda fotspår i historien?

 





Sovdagarna i mitt liv

8 08 2010

När jag var liten fanns det i vår familj något som hette sovdagar. De brukade inträffa regniga sommarsöndagar. Det var dagar när det var helt ok att ligga i sängen och läsa Tintin och Kalle Anka-pocket hela dagen. Ibland somnade man till lite medan regnet smattrade mot fönstret. En filt över kroppen och en mugg med thé på sängbordet. Långsamma timmar och slöa minuter. Ett gott liv i en god värld.

Många av de där dagarna tillbringade jag med att dagdrömma. Om framtiden och det som varit och det som var precis då. Jag är fortfarande en drömmare. Har svårt att placera mig i verkligheten, den där tråkiga gråa verkligheten som vi alla lever i. Idag är helt klart en sovdag. Jag är trött, så in i märgen trött. Vartenda cell i min kropp skriker på vila och kontemplation. Springsteen sjunger om hungriga hjärtan för mig och hunden Dipp tuggar eftertänksamt på en tuggknut.

Så jag tänker lägga mig på soffan och flyta bort, uppströms. Allt medan regnet smattrar mot mina fönster och himlen är blyertsgrå och våt. Nog är mitt hjärta hungrigt, men en viss mättnad har börjat infinna sig. Inte en sådan mättnad som gör att man inte vill ha mer, men en sådan där som gör kroppen behagligt tung och tankarna behagligt tröga. Den som söker skall finna och nog har jag funnit. Goda vänner som står vid min sida och en kvinna som vet vart jag varit, barn som växer upp till goda människor och en katt och en hund som värmer mig på natten.

Jag månde vara skör så skör, men godset är gott och ytan blank. Handskas jag med mig varligt håller jag i generationer. Lite mer exklusiv för varje minut. Patina och glans.

Det är länge sedan jag var oändligt ensam nu. Länge sedan telefonen var tyst och död. Länge sedan jag föll och väntade på att ta mark med en duns och blodvite. Inte svävar jag fritt, inte står jag på någon topp, men jag är på väg uppåt. Kanske är det åldern, det sägs ju att man slutar frukta livet när man fyllt 40. Kanske är det så att jag slutat vara rädd för andras åsikter om min egna person? För nu vet jag ju vad jag vill, vart jag siktar och att jag kan säga nej.

Det är en sovdag idag och jag ska drömma mig hit.

Inte kan man begära mer?

Min tokiga hund.





Underbart är kort, alldeles för kort.

30 05 2010

Dagarna har gått. Så fort de sprang fram. Så fort att jag nästan saknade dem innan de var över. Dagar av glädje och arbete, kvällar av prat och tjat och däremellan god mat och många skratt. Sådana där som nästan kväver en och som dödar alla spöken lika effektivt som en atombomb dödar en stad. Men vänligare, snällare, godare.

Vi har varit på landet jag och Kita. Nja, alltså inte hela tiden. Inte sedan jag sist skrev. Men det kändes inte lika febrigt viktigt att skriva. Inte sedan jag slutligen bestämde mig för att det är det jag på något sätt ska ägna mig åt. Jag vet fortfarande inte hur det ska gå till, men det löser sig liksom. Så jag kan faktiskt unna mig åt att göra annat en stund. Min tid kommer, fan, den är nästan redan här.

Så jag har levt, sovit mycket, ätit, läst, pratat, gått promenader och låtit regn falla på min skult. Sen for vi till landet. Mitt ute i ingenstans var vi. Med mina goda vänner och en massa skog och gräs och hästar och syrsor och Kita sprang och sprang över ängarna, jagade brevbäraren, blev bekant med hästarna och lärde sig att hon inte ska valla dem. Själv så närmade jag mig hästarna med rädsla och skräck men kom till slut på att de inte äter upp mig, att de är rätt så trevliga varelser och att jag inte är så stadsaktigt stadig som jag trodde.

Vi drog en massa trådstängsel, jag slog ned nya stolpar med en stor slägga, nya stolpar som ersatte gamla murkna. Vi flyttade stängsel, drog tråd, var noga med att stänga av elen innan vi gjorde allt det där. Sådant som andra kan men som jag själv inte ens visste att man behöver göra. Allt medan Kita badade i ån eller sprang eller åt gräs eller höll koll på vart husse befann sig. Solen sken ibland föll regnet. Hela tiden var jag lugn och glad.

Dag två så gjorde vi inte så speciellt mycket. Kita, jag och den manliga delen av paret vänner var trötta. Ute brummade en grävskopa som grävde upp hela baksidan av tomten för att gräva ner ett nytt avlopp. Vi satt där inne i huset och tittade på tv medan damen i huset slet med att städa. Sådant är livet ibland. Fortfarande.

Bäst som vi satt och åt så tittade jag ut genom köksfönstret och såg hästarna springa på ängen och tänkte hur lyckligt lottad jag var som fick se sådant till maten. Sen kom jag på att hästarna inte alls skulle kunna springa där eftersom vi stängslat av den delen på grund av markarbetena. Så det blev till att ge sig ut i strilregnet. Men det kändes helt ok. Helt ok.

Efter att jag badat i deras bubbelbad så åkte jag slutligen hem och sedan dess har jag väl mest sovit, tittat på melodifestivalen och latat mig. (Hey Åsa, jag sade ju att Tyskland var bra hahah).

Vänner och ovänner. Jag är tillfreds. DET är stort för mig.

—————-
Now playing: Povel Ramel – Aclutti busch bosch bumpa Albertina
via FoxyTunes





Som om allt hänt

19 05 2010

Jag är helt klart inne i någon sorts bra sväng. Har ett lugn som jag inte känner igen men som jag nog kan vänja mig vid. Har inte så förbannat bråttom bort. Är rätt så nöjd med sakers tillstånd och att vara inuti mig själv. Sommaren är här säger SMHI och jag kan bara gilla det. Öppen balkongdörr och öppet köksfönster och öppet hjärta. Dessutom fick jag min lilla skärv idag så jag kan köpa mat igen.

Igår var jag hos kära mor och stannade länge. Det var väldigt länge sedan jag stannade länge där. Jag brukar ha bråttom bort, ifrån, för att jag inte kan förhålla mig till hennes åldrande. Men igår så hjälpte jag till och med henne att färga håret. Vi pratade om ditten och datten medan Kita, hunden, mumsade kakor och blev allmänt bortskämd av mor. De kommer bra överens de där två.

I dag bär det ut till landet, till doftande gräs och öppna vidder. Vänskap och frihet och allmänt måbra-känslor. Men först så ska jag städa lite, bara lite lätt, ytterst lätt. Bara för att känna att jag gjort något vettigt.

—————-
Now playing: Kelis – 4th of July (Fireworks)
via FoxyTunes





Hemma efter semester

11 05 2010

Det är en vacker dag och jag är trött. Förrgårdagen blev gårdagen medan jag var hos mina vänner och blev lite lyckligare än jag var före jag åkte dit. Kita, hunden, knatade omkring i deras trädgård, försökte uppfostra hästarna, ,lärde sig varför man inte ska sticka in huvudet i ett elstängsel, skällde på de tre små dammtussarna till hundar som bor där, jagade boll och upptäckte världen. Själv så badade jag i bubbelbadet, åt gott, pratade och pratade och pratade och hade det alldeles fantastiskt.

Tanken var att vi skulle skala av Kita lite päls där det blivit alldeles tovigt men den tanken var inte hunden alls vän med. Så det fick bli blott en tanke. Jag får väl ta tova för tova istället. Dag efter dag.

Något som jag ofta tänkte på när jag var där var hur omöjligt det hade varit att göra något sådan för ett och ett halvt år sedan. Sova över borta. Hade inte funkat för tre sekunder. Jag hade blivit tokig, galen av ångest. Nu blev jag visserligen totalt slut av alla spänning, men det funkade ju. Utmärkt. Igår fick jag visserligen lägga mig en stund när ångesten hälsade på igen, men det gick rätt fort över så det var väl bara något som liksom skedde på nästanlåtsas.

Men följdaktiligen var jag helt slut när jag kom hem igår och somnade som en sten när lagt mig. Sen sov jag som ett barn hela natten och förmiddagen. Nu är jag redo att möta livet igen. Tror jag. Det känns lite som att jag varit på en trevlig semester i några veckor istället för bara en natt. Vederkvickad är väl ordet kan jag tro.





Ett försök att förstå

7 05 2010

Jag tänker på att jag inte känner några missbrukare alls. Alltså, inga ”bänkmänniskor”. Inga utslagna. Jag känner till en del som tror att de har koll men som obevekligt kommer finna sig inte ha det men det är inte för mig att predika om. Varje gång en alkis öppnar käften om sådant så tycker folk bara att man ser spöken på ljusan dag för att göra sig själv lite finare. Så de får väl snubbla själva.

Men förövrigt känner jag inga alls. Jag känner till några. Men det beror mest på att jag sett dem på stan och gått förbi precis som alla andra med en klump i magen. Kanske, hoppas jag, är min klump mest här rörande från att jag vet att jag själv kunde vara utslagen och borta istället för att vara rädd för att bli slagen eller vad nu man är rädd för när man går förbi en alkis som pissat ner sig. Eller att jag vet att livet inte är över än och att allt kan ändra sig på en sekund. Att jag själv kanske sitter där en dag. Även om jag absolut inte vill.

Men Cattis skrev ett inlägg väl värt att tänka på. Om hur det finns en person bakom varje missbrukare, bakom varje utslagen, bakom varje siffra i statistiken och bakom varje dödsannons, bakom varje gravsten och bakom allt det som vi andra kan bläddra förbli i vår livs webbläsare. Jag känner ingen sådan. Eller, det gör jag ju. Det gör nog alla. Någon man gått i skolan med som man bara inte orkar prata med fast de överfaller en på torget. Någon som man delat buss med allt för många gånger. Någon man lekte med som barn. Någon som man är släkt med.

Så nästa gång man går förbi en sådan där utslagen skrälande skrikande smutsig varelse så ska man nog vara förbannat noga med att komma ihåg att även den har varit någon som hade drömmar och tankar och att de där drömmarna och tankarna finns kvar i den. Bara längre in.





Mitt städande jag

5 05 2010

Aj. Jag är trött, har lite lagom ont mest överallt men i ryggen i synnrlighet. Gårdagen tillbringades under hårt arbete. Jag veeet. Jag, arbeta? Hårt? Jomen. Serru. Här har det putsats och fejats hela långa gårdagen. Eller, nu överdriver jag. Igen. Så klart. Men nog blev det lite pyssel med att hjälpa mina vänner med en flyttstädning. Kroppen var behagligt tung och trött igår när jag och Kita slutligen ramlade in till en entusiastisk Chips, katten.

Jag var övertygad om att jag skulle somna på stört när jag gick till sängs men som vanligt när jag varit lite i farten på dagen så var det oerhört svårt att somna. Men när jag väl vaknade i morse så var det lika svårt att vakna ordentligt. Håhåjaja. Men när jag kom ut i köket och skådade min nya micro som jag fick av mina vänner igår så blev det mycket lättare att tänka glada tankar.

Förövrigt så var gårdagen rätt så rolig den med måste jag säga. Det går bra att ta i lite då och då om man får skratta under tiden har jag fått för mig. Idag så kommer jag nog inte skratta så mycket tror jag, men det är nog lika bra det. Den där förlamande tröttheten som lever i mig kommer alltid fram när jag försöker leva ett normalt liv. En dags aktivitet får betalas med tre dagars total utmatning. Men återigen, det var det värt.

I morgon väntar terapi och jag hoppas vid gud att kropp och själ ska vara redo för det hela. Eller, kroppen kan man ju oftast dra med sig på några värktabletter, men det kommer ju alltid till att få med sig själen med. Det räcker ju med att jag ska gör en sådan sak som att göra något viktigt en dag för att hela jag ska bli småtokig. Ångest är inget man bjuder in, den tar sin plats oavsett vad man vill. Men nu har jag haft några riktigt bra dagar, kunde till och med äta tillsammans med vännerna igår. Något som för ett och ett halvt år hade varit omöjligt. Något som var omöjligt bara för några dagar sedan när de var här och jag var tvungen att gå och lägga mig en stund för att lugna ner ångestattacken när jag hade försökt äta tillsammans med dem. Social fobi i dess största glans.

Nä, idag så får bara ångesten inte ta någon plats. Jag ska ut i världen med Kita, vandra i den bleka vårsolen och känna den frihet det ger att faktiskt våga sig ut utanför lägenheten nu för tiden. Nykter alltså.








%d bloggare gillar detta: