Inga svåra ord den här gången.

17 03 2011

G.L.A.D

Image via Wikipedia

Jag har vaknat glad den sista tiden. Glad och pigg. På kvällen är jag trött efter att ha varit i farten hela dagen. Jag får saker gjorda. Saker som jag kanske dragit på i flera år. Saker som jag aldrig skulle få gjort verkade det som till slut.

Allt det är en ny erfarenhet. Eller, en nygammal erfarenhet kanske jag ska säga. Jag är som jag var före den där julidagen 1991 när jag fick min första panikattack. Den som tillsammans med alla följande färgat hela mitt liv sedan dess.

När jag vaknar är jag glad som sagt. Glad och rätt så pigg. Den där känslan av att bara vilja sova vidare som jag hade förut är ersatt med en vilja att fylla dagen. Se fram mot dagen. Älska att vakna. Älska att leva. Vara levande. Finnas till i världen och inte under en mental sten i en mental mörk skog.

Det enda jag kan peka på som är förändrat i livet är ny diagnos och nya mediciner. Nytt sätt att förstå mig själv. Vad det är som fått mig att må så jävla dåligt, göra så satans konstiga saker, vara så arg hela tiden. Den där bubblande känslan av att vara förbannad vid minsta motgång är ersatt med en känsla av att ha väldigt mycket tålamod. Samtidigt har jag börjat säga till när jag tycker folk inte lyssnar eller kör över mig. Jag är stark kan man kanske säga för att förklara allt. Stark och målmedveten och skäms inte för att ta min rättmätiga plats.

Det är så befriande. Som ett ok lyft från mina axlar. Givetvis kommer det komma tunga dagar. Jag får nog acceptera att ångesten alltid kommer finnas i mitt liv. Men jag tror att den inte kommer ta all plats. Jag tror att jag inte kommer känna det som att ångesten är ett levande väsen i mig. Att jag kan separera ångesten från resten av mitt liv. Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag är förbannat trött på en evig uppförsbacke, nu vill jag njuta av utsikten på toppen och känna mig lätt som luft istället för tung som stenmalm.

Jag skuttar ur sängen. Hunden, jycken, Dipp, däremot, hon går från sängen (ja, hon sover i sängen bredvid mig) till soffan och lägger sig där och somnar om med en gång. När jag satt på kaffe och rökt en cigg så kommer jag ut i vardagsrummet och finner en sovande hund som vaknar, viftar glatt på svanstippen, bara längst ut och sedan självmant gör plats för mig i soffan, vänder sig på rygg och väntar på att jag ska klia henne på magen.

Katten sitter i köksfönstret och jamar efter mat. Jag har två levande varelser i mitt hem och de känns som två vänner som delar mitt liv. Djur är underbara. Helt bara underbara. Jag kommer nog alltid ha en hund och en katt i mitt hem. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Eventuella damer får allt vänja sig vid min jycke och min katt. Annars kvittar det liksom.

Idag ska jag flytta en sträng från en gitarr till en annan för att ersätta en sträng som brustit. Jag ska in till stan för att titta till morsan. Jag ska göra ditten och jag ska göra datten.

Livet är underbart.

 

I väntan på den riktiga våren.

 

 

Annonser




Vi bara låtsas så länge.

29 01 2011

ElvisBurialSite

Image via Wikipedia

Jag höll på att gå i fällan. Tidens fälla. Återvända till gamla känslor och tro att de är sprungna ur den här unika dagen. Men det är de ju inte. De bara färgar allt jag känner nu. Men de är inte tyget som bildar väven jag lever i och ur.

Jag satt och letade på Youtube efter något som roar mig. Något som kan få hjärtat att sluta vara så oroligt och ensamt. Jag hamnade bland alla de Elvis-klipp som finns. Det är väl helt enkelt en sådan period nu igen. Så jag satt och tittade och blev allt mer sorgsen när jag föll in i texternas värld. Drömde mig bort till de små dagarna. När jag satt i min pojksäng i mitt rum och lyssnade på den där skivan, den som bildar botten på källan av allt vetande i livet jag raffsat ihop genom tiderna.

Elvis Country. Min botten och min själ.

 

Elvis country. Jag kan till och med minnas doften från den blänkande svarta vinylen, minnas varje knaster och komma ihåg känslan av etiketten under fingertopparna. Den har på något sätt bildat soundtrack till hela mitt liv. Alltid lurat i bakgrunden, beredd att hoppa fram när jag drabbats av orättvisor eller tillskansat mig lite glädje.

Jag tror att varje människa har något som den alltid återvänder till. Som en hemmhamn. Eller är det livboj jag tänker på? Det kan vara en skiva, eller en film, eller en bok, eller en doft, person eller varför inte en sten i skogen. För mig så representerar den där skivan trygghet och äkta kärlek. Den överger mig aldrig. Den sviker aldrig mig. Aldrig att den skulle göra mig illa. Den bara finns.

Men idag hade den varit lite för mycket. Idag behöver jag segla på okända vatten en stund. Få andra intryck. Andra visioner eftersom mina gamla uppenbarligen inte fungerat.

Men den gröna skivan med texten på baksidan i form av träbitar finns kvar och det gör mig lycklig. Bilden man fick med i konvolutet ligger i ett av mina  klippalbum och vad mer behöver en man egentligen?

 

 





Innan nått försvinner.

27 01 2011

Håkansson, Carl Reinhold F. 1854. D. 1892. Kap...

Image via Wikipedia

Vissa dagar känner jag mig modig. Stor och stolt och med nötter som stora stenbumlingar. Sen kommer jag på vem jag är. Kråkan. det dök upp igen när jag gjorde lumpen. Vi hade ett arsle till major eller kapten eller vad fan nu idioten var. Han röt och gapade och skrek om dålig rakning och taskigt knäppta knappar och dessutom hade den jäveln aldrig cigg utan tiggde av oss som var nyinryckta och ville lära oss växa upp. Men det där gav mig inget. Det gav mig bara känslan av att än en gång vara UTANFÖR.

En dag, mitt i skogen, man var alltid mitt i skogen när man gjorde lumpen, ställde arslet en fråga till mig, som som vanligt stod jag och dagdrömde. När jag inte svarade som han ville jag skulle svara hade han en lång utläggning.

-När är du född Carlzon?

-1970, major.

-du vet väl om att det var det året kråkor slank in på bb och hackade sönder skallen på alla nyfödda, åt av hjärnan och sedan sket de in det i skallen, det är det du tänker med nu Carlzon.

-”Tystnad”.

Återigen kråkan. Åter ensam. Ingen sade något, inget ville råka ut för samma död. Så jag stod där mitt i gruppen och tog emot. Det var då jag växte upp. Det var jag verkligen förstod att räddningen aldrig kommer åter. Det går inte att fuska sig feberfri från livet. Man får stå upp, vara den man är och aldrig låta något nudda själen. Inget som kan såra, inget som kan skada, inget som kan spela roll.

Det är så man skapar en manshora. Det är så man skapar en slarver, en morbror Frans. En som inte tar vare sig dig eller sig själv på allvar. En som mig.

Jag mötte en gammal arbetskamrat idag. Hon är en gammal kvinna nu. Går med rollator. Går stappligt och illa. Hennes råd till mig var ”gift dig inte en gång till”. ”Var särbo”. En klok kvinna. Hela mitt liv har bestått av kvinnors hjälp och kvinnors lust och kvinnors last. Den kvinnan jag nu betecknar mig soms (sic!) är långt ifrån och hennes svar kryptiska. Jag anar en klyfta som växer. Men jag ser den inte för jag blundar. Så min gamla arbetskamrats råd passar in på mitt liv. Jag lär inte gifta mig. Jag lär inte ens flytta. Kanske får jag äran och nöjet och njutningen att få älska den kvinna jag har nu. Jag vill inget annat.

Men kråkan vågar inte tro på att någon kan tycka om honom.

 

 

Kanske en vit duva som kan älska en kråka?

 

 





Sånger av förvirring

15 01 2011

Positron Emission Tomography Research

Image by Brookhaven National Laboratory via Flickr

Varje människa har en form av ventil. Sen finns det de som stänger till den och de blir sjuka. Så gjorde jag i många år. Stängde den och låtsades inte ens om den. Min ventil är skrivandet och nu för tiden är det min vän bloggen. För jag säger vän. Den är som en levande person där jag får hälla ut alla de färger i mig som jag inte önskar bära på. Sen kan jag knata vidare och se glad ut igen. Spela det där spelet som folk förväntar sig att man ska spela. Ingen vill se en vuxen man som gråter på busstorget liksom.

Så igår blandade jag noga allt jag behövde hälla ur mig och ute är det nu. Borta. Nä, det är det ju inte så klart. Men lättare att handskas med nu när min ADHD-skeva hjärna fått den ordning på saker som den så väl behöver. Man kan säga att jag katalogiserat mina känslor.

Så idag är det dags att fylla på med känslor istället. För det är ju så det är. Livet bjuder varje dag på en massa känslor och tankar man ska förhålla sig till, förstå och handskas med. Är man dessutom bipolär med då så blir det som att åka berg och dalbana utan att sitta i någon trygg vagn med säkerhetsbom. Man får bara hänga med och se glad ut, eller som jag gör, se glad ut och skriva ledset och leva rätt så gott.

För det är ju lite så. Har man riktigt tur så får man lägga sig i sin säng på kvällen och se tillbaka på dagen och tänka, ”DET var en riktigt jävla bra dag”.

 

En som ALLTID är glad 🙂

 

 

 





Inga problem bara lösningar

15 10 2010

fireplace

Image by unsals via Flickr

Jag tittar på skuggorna på väggen och drömmer mig bort. Bort, bort så långt bort jag bara kan. Så trött. Så in i döden trött. Så förbannat trött att jag inte orkar ens tänka på hur trött jag är. Hösten, livet, tiden, tankarna och känslorna knockar mig och lämnar mig kvar som en urvriden disktrasa. Kanske borde jag städa eller tvätta eller diska eller något av alla de där sakerna man så motvilligt måste göra. Men jag blir sittande framför datorn och slösurfar medan tankarna när tristessen.

Daggen på gräset har frusit till skimrande vita stjärnor. Luften är hög och klar. På himlen flyter några slömoln omkring, lite planlöst ser det ut som men jag kan ha fel, ack så fel. Vad vet jag om moln? Intet. Men min kropp flyter på samma sätt genom tillvaron medan känslorna briserar, en efter en, innanför bröstbenet. En liten kris kan jag tro. Eller snarare fortsättningen på en liten kris. Inget jag inte klarar av, inget som knäcker min bräckliga självkänsla, men likt förbannat en kris.

I dagarna tre har jag varit behjälplig med att bära och fixa i min vän Samis förra boning. Hans ömma hustru har bestämt sig för att sälja huset och slå rot någon annan stans. Hon klarar inte rösterna i väggarna. Jag förstår henne. Så jag har burit och pladdrat och rökt och druckit kaffe och återigen burit. Sovit i det som förut var ett sovrum för ett slitsamt par men som nu är förvandlat till gästrum.

Häromkvällen, i förrgår tror jag bestämt det var blev mina tankar för känsliga och hårda. Där jag låg med ansiktet nerborrat i kudden rev ångesten mig hårt och brutalt. Hunden Dipp låg vid mina fötter medan Sami slog bo i mina tankar. Så många tankar. Snabb puls och små kramper i de små musklerna i ansiktet. Hyperventilering och svett. Huvudet tomt på tankar och hela kroppen full med känslor. Eller känslan, kanske jag ska säga. Känslan som heter ångest, min gode gamle vän. Till sist somnade jag.

Det ligger granris utanför deras trappa och när jag gick ut i skogen med hundarna så blev träden ömma och omslöt oss, tog hand om oss. Doften av fallna barr och löv, gräset som snart, allt för snart blivit till fjolårsgräs. När jag tittade uppåt såg jag stjärnor som lös, solar eoner av tid bort. Ånga från munnen och näsan. Mina egna hjärtslag. Skogen helar. Lägger balsam och omslag på febriga nerver.

Idag ska jag bara vara. Nu menar jag verkligen det jag säger. Bara vara. Ifred.

 

Min Dipp och Samis Stoija.

 





Saknaden.

9 10 2010

John Lennon - Liverpool

Image by drinksmachine via Flickr

Där ute i en skogsglänta där solen skiner ner mellan allt mer nakna grenar sluter jag någon sorts fred med mig själv. I några minuter struntar jag i att bråka med mig själv. Bara står och låter höstvärmen värma min frusna själ. Efter sömnen finner man alltid livet. Det lockar och pockar och berättar att man borde göra en massa saker som man egentligen inte vill. Betala räkningar och handla mjölk och laga bilen eller ställa in cykeln för vinterförvaring. Men just där så låter jag allt det där vara.

När vi kommer in i lägenhetens unkna värme slår jag upp balkongdörren och låter allt det friska skjuta det instängda i bröstet. Små dammtussar virvlar runt på parketten medan hunden ligger och gnager på benknotan jag köpte igår åt henne. Benfragment i hela soffan. Blod i mina ådror. Jag har ingen som helst aning om hur jag ska få dagens tid att gå. Det är väl så. Det är gott så. Det är som jag vill ha det. Inga planer, inga skyndsamma göromål som står och knackar på min rygg. Bara vara och njuta av att jag fortfarande lever.

Jag och hunden har varit hemifrån. Vi var på landet och jag tror inte att Dipp, hunden, märkte att någon fattades. Själv kunde jag inte släppa tanken, hur jag än försökte, att min vän skulle glida ut från köket på det där lite skrangliga sättet han hade. Som om han fortfarande var en tonårspojke som inte gått in sina nya långa ben. När jag stod och rökade på trappen som kändes det hela tiden som att han stod bakom mig och att jag strax skulle höra honom säga ”äh, höll käft”. Men ingen röst talade på det sättet. Det var bara tysta röster som pratade om minnen av honom. Märkligt och förunderligt.

Jag försökte gå den väg han gått, försökte finna lite av hans själ där i skogen där han slutade sitt liv. Kanske fann jag något av en gnista som han lämnade kvar. Bäcken som porlade och det höstvåta gräset, doften av skog. Kanske fann jag någon sorts avslut där. Eller så fann jag inget annat än skog.

John Lennon, min hjälte, skulle fylla 70 år idag. När han dog 1980 kommer jag ihåg att jag tyckte att 40 år är väldigt gammalt. Jag förstod inte riktigt pratet om att han dog ung. Själv var jag då bara 10 år. Nu när jag själv är 40 och min vän dog som nybliven 40-åring så finner jag åldern vara oändligt ung. Man är mitt i livet och själv kan jag känna att mycket faller på plats. Att jag mer än någonsin vet vem jag är. Så tragiskt att dö när man är 40. Så tragiskt att bli mördad vid 40. Så fasansfullt att någon ska må så dåligt att den väljer att dö för egen hand vid 40.

Så därför ska jag idag lyssna på Lennon, tänka på Sami och leva mitt liv.

 

Samis dröm, hunden Stoija.

 

 





Dom jävlarna tog oss

6 10 2010

Alla väggar står kvar, alla dofter dröjer sig vid textilier och trä. När man gör espresso låter maskinen precis likadant som den gjorde för 8 dagar sedan. Hundarna skäller på samma sätt, skogen har samma linjer. På tvn är det samma röster som pratar och min dator står på samma vita slitna träbord. Sömnen var den samma som den brukar vara här ute på landet. God. Brevbäraren åker förbi i samma gula lilla bil och gräset skriker samma budskap, bara med lite grått i skägget.

Jag och hunden är ute hos Sami och Åsa, fast Sami är död. Det är lite som att en del av husets, tomtens och omgivningarna har förlorat den del av sin själ. Eller är det så att det har tillkommit en själ till de fallande bladens dans genom luften? Jag får lite kläder som varit hans och jag tar emot dem med en sorts vördnad. En fleecetröja som jag redan burit, då när han levde. Som ett lån en kall dag när vi spikade brädor. Men just nu, precis just nu, kan jag inte förmå mig till att ikläda mig den. Inte här, inte nu. Jag ska ta med den till mitt egna hem, bära den med vördnad under vinterns kalla dagar.

På mitt högra pekfinger växer en brännblåsa. Smärtan från den överröstar för en stund rösterna i mitt huvud. Het vattenånga som jag kom  vägen för brände mitt skin.

I själen växer ännu en blåsa. Fylld av inget värt något för någon förutom för mig. Minnen.

I Hagnesta Hill
blinkar tv-ljusen
Jag gör vad jag kan
Drömmer mig bort
I Hagnesta Hill
bland de identiska husen
Rycker vi till
Reklamen avbryts för sport

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld

Ingenting
Först kom ingenting
Sen kom ingenting
Sen kom ingenting
men ingenting är (ingenting, inget, inget)
De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld








%d bloggare gillar detta: