Jag sjunger min sång

5 12 2010

Motilal Nehru, d. 1931, freedom fighter and fa...

Image via Wikipedia

Mitt liv är en countrysång. Det har nog alltid varit det, men jag har bara inte vetat om det. Sådär melankolisk och klagande, svepande och lagom sorglig. Idag vaknade jag utvilad och trött. Såg fram mot en kopp kaffe, en cigarett, tidningen och sitta och klappa Dipp, hunden. Det är konstigt, jag har alltid älskat den jycken, sedan första sekund jag såg henne. Nu älskar jag henne ännu mer, eftersom Cecilija tycker så mycket om henne. Det är som ett gemensamt barn. Dipp tröstar och lyfter och glädjer och är varm och mjuk och ivrig och hysterisk och man kan inte annat än tycka om henne. Hon är godheten personifierad. Hon har goda ögon. Vackra, bruna, snälla.

Katten ligger i fönstret och värmer sig ovanför elementen. Även hon tycker om Dipp, i alla fall står hon ut med henne. Min katt, Chips, som varit med mig på den här sällsamma resan från att vara en man på uppåtgående, en stigande stjärna, till den totala kraschen. Hon har legat bredvid mig på nätterna och inte krävt mer än lite mat och min kroppsvärme. Utan den katten vore jag nog fan död. Hon har hela tiden funnits där. Nu har jag henne, jag har Dipp, jag har Cecilija och framför allt har jag mina barn. Jag är en stjärna på uppåtgående igen. Jag är rikare än den allra mest förmögna människan i världen.

Mitt som jag skriver så ringer Cecilija. Vi pratar och jag fylls av den där märkliga känslan av att aldrig vilja sluta höra hennes röst. Det är märkligt eftersom jag är en man som älskar min egen röst. Att jag lyssnar är ovanligt, jag bara kör över, som en ångvält. Nu lyssnar jag och njuter av hennes tankar och ord. Hon är en konstnär precis som jag är. En bohem precis som jag är. En fri själ precis som jag är. Ett freak precis som jag är. Vacker, så otroligt vacker, precis som jag inte är. Jag har aldrig suttit och pratat med en vackrare människa. Inte på riktigt. Hon är genuin vacker. Utan smink och utan fixat hår. Som en ung flicka trots att hon är 38 år. Med en kropp som en gudinna. Min första tanke när vi började prata var att tösen driver med mig. Hon kan aldrig vara intresserad av en sådan människa som mig. Men det är hon. Hon älskar mig och jag har mest tur i hela jävla världen. För det handlar om att jag har tur, det ligger ingen skicklighet bakom det hela, inga spel. Bara ren tur och jag får se mig själv som välsignad.

Så livet är gott. Jag ska gå ut med jycken i snön. Hjälpa henne att leka i skogen, öva gå fin på vägen och sedan kommer vi in från kylan och möter katten.

Någon som slog mig igår när jag satt och skrev. För skrivandet handlar om ren terapi, alltså skrivandet på bloggen, inte det andra skrivandet, det är på blodigt allvar. Men här är det terapi. Det som jag kom på var att jag gnäller ju fan även när jag har det bra. Det får jag sluta med. För min egen skull. För mina barns skull. För Cecilijas skull. För alla människor runt om kring mig. Gnäll är bra ibland. Men när man fastnat i ett mönster får man allt bryta sig loss. Så jag bryter väl då.

 

”I’m not going to change the way I look or the way I feel to conform to anything. I’ve always been a freak. So I’ve been a freak all my life and I have to live with that, you know. I’m one of those people.” J. Lennon

 





Livet i kanterna

2 11 2010

内宮

Image by noworks? via Flickr

Någonstans finns en kyla inom mig. Även under vintertäcke och över madrass huttrar jag i själen. Det är höst och inget, säger inget alls, kan värma det som är jag. Mörkret sänker sig nästan innan ljuset rest sig och himlen är skiffergrått tom på känsla. I ryggen hugger det av ensamhet och hunger efter något jag bara inte för mitt liv kan sätta fingret på. Något fattas mig. Eller är det någon som inte tagit sin plats där jag värmt upp platsen än? Är det ens vettigt att värma två platser samtidigt eller ska jag ta hand om mig själv i väntan på något?

Min samtalsterapeut säger åt mig att sluta tänka så förbannat mycket, sluta intellektualisera. ”Gör, bara gör” säger hon åt mig med allvar i rösten. Men hur ska jag veta vad jag ska göra om jag inte tänker? Jag blir vilsen och liten när jag försöker föreställa mig att göra utan att tänka. Det blir en dörr med ett lås till dit jag inte har någon nyckel eller ens hittar låset. Någonstans vet jag att jag måste tänka om, tänka annorlunda, men jag förstår bara inte hur det ska gå till. Kanske skrämmer det mig. Kanske?

Alla röster runt mig, alla de jag lyssnar till alltså, även min terapeut, säger åt mig att jag är en klockren bipolär diagnos. Manodepressivitet på två ben. Mannen som dyker upp som reklamaffisch för det som är bipolärt. Så klart är det så. Så klart är det på det sättet. Alla humörsvängningar, det bristande omdömet, den totala bristen på impulskontroll, det översvallande sociala beteendet, det som gör att jag blir omtyckt men avskydd och säger saker som ingen annan kan tänka sig att säga, pekar på en och samma diagnos.

Bipolär.

Det är som att komma hem. Som att äntligen förstå vad det är som driver mig. Vad som händer i mig och varför. Som att hitta manualen till livet. Det är som att äntligen få en förklaring till varför jag kan vara vaken i flera dygn, oförmögen att sluta älta och tänka och slappna av. För att sedan sova bort hela livet i skuggornas land. Som att hitta en förklaring till alla smutsiga tankar jag har om mig själv, samtidigt som mitt ego borde få ett eget land. Allt som förklarar varför jag aldrig lever i mitten utan alltid i pendelns ytterkanter. Bipolär.

Gudskelov finns det bra behandlig mot det. Så att jag kan börja treva mig tillbaka till ett vettigt liv. Kanske kunna koncentrera mig på något som ligger utanför mina egna tankar i mer än tre sekunder. Kanske kan jag äntligen få saker gjorda istället för att hoppa från sak till sak gång om annan. Hålla tider, fixa räkningar, sluta skjuta upp allt.

Kanske.

Man kan undra varför det tagit 40 år att upptäcka det där. Fast egentligen har jag ju vetat så länge. Men inte vågat tänka tanken. Det har liksom räckt med depressioner och ångestsyndrom och fobier och eländes elände. Men nu när jag tänker på saken, läser om saken, förstår jag mer och mer att allt det där bara är symptom, inte grundproblemet. Problemet är att jag är bipolär. Så då löser vi väl problemet då. Inte för att resten försvinner automatiskt, men det blir hanterligt att ta tag i.

Så kylan som jag lever i paras med den hetta som är jag. Kanske kan jag ställa in termostaten tills en behaglig värme som mjukar upp spända muskler och spända relationer i livet till allt och alla.

Under tiden, i väntan på möte med läkare, med den som har makt att ställa diagnosen och skriva ut piller så går jag ut med hunden på promenader och värmer min själ med böcker och kel med mina djur och prat med mina vänner och tanken på att kanske finns det hopp för mig med.

 

 





Mitt i brytet

22 08 2010

Idag, precis i den här dagen som varit, tog nog min sommar slut. Den som började med min födelsedag och slutat med kalla fötter. För det är något stålkallt i luften. Hösten. Mörkret har sänkt sig redan innan man hunnit blinka och ute är himlen stjärnklar och månen är om inte full så åtminstone berusad.

Sedan länge, sedan värmen kom till oss och smält alla snöflingor och kristaller och bäckarna porlat så har jag tagit dagens första och sista hundpromenad barfota. Vissa kanske anser att det varit dumt och labilt och en smula barnsligt, men för mig har det inneburit fjärderlätta fötter på varm asfalt, daggvått gräs och den där rädslan för att trampa i andra hundars avföring eller getingars väg. Det har varit gott att vandra så. Jag har gått även om regnet fallit. Allra helst när regnet fallit.

Men i kväll var det inte gott längre. Det blev kallt och fötterna domnade i vattenpölarna. Som om den där kvävande sommarvärmen aldrig varit. Som om det aldrig fanns. En påminnelse om vinterkängor och tjocka jackor och en kyla som likt förbannat letar sig in rakt in i själen och bland skelettet.

Så jag förstår att allt är över. Hur jag än letar och famlar efter sommaren är den flydd.

Fast det är ok. På något sätt är det helt ok. Jag ser fram mot en höst, med värmeljus och fallande löv, regn på fönstren och drömmar om en annan sommar, en som inte har kommit än. Det förefaller mig som en omöjlighet att jag, den ständiga sommarpersonen ska falla in i de gulnande lövens lovsång, men vad fasen. Jag är vuxen nog att klara av att mörkret faller. Jag tänder väl bara en lampa liksom.

Vissa saker som varit saknar jag. Vissa ångrar jag. Vissa älskar jag. En hel del är jag tacksam för och många andra blir jag en smula tvär över har hänt. Men saker händer. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Men oftast så faller allt på plats.

Allt faller på plats, även löven.





Resan till solen

12 07 2010

Tropisk värme säger de som vet. Själv vet jag inte alls. Jag har aldrig varit i tropikerna och har inga planer att åka dit heller. Inte när den Svenska sommaren står i full blom, när solen steker som ett solarie och huden sakta blir allt brunare, det röda rodnade viker för att bli sommartorrt och segt.

Nätterna lever jag bland fläktar och oroliga drömmar. Dagarna tillbringer jag i en vacker dröm. En tid när vintern inte finns och aldrig kommer. En tid när kaffet är svalt fast det är nybryggt och jag funderar på varför man inte alltid kan uppleva samma lätta gaskänsla i själen. Som en vacker blå och gul luftballong flyter alla tankar fram, triviala känslor och ihågkomster.

Jag delar livet med mina djurvänner och mina människovänner. Gräset är lika torrt under allas våra fötter och vi delar ord om längtan efter förlösande åskväder och svalkande regn. Inte sker, inget kommer hända. Status quo i tillvaron. Som en dröm. Precis som en dröm.

Jag lever i en tid när inga räkningar eller terapisamtal eller läkemedel eller onda tankar finns. Längtar efter mina barn och deras skratt, längtar efter mina kläder, men man kan inte bära kläder nu. Bara nödtorftigt tyg kring höfterna. Alla modäna tankar om mode faller hårt i den heta asfalten. Vi är alla likadan under allt det där tyget vi skyler oss med när isen faller från våra tak. ¨

Så låt mig vara såhär resten av mitt långa liv. Lycklig och envis och farlig för ingen, inte ens längre för mig själv. Jag försöker sluta röka och den här gångerna ska jag lyckas. Slut på tobakens träldom. Slut på min fångenskap i dödens närhet. Kanske kommer snön aldrig mer. Kanske kommer jag lyckas. Bara för att solen finns.

Jag hoppas det.





Varvid vår hjälte reser sig ur sjuksängen

5 07 2010

Idag får gärna solen skina igen. Nu när jag behagar vara frisk igen. Ja, jag kan till och med låta den falla på dig, du hör, jag är på ett strålande, givmilt humör. Fast så klart så har solen bestämt sig för att jäklas med mig och håller sig gömd på ett ytterst retfullt sätt. Den är en riktig retsticka, den där solen. Jag har hört talas om fjärran länder där den skiner mest hela tiden, men jag tror nog mest det är en vandring sägen. Ni vet som råttan i pizzan ungefär. Fast å andra sidan lever vi ju en tid när den där osanningen blivit en sanning för att så många upprepat den. Det är ju så vi förhåller oss till osanningar nu för tiden. Ni vet, typ, ”alla som har sjukersättning är friska” och sånt.

Nog om sjukdom och elände. Idag brinner jag av verksamhetslusta. Tanken är att jag ska hinna med en massa saker. Som att lägga spår i skogen åt hunden Dipp. Städa lägenheten som förfallit under mina snuviga dagar. Åka in till la stada för att besöka kära mor. Titta på ny tv åt samma mor. Duscha, det får jag inte glömma. Det har jag inte gjort sedan… ja faen vet när det var. Inte så fräscht att sitta på bussen med kroppsodören sipprande från de paniskt ihopklämda armhålorna. Förresten, bussen ja. Hur faen ska jag göra med den? Inga pengar på busskortet och sms-biljett eller kontanter funkar inte härifrån och inga pengar på kontokortet. Hm, det där blir en svår nöt att knäcka. Oerhört svår när jag tänker på saken. Oerhört svår faktiskt. Rent av omöjlig faktiskt. Så dumt.

Men problem är till för att övervinnas. Helt klart. På något sätt löser jag väl det där kan jag tro. Faen vet hur bara. Västtrafik har lite att lösa på sin sida av pengahanteringen. Det är ju knasigt att det bara finns ett enda sätt att betala på när man ska resa över två zoner. Med kort. Så om jag löser mitt problem så får de allt lösa sitt problem. Annars kan aldrig vi tu mötas mer.

Solen ja. Det var väl där vi började? Solen lyser med sin frånvaro. Tunga himlar och tunga sinnen. Fast det är varmt och gott. Så jag låter väl udda vara jämt för den här gången.

Nu kaffe, cigg, tankar på att sluta röka och börja träna och sen in i duschen. Man har att göra vill jag mena.





Den blomstertid nu kommit

4 07 2010

Det var varmt igår. Det var så varmt att min älskade dator gång på gång lade av eftersom den blev överhettad. Först efter att jag lagt den i frysen (sic!) en stund så funkade den som den skulle. Idag är det bara varmt och gott. Inte den där kvävande hettan utan en svepande, mjuk, värme som lindar in tillvaron i glömska av vinter och snö och kalla känslor.

Ändå så orkar jag inte så mycket som jag skulle vilja. Den vid det här laget berömda förkylningen ligger och stör i bakgrunden som vitt brus. Jag försöker att negligera den men den kräver uppmärksamhet och närvaro. Den kittlar min näsa och river min hals, den dunkar i pulsarna i huvudet och kväver varje ansats till att vara pigg. Så jag kapitulerar och gör mitt bästa för att låta den ta så lite plats som möjligt utan att den får vinna hela kriget.

Kanske skulle man ta en promenad med hunden? Det brukar lösa rätt många problem har jag märkt. Jo, en kaffe och sedan ut i världen igen. Så får det allt bli.





Den sista promenaden

6 06 2010

Sorgen bor där inuti mig. Den skär och stampar och kräver utrymme. Jag sitter här och gör det jag alltid gör och tror att Kita, den svarta hunden, ska dyka upp från sin egna plats bakom sänggaveln. Stirra på katten och ge sig ut i köket för att se om det hänt något nytt spännande i matskålen. Förut när jag lade mig för att vila vaknade jag med ett ryck för jag kom på att jag måste ut med hunden. Men det behöver jag ju inte längre. Den där hundkvinnan som älskade mig för den jag är och inte krävde mer än lite mat och promenader i skogen är borta. Ingen fångar längre sommarens getingar. Ingen morrar längre lågt, nästan ohörbart, när någon går i trappan. Ingen hund gömmer sig längre när jag frågar henne om hon ska duscha. Ingen av allt som jag vant mig vid, som jag tog för givet finns längre. Allt är nytt igen. Katten ligger på fåtöljens fotpall. Hon finns kvar i mitt hem. Men hon är av en annan sort. Hon är inte min vän, hon är min bundsförvant. Min pälsiga vän är bränd till aska och jag kommer aldrig mer vakna i soffan av en glad hundtunga i ansiktet.

Nu måste jag ta tag i mitt liv. Inte sluta gå ut, även fast jag går ensam. Inte längre behöva ta med mig påsar ut. Åka buss ensam. Det finns inte längre någon anledning att gå upp i skogen och traska i sommarvärmen, sakta och stilla. Men jag får finna en anledning. Skogen och stigarna finns kvar, den lilla dammen där Kita brukade bada är inte uttorkad än. Jag får ge mig ut i allt det där och hoppas att Kita kanske går bredvid mig på ett eller annat sätt.

Men jag vet nu att jag aldrig mer ska leva utan hund. Djuren har givit mig så mycket och det vill jag inte förlora. En liten Chips som vilar bredvid mig i sängen, en stor Kita som studsar upp när jag går ut i köket. Den svarta hunden kommer aldrig åter men hennes arvtagare ska jag börja leta efter snart. När jag fått ordning på de demoner som återkommit i mig. De sista  veckorna har jag varit så arg, så desperat eftersom jag kände på mig att något skulle hända. Jag vill inte var arg längre. Jag vill inte vara förtvivlad. Jag vill bara sörja och gå vidare med mitt liv. Finna samma ro som jag upplevt den sista tiden, när jag och Kita var ute i snön eller solen.

Men det finns ljus i mörkret. Igår var vi ute på en sista promenad. Kita var trött och sjuk men knallade ändå omkring i skogen nedanför min mors hem. Vi gick där och jag kunde berätta för Kita om hur jag sprang omkring där som barn. Nu har de skövlat en stor del av skogen inför ett vägbygge men ändå fanns vissa saker kvar. De där märkliga gamla spikarna i ett träd, tågskylten som vi övade prickskytte på med luftgevär. Även fast det inte längre finns någon övergång där. Pumpabäcken där jag med flit en gång ramlade i och förstörde min nya klocka. Kita klafsade givetvis i vattnet och stod där och såg rätt så nöjd där i solskenet. Vi gick där precis som jag gjorde med Zinta, den norska buhunden vi hade när jag var liten. Samma stigar, samma träd, samma gräs och samma himmel. Bara värme och doften av varmt gräs och spirande sommar och jag trodde nog att Kita skulle bli frisk. Bara 12 timmar senare var hon död.

—————-
Now playing: The Divine Comedy – Assume The Perpendicular
via FoxyTunes








%d bloggare gillar detta: